Således såg han i mörkret. Betvingade det svarta och dunkla och tillvaron förlorade därigenom sina tidigare värden. Vinden slutade att blåsa och säden på åkrarna stod i givakt och böjde sig inte längre för någon. Stillhet rådde – som i en glasburk – och hans andetag viskade som tätt omslingrade förälskade unga i en vårkväll. Han stod alldeles tyst och lät sig svepas iväg av det nya som uppenbarades inför hans ögon och hans hjärta haltade i förundran. Ingen rädsla fanns dock. Nej, tvärtom så fylldes hans kropp av en slags hänförelse. Ja, vad skulle han kalla det? Ett avlägset tillstånd för länge sedan bortglömt, nu åter uppenbarat och livslevande i honom som ett elixir framtaget för nya tider.
Han log där han stod och tystnaden blev till slut som en klädedräkt att gömma sig i och han hukade sig för minnena och försökte ännu en gång glömma fastän han visste att det var fåfängt. De var som en alltför gräll tapet i ett stängt rum med en dörr som inte gick att försegla. Han hade försökt i så många år, men till slut resignerat och låtit dem vara där de var. Gjorde sitt bästa för att inte ta någon notis om dem, ett hopplöst företag visserligen, men det var hans sätt.
Han hade varit som en mjölkstinn ko i ett bortglömt bås och hans klövar trampade rastlöst det nötta, mjölkfuktiga trägolvet och kedjorna hade rasslat när han vaggade sitt huvud fram och åter. Hans klagofyllda råmande hade fyllt natten med ensamhet och vånda. Harmoni och tillförsikt hade varit lika avlägset som vatten för en törstande i en öken och han stod för allt som inte skulle eller borde vara.
Emellertid så var hans fötter trygga nu i det kittlande gräset han stod på, och hans ögon såg längre och han var en del lycka, en del sorg och en del eftertänksamhet och även en viss självinsikt hade smugit sig in i receptet som han höll i sin hand. Likt en bagare i en bagarbod med mjöl över hela sig hade han bakat sig en livskaka och han bjöd den åt alla som ville ha. Inte alla var lika entusiastiska över hur den smakade som han var, men de flesta tog sig en liten munsbit och kände kanske att det var en smak du var tvungen att vänja dig vid. Liksom ett musikstycke som vid första lyssningen känns främmande och avlägset men som ändå lockar till fortsatt avnjutande. Eller som ett lembasbröd, som inte ser mycket ut för världen, men som innehåller allt du behöver för att överleva i en karg och hård tillvaro.
Han ville vara som en ledargås i spetsen för en vinkel som penetrerar och banar väg mot söder. Flyga över okända landskap med en rättskaffens Nils Holgersson på sin rygg för goda råd och uppmuntrande tillrop när vingarna blev trötta och önskade vila. Ville vara som en färg som skiftar i betraktarens ögon. Att kunna beskrivas som ett ljus i natten som flämtar men aldrig slocknar, likt en fyr för vilsna skepp på ett villande hav, så hade han en önskan om att bli betraktad.
Fastän han nöjde sig med det han hade för tillfället och han tog det lugnt. Andades in livet som det var och försökte att inte ta sig vatten över huvudet eller att pracka på andra människor sin övertygelse. Dock så var han nu en gång för alla den han var och hade svårt för att vara tyst och framstod säkert för många som en dryg, rättrådig idiot som borde hålla en mycket lägre profil.
Den här mannen kunde leva med det. Ingenting tycktes längre kunna rubba honom och små petitesser och pusselbitar som inte passade in i det noggranna mönster som han förr försökt skapa i något som väl närmast kunde beskrivas som ett strukturerat kaos, och som då – när det inte fungerade – nästan drivit honom till vansinne, bekom honom inte längre. Icke desto mindre så drogs han med ett förakt för människor som fortfarande ansåg att sådana ting hade en betydelse. Som betraktade de små sakerna som livsviktiga och – för att använda en klyscha – inte såg skogen för alla träd.
Den medelålders mannen drog handen genom sitt hår och kisade mot den nedåtgående solen. Tände en cigarett och drog en djupt, njutningsfullt bloss samtidigt som han bad en bön om att slippa konsekvenser av sitt så förnuftsbefriade rökande. Han tänkte på sin far, sin salig mor, sin förvirrade bror och han kände att den samhörighet som han hade haft med dessa i hans tidigare liv så viktiga personer inte längre var så stark. Det gjorde honom sorgsen att inse detta och det att förstå och acceptera företeelsen som ett faktum här för att stanna kändes i vissa stunder tungt.
Han suckade men ryckte ännu en gång på axlarna åt det hela. Hade nog med sig själv och orkade inte längre bära andras problem på sina axlar. Själviskt? Ja, visst var det så. Men tyvärr så var det nödvändigt. Tids nog så skulle han ta tag i det, men inte idag.

Solen gick ner, men han såg. Skulle alltid komma att se. Det visste han när han noggrant fimpade cigaretten i det kvällsfuktiga gräset och började sin promenad hemåt.