En orm…

images (20)

Han hade alltid hävdat att han var en orm. Att han kunde känna av vibrationer i marken och luften, uppfatta förändringar i lufttryck och temperatur som förebådade onda ting. Till en början så trodde han inte på det själv utan valde att se det som inbillning, som någons slags rädsla för det okända, för vad som kunde komma att hända om han inte var på sin vakt hela tiden – på tå så att säga – men han tvekade inte att följa sina instinkter och till slut när tillräckligt många föraningar visat sig vara sanna, så blev han den reptil som han var idag och det var ett gissel. Han led av att veta långt innan alla andra att det låg fara och färde och lurade vid horisonten. Det var plågsamt att kunna läsa mellan raderna på utsagor, en pina att kunna uppfatta underliggande meningar och fallgropar i det som människor sade och det gjorde honom misstänksam mot allt och till någon som han egentligen inte ville vara.
Misstro och osäkerhet följde på detta och han kände idag att han knappast kunde lita på någon längre, inte ens på sina nära och kära och han förutsatte alltid att det som till en början föreföll vara menat som en komplimang eller en vänlig gest, en handling av godhet och välvilja, var en fördold plan för att invagga honom i säkerhet för att han skulle vara oförberedd på den attack som snart skulle komma. Den inte längre så unge mannen hade alltid garden uppe och han slingrade sig fram genom livet med vibrerande tunga och vaksamma ögon och han vågade inte tro på någon eller något längre.
Världen var ett slagfält ansåg han. Varenda levande varelse var som sin egen armé som förberedde krig mot sina fiender och fred var ett förebådande av strid och det gällde att hela tiden vara rustad till tänderna för att kunna motstå ett angrepp och det var precis vad han var. Vapen dolde sig under hans klädedräkt och även om han hade ett trevligt utseende som gjorde honom till en relativt omtyckt man, och hans sätt var – trots hans skepsis mot allt och alla – intagande och charmigt, men han släppte aldrig någon in på livet. Han var – trots många vänner och bekanta och en kvinna som påstod att hon älskade honom – en mycket ensam spillra av en man.
Många var de förhållanden som han slagit i bitar, men han han hyste ingen ånger över detta. Ty innerst inne så visste han att det skulle gått den vägen i alla fall och hellre att förekomma än att förekommas var det mantra han levde efter.
Fastän den kvinna han nu levde med hade visat sig vara en tålmodig rackare.
Trots att han höll sig på sin kant av spelplanen och sällan tog sig över på hennes mer än för tillfälliga besök, så stod hon kvar där och väntade och höll envist fast vid att hon älskade honom. Vid mer än ett tillfälle så hade vår man faktiskt börjat hoppas på att det kunde röra sig om äkta känslor, men snabbt slagit bort de tankarna och insett att det bara var en raffinerad del av hennes plan att ta över, invadera hans territorium, slå ner allt motstånd och krossa honom. Således så behöll han sin gard uppe men hans framtoning gentemot henne hade blivit mjukare och han började känna hur bra han mådde i hennes sällskap. Och det fick honom att må dåligt.
Emellertid så kom olustkänslorna över att ha utvecklat ett lätt beroende av henne snabbt till ända så fort han såg henne le. Så snart hon tog honom i sina armar och kysste honom – märk väl utan tunga – på munnen. Alternativt varje gång hon tittade på honom under lugg eller när hon kröp intill honom i soffan när de tillsammans såg på film på teve. Han kämpade hårt emot känslor som sakta men säkert tog över hans skepsis och rädsla och han kände hur den isklump som han alltid bar på började smälta för att övergå i svett och vånda över att han mot sin vilja faktiskt började utveckla någon slags känsla som så vitt han förstod kunde likna kärlek.

Han stod där i sina svarta jeans i guldsmedsbutiken och höll diamantringen i sin hand. Den glittrade förföriskt i belysningen – som han var övertygad var satt för att diamanter skulle glittra frestande – och han vred och vände på den och han hade lånat en ring som han visste att hon bar på sitt vänstra ringfinger så storleken var rätt. Den blonda lilla kvinnan mitt emot honom log som hon säkert log mot alla kunder, inte av värme och välvillighet, utan av ren profithunger det förstod han. Dock så – i sin upprymda känsla – besvarade han leendet och tog upp sin plånbok och betalade för ringen. Fick den inslagen i ett blått vackert papper med en rosa rosett på och gick ut och satte sig i bilen för att åka hem och falla till föga och på knä och be om tillförsikt och kärlek och livslångt engagemang.
Den något – av känslor som han inte rådde över – berusade inte fullt så unge mannen såg sig själv i backspegeln innan han startade motorn. Han log tillbaka mot den skeptiske som han såg sitta bakom ratten, ryckte på axlarna och kände sig för första gången på många år, riktigt lycklig. Huruvida epitetet på känslan han upplevde var rätt eller inte spelade mindre roll. Han mådde utmärkt, och det var det viktiga.
Det fanns hopp och mod och kraft i luften, och han sög girigt ner den i sina lungor i en djup suck av lättnad. Startade motorn, lade in en växel och började sin färd emot vad han hoppades var, ett nytt liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s