Det finns något mellan raderna, jag är övertygad om det. Något som inte är utkristalliserat ännu, en bakomliggande kontur som väntar på att få kliva fram i rampljuset så fort förhållandena är de rätta.

Det kanske är sanningen som lurar i bakgrunden, som väntar som en skugga och kikar fram bakom förljugenheten och väntar på sin chans för att kunna avslöja vem du verkligen är, vad vet jag? För inte är det väl så att du är ärlig käre vän, inte visar du väl världen hur du egentligen tänker?
Nej, jag tänkte väl det, för det gör nästan ingen idag. I stort sett alla gömmer sig bakom egentillverkade fasader av antingen hårda eller mjuka material och alla gör sitt bästa för att hålla färgen torr och uppdaterad.
Ytterst få människor vågar säga som det är idag och jag frågar mig om det var annorlunda förr?
Hur var det till exempel för bonddrängar och pigor som möttes på logen på lördagskvällen efter en hård vecka på fälten eller i ladugården? Körde drängarna också med filtrerade hälsningsfraser och stadiga handslag och stirrande blickar för att dölja en bakomliggande osäkerhet? Var pigorna koketta och tillgängliga men ändå hårda och tillknäppta för att inte verka slampiga?
Säkert var det så – inte lika utstuderat som det är idag – men det var med största säkerhet ingen större skillnad för det verkar farligt att vara helt ärlig, om jag ska vara ärlig.
”Ärligt talat”, säger folk. Varför säger de så? Det de tänker säga efter den inledningsfrasen har absolut ingenting med sanningsenlighet att göra utan snarare det motsatta.
”Ärligt talat, jag tänker ljuga dig full nu. Är det ok eller?”
”Javisst”, svarar du kanhända. ”Det gör ingenting för jag i min tur tänker svara dig så oärligt som det bara går och sedan kan vi gå hand i hand in i lögnens förlovade land efter att vi lovat varandra evig trohet inför Gud och hela församlingen.”

Det är så det fungerar. Ingen är fullständigt ärlig, alla skyddar sig på något sätt och det innebär i sin tur att ingen där ute längre vet hur du egentligen tänker innerst inne och du i din tur har inte den blekaste aning om vem du lever ditt liv tillsammans med exempelvis. Eller vad din arbetskamrat är för en typ och inte ens barn är ärliga nu för tiden. Det är för mig skrämmande, detta att barn så lättvindigt drar en lögn. Där finns det en tydlig skillnad mellan förr och nu i alla fall som jag ser det.
Jag vågade aldrig ljuga för mina föräldrar och om jag gjorde det så stod det skrivet över hela mitt ansikte att den här pojken ljuger. Och sedan så började jag gråta och bad om förlåtelse och fick den förstås.

Det finns en anledning – ja inte bara en naturligtvis, men en påtaglig – till att jag tar upp det här med ärlighet och varför det har blivit så uppenbart för mig hur viktigt det är. Det finns nämligen människor som jag känner som är fullständigt ärliga. De har inget skäl att ljuga längre och det är så befriande att få träffa dem och samtala med dem och vara säker på att ingen far med osanning att jag blir rent lycklig. Och lika upplyft som jag känner mig efter att ha träffat dessa genomärliga män och kvinnor, lika nedtryckt i skoskaften blir jag när jag kliver ut i den otydliga värld jag till vardags lever i igen.
Icke desto mindre så säger jag till mig själv när jag och mina kamrater setts och jag går hem genom natten att det finns hopp Staffan, det finns hopp.

Men för att återgå till det jag inledde med och titta på vad jag egentligen menar. Jag är övertygad om att det verkligen finns något okänt under ytan. Någonting som väntar på sin tur men som inte direkt lurar där kanske, utan mer bidar sin tid för att när du är redo, vända blad och ta dig vidare. Det finns inget farligt i detta – trots att de flesta tror det – när förlåten faller och visar ditt verkliga jag.
Det är inget du styr över själv heller, det är min övertygelse. En dag så har du nått den nivå som krävs då din chimär som du hela tiden trott varit du sammansmälter med den skugglika företeelse som alltid gjort dina konturer otydliga och du plötsligt framstår som knivskarp. Inte bara du för övrigt, utan även omgivningen går från en otydlig analog vision till en krispig – nästan plågsamt tydlig – bild i HD-format.

Jag väntar på den dagen som ett barn väntar på jultomten. Den morgonen då universum visar sig från sin rätta sida och det visar sig, att det inte finns något universum.

”Ärligt talat Staffan, vad menar du egentligen. Jag fattar ingenting!”