När solen kom…

solen

Den vräkte sig in genom vardagsrumsfönstret den här morgonen och satte eld på allting. Allt det som varit fuktigt och dystert och förlorat flammade upp och brann med hög och klar låga och katten som låg på mattan sträckte på sig och brummade av förnöjelse och vällust. Jag såg dammet som en stjärnhimmel, en galax, i rummet och det var inte längre vinter.

Jag minns när jag kom hit som en förväntansfull tjugoåring och spåren som ledde mig den här vägen skulle aldrig leda mig tillbaka var min övertygelse. I min favoritpark – som det senare kom att bli – stod jag under kastanjeträden med dess stearinljusliknande, uppåtväxande blommor och såg ut över hustaken och kyrktornen och de smala gränderna och jag kände lukten av en vaknande storstad och jag fylldes av eufori men även av en viss bävan inför det stora och oupptäckta landskap som låg framför mig.
Mitt hår var långt och min nuna fager – långt från det rynkiga russin som nu glor tillbaka på mig i spegeln – och solglasögonen som jag bar var av rätt märke och kunde ses på ett skivomslag nära dig.
”Livet börjar nu”, tänkte jag då och letade i fickorna efter snusdosan och stoppade sedan in en prilla.
”Det som var är över. Småstadslivet med hettande kinder av för mycket te med vänner i pojk och flickrum, bankande hjärtan av förälskelse och en blind tro på kärlekens kraft, allt sådant ligger bakom mig nu. Säkerhetslinorna är avmonterade och jag står i ett fritt fall med vinden i ansiktet och troskyldigheten ligger här framför mig  i gräset och skräpar.”
Redan första dagen i det nya landet så började jag att skissa på den bild som senare skulle bli jag och när skissen var klar tog jag fram oljefärger och penslar och skapade bilden av den man som skulle leva här. Borta var de rena och klara och enkla färgerna. De ersattes av smakfullt solkiga, dova och svårmodiga nyanser. Det öppna, ärliga leendet sordinerades och mitt spontana jag fick ge vika för en något avmätt attityd. Så lätt och hal och bara så blasé som en osäker pojk från landet kan vara.

Men idag när solen kom och hälsade på och jag har – så mycket som det är möjligt – skalat av lagren från det som jag trodde var jag en gång så är jag där jag befann mig innan tåget lämnade perrongen. Innanför avspärrningarna till den trygga hage som jag lämnade för så många år sedan är jag och idag kan jag tänka mig att flytta tillbaka. Åtminstone skaffa mig ett sommarboende där, mitt efterlängtade torp utan vare sig el eller vatten med mossbevuxet tegeltak och brunn på gården och en hammock i en berså där jag kan äta dillkött och kokt potatis skall så småningom bli mitt.

Emellertid trots sol och sköna drömmar om framtiden så har ju det här lilla problemet med min ilska blivit rätt påtagligt den sista tiden. Den otyglade vrede som väller inom mig som fett innanför en för trång dräkt av gummi är en plåga för mig. Hur jag än försöker hålla mig på platt nivå och slimmad i folksamlingar så tränger ilskan ut genom springor och håligheter i min fasad och den kommer oförhappandes, utan förvarning. Stilla och tyst kan jag stå i mörkret med min cigarett när jag känner hur den börjar expandera så smått men jag har mina mina verktyg nu för tiden att bearbeta det här med som tur är. Annat var det förr när jag exploderade som en gammal kvarglömd mina som flöt omkring till synes ofarlig i ett kav lugnt hav och tog tusentals oskyldiga med mig i döden. Det sägs att ilska bottnar i sorg och rädsla, och om det är sant så är det inte så konstigt att jag går omkring som en mänsklig bomb så mycket sorg som jag bär på och han har fel den där artisten, det är jag som är världens räddaste man.
Du tycker kanske att jag inte borde tycka så synd om mig själv när jag har det så bra som jag har det. Jag är ju som en orkidé i ett solbelyst köksfönster och jag blommar varje dag och växer så det knakar i i anden och jag behöver bara sträcka ut min hand så håller någon den och kärlek har jag i överflöd. Så vad är problemet då frågar du kanske? Ja, det är en fråga som jag ställer till mig själv varje kväll när jag äntligen lyckats släcka stubinen för vilken gång i ordningen vet jag inte.
Sorg och saknad och rädsla, vilket härligt hopkok, och den soppa man får på sådana ingredienser är besk och näst intill oätlig men ändå så tvingas jag äta den var och varannan kväll och jag behöver inte ens be om den. Jag har en personlig kock som serverar den på silverbricka. Hans silverglänsande leende glittrar i natten där han står i sin livré och håller fram maträtten och om jag skulle försöka att inte äta av hans anrättning, så glimmar lien vid hans sida skarp och obeveklig och hans ögon smalnar och leendet slocknar.
Så jag äter vackert och tänker att nästa gång så ska jag vägra. Jag ska bygga upp en mur som ingen ilska kan tränga igenom och jag ska trycka upp den där vidriga soppan i ansiktet på servitören och hans lie ska jag använda för att skörda det som jag sår varje dag – för jag odlar verkligen ett nytt liv – och någon sa härom dagen att det är en sorg att sluta dricka. Jag håller inte med om det. Jo, den första tiden så var det som att säga farväl till en älskad bror men idag, just nu, så är det ingen sorg att jag inte dricker längre utan det är en klang och jubelföreställning som aldrig tar slut. Det är andra sorger jag bär på och rädslor men jag vet att jag vinner till slut. Det är oundvikligt.
Så ikväll mina vänner när soppan serveras så kommer jag bara att äta lite av den och förhandla en aning kanske med min liebeprydde vän om att få slippa det sista.
Han är inte oresonlig, hoppas jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s