En tripp om natten…

räls

Jag tog en tripp inatt, tillbaka i tiden och tillbaka till känslor som jag inte visste att jag haft ens och det var mer än en dröm. Det var som en spelfilm med mig i huvudrollen och alla detaljerna och alla namnen och till och med adressen där hon bodde stod i manus.

Jag drömde emellertid visade det sig, och vaknade förundrad. Satte mig upp i sängen och gnuggade mina torra ögon, lite för hårt för det sved illa när jag var klar. Reste mig upp och tittade tillbaka på min fru för att liksom kontrollera att det verkligen var hon som låg där och inte den kvinna som jag umgåtts med för några sekunder sedan. Drog en suck av lättnad när jag såg att det verkligen var min hustru och gick sedan på toaletten.

Det var omöjligt att somna om så jag satte på mig jackan och gick ut och slog mig ner på en kall plastpall under stjärnorna och försökte ta mig tillbaka till verkligheten.
Var kom hon ifrån? Och varför var allt så kristallklart och hennes namn, hur kunde jag komma ihåg det och hennes adress i Norge dit jag for och alla andra detaljer? Det var ju så många år sedan och jag trodde att jag hade glömt hur hon såg ut, men inte då. Hon stod framför mig inatt och det var som om det var igår och hennes korta blonda page fladdrade återigen i vinden på stranden i Nice där vi satt och drack vin.

Jag rökte den ena cigaretten i nattkylan efter den andra och alla minnena dansade framför mina ögon och jag var som i ett gränsland till dröm och verklighet och förvåning – var känslan jag hade.

Vad jag skulle till Norge och göra sedan efter att jag kommit hem från tågluffningen – på vilken jag träffat henne – är idag svårt att förstå. Icke desto mindre så fick jag låna pappas bil och satte mig bakom ratten med hennes telefonnummer och adress nedskrivna på en lapp som jag tejpade upp på instrumentpanelen och körde i ett sträck till Oslo och det var som det alltid är.
Magin var försvunnen och jag var blyg och tafatt och hon var reserverad men artig och allt var en pina och hon blev full och somnade på tunnelbanan hem efter en natt på byn och vi sade farväl efter ett par dagar och sågs aldrig mer.

Men hon kom på besök inatt som sagt. Först som ung och brunbränd på franska Rivieran och sedan som i en – vad hände sedan – version där jag fick träffa henne som vuxen – mycket underlig situation – där hon var artist och turnerade över hela Norge. Jag såg en av hennes konserter och gick fram och pratade med henne efteråt och hennes syster var med och hon var förbannad för att jag aldrig hörde av mig igen efter den där gången jag kom på besök och jag hade förstört hennes systers liv, sade hon.

Har jag det? Kan det vara så att drömmen inatt var en uppsträckning från paralleller i en annan dimension och att det verkligen var så att jag ödelade hennes liv när jag aldrig tog kontakt igen? Jag har svårt för att tro det visserligen men varför var allt så tydligt och varför är jag fortfarande – i skrivande stund – lite omtöcknad efter vad jag upplevde natten till idag?

När jag satte mig framför datorn i morse så tänkte jag att jag skulle söka efter henne på Facebook, men jag vågade inte. För vad skulle komma att hända om hon verkligen dök upp där på skärmen och hur skulle jag komma att reagera och vad skulle min hustru säga?
Nu är hon inte den svartsjuka typen direkt och hon vet hur knäpp jag är och var mina drömmar kan föra mig så det skulle nog inte vara något större problem, eller hur U?
Inte desto mindre så är jag glad att jag lät bli och jag minns nu – just nu faktiskt – att jag har en kartong ute i förrådet där det finns brev som jag skrev till henne och om jag inte har helt fel, några fotografier också. De får nog stanna där i sin låda tror jag.

Det verkar som om jag lever om mitt liv om nätterna och jag törs knappt tänka på vart jag skall fara inatt när sömnen kommit.
Jag har knackat på en port tydligen. Inte hårt och uppfordrande och inte för löst och mesigt utan en bestämd och ärligt menad knackning till det som finns innanför dörren att det är dags att öppna nu och släppa in mig så att jag röja upp i synapstrasslet och få någon ordning och reda på transaktionerna i minnesbanken.
Helt utan egen förskyllan sker detta skulle jag vilja säga. Det är inte så att jag aktivt föresatt mig att resa tillbaka i tiden och uppleva allt en andra gång. Nej, det sker automatiskt och är lite för omtumlande och påverkar mig lite för negativt för att det hela ska vara enbart positivt så att säga.

Fastän jag löser antagligen biljett till nostalgitåget i afton också. Slänger upp min ryggsäck på den nötta bagagehyllan och ger mig ut på en ny resa till det förflutna. Står i kupéfönstret och låter vinden leka med mina lockar och ser ut på ett landskap som hör min ungdom till och förundras över hur jag kan minnas alla detaljer och namn och hur och varför känslorna jag har i drömmen är så verkliga?

Såsom en pilgrim i redan delvis kända landskap känner jag mig. Jag har min ränsel på mig och min förhoppning är att den skall bli lättare efter varje resa.
Det är ett äventyr det här, en strapats för en man på ålderns höst men det är inte helt oangenämt att se tillbaka på sitt liv med ett klart sinne och mycket öppna ögon och förhoppningsvis så skall jag kunna fokusera mer på framtiden genom dessa – trots allt – oönskade retroperspektiv.
Jag önskar mig själv en trevlig resa när jag nu går och lägger mig. Tåget står på perrongen och allt jag behöver göra är att sluta ögonen, stänga dörrarna och bege mig ut på en ny expedition tillbaka till dessa till viss del glömda minnestundror.
God natt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s