”Fake it til you make it”.

Det sägs så, att om du har ett problem med att vara på ett visst sätt, att uppföra dig som du bör, att vara ödmjuk och snäll och omtänksam mot dina medmänniskor på det att de behandlar dig som du vill bli behandlad, så kan du låtsas.

Hur skeptisk du än ställer dig till detta så kan jag skriva under på att det fungerar. Att avstå från – sedan många år tillbaka – inlärda manér och spela upp en liten teaterpjäs varje gång du hamnar i en situation som kan rubriceras som påfrestande och som strider mot dina principer är ett väl beprövat sätt att undvika konflikter och mental stress.
Du ljuger helt enkelt, för dig själv och andra, men med goda uppsåt.

Det handlar om att lära sig kontrollera sig själv, att inte låta impulserna styra och att försöka sluta att vara rädd för din egen skugga. Genom att skapa en bild av dig själv som strider mot den gängse uppfattning som din omgivning har av dig, så kan du du även lyckas övertyga din störste fiende – dig själv – att du är en trevlig och hyvens grabb.
Den onde, osäkre stackare som skyddat sig själv genom aggressivt och i viss mån otrevligt uppförande förpassas till kulisserna med ett nytt manus i handen, och ut på scenen träder så småningom en aktör som vinner publikens gillande och som får ta emot stående ovationer när pjäsen är över.
Emellertid så har jag alltid ogillat hyckleri, men i det här fallet så har det vissa fördelar. Det är ju inte så att jag hymlar för att vinna personliga fördelar utan mer för att stå ut med mig själv och förhoppningsvis få min omgivning att göra detsamma.
Rädslan styr och kontrollerar dina handlingar, sorgen är dess kompanjon, och tillsammans skapar de en otrygg och arg människa som likt en hotad hund morrar och visar tänderna medans dreglet rinner ur mungiporna. Att dölja en sådan sanning genom falskspel kan knappast kritiseras anser jag. Ärlighet är en dygd, så är det visserligen, men det får ju finnas måtta på eländet. Genom att försöka vara ödmjuk istället för att slå någon på käften verbalt för att kamouflera sin skräck för att leva i verkligheten får väl dock vara en accepterad form av lögn tror vi förtappade, och om du försöker komma ihåg att alla människor som du anser är idioter troligtvis lider av samma åkomma som du själv så blir det lättare att balansera på den tunna tråd som livet är.

Jag skriver så kloka saker, tycker ni inte? Det är nästan så att jag kräks på mig själv i all min rättrådighet och om jag bara kunde leva som jag förkunnar så vore allt frid och fröjd väl?
Tyvärr så är det ju inte så alltid att jag är den jag borde vara. Nej, jag kommer att gå till jobbet idag och jag kommer att bli förbannad på idioter som ingenting begriper, och jag kommer återigen att tycka att jag är den enda som förstår hur det hänger ihop det här, och mitt högmod kommer att florera som det alltid har gjort. Fastän jag har i alla fall en insikt om hur jag är idag och varför, och det är mer än de dårar som jag måste träffa och försöka stå ut med varje dag har lyckats med…

Jag är en bättre människa idag visserligen, och även om mitt odjur i maggropen vänder sig och morrar så har jag lyckats skaffa mig medel att hålla det i schack och jag ler och försöker förstå och acceptera det jag inte kan förändra och till slut så försvinner kanske besten – tämjs – och kan gå i mitt ledband som en vanlig hund. Jag hyser en förhoppning om det.

För övrigt så är ”dagen som idag, ingen regnig dag, och det regnar inte på hår och jeans. Jag söker mig till landet intill sanningen där jag vet att du går och finns”, för att travestera vår svenske rockpoet från Västerås. Det är en väldig tur för mig att du finns min älskade U.
Jag skrev till min äldste son häromdagen att jag tyckte att han skulle sluta vara så hal och glida undan så fort som saker och ting blev jobbiga. Att han skulle ta en stor tugga av livet och äta bara. Han uppskattade inte den metaforen riktigt tror jag. Icke desto mindre så är han mitt kött och blod och som du känner dig själv, känner du andra. Jag tror att han vet det innerst inne och att han förstår vad jag menar. Han är en klok man, han där i Manchester, klokare än jag, nästan.

Fredagen den trettonde idag, och i morgon är det alla hjärtans dag. Ytterligheterna travas på varandra här i världen och när jag sitter här och skriver det här så minns jag hur min situation var för lite mer än två år sedan och att jag befann mig någonstans i yttre rymden i en outforskad del av universum med ett förstånd som hade en del i övrigt att önska. Jag är oerhört tacksam för att jag inte är på den planeten längre och jag har skrotat raketen som tog mig dit.
Min nya idé istället är att jag ska bygga en pyramid här på baksidan av vårt hus och i denna begrava och balsamera allt som var ont i det att framtidens olyckliga ska kunna hitta resterna av misären och förhoppningsvis lära sig något.
”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!”