Den lilla sorgen…

20150520_133434

Den lilla sorgen blir den stora, som ett avstamp till en ledsenhet som kanske har andra bevekelsegrunder än den ursprungliga men dock. Ett marsvin dör under svåra plågor och sorgen över att inte ha vetat hur ont den lilla stackaren hade river oss i bitar och jag fäller tårar över det lilla djuret. Tolvåringen i familjen är otröstlig och gråter och önskar den lille grisen åter. Personligen så anklagar jag mig själv för att vi inte förstod hur plågad den lille stornosen var fastän hur ska du kunna veta? Tröstar jag mig med.

Det hjälper föga och jag identifierar mig med smärtan han måste ha upplevt av att inte kunna kissa. Att med en sprängfylld urinblåsa på grund av en liten mikroskopisk sten i urinröret och utan möjlighet att kunna förmedla till oss hur ont han hade sitta i sin bur och understundom pipa ynkligt. Ett ljud som inte var matvissel och som vi inte kände igen och hur länge, hur länge frågar jag mig har han lidit?
Det förfaller kanske för en del av er lite löjeväckande att en vuxen man känner så stor ledsnad över ett – som det sägs – själlöst djur som dör. En skitsak att sörja över när så mycken annan plåga existerar i världen hos människor i krig och under svält och vidriga förhållanden tycker ni kanske. Emellertid, den lilla sorgen är ibland den stora och när den blir så påtaglig och nära som när vår lilla gris dör så är det kanske lättare att kanalisera smärta och förtvivlan över ett litet husdjur som lämnat oss än att försöka ta in elände från rapporter på teve från krigshärjade länder som ligger långt borta och sörja över sådant.

Empati är ibland ett gissel och det gör mig ont att se hur min lille son har ärvt sin fars olycksaliga förmåga att känna ångest över sådant som inte går att förändra. Att anklaga sig själv för att vara orsak till smärta som du inte har något med att göra. Att tänka:
”Om jag bara gjort si eller så, varit mer uppmärksam, lyssnat hårdare och inte gömt mig bakom en förhoppning om att det skulle gå över av sig självt så hade detta hemska aldrig behövt hända.”
Så gör han och så gör jag och vi plågas av att vara otillräckliga och vi gräver ner oss i självömkan och hjärtat svider och klumpen i halsen vill inte försvinna. Jag önskar att både han och jag kunde släppa denna fördömda förmåga och lämna grämelsen bakom oss och gå vidare. Visserligen så gör vi det så småningom men det tar för lång tid enligt mitt förmenande. Viss hjärtesorg är förstås nödvändig inser jag, men det får finnas gränser. Den får inte bli osund och till ett självändamål. Det är lätt att börja älska sin ångest och tro att den är nödvändig. Så är det verkligen inte.

En kort liten sorgeblogg idag till minne av vår lille älskade Zockerconny.
Frid över ditt minne och det gör mig gott att veta att du idag hoppar omkring i marsvinshimlen utan smärta och att gräset är grönt och frodigt och att du gonar dig i solen.
Vi saknar dig lille stornäsa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s