Jag är disträ. Jag glömmer saker, oftast inget viktigt utan mer triviala ting som filmtitlar, namn på skådespelare, namn på bekanta, bandnamn, var jag har lagt saker och ting eller namn på artister. Det är oerhört frustrerande och jag är osäker på hur mycket vikt jag ska lägga på detta faktum att jag har blivit glömsk.

Det är stressen sägs det, eller åldern, eller en annan vanlig lite mer skämtsam anledning som farmförs är att du är ”presenil”. Fastän det som är mest kusligt är att det blir mer och mer påtagligt. Till en början så brydde jag mig inte så mycket utan skrattade mest åt det hela, men när jag idag måste gå in och ut ur huset både två och tre gånger för att hämta saker som jag glömt så börjar det bli lite skrämmande. Mina barn skrattar med mig och min fru, men bakom min glättiga attityd så vilar en oro över hur framtiden ska komma att se ut. Jag är ändå bara femtiosex år och det känns en aning tidigt att behöva kliva in i rollen som en virrig gubbe redan.
Det är säkert så också, att du har lite svårare att hålla fler bollar i luften samtidigt när år läggs på år och att fortfarande ha småbarn i min ålder är inte som att ha det när jag var trettiofem. Att sänka kraven på sin egen förmåga, är det receptet? En lägre ribba, ett lugnare tempo och att försöka göra en sak i taget. Försöka se till att du har gott om tid till det du ska utföra och alltid ha en tidsbuffert för eventuella kopplingsfel i minnesbanken?
Sedär! Jag har ju löst problemet själv. Det var ju inte så svårt…

För att gå över till något helt annat så står jag inte ut med att titta på teve längre. En film är okej, bra fotboll – som i afton – är höjdpunkter i tevesoffan, men alla dessa idiotiska amerikanska deckarserier och dokusåpor som farmen, dårarna på slottet, så ska det låta och även program av Skavlantyp och främst de intervjuprogram som kommer från USA gör mig irriterad och jag förstår mig inte på människor som tittar på skräpet. Fast å andra sidan så behöver jag ju inte bry mig om det heller. Vad andra har utbyte av menar jag, och det är väl en av de saker som jag har lite problem med. Detta att jag har lite för mycket åsikter om företeelser som jag egentligen inte har att göra med. Att bli arg över vad andra vräker ur sig i teve eller överhuvudtaget, att uppröra sig över undermålig kvalitet – som jag ser det – på underhållningsprogram och pseudodokumentärer är en meningslös sysselsättning och leder bara till, ja, ingenting.
Dock så är det fascinerande hur jag har förändrats som konsument av det utbud som teve i Sverige förmedlar. Det fanns en tid då jag tyckte att de program som jag idag föraktar var hur bra som helst och jag kunde sitta uppe sent om nätterna bara för att få mig en dos av David Letterman till exempel. Idag är han i mina ögon bara en fåntratt.

Allt det här handlar ju om min ålder, jag är medveten om detta. Bara en sådan sak att jag i bilen helst lyssnar på P1 och P2 istället för skvalkanaler talar ju för just det. Är det så för alla frågar jag mig? Kan det vara så att vid en viss ålder så har du fått nog av tarvligheter och flams och oseriösa reportage? I mitt fall så är det uppenbart att det är så. Min bror har blivit likadan och min fru är också på god väg att bli en kultursnobb, skulle du väl kunna kalla det om du vill. Dock så handlar det inte om snobbism i det här fallet anser jag, utan att kvalitetskraven har höjts. Att vara tvungen att lyssna till medelålders män och kvinnor som tycker att kiss och bajs och sex och alkohol är det roligaste som finns ger åtminstone inte mig någonting längre.
Men visst, lyssna och titta ni som tycker att det är roligt. Det skulle aldrig falla mig in att håna er för det.
Puckon!

Även fast jag försöker att i möjligaste mån vara så ödmjuk som det går så har jag djävligt svårt för män och kvinnor som gnäller. Som ger ett intryck av att aldrig vara riktigt nöjda och som har så långt till en positiv anda att ett utlåtande av entusiastisk natur – om det otroligt nog skulle hända – skulle få deras stela, pergamentgula ansikten att krackelera som en torkad åker. Fastän återigen, det är där jag fallerar i min strävan efter att vara respektfull gentemot sådana människors natur och hemfaller allt som oftast åt motsatsordet, högmod. Jag sätter mig på höga hästar och tycker att jag är bättre, mer värd och jag ser ner på dessa negativa uppenbarelser och blir arrogant och nedlåtande. Icke desto mindre så bjuder jag till, Gud skall veta att jag bemödar mig att låta bli att vara på det sättet. Att försöka sätta mig in hur de tänker, att försöka förstå varför de är så snara till att vara missnöjda har blivit ett slags mission i mitt liv och då går det bättre. Visserligen så känner jag innerst inne en nedlåtenhet visavi dessa stackare och jag strävar efter att vara likgiltig, vilket kanske inte är det bästa sättet att handskas med problemet, men jag låter dem misströsta, sura, och jag ler förbindligt och förstående för det mesta och samtycker till att låta dem vara idioter om det är deras önskan. Jag låter det inte påverka mig och går inte i svaromål utan gör en taktisk reträtt och vinner därför oftast slaget.
Det är fantastiskt vilken bra människa jag är, eller hur?
Högmod är den värsta dödssynden enligt bibeln, visste ni det? Det är även min favoritdödssynd och det är ett hårt arbete att försöka bli av med den.

Våren är här nu och den ena koltrasten efter den andra sitter på hustaken utefter min väg till jobbet och sjunger ut sin glädje över att vintern är över. Jag är också glad. Våren är mitt livselixir och sommaren vore inte så underbar som den är om den inte förgicks av detta uppvaknande som våren innebär. I morgon är det vårdagjämning, en högtid större än både jul och påsk och midsommar för mig, och så har det varit så länge jag kan minnas. Ungdomens vårdagjämningar var fest och glädjeyra och en helvetes massa vin och hundratals dikter har skrivits av mig i en anda av våryra.
Idag firas den mer sansat och återhållsamt, men i hjärtat dansas det precis som förr. Jag är en lycklig man.