Jag mot världen…

hundspann

Jag skulle önska att det inte kändes så här, men tyvärr så är det på det viset och jag minns när jag slog och slog för att visa vem som bestämde. Att ingen – allra minst den där idioten – skulle sätta sig på mig och de fick hålla i mig för att jag skulle sluta och det var där någonstans som det bestämdes, att det var jag mot hela världen.

Vi hade en klubb, en hemlig sammanslutning och det fanns konfidentiella tecken som vi skrev på våra handleder och vi önskade alla att det hade varit tatueringar. För vi var speciella och vi hade svurit en ed att aldrig berätta vad tecknen betydde.
Men jag blev dömd, och med tunga steg gick jag mot mitt öde och i bottnen fanns svek och misstro och hot om att inte få vara med, men framförallt så fanns där rädsla.
Så jag ställde mig vid skampålen och tog mina piskrapp och berättade det som aldrig skulle berättas.
Den fruktansvärda ånger jag kände efteråt kan knappt beskrivas och inte nog med att jag brände mina skepp i min hemmahamn för evigt trodde jag. Jag stack även fiendeskeppen i brand och jag var som ingenting i ett ingenmansland och allt som stod som en eldskrift framför mina ögon där jag hängde med huvudet i min förlorade värld var hämnd.
Så jag lade mig ner och bidade min tid och väntade på mitt offer, på honom som jag ansåg förstört min upphöjda tillvaro genom att lura mig att avslöja hemligheten som aldrig skulle blottas. Och jag klådde honom, slog honom tills mina armar värkte och han grät och hans glasögon låg på marken och jag hatade hans röda hår och jag svor ännu en högtidlig ed. Den att jag aldrig mer i hela mitt liv skulle lita på en enda människa. Och jag var bara tolv år

En dag kom han som räddade mig till vår skola. Han kom från den stora staden till den lilla och han satte på mig en vit Stetsonhatt och gjorde mig till vicesheriff. Vi gick tillsammans och vi sköt från höften och all min knubbighet och osäkerhet försvann i hans sällskap och även om han idag är någon som jag har svårt för att acceptera så var det han som – ja, jag räds inte att skriva räddade – mig från en uppväxt som något som mest skulle liknat ett spökes. Någon som du kan gå rakt igenom utan att märka att han fanns och ja, han – min sheriff – fanns där för mig för att förhindra det och jag fanns där för honom.
Jag blev någon. Reste mig upp och alla såg mig och jag tänkte se till att jag blev sedd även i fortsättningen även om det innefattade att jag trampade på andra och jag var fullt och fast övertygad om att alla, ingen undantagen, var beredda att lura mig.
Men det är hårt att vara knubbig i högstadiet och min Pat Garret försvann till en annan skola och jag höll mig uppe tack vare min vrede och min verbala slagfärdighet och slutet blev så vackert när jag i gymnasiet gick in i puppstadiet och efter den första terminen kläcktes som en fjäril.

Den värld som öppnades när kilona försvann och jag tog flaskan i hand för första gången var osannolikt vacker. Plötsligt vågade jag vara den jag alltid hade velat vara och jag tog till orda och folk lyssnade.
Jag frågade alltid efter något mer. Fick aldrig nog och om någonting tog slut så ifrågasatte jag det igen och igen och igen tills någon svarade och jag kunde börja om.
Jag var lycklig och frågan är om inte den där tiden när jag var ung och vacker och oövervinnerlig och inte visste någonting om någonting och konstant lurade mig själv – det var tillåtet – var en av de bästa perioderna i mitt liv.

Men du får betala ett pris och jag fick minsann betala dyrt och det att jag gick över lik ibland och var envis och dum och kom så långt som det gick att gå kostade på och allt mitt sparade och noga undangömda kapital gick åt till att tända ljuset igen.

Kärlekens låga brinner dock i mitt hus nu, och jag orkade att ta mig igenom en massa skit och pengarna brann och drömmarna också. Fastän det går att förändra allting och jag slog upp mitt fönster och hörde hur koltrasten sjöng om sanningen och jag lyssnade. Emellertid på nätterna när färgerna mist sin glans och jag är ensam i världen så höjer jag nävarna och viskar att:
”Kom igen du bara, jag är beredd och försök inte ta mig din rödhåriga fan för jag har gjort det en gång och jag kan banka dig gul och blå igen.”
Jag har tänkt så många tankar och ställt så många frågor och jag kan aldrig hoppas på att få något svar för det finns inte en sanning, det finns flera tusen. Och den ärlighet som jag efterfrågar av mina nära och kära är som fotspår i sanden och suddas ut så lätt av havsbrisen.
Regnet som faller utanför mitt fönster och rinner ner över glaset är som tusen tårar mellan mig och världen och du är värd att dö för tänker jag när jag ser på mina barn och min fru när de sover.
Paniken har gjort sitt nu och det var längesedan som jag bankade mitt huvud i väggen och svor över dåd jag begått och skulle komma att begå i framtiden. Fast även om jag känner mig stark och mitt intellekt är vasst som ett tigerbett och jag har trygghet och kan stå vid skolgården och se på min son när han spelar kula så är det trots detta ovisst hur den här matchen kommer att sluta.
För det är jag mot världen som sagt, och fighten är jämn och sista ronden väntar fortfarande några år in i framtiden.

Jag står i släden nu och snön sprutar om medarna och hundarna drar hårt och remmarna skär in i deras bogar och det blöder men det märker de inte. Vi har samma mål. Vi är på väg och i hela mitt liv har jag haft en målsättning. En slutpunkt som ända tills nu har varit höljd i dunkel men äntligen, med din hjälp min älskling, så kan jag se konturerna därborta i snögloppet.
”Så kämpa på mina trogna hundar! Det är inte långt kvar nu och jag lovar att ni ska få er belöning när vi väl är framme.”

Vi fryser inte. Vi är varma. Vi kommer aldrig att dö…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s