Minnenas parodi…

freud

Hur mycket minns du egentligen, och vad? Kan du vara säker på att det du tror att du kommer ihåg är det som verkligen skedde? Är det inte så att ditt inbyggda redigeringsprogram slipat av alla vassa minneskanter så att de inte ska skära din själ i bitar. Kan det inte förhålla sig på det sättet också att vissa delar raderats och ersatts med mer behagliga minnessekvenser? Jag för min del är säker på att det förhåller sig på det sättet. Vi skyddar oss själv helt enkelt, på gott och ont.

Freud – utan att jag tänker ge mig in i psykoanalysens minfält – beskriver det ungefär på det här sättet:
Det mänskliga psyket består av,det medvetna, det förmedvetna och det omedvetna.
Jag har en på området initierad vän och han – hörde jag på omvägar – framställde psykoanalysen enligt Freud som en omöjlig dröm. Jag tror att jag förstår vad han menar.
Säg nu att du ska in och rota i ditt medvetandes allra innersta rum, det som du har förträngt och inte vågar tänka på för att det ställer till mer skada som en reell tanke än som en gömd känsla. Nu är jag ju långt ifrån säker på att det är det du verkligen vill uppnå med psykoanalys – jag får fråga O – men icke desto mindre, om du lyckas ta dig förbi alla stängda dörrar och in till det allra heligaste. Hur vet du – eller hur kan du vara säker på – att det du hittar inte bara är ytterligare dörrar som är låsta och innanför vilka det finns ännu fler, och hur många dörrar finns det? Finns det ett inre rum överhuvudtaget?

Det verkliga, det absolut oförblommerade jaget, hur länge existerar det? Det måste ju ändå förhålla sig på det sättet att så fort du börjar bli medveten om intryck runt omkring dig så börjar din hjärna bearbeta dessa och alltifrån till hur gammal du är och vilken situation du befinner dig i så redigeras uppfattningen av det som du ser och upplever till något som passar just dig vid just det tillfället.
Är det inte så  vår hjärna fungerar? Som ett filter, som på bästa möjliga sätt ska skydda oss från den oredigerade verklighet vårt konkreta medvetande visserligen registrerar, men som vi – om vi vill hålla oss borta från ångest och förfäran – måste filtrera.

Det här med minnen är annars verkligt fascinerande. I alla fall för mig så är det så. Jag kommer ihåg idag saker som hände för tjugo, trettio, fyrtio år tillbaka i tiden och det är inga diffusa minnen vi talar om här. Det är kristallklara hågkomster med både smak och lukt och känsloförnimmelser jag upplever, tror jag som sagt. Det har kommit de sista två åren detta, och det har säkert med att göra att jag körde min hjärna i sextio grader i tjugofyra månader och sedan torktumlade den i ytterligare sex. Så den känns ren nu, och användbar, nästan plågsamt funktionsduglig tycker jag att den är om jag ska vara ärlig.

Min farmor, och jag vet att jag skrivit om detta tidigare, innan hon gick vilse i Alzheimerdimman lurade sig själv och oss andra från upptäckt att hon var avskärmad från verkligheten – det vill säga det som skedde i presens – genom att hålla långa monologer utan uppehåll om hur livet tedde sig när hon var ung. Sedan försvann det också och hon gick in i landet ingenting och hur den tillvaron är vet bara den som dväljs där.
Jag hyser dock en viss oro för att jag är på väg dit så småningom. Med tanke på hur mycket som jag minns idag av min barndom och ungdom och hur mycket jag pratar om det med min fru. Minnen av händelser som jag hade gömt i en ryggsäck som jag tappat bort poppar upp allt som oftast. Ryggsäcken är återfunnen således.
Men det är naturligtvis förknippat med den reningsprocess som jag genomgått hoppas jag.
Om inte, så bli inte förvånade om ni möter en man med glasartad blick som mumlar något om Ophida och Kullen och en ung fröken Andrén och minst tre flaskor Sylvaner där han vandrar gatan fram i en norrförort till Stockholm.

En del minnen är ju angenämare än andra skulle jag vilja säga. Vissa är ju som att ta på sig en blöt alldeles för trång kavaj och vara tvungen att ha den på sig. Medans andra är som luft under vingar och en ändlös flykt över grönskande hagar. Emellertid så tycks de flesta av mina erinringar gå i den trånga kavajens tecken och det är skämskudde framför ansiktet i sådana stunder och en tripp till – och in igenom – det förträngdas dörr och det enda du vill är att komma ut igen. Det kan ta en stund innan du hittat nyckeln till det mentala låset kan jag säga. Lättnaden när du äntligen tagit dig ut till den mer harmoniska världen är stor. Fastän jag tror att det är nyttigt – om än djävligt jobbigt – att vistas i de inre rummen. Bara det inte blir för ofta.
För mig så ter sig de luftburna minnesbilderna väldigt få i dagsläget. Det känns som om jag måste ta mig igenom några till av de låsta panikrummen innan jag kommer till sommarhagarna. Min tillförsikt om att jag till slut kommer fram är dock stor så jag trampar på i min egen självrannsakan och psykologiserar mig själv dagligen och jag står stadigare nu. Vinden blåser ibland snålt och jag håller mig i husknuten men när jag ser min fru i soffan innanför fönstren i soffan framför teven så är det lättare att härda ut.
Hon är min Gud, mitt hopp, min tro och min ledsagare och ”Gud vet hur jag hade mått, om jag inte träffat dig”, som Lisa sjunger.
Våren är här och sommaren står för dörren och jag har mitt liv här och nu och det är eventuellt det enda jag kommer att få. Så det gäller att förvalta det väl.
Lev väl kamrater.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s