Jag lever i en annorlunda värld nu. Begreppen har ställts på ända en aning och det som tidigare i mitt liv känts hemvant men faktiskt väldigt otryggt så här i retroperspektiv, ter sig nu i och med den här nya ordningen både underbart, främmande och ovant och lite skrämmande. Flummigt är ordet jag skulle vilja använda och är det som bäst beskriver känslan jag har.

Som när jag till exempel tar mig en promenad om aftonen, när mörkret har lagt sig och det droppar från träd och buskage och en och annan hare sitter och mumsar på rester från fågelborden som står lite varstans i grannskapet. Då känns det som om jag är på besök, på resa, i trakter som jag visserligen varit i förut men för väldigt längesedan. En känsla av att vara hemma men ändå inte, som att ha klart för mig vart jag är på väg, men inte vara helt säker på åt vilket håll jag ska gå.
Det är som om livet tagit bladet från munnen och bestämt sig för att berätta sanningen för mig. Om att jag levat i en konstgjord värld, en chimär, som jag trott varit verkligheten och så benhårt hållit fast vid så hårt att knogarna vitnat.
Jag står stilla och låter det hända, känner en form av tillfredställelse blandat med en oro över framtiden och jag saknar ibland men oftast inte och i skuggorna i den lilla dungen på kullen mitt emot mitt hus hukar ett rådjur och spanar emot mig skyggt.
Jag börjar så smått förstå vad allt egentligen handlar om, att livet är stort och ogripbart.
Fastän jag djuplodar för mycket, inser det, och borde ta det lugnt istället. Låta allt ha sin gång, rida på vågen som jag bärs på och vara tacksam och ödmjuk som min arrogante svärfar alltid sa att han var när han uppvaktades på sina födelsedagar. Han var inte det, långt ifrån.

Ödmjukhet ja, vem fan är ödmjuk nu för tiden i dagens benhårda och resultatinriktade samhälle förresten? Inte många, det kan jag lova, och om du försöker vara det så tolkas det av omgivningen som ett svaghetstecken och du blir manglad och överkörd tills du ger upp din vördnadsfulla attityd och helt enkelt slår tillbaka.
Att vara respektfull står inte så högt i kurs idag. Nej, helst så ska du vara en skitstövel, dryg som få och med högdraget utseende ska du gå genom livet som en väderkvarn med skarpslipade vingar. Meja ner allt i din väg och aldrig någonsin se tillbaka på den förödelse du skapat utan ha blicken nitad rakt fram bara, helst med skygglappar på.
Jag ser sådant varje dag och jag blir inte arg längre utan bara beklämd. Finner det så tråkigt att människor måste trampa på varandra för att få näsan över vattenytan för att kunna andas. Ju högre du klättrar desto fler går under och till slut så sitter du högst upp på en hög av lik som en svart gam och du är säkert ensam. Och det är fan i mig rätt åt dig.

Emellertid så finns det frid i skogen och vid fler än ett tillfälle har jag önskat att jag vore en skogshuggare. Med motorsåg i handen och ryggsäck på ryggen med limpmackor med ost och kaffe i en röd plåttermos i och orange hjälm med hörselskydd på huvudet står jag i snö eller mossa. Ensam med naturen är jag och det är minst tjugo grader kallt eller också så är det varmt och så är det tyst – när du inte sågar.
Tystnaden är något som jag verkligen lider brist på och önskar att jag hade mer av. Visserligen så är det väl inte helt fritt från ljud i den stora skogen heller, speciellt inte om du är skogshuggare som sagt, men det finns ljud och så finns det ljud och vissa hör du knappt. Det inträffar när sorlet runt omkring dig harmonierar med var du befinner dig, som fågelsång och köldknäppar i trädstammar, ett knakande från en knäckt gren, ett prassel i gräset och porlandet från en bäck eller suset från en vind i trädtopparna. Det handlar om en samstämmighet av livstecken som ger själslig frid och som vaggar dig till sömns där du ligger på rygg med ett grässtrå i munnen likt en Tom Sawyer i tjugohundratalet.
Jag minns när jag och min far var ute och tittade på fåglar när jag var grabb. Allt han lärde mig om att låta naturen komma till dig istället för tvärtom bär jag med mig än idag. Det är något jag – i alla fall då och då -försöker förmedla till mina barn. Dock är det inte helt lätt att konkurrera med datorer och andra spelmaskiner och mina förslag om att gå ut i skogen för att till exempel plocka svamp kommer alltid till korta och våra sejourer i skog och mark blir alltid kortare än vad jag hade tänkt att de skulle bli.
Vi fiskar ibland i alla fall, och L har som jag skrivit om tidigare lärt sig att kasta med kastspö, och det är stort för honom, och för mig.
Vid Hosjöholmen i Falun fiskade jag som tonåring, bland slagghögar och bråte klättrade jag och försökte lura alltifrån gäddor till öring och jag tog min Push Dakota – min moped – dit alldeles för mig själv för jag var nog relativt ensam under de här åren när jag tänker efter. Inte plågsamt ensam, utan det var självvalt efter vad jag minns och timmarna gick när jag letade efter lovande höljor och bakvatten där jag kunde lägga min fluga eller drag. Jag kände vare sig hunger eller törst utan var uppfylld av jaktens nervdaller och jag lärde mig att laga till gädda på alla upptänkliga sätt. Rensa fisken var jag tvungen att göra på plats, annars fick min pedantiske mor spel.
Hon – min mamma – gick vilse senare i mitt liv och jag var så arg när hon dog. Men jag är inte det längre. Jag förstår idag det helvete hon hade och den dimma hon irrade runt i och jag önskar bara att någon – inte minst jag själv – hade förstått dilemmat bättre och försökt hjälpa henne.
Men om du hör mig mamma? Jag känner ingen bitterhet längre, jag saknar dig bara.

Min värld idag är för övrigt som en vågrät linje utan vare sig toppar eller dalar. Emellertid om du synar sträckan med ett förstoringsglas, kryper intill och in i livslinjen så kan du ser hur det rör sig inuti den till synes raka tråden. Det pulserar och vibrerar och gnistrar och sprakar och det är så det är. Jag har äntligen lärt mig att se de små nyanserna i ett skenbart stilla och vardagligt liv och att uppskatta vad som sker där. Till slut så har jag lämnat berg och dalbanan som jag älskade att åka i. Jag åker numera något som du närmast kan likna en barnkarusell, en sådan med bilar eller djur på och som i sakta mak går runt, runt utefter samma räls och jag upptäcker nya saker hela tiden, och jag är trollbunden.
Vi stannar där, du och jag älskling, vi behöver inget mer.

Det har känts lite motigt den sista tiden, en aning för mycket uppförsbacke och bakhalt och motvind. Det får vara slut på det nu när jag träder in i nya tider.

Jag sandar utanför vår dörr, det är viktigt och nödvändigt för säkerheten hos oss som bor i huset. Det är också fint med grus i hallen och ända in i vardagsrummet, det knastrar så skönt under fötterna när du går och om du har tur så får du med dig lite gruskorn upp i sängen också.
Men det gör ingenting i de här nya tiderna. Allt är underbart nu och sådana där petitesser kan knappast förmörka den lysande framtid som jag går till mötes.
Jaha, nu slog jag ut den där jävla kaffeskvätten också, ut över hela golvet for den som en sky av brunt regn men jag bara ler jag. Ingenting kan rubba min positiva attityd.
Nämen, vad roligt, låset till cykeln har frusit ihop och nu brände jag fingrarna på cigarettändaren när jag skulle hetta upp nyckeln och till min stora glädje så kan jag fortfarande inte få upp cykellåset. Det här blir bara bättre och bättre, de här nya tiderna är verkligen precis vad jag längtat efter.
Vi går och går jag och L mot skolan, och inte har han några vantar på sig heller.
”Det är nya tider nu pappa”, säger han. ”Jag behöver inte vantar och jag har inte bråttom, och jag bestämmer själv om jag har ont om tid eller inte.”
Jag ler så faderligt jag kan och nickar och är så lycklig över den här insikten jag fått att en ny era står för dörren.

Sjuk är jag också, men inte dödssjuk, och det är jag mycket glad över. Dras bara med förbannat ont i huvudet och min hals har taggtråd som foder och det är nog så att jag har lite feber också. Icke desto mindre så är jag nu på väg till jobbet i alla fall för man vill ju inte ligga sina kollegor till last. Det är viktigt att alla drar sitt strå till stacken så att säga, och en liten influensasläng – eller vad det nu kan vara – får inte hindra mig att göra min plikt.
Men det är nya tider nu och jag fick lära mig idag att sådan här uppoffringar inte alls är nödvändiga och att det hade varit bättre om jag stannat hemma. Vilken omtanke! Tänkte jag och log mitt allra vänligaste leende mot min chef och gick hem.
Konstigt, tänkte jag sedan, att hon såg så sur ut. Men, fortsatte jag mitt funderande, hon var väl lite trött, och kanske en aning orolig för mig. Så måste det har varit.
Det är härligt med de här nya tiderna.

Det är moddigt att cykla i den här vintern som inte är vinter utan bara lite grann, så det gäller att ta det försiktigt och inte köra omkull, vilket jag naturligtvis gjorde idag och slog mitt ena knä.
En sådan tur tänkte jag, att jag inte bröt benet eller slog skallen i ety jag inte bar hjälm. Så glad kände jag mig över det när jag kom hem att mitt leende var som en extra sol på himlen, och det måste ha med den här lyckligt gryende perioden jag har framför mig att jag istället för att ligga som en grönsak på sjukhuset, bara står här med lite ont i en knäskål.
Det gör visserligen förbannat ont, men jag är på gränsen till euforisk över det.

En ny epok med steg i snön som leder mot ljusare tider. En isande vind som har som följeslagare en pust av vårvärme och jag har bestämt mig för att låta allt vara. Att inte hålla på och peta för mycket i elden då den kan flamma upp. Låta ogräset växa i rabatten och ändå försöka se de vackra blomster som finns där och ge blanka den i att försöka rensa och hålla rent.
För det är nya tider nu
Jättenya tider…

Jag är förvånad, och på gränsen till lite rädd faktiskt. Det borde ju i rimlighetens namn vara på det sättet att – när du börjar komma till åren – du skall bli glömsk och disträ och träda in i någon slags förlåtande dimma som suddar ut de skarpa konturer som gjort ditt liv lite kantigt och ibland svårt att handskas med.

I mitt fall så är det precis tvärtom. Jag minns allting in absurdum. Som till exempel igår kväll när jag och min fru satt och tittade på ett avsnitt av morden i Midsomer och jag känner igen en av de kvinnliga skådepelarna så väl men kan inte till en början placera henne. Till slut – långt bak i min hjärna – så börjar ett namn på en teveserie utkristallisera sig, men innan dess så ser jag henne i ett kök. Hon är ung och söt och det är en miljö som vittnar om umbäranden och hårt liv och inte så roligt och så slår det mig. Det är en serie som utspelade sig under andra världskriget, i England, och den hette? Ja, just det ja, familjen Ashton…

Snabbt på Google nu, hamra, hamra, och ja mycket riktigt, där är hon, i sitt kök, och hon är precis så betagande som jag såg henne för min inre bild. Och så tittar jag upp på teven och ser henne igen och det var fyrtiofem! år sedan den serien gick på svensk television. Mellan 1970 och 1972 så satt jag och min mamma och min pappa och min bror på lördagskvällarna tror jag att det var, och följde familjen Ashtons liv i ett krigshärjat Storbritannien.
Stilla sitter jag och förundras och min U tittar på mig med stora ögon och frågar sig kanske om jag håller på att bli galen. Jag har själv ställt mig den frågan för på sista tiden så är det som om mitt leverne – ända sedan barnsben – spelas upp för mig som en gammal journalfilm från trettiotalet med flimrande bilder och affekterad speakerröst och det är långt ifrån behagligt att behöva se den filmen igen alla gånger.
Jag minns min farmor – som innan hon blev totalt senil och inte längre kände igen sig själv – levde i det förgångna och maskerade sitt bristande närminne med att berätta med livfull stämma och stort engagemang om hur det var i ”Sura” när hon var ung. Alla som lyssnade förundrades över hennes fantastiska minne, men ingen fattade hur det egentligen var ställt. Att hon knappast visste var hon befann sig när hon hysteriskt nästan orerade om ”bruket”, dansbanan och livet i Surahammar när hon var en ung flicka var höljt i dunkel och uppdagades först långt senare

Är det dit jag är på väg? Eller är detta bara ett resultat av sunt leverne utan sprit och andra sinnesförändrande droger? Jag vet inte, min bror säger att det är anledningen och att synapsfamiljen – roligt uttryck – mår bra av att inte förvirras av osunda substanser.

Men vad vet jag? Det är bara några få år kvar till sextioårsstrecket nu och om ni träffar mig i framtiden och jag bara pratar om gamla tider och hur ni förvånas och fascineras över i vilket skick mitt minne befinner sig. Så besinna er och minns vad jag skrivit här idag. Ta mig stilla i handen, led mig till en sjö, sätt ett fiskespö i nävarna på mig och skicka ut mig på vattnet och låt mig försvinna in i morgondimman där vattnet krusas av en bris som väcker mitt medvetande och som kanske får mig att återvända till nutiden och kom tillbaka dagen efter.
Skulle det nu vara så att ni inte hittar mig vid strandkanten då ni återvänder så bliv stilla i själen. Ställ er vid vattenbrynet och lyssna, så kan ni säkert höra knirkandet av osmorda och glappa årtullar långt därute någonstans i tjockan. Jag är antagligen lycklig där jag är och fullständigt omdveten om att jag har har ett annat liv någon annanstans för det är så det är tror jag.
När du väl klivit över gränsen och släppt kontakten med nutiden och befinner dig i det förgångna så är det inte du som lider. Det är de stackare som blir kvar som gråter och saknar och ser den som en gång var någon som de kände och höll av ha förvandlats till en främling. Fastän håll då fast vid tanken att det bara är en ny tid för den som glömt, och att det nya inte är skrämmande eller farligt för vederbörande och lär känna honom eller henne på nytt om det går.
Eller sätt människan i en båt och sätt kursen mot en ny horisont och be en bön för det som varit och det som komma skall.

Vad var det nu jag hette sa du?