Jag väntar på våren. Det har jag alltid gjort och när våren är över så känns det som om min längtan börjar om på nytt. Resten av året är en transportsträcka bara, tillbaka till pånyttfödande och förnyelse.

Jag minns hur jag och J och M och L och den galne N satt i Vitabergsparken varje vårdagjämning oavsett väder med vin och ost och brinnande lust och även om vi vissa år höll på att frysa ihjäl, så var vi där. Intill den stora kyrkan som i mörker liknar Darth Vader.
Det var vackert på något sätt, unga män som ville livet och föraktade döden och tristessen och även om jag – i alla fall jag – var influerad av Jack Råstedts bravader så gjorde vi det till något eget. Vi hade alla långt hår – utom M – och vi såg ut som rebeller skulle se ut på den tiden. Uniformen var på så att säga och vi drömde om stordåd och banbrytande effekter och storvulenheten drack vi i djupa klunkar ur flaskor som aldrig sinade. Och vi rökte fredspipa och världsfreden stod runt hörnet och det var inte fel att vara röd på den tiden.
Vi hade våra egna regler och hyllade parnassen och sjöng vinets lov på poeternas estrad och det var vår och våra hjärtan brusade.

Sorglösheten, åh, jag minns sorglösheten. Hur jag kunde vakna på morgnarna och ligga på rygg i min säng och känna att dagen var min, ingen annans, och även om jag hade ett jobb som jag gick till oftast så var marken jag gick på min egen och jag valde min egen stig att gå och livet var en del av mig och inte tvärtom. Ingenting kunde rubba min övertygelse om att tillvaron var god och att motgångar – det fanns sådana – bara var tillfälliga avvikelser från den gyllene vägen. Jag var ett sorglöshetens barn och jag trädde ystert på sommarängar och badade i glittrande havsvikar och att ett glas vin i min hand var det yttersta beviset på att allt var som det skulle var en sanning som jag aldrig gjorde avkall på.

Jag gick en gång i natten i ett hällande regn med en ros tryckt under min näsa. Sista bussen hade gått och jag var säkert full av livslust och kläderna klibbade på min kropp som ett extra hudlager. När jag kom fram till korvkiosken som alltid var öppen alldeles intill där jag bodde på den tiden – någonstans i Hornstull – så mötte jag min bror som jag tappat bort. Vi köpte korv med mos från potatis som kom från korvkioskägarens egen täppa i Norrland och han hade förlorat sin fru berättade han för oss och han grät och jag och min bror var förstående och köpte en korv till för att visa vår medkänsla.
Min bror J är en underbar människa.
Om jag nu på den tiden trodde på ett bättre liv utan regler och inrutat beteende så är han profeten som förkunnar den eviga sanningen och ingen tillåts tvivla på äktheten i det han säger. Ingen gör det heller för övrigt, utom jag då förstås, men jag är hans kött och blod och jag vet att innanför alla stora ord och storslagna planer så gömmer sig en liten kille som är rädd för den stora mörka verkligheten. Han vet att jag vet och det är det som gör vårt förhållande något ansträngt ibland.

Livet är en vådlig resa och jag undrar om du någonsin kommer fram till en slutdestination och finns det en mening med livet? Är det inte själva existensen just som är meningen och det att gå och vänta på den stora finalen inte någonting annat än ett slöseri av värdefull tid?
Ju längre jag lever ju mer lär jag mig att uppskatta det som jag andas och tar in varje dag och jag är ingenting utan den insikten har jag upptäckt.

Det fanns en tid – en mycket lång sådan – då jag glömde bort att koexistens med nuet är ett absolut krav för att inte gå under. Jag minns inte när det skedde men plötsligt fann jag mig själv dagligen stående med handen ovanför ögonen ivrigt spejande mot horisonten efter nya sensationer och att almanackans dagar singlade som löv ner över mig bekom mig inte. Jag var ju på väg för Guds skull, mot något bättre, mer intressant och hade inte tid med här och nu.

Nu är det bara två månader kvar till fågelsång och droppande tak och stigande dagtemperaturer.
Fastän – ifrågasätter ni kanske – då är det ju bara slutet på månaden februari? Och jag säger att det där då våren kommer. Det känns på något sätt i luften trots tidpunkten och det börjar att dofta från marken och jag hävdar detta även om snötäcket ibland ligger tjockt sista februari. Jorden vaknar och rör på sig som en björn som vaknar ur sin vinterdvala. Du kan känna hur marken lätt skälver när du går på den, som om den ber dig att gå försiktigt eftersom den nyss upphört att sova. Din jord har tryckt på snooze och vill ta det lugnt ett tag innan den går upp – rämnar – och låter blommor och blad få spritt spelrum. Det är viktigt att vi inte ruskar liv i vår planet för tidigt, för då kommer sommaren för snart och vips! Så är det höst igen.

En sorglös blogg idag trots de tragiska händelserna i Paris. Jag kände att det kanske kunde vara på plats med en sådan för att orka stå ut med den grymhet som grinar oss i ansiktet alltsomoftast nuförtiden.
Frid över de tragiskt mördade modiga män och kvinnor som trotsade rädslan och stod upp för det fria ordet trots att det visat sig att det är bland det farligaste du kan göra idag.

Död åt dumheten…