Det har känts lite motigt den sista tiden, en aning för mycket uppförsbacke och bakhalt och motvind. Det får vara slut på det nu när jag träder in i nya tider.

Jag sandar utanför vår dörr, det är viktigt och nödvändigt för säkerheten hos oss som bor i huset. Det är också fint med grus i hallen och ända in i vardagsrummet, det knastrar så skönt under fötterna när du går och om du har tur så får du med dig lite gruskorn upp i sängen också.
Men det gör ingenting i de här nya tiderna. Allt är underbart nu och sådana där petitesser kan knappast förmörka den lysande framtid som jag går till mötes.
Jaha, nu slog jag ut den där jävla kaffeskvätten också, ut över hela golvet for den som en sky av brunt regn men jag bara ler jag. Ingenting kan rubba min positiva attityd.
Nämen, vad roligt, låset till cykeln har frusit ihop och nu brände jag fingrarna på cigarettändaren när jag skulle hetta upp nyckeln och till min stora glädje så kan jag fortfarande inte få upp cykellåset. Det här blir bara bättre och bättre, de här nya tiderna är verkligen precis vad jag längtat efter.
Vi går och går jag och L mot skolan, och inte har han några vantar på sig heller.
”Det är nya tider nu pappa”, säger han. ”Jag behöver inte vantar och jag har inte bråttom, och jag bestämmer själv om jag har ont om tid eller inte.”
Jag ler så faderligt jag kan och nickar och är så lycklig över den här insikten jag fått att en ny era står för dörren.

Sjuk är jag också, men inte dödssjuk, och det är jag mycket glad över. Dras bara med förbannat ont i huvudet och min hals har taggtråd som foder och det är nog så att jag har lite feber också. Icke desto mindre så är jag nu på väg till jobbet i alla fall för man vill ju inte ligga sina kollegor till last. Det är viktigt att alla drar sitt strå till stacken så att säga, och en liten influensasläng – eller vad det nu kan vara – får inte hindra mig att göra min plikt.
Men det är nya tider nu och jag fick lära mig idag att sådan här uppoffringar inte alls är nödvändiga och att det hade varit bättre om jag stannat hemma. Vilken omtanke! Tänkte jag och log mitt allra vänligaste leende mot min chef och gick hem.
Konstigt, tänkte jag sedan, att hon såg så sur ut. Men, fortsatte jag mitt funderande, hon var väl lite trött, och kanske en aning orolig för mig. Så måste det har varit.
Det är härligt med de här nya tiderna.

Det är moddigt att cykla i den här vintern som inte är vinter utan bara lite grann, så det gäller att ta det försiktigt och inte köra omkull, vilket jag naturligtvis gjorde idag och slog mitt ena knä.
En sådan tur tänkte jag, att jag inte bröt benet eller slog skallen i ety jag inte bar hjälm. Så glad kände jag mig över det när jag kom hem att mitt leende var som en extra sol på himlen, och det måste ha med den här lyckligt gryende perioden jag har framför mig att jag istället för att ligga som en grönsak på sjukhuset, bara står här med lite ont i en knäskål.
Det gör visserligen förbannat ont, men jag är på gränsen till euforisk över det.

En ny epok med steg i snön som leder mot ljusare tider. En isande vind som har som följeslagare en pust av vårvärme och jag har bestämt mig för att låta allt vara. Att inte hålla på och peta för mycket i elden då den kan flamma upp. Låta ogräset växa i rabatten och ändå försöka se de vackra blomster som finns där och ge blanka den i att försöka rensa och hålla rent.
För det är nya tider nu
Jättenya tider…