Jag kan höra den när jag går till skolan med L, och jag hör den klinga när jag cyklar till jobbet på min frus röda cykel och även när jag arbetar.

Som en försiktig koltrast på en snötäckt gren lite för tidigt ute för trillande av toner men sprickfärdig av lust finns sången. Den är som min frus ostyriga hår på kudden när hon sover, som gruset på gången och ogräset som tränger sig upp genom plattorna jag lagt på framsidan. Melodin finns även i mitt fördömande och i min bitterhet och i mina trevande steg och i mina trasiga glasögon efter min vurpa på cykeln och i de krossade flaskorna i tunneln en vinterdag i december.
Varje morgon när jag vaknar hör jag den för mitt inre öra som en påminnelse, som hissmusik, likt bakgrundsmusik till en film jag sett för många gånger och i den gröna klänningen kring dina bruna ben älskling sjunger den, och i vilsenheten och förvirringen och i mina stapplande steg på väg mot dörren jag skulle öppna till slut.
Jag bär den med mig som en talisman, den är min rock, min mössa och mina vantar. Liksom luften jag andas, lika nödvändig är sången och den är som ett förebådande om vad som komma skall och vad som varit, som bänken vi satt på vid kyrkan den där natten då vi knappt visste var vi var och dina kalla händer på bussen hem och i min övertygelse om att jag var på rätt väg..
Som en sommarpsalm i en sval kyrka klingar hymnen, en påminnelse om högre makter och saker du inte förstår men ändå strävar efter. Min sång är som skrubbade knän och blont hår och den lever i en trasig hastighetsmätare på en cykel som inte var min och den finns i käppen jag satte i hjulet och min volt över styret och i min pappas oroliga ansikte när jag kvicknade till.
Jag hör melodin när du smeker mina fötter och viskar till mig att frukosten är färdig och i smaken av kaffe och i mina barns skratt och och bråk och förtvivlan och lycka över ting som är små men stora och viktiga i fem minuter för att sedan ebba ut i ett hummande bara.
I dina ögon ser jag den visualiseras H när du brottas med din matte och L sjunger den när han skriver och läser och när han lyckligt sitter på golvet och trycker på sina tangenter och jag ser – min älskling – att även du kan melodin när du ser på mig och när du är i mina händer och när jag bär dig som du har burit mig. Och när asfalten blir varm igen och dina kläder är tunnare sjunger vi sången tillsammans och vi ser våra steg. Hur vi gått, var vi varit och vi ser vart vi är på väg för vi är vägen, vi finns i marken, träden, blommorna som växer och du och jag och våra barn är modet, lusten och hoppet och vi är harmonierna i den lågmälda sång som jag alltid hör.
Min visa går i moll och i dur som i en sötsur dryck och min gom drar ihop sig till ett russin när jag tar för djupa klunkar. Den finns bland modellplanen som hängde i taket i mitt pojkrum och jag hör den i min förtvivlan över alla mina sparade klistermärken som jag fann uppklistrade huller om buller på  skrivbordslådorna. Ett dåd av min bror för att han ville vara snäll tror jag och jag kunde inte hitta några förmildrande omständigheter då och sången sjöd av ilska och misströstan den gången och han grät och jag förstod inte. I slagen jag slog fanns smärta och sorg och grämelse och vi började glida isär redan som barn tror jag.
Han är en del av min livssång min broder och den vers jag inte förstår mig på alla gånger. Den har en underlig takt och jag tror att han vill ha den så för att han är rädd. Rädd för det konventionella, det vanliga, och en fyrtakt är för honom nederlag och tråkighet och han träder på mark som gungar och han är en tavla som han målat själv och en fasad som blivit verklig för honom och för andra som inte ser penseldragen. Jag hör hur andra trallar med i svåra tongångar och jag uppfattar hur de ser honom men jag ser bara det jag alltid sett och igenom och bakom färgen och där bor jag.
Men mina barn älskar honom, och jag också förstås och i våra parker och på våra krogar har vi suttit och jag min stackare förstod aldrig vad han letade efter trots att jag försökte. I bitterhet svär jag över min lillebror och önskar att han vore som jag vill ha honom.
Det är där skivan hakar upp sig, och jag vet att jag gör fel och att han för mig är som en orensad rabatt där blandat med ogräs växer vackrare blommor och detta att jag ligger på knä och försöker rensa bort det jag inte vill ha gör bara saker och ting mer komplicerade.
Jag borde förstås som resten av världen se honom som en underbar människa och förlåta honom för hans ansvarslöshet och oförmåga att se verkligheten i vitögat. Det var lättare förr kan jag säga när jag också levde ur hand i mun och såg på mig själv som om jag var med i en film – en matinee – med mig själv som Errol flynn med vinnande leende och knivskarp värja.
Dock så talar mina barn om honom med skimmer i stämman trots att han under deras levnadstid konstant försummat dem. Antagligen så ser de något som jag inte ser längre, som jag tappat bort i min strävan efter ärlighet och sanning och jag borde försöka att acceptera istället för att fördöma.
Han är ju trots allt min bror.

Ska vi säga så då?