Under stjärnorna…

stjärnor

Jag står där varje kväll, under stjärnorna och talar för mig själv. Dryftar och stöter och blöter allt som dyker upp med den eviga rymden och jag ger mig inte förrän jag har fått svar.

Allt är som en stilla flytande flod numera och det som bryter stillheten är att då och då en ivrig liten fisk bryter vattenytan, och de små ringar som vaket skapar är så små att de inte förmår att bryta det stora lugnet. Det är bara en liten påminnelse om att tillvaron inte står stilla. Att det finns rörelse och liv runt omkring mig och att saker och ting rör sig framåt långsamt men mycket behagligt.
Som att gå intill en åker där vinden skapar böljor bland stråna och jag sträcker ut min hand och rör vid axen, och det sträva smeker ovansidan på min hand. Eller som att stå vid det stora havet och känna doften av andra sidan och önska sig dit.
Jag minns min lille son hur han satt på stranden i Skåne när vi var där i somras, ensam och med blicken ut över det grå havet, med händerna djupt nergrävda så att det såg ut som om han höll sig fast i den något fuktiga sanden för att inte svepas iväg. Hans grå munkjacka gick ton i ton med havsnyansen och jag ropade på honom men han satt tyst och svarade inte och det var inte förrän jag satte mig ner på huk intill som han blev varse att jag var där.
Då reste han sig upp, tog min hand och vi gick därifrån utan att han sa ett ord och det är där jag vill vara – som han är för det mesta.

Det råder harmoni således, och allt vore frid och fröjd om det inte vore för det stora odjuret. Det som välver vattenytan olycksbådande och som får grödan i åkern att dela sig som om en ubåt färdades fram och stör de lugna dyningar som tidigare fanns. Den onämnbara fasa som om natten lurar under min säng och då och då stör min nattsömn. Jag kan höra hur det viskar och väser var jag än befinner mig och i vilken sinnesstämning jag än är. Och jag blir rädd ibland men har lärt mig att leva med mitt ovälkomna husdjur och det håller sig på avstånd numera. Vet sin plats så att säga men har en förmåga att smyga sig på mig när jag minst anar det. Som om det vill säga:
”Glöm inte bort mig min vän, försök inte ignorera mig, jag finns här vare sig du vill eller inte.”

”Jag vet det”, brukar jag sucka. ”Det är nästan omöjligt att komma undan dig, eller hur?” Hon brukar flina då – för det är oftast en hon, ibland en han, men för det mesta ett honkönat monster – och dra sig tillbaka för att bida sin tid.

Men under himlavalvet med alla sina tända ljus står en man om kvällarna med uppåtvända handflator och ber så stilla om nåd så ödmjukt han förmår, och han får svar, inte direkt, men lite senare och då på ett sätt som han inte förväntat sig.

Det är vackert så tycker jag, mycket mer än vad jag hoppades på och jag hörde ett föredrag en gång som galningen Jim Carey höll för en hel hoper med avgångsstudenter någonstans i USA om att det finns en makt i universum – inte Gud var han noga med att understryka – som du kan be om nästan vad som helst och du kommer att få det.
”Du kan be om en cykel”, sa han. ”Och du kommer att få det. Och kommer den inte direkt så betyder det bara att den här makten är upptagen med att effektuera mina beställningar.”
Det är mycket jag har bett om som inte levererats ännu men jag har förtröstan. Det kommer för eller senare och det gäller bara att ha ett öppet sinne för att känna igen budbäraren. En vacker dag så kommer paketet att levereras med pukor och trumpeter som ackompanjemang. Jag har redan gjort plats i min inre garderob för de nya gåvorna.

Jag är trött på mörkret nu och därför blir jag glad när den gamla klassiska solfilmen visas på teve igen och du kan få en klar uppfattning om att ljuset är på väg. Varje dag så läggs det en minut eller två till solsidans favör och skuggorna viker sig som underdåniga – förlorande – före detta härskare. Det ger mod och kraft till oss som älskar solen och förbannar vintern och med ljuset kommer lusten och min U blir vackrare för var dag som går och att hon älskar mig ännu är ett mirakel som är svårt att förklara.

Det är bara att buga sig blygsamt – så gott nu det går för en drummel som jag – och hoppas att hon fortsätter att vara förblindad.

Nåväl, det finns mycket som ännu är ogjort och många livsöden som jag skulle önska vore annorlunda men det är svårt att råda över tingen och andra människor när du bara är en vanlig dödlig. Du kan bara göra ditt bästa och att verka i det tysta fungerar det också har jag upptäckt. Och ”Du var ensam när du kom, och du är ensam när du går”, som Jocke sjunger, även om det kanske inte var livscykeln han menade. Fastän det kanske det var, jag får ringa honom och fråga.

Sötsakerna står nu på bordet – det smaskas vilt och det är bäst jag hakar på om det ska bli något över till mig – och lördagskvällen har tagit sin början så nu avslutas sagan för den här gången, och i mitt fall i dessa dagar, så slutar den alltid lyckligt.

Håll hoppet vid liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s