”Är du lycklig min älskling?” Frågade hon och såg på mig.

”Ja det är jag.” Svarade jag sanningsenligt. ”Jag är så lycklig som jag förmår vara.”
Och det är så det är för mig. Jag är lyckligare än jag varit på många år. Jag mår bra med mig själv – som min son sa att jag gör till sin mor häromdagen när han var hos henne på julafton – och jag önskar bara att jag hade hittat det här landet som jag lever i nu tidigare.
Emellertid så är det nu så en gång för alla för mig att jag alltid lever med en skugga i min själ. Ett mörkare område som jag aldrig kommer att bli av med, som hindrar mig från att vara den lyckligt kvittrande sparv som jag alltemellanåt så hett eftertraktar att vara och jag kan inte låta bli att fundera över om det är så för alla människor.

Jag ser runt omkring mig män och kvinnor som förefaller tillfreds, som vaggar fram och tillbaka i en hammock av harmoni i en berså omgärdad av syren och hägg och sommaren tycks leva i deras själar vare sig det är vinter eller vår eller höst. Visst, jag kan också sitta där och gunga och sjunga med i sommarvalserna, men i ögonvrån ser jag alltid hur molnen tornar upp sig vid horisonten och hur ”valsen förklingar i moll”, som han skrev Evert.
Kommer det alltid att vara så undrar jag? Finns det överhuvudtaget en allt överskuggande lycka och är det möjligt att vara fullständigt tillfreds med det liv som du lever?
Jag vet att jag skrivit om det tidigare, en tes om att lyckan – om det nu finns någon sådan – skulle vara omöjlig att identifiera om inte sorgen fanns. Det förefaller för de flesta antar jag som en sorglig och föga eftertraktansvärd beskrivning av livet. Dock, är den så långt ifrån sanningen frågar jag mig igen?
Skulle jag vilja vara sorglös och utan det dunkel som lägger sig som en sordin över mina tankar allt som oftast? Jag vet inte ärligt talat. Har så svårt att kunna sätta mig in i hur det skulle kännas att inte ha min svarta vän gåendes bredvid mig som en ständig följeslagare. Att inte kunna höra på hans viskningar om besinning och att vara på min vakt när allt förefaller gott och riktigt. Fastän när jag då och då har ökat på stegen, och han inte hänger med i svängarna utan hamnar på efterkälken och de ödesmättade kommentarerna inte når mitt medvetande. Då önskar jag mig inget annat än att kunna stanna i det förlovade landet och jag ber om det till och med. Icke desto mindre så vet jag ju – mitt i mitt heta eftertraktande av bestående glädje och harmoni – att det är kort, att underbart verkligen är kort. Och nu är jag tillbaka där igen, skulle jag verkligen kunna känna den tillfredsställelse som jag vid de här tillfällena upplever, om jag inte hade kontakt med den mörkare sidan av kraften? Jag är i Star Warsvärlden nu i fall ni inte förstod det.
Jag håller med Darth Vader, det finns stor kraft hos den mörka sidan, och det är där jag hämtar min kreativitet, om det nu kan kallas för det, att skriva om hur jag känner mig och hoppas på att någon läser det och kan ha någon nytta av mina funderingar? Icke förty så hjälper det mig i alla fall och min svarte riddare sitter här vid min sida och klappar mig på axeln och hans röst tränger igenom musiken jag lyssnar på och han säger att jag har rätt att tycka vad jag vill och att skriva om det till och med. Så då gör jag det.

Julen är över nu och andra jular kan inte jämföras med den här. En viss harmoni har under de här annars så kravfyllda dagarna vilat över oss som en slags helig ande. Det har fått bli som det har blivit och min strävan efter julstämning, en hysterisk jakt efter julperfektion, som tidigare julaftnar varit behäftade med har uteblivit.
Är barnen lyckliga? Känner de som jag – som jag minns det i alla fall – när jag var liten? Har de pirret i maggropen? Är de julprilliga? Är frågor som jag ställt mig och som gjort mitt eget julfirande tidigare till en mardröm och om allt inte blivit som jag tänkt mig så har jag känt mig misslyckad och som en dålig far.
Jag vet naturligtvis vad det beror på, och det vet ni också och jag behöver inte gå in på det igen, men jag känner stor sorg och bedrövelse när jag tänker på vilket helvete julen är för andra mindre lyckligt lottade människor än jag.
Nu kommer det ett nytt år igen och jag ser med tillförsikt fram emot det och i vår så ska jag åka till Manchester och hälsa på min store, ”välartade son” och förhoppningsvis få träffa hans moatjé.
Det mesta är gott således och när jag sitter vid mitt sovrumsfönster och ser ut på talgoxar och blåmesar och en och annan nötväcka när de hämtar den mat som vi hängt ut till dem så fylls jag av högmod över hur god jag är som ser till att de inte behöver svälta. En mild variant av den första dödssynden som jag utan vidare kan leva med.
Jag har för övrigt en fröautomat som ser ut som ”skriet” av Munch. Bara en så´n sak, ett skri på hjälp kanske det är? Vad vet jag. Förmodligen så behöver jag hjälp, och nuförtiden så får jag det varje dag och jag avslutar med en fråga som jag anser berättigad.
Hur kan månen vara halv, när jorden är rund?

Svar på det den som kan…