Jag minns allt nu, som det vore igår. Min plats, min situation, mina våndor och glädje och sorger finns på ett kassettband som spelas om om och om igen och jag ser mig själv sitta i mitt pojkrum och lyssna på ”Dark lady” med Cher och jag är så glad, så glad.

Nu kommer brandkåren. Jag ligger under min säng och hela ängen står i brand och det luktar rök och grannarna är upprörda och jag vet att jag kommer att få stryk av min pappa. Men det var ju inte meningen, vi skulle ju bara elda bort det gamla gräset så att det nya skulle få lättare att växa och vi hade både vattenhinkar och granruskor men det hjälpte inte. Allt gick över styr och lågorna glufsade i sig allt som var torrt och de blev fetare och fetare och vi grabbar blev mindre och mindre och vi sprang som förskrämda harar hem till våra bon och gömde oss.
Björkriset piskar mina skinkor och jag gråter men jag tycker att jag förtjänar det. Det är dock den enda risbastu jag fått i hela mitt liv och jag vet att min pappa aldrig har förlåtit sig själv för det han gjorde men det var inte ovanligt på den tiden. Ovanligt i vår familj dock, men den här gången hände, och jag glömmer det aldrig.

Utanför Domus är det kallt, men inne på fiket är det varmt och där sitter – tror jag – två flickor och väntar på mig. Det är ofattbart. Jag är ju bara en knubbig kille som går i åttan och de här två som är tuffa och populära har aldrig överhuvudtaget bevärdigat mig med en blick ens. Än mindre pratat med mig och så på lunchrasten de här dagen så kommer de fram och frågar om jag vill fika med dem på Domus efter skolan. Jag står där som en strykrädd hund och jag vet inte vad jag ska säga så jag nickar bara.
”Klockan fem då”, säger den ena – den sötaste – och lägger handen på min axel. Jag lyfter min sänkta huvud och vågar äntligen titta på dem.
”Men varför?” Frågar jag och tycker att jag är modig som vågar ifrågasätta detta orimliga.
”För att vi gillar dig”, säger de och går fnittrande därifrån.

Det är minst tio grader minus nu och jag står på andra sidan gatan mitt emot caféet och försöker se in igenom de immiga fönstren om de sitter där inne. Aldrig att jag tänker gå in för jag är ju inte dum. Visst förstår jag att det ligger en hund begraven här men nyfiken är jag ju. För flickorna är förtjusande och mitt hjärta slår som besatt för jag vet ju vad de har gjort. De har haft sex – så säger ryktet i alla fall – och jag är ju kär i den här helt andra tjejen – P – som går i min klass och hon är deras kompis och jag vet inte riktigt vad jag hoppas på. Men jag tänker inte gå in för att ta reda på vad som ligger i tomtesäcken så mycket är säkert. Så jag står där i min gröna anorak, i mina moonboots och min ryssmössa och jag vet egentligen inte varför.
Så jag går hem till mina föräldrar efter en halvtimme – när det börjat snöa och mina fötter och fingrar är stela av kyla – och min bror och jag spelar Alice Cooper på min bärbara grammofon. Jag kan hela texten till ”No more mister nice guy.”
Jag funderar fortfarande på vad som skulle kunna ha hänt om jag vågat gå in.

Han hade inte riktigt alla hästar hemma i stallet. Han var inte heller den skarpaste kniven i byrålådan, och han var en sommar som saknade en picknick. Hans pappa hade en Opel.
Varför var jag inte snäll mot honom? Jag kan aldrig förlåta mig själv för han var ju så oskyldig, och han var så godtrogen och jag borde hjälpt den stackaren istället för att vara en i gänget som trakasserade. Jag kan se hans ansikte framför mig så glad över att få vara med, men vi lurade honom, och skrattade, och jag vet inte ens om han förstod hur djävla elaka vi var. Jag hoppas inte det för jag har så dåligt samvete för det här – än idag – och jag minns det så väl och även om det inte var så allvarligt det vi gjorde så skäms jag. Fastän han var alltid med trots allt, och vi var inte alltid elaka, ibland var vi snälla också.
Varför var vi så grymma?

Den där flickan i Hälsingården, hon som var så blyg och aldrig sa någonting nästan. Jag var så förälskad och vi cyklade från Norslund varje kväll för att träffa de här flickorna som vi lärt känna på ungdomsdiscot som varje lördagseftermiddag gick av stapeln i en lokal under köpcentrumet Origo. Det var jag och K och P och L – som hade brun luva och som hon den blyga kallade ”brunluvan” – och vi hängde i lekparkerna och vi pratade och nojsade och gungade och jag var tolv år gammal och Å – symbolen för min heta längtan – var inte kär i mig. Hon gillade den där förbannade ”brunluvan” och han begrep inte ens vilken juvel som hyste känslor för honom. Nej, han ville bara spela fotboll och blev naturligtvis en idiot såväl senare i livet likväl som han var då.

M med det långa, raka blonda håret som hängde långt ner på hennes rumpa. Jag ser henne framför mig idag. Hon var som en älva ur en teckning av John Bauer och hon vidrörde aldrig marken när hon gick. Hon svävade fram och hon var inte kär i någon som jag minns, kanske i sig själv.
De grävde upp vår favoritpark senare den sommaren, och diskoteket stängde men jag kan fortfarande känna doften av gräset om sommarkvällarna och jag ser Å´s ögon under den där luggen och en gång, en endaste gång var det bara hon och jag vid gungorna och hon tog min hand när vi gick därifrån och tiden stannade verkligen och jag skulle verkligen ha försökt att kyssa henne då. Men det är som det är och som det alltid har varit.

Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor.

Hon gillade låten ”Do the Huckleback”, och det gjorde jag också. Du dansade på ett visst sätt till den låten men jag minns inte hur. Emellertid så kommer jag ihåg jag kläderna vi hade på oss när vi gick på dans klockan fyra de här lördagseftermiddagarna. Åh Gud! Dessa stickade tröjor med knäppning och slag som på en kavaj och det där breda skärpet med bältesspänne av guld som du hade runt midjan. Och byxorna av gabardin och svarta blänkande skor med matchande guldspänne och frisyrerna sedan, nåd! Jag hoppas verkligen att de foton som mamma och pappa tog av oss innan vi gick aldrig kommer fram.
Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad diskoteket hette, men det är nog likaså gott.

Jo, nu minns jag, V-5 hette det, tror jag.

Jag stänger av kassettbandspelaren för ikväll nu. Plockar ur bandet och lägger det i min skrivbordslåda tillsammans med ”festbandet innan Kullen”. Titta där ligger ”blandade Bee Gees” och skräpar också, men det tror jag vi får ta en annan kväll.

Do the Huckleback mina vänner.
Det gjorde jag.