En annan värld…

Jag lever i en annorlunda värld nu. Begreppen har ställts på ända en aning och det som tidigare i mitt liv känts hemvant men faktiskt väldigt otryggt så här i retroperspektiv, ter sig nu i och med den här nya ordningen både underbart, främmande och ovant och lite skrämmande. Flummigt är ordet jag skulle vilja använda och är det som bäst beskriver känslan jag har.

Som när jag till exempel tar mig en promenad om aftonen, när mörkret har lagt sig och det droppar från träd och buskage och en och annan hare sitter och mumsar på rester från fågelborden som står lite varstans i grannskapet. Då känns det som om jag är på besök, på resa, i trakter som jag visserligen varit i förut men för väldigt längesedan. En känsla av att vara hemma men ändå inte, som att ha klart för mig vart jag är på väg, men inte vara helt säker på åt vilket håll jag ska gå.
Det är som om livet tagit bladet från munnen och bestämt sig för att berätta sanningen för mig. Om att jag levat i en konstgjord värld, en chimär, som jag trott varit verkligheten och så benhårt hållit fast vid så hårt att knogarna vitnat.
Jag står stilla och låter det hända, känner en form av tillfredställelse blandat med en oro över framtiden och jag saknar ibland men oftast inte och i skuggorna i den lilla dungen på kullen mitt emot mitt hus hukar ett rådjur och spanar emot mig skyggt.
Jag börjar så smått förstå vad allt egentligen handlar om, att livet är stort och ogripbart.
Fastän jag djuplodar för mycket, inser det, och borde ta det lugnt istället. Låta allt ha sin gång, rida på vågen som jag bärs på och vara tacksam och ödmjuk som min arrogante svärfar alltid sa att han var när han uppvaktades på sina födelsedagar. Han var inte det, långt ifrån.

Ödmjukhet ja, vem fan är ödmjuk nu för tiden i dagens benhårda och resultatinriktade samhälle förresten? Inte många, det kan jag lova, och om du försöker vara det så tolkas det av omgivningen som ett svaghetstecken och du blir manglad och överkörd tills du ger upp din vördnadsfulla attityd och helt enkelt slår tillbaka.
Att vara respektfull står inte så högt i kurs idag. Nej, helst så ska du vara en skitstövel, dryg som få och med högdraget utseende ska du gå genom livet som en väderkvarn med skarpslipade vingar. Meja ner allt i din väg och aldrig någonsin se tillbaka på den förödelse du skapat utan ha blicken nitad rakt fram bara, helst med skygglappar på.
Jag ser sådant varje dag och jag blir inte arg längre utan bara beklämd. Finner det så tråkigt att människor måste trampa på varandra för att få näsan över vattenytan för att kunna andas. Ju högre du klättrar desto fler går under och till slut så sitter du högst upp på en hög av lik som en svart gam och du är säkert ensam. Och det är fan i mig rätt åt dig.

Emellertid så finns det frid i skogen och vid fler än ett tillfälle har jag önskat att jag vore en skogshuggare. Med motorsåg i handen och ryggsäck på ryggen med limpmackor med ost och kaffe i en röd plåttermos i och orange hjälm med hörselskydd på huvudet står jag i snö eller mossa. Ensam med naturen är jag och det är minst tjugo grader kallt eller också så är det varmt och så är det tyst – när du inte sågar.
Tystnaden är något som jag verkligen lider brist på och önskar att jag hade mer av. Visserligen så är det väl inte helt fritt från ljud i den stora skogen heller, speciellt inte om du är skogshuggare som sagt, men det finns ljud och så finns det ljud och vissa hör du knappt. Det inträffar när sorlet runt omkring dig harmonierar med var du befinner dig, som fågelsång och köldknäppar i trädstammar, ett knakande från en knäckt gren, ett prassel i gräset och porlandet från en bäck eller suset från en vind i trädtopparna. Det handlar om en samstämmighet av livstecken som ger själslig frid och som vaggar dig till sömns där du ligger på rygg med ett grässtrå i munnen likt en Tom Sawyer i tjugohundratalet.
Jag minns när jag och min far var ute och tittade på fåglar när jag var grabb. Allt han lärde mig om att låta naturen komma till dig istället för tvärtom bär jag med mig än idag. Det är något jag – i alla fall då och då -försöker förmedla till mina barn. Dock är det inte helt lätt att konkurrera med datorer och andra spelmaskiner och mina förslag om att gå ut i skogen för att till exempel plocka svamp kommer alltid till korta och våra sejourer i skog och mark blir alltid kortare än vad jag hade tänkt att de skulle bli.
Vi fiskar ibland i alla fall, och L har som jag skrivit om tidigare lärt sig att kasta med kastspö, och det är stort för honom, och för mig.
Vid Hosjöholmen i Falun fiskade jag som tonåring, bland slagghögar och bråte klättrade jag och försökte lura alltifrån gäddor till öring och jag tog min Push Dakota – min moped – dit alldeles för mig själv för jag var nog relativt ensam under de här åren när jag tänker efter. Inte plågsamt ensam, utan det var självvalt efter vad jag minns och timmarna gick när jag letade efter lovande höljor och bakvatten där jag kunde lägga min fluga eller drag. Jag kände vare sig hunger eller törst utan var uppfylld av jaktens nervdaller och jag lärde mig att laga till gädda på alla upptänkliga sätt. Rensa fisken var jag tvungen att göra på plats, annars fick min pedantiske mor spel.
Hon – min mamma – gick vilse senare i mitt liv och jag var så arg när hon dog. Men jag är inte det längre. Jag förstår idag det helvete hon hade och den dimma hon irrade runt i och jag önskar bara att någon – inte minst jag själv – hade förstått dilemmat bättre och försökt hjälpa henne.
Men om du hör mig mamma? Jag känner ingen bitterhet längre, jag saknar dig bara.

Min värld idag är för övrigt som en vågrät linje utan vare sig toppar eller dalar. Emellertid om du synar sträckan med ett förstoringsglas, kryper intill och in i livslinjen så kan du ser hur det rör sig inuti den till synes raka tråden. Det pulserar och vibrerar och gnistrar och sprakar och det är så det är. Jag har äntligen lärt mig att se de små nyanserna i ett skenbart stilla och vardagligt liv och att uppskatta vad som sker där. Till slut så har jag lämnat berg och dalbanan som jag älskade att åka i. Jag åker numera något som du närmast kan likna en barnkarusell, en sådan med bilar eller djur på och som i sakta mak går runt, runt utefter samma räls och jag upptäcker nya saker hela tiden, och jag är trollbunden.
Vi stannar där, du och jag älskling, vi behöver inget mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s