Författare: Staffan Holmberg

Galenpanna…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

jack

Han var en galenpanna, fullständigt från sina sinnen, hade ingenting med den här världen att göra tyckte han och om inte han var galen, så var den övriga delen av mänskligheten det.

”Idioter”, tänkte han och slog igen dörren efter sig när han gick. ”De fattar ta mig fan ingenting och varför jag ska stå och försöka förklara de mest basala saker för människor som är så uppenbart helt befriade från förstånd och logiskt tänkande.” Han marscherade mot sin bil och tryckte frenetiskt på fjärrlåsknappen hela tiden och morrade irriterat när låset inte svarade på signalen förrän han var bara två meter från sin Toyota. ”Djävla skitbil”, svor han och kastade sig ner bakom ratten, startade motorn och backade ut från parkeringsplatsen och körde alldeles för snabbt därifrån.
Efter tio minuters bilfärd utan att en enda gång ta någon hänsyn till vare sig hastighetsbegränsningar eller medtrafikanter så släppte ilskan och han lättade på gaspedalen en aning. När han kom hem parkerade han bilen och tog hissen upp till sin mörka lägenhet på tredje våningen, gick ut på balkongen och tände en cigarett och drog girigt i sig röken. Han rökte fyra cigaretter i snabb följd och kände sig efter detta någorlunda lugn. Gick in i vardagsrummet och sjönk ner i sin svarta skinnfåtölj med hjulformade armstöd som såg ut att vara tagen direkt ifrån någon lokal porrklubb och det vara bara den blinkande neonskylten på väggen ovanför som aviserade –  Nude wrestling, we never close – som fattades. Han suckade djupt och reste sig upp igen och gick ut i hallen  såg sig själv i spegelväggen som han satt upp där.
”Du är inte riktigt klok min vän”, sade han högt till sig själv och gav sig själv fingret. ”Du borde spärras in på mentalsjukhus och aldrig mer släppas ut. Alternativt sättas i en bur på något zoo till allmän beskådan med en varningstext om att inte komma för nära om du har livet kärt.” Han gömde sitt ansikte i sina händer och det stack som av tusen nålar i hans huvud och han började gå runt i lägenheten tyst mumlande förolämpningar om sig själv.
Till slut så lade han sig ner på sin obäddade säng och försökte somna. Han lyckades till slut och natten kom, och morgonen, och han vaknade med kläderna på och kände sig misslyckad och övergiven som vanligt.
”Det är väl ett djävla skit”, morrade den unge mannen när han hårt och obevekligt borstade sina tänder. ”Att man aldrig kan få vara lycklig. Hur bär sig människor åt egentligen för att vara så förbannat tillfreds med tillvaron hela tiden?” Han spottade ur sig tandkrämen som var uppblandad med lite blod efter den omilda behandling han gett sitt stackars tandkött.
Under frukosten som bestod av det gamla vanliga hårda brödet med ost på och en kopp svart kaffe så ringde telefonen. Med en djup suck så konstaterade han att det var hans ex och han övervägde att inte svara men tryckte ändå ner svarsknappen.
”Och vad vill du då?” Frågade han på sitt vanliga charmiga sätt när han pratade med sina barns mor. ”Fatta dig kort för jag är inte på humör för något småprat.”
Det blev tyst i luren och han hörde på hennes andhämtning att hon funderade på om hon skulle bemöta hans otrevligheter eller inte.
”Det gäller schemat”, sade hon sedan och hade tydligen bestämt sig för att inte gå ut i krig den här morgonen.
”Åh Gud! Jag orkar inte”, nästan skrek han. ”Du är ju för fan helt från dina sinnen, du har bestämt dig för att ta livet av mina barn eller hur, göra dem till nervösa vrak utan någons som helt pejl på tillvaron? Vad vill du göra den här gången, dela upp dem ännu mera så att de aldrig får vara tillsammans? Du är för fan psykopat, ser bara till dig själv och inser inte att du gör det heller utan tror att det du gör är för barnens bästa. Eller är det din idiot till man som har satt griller i huvudet på dig nu igen? Jag hoppas du dör din djävla käring och jag kan för mitt liv inte begripa vad jag såg hos dig en gång i tiden”, vrålade han nu och lade på luren.
Han gick ut på balkongen och ställde sig och dunkade huvudet lätt i tegelväggen och som han hade räknat med så ringde telefonen igen.
”Jag kommer att mörda dig om du inte lägger av, begriper du det! Jag tänker inte acceptera att du håller på så här längre”, väste han.
”Du är ju inte riktigt klok”, sade hon.
”Nej, det har du alldeles rätt i och jag tänker inte ändra något i det här vistelseschemat, det är tillräckligt sinnessjukt som det redan är”, han kände hur han var på väg att tappa greppet totalt och satte sig ner vid köksbordet och lade luren på bordet och andades djupt.
”Hallå! Hallå!” Hörde han hur hon ropade och han lyfte luren igen.
”Du kan väl lyssna bara”, sade hon när hon hörde att han var tillbaka.
”Nej, du ska lyssna!” Skrek han. Det enda jag kan tänka mig vad det gäller det här förbannade schemat är att pojkarna får vara på samma ställe i en månad i taget, tillsammans! Det finns inget annat jag kan gå med på.” Han lyfte blicken och tittade på kylskåpet där psykschemat satt med små magneter som liknade apor. ”Jag sitter och tittar på det nu sa han lite lugnare, och det ser ut som ett djävla tetris med alla dessa färgklattar och obegripliga symboler och hur jag kunde gå med på det här upplägget är ett mysterium, men nu är det slut, fattar du? En månad i taget, alla på samma ställe annars så kan du dra åt helvete.”
”Det kan du glömma.”
”Barnen kommer att hata dig när de blir vuxna, bara så du vet det”, gurglade han. ”Och jag kommer att dansa på din grav.” Han lade på luren och stängde av telefonen.

Vilken djävla början på semestern, tänkte han när han lugnat ner sig en aning men kände sig trots allt lite nöjd med sig själv. No mercy liksom, jag sa ifrån och det borde jag gjort för länge sedan egentligen. Fast vi får väl se hur det här slutar, grubblade han och reste sig upp från bordet. Grabbarna kommer i alla fall nästa vecka, fortsatte han sina funderingar emedan han plockade undan frukosten, och då skall vi åka till Skåne. Det kommer att bli trevligt.

Han klädde sig i sina vanliga fritidskläder, ett par för stora svarta jeans, boots, T-shirt och en stickad väst och ett par nyinförskaffade solglasögon och gav sig ut på en promenad. Den unge mannen gick neråt sjön till och tusen tankar snurrade i hans hjärna. Hur kunde det bli så djävla fel? Tänkte han. Hur kunde hon bli en sådan fullblodsidiot, eller är det bara det att hon är så styrd av sin nye man? Eller är det jag som är sjuk? Fast å andra sidan så skulle man ju kunna begära av henne att sätta barnen i första rummet och honom i farstun, log han och småskrockade för sig själv. Han ruskade på huvudet åt eländet och tände en cigarett igen och vände ansiktet mot solen. Shorts hade varit en bättre idé, tänkte han när pungen började kännas lite svettig i kalsongerna. Fan vad varmt det är! Han krängde av sig västen i alla fall och slog sig ner på en parkbänk alldeles intill vattnet och tog av sig bootsen och strumporna och försökte hitta lite sinnesro bakom slutna ögon och mörka glas. Ljuden av måsar och trutar utifrån sjön och ett och annat visslande från sothönorna som guppade intill strandkanten var som balsam för den nästan ständigt ilskne mannen och han koncentrerade sig på sin andning och sina hjärtslag och hans huvud sjönk ner mot bröstet. Han föll i någons slags halvsömn, ett meditativt tillstånd och framför hans ögon blinkade det blått och gult och grönt och solen värmde hans ansikte och bröst. Det var näst intill vindstilla och förutom fåglarna hördes bara långt borta bilar på en väg och det var verkligen sommar nu.

”Hur var det här då?”
Han vaknade med ett ryck och stirrade rakt i i ett par Ray Ban pilot solglasögon som satt under en polismössa. Det tog en stund för honom att återvända från där han varit till parkbänken och verkligheten så han fick inte ett ord över sina läppar utan stirrade bara på den hotfulle tjänstemannen med den barska rösten.
”Nåå, hur står det till här då?” Frågade polisen igen.
”Skit i det du snutsvin”, svarade han och satte sig upp. ”Vad har du med det att göra?”
Polismannen ryckte till och backade ett par steg och tog sig åt batongen till
”Är du beväpnad?” Frågade den idioten på fullt allvar.
”Javisst, jag har hela djävla ryggen full med pistoler och knivar och svärd, passa dig förbannat noga snut! Annars skär jag dig i bitar, sade han och log sataniskt.
”Res dig upp!” Röt den barske polisen.
Den nu mer och mer förbannade pappan på deltid som satt på en parkbänk i allsköns ro, tog utstuderat långsamt på sig strumpor och skor men satt fortfarande ner.
”Res dig sa jag!” Skrek den blåklädde.
Mannen på bänken tog sikte bakom sina stora solglasögon och vände sitt ansikte uppåt och stirrade – fast det var omöjligt att uppfatta – på den osannolike som stod så upprörd framför honom.
”Men är du helt djävla dum i huvudet, vad tror du att du håller på med egentligen ditt pucko?” Frågade han med låg och hotfull stämma. ”Är jag beväpnad? Frågar du. Här sitter jag ensam utan skor och strumpor i jeans och T-shirt och till och med en dum snut som du skulle väl kunna se att jag inte har några vapen, eller hur?” Han satte händerna på bänken vid sidan om sin kropp och lutade sig framåt. ”Varför besvärar du mig överhuvudtaget, är det förbjudet numera att sitta och sola vid sjön, är det?
Den nu lite osäkre och för all del nog så rädde Tusse Batong – för att travestera polisen i Pelle Svanslösböckerna – såg sig över axeln bort mot det parkerade tjänstefordonet som stod ungefär hundra meter bort och han vinkade frenetiskt med hela handen.
”Vi fick ett tips”, sade han och vinkade än mer och nu öppnades en av bildörrarna och ut kom ännu en blåklädd rättvisans förkämpe och började småspringa framemot bänken där den misstänkte – utpekad genom ett tips – satt och undrade vad som skulle ske.
Emellertid så tänkte han inte vänta för att ta reda på detta. Utan han slet åt sig västen och reste sig och började springa och poliserna var efter att överraskningsmomentet  var över, inte sena att hänga på.
”Stopp! Eller jag skjuter”, skrek den förste polisen kutande med armarna vevande.
Men pappan på deltid som i genomsnitt sprang cirka fem mil i veckan i motionsspåret hade redan ett långt försprång och var nu inne ibland träd och snår och han visste att de inte skulle skjuta. Efter fem minuters språngmarsch började han vända tillbaka, men i en vid cirkel så att han inte skulle träffa på sina antagonister igen. När han var tillbaka vid sin parkbänk, och snutarna fortfarande irrade runt inne i skogen, letade han upp en stor sten, storlek som en fotboll ungefär och bar den fram till polisbilen. Han klättrade upp på motorhuven med stenen i sin famn, lyfte den sedan över huvudet och kastade den rakt igenom vindrutan.
”Kör försiktigt snutsvin”, skrattade han och började gå hemåt.
Han tände en cigarett i solskenet och mådde riktigt bra faktiskt, bättre än på länge.
”Polis, polis, potatismos”, kluckade han och tog upp telefonen för att ringa till sin älskling för att berätta vad som hänt. Hon skulle inte komma att bli imponerad…

Futurum…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Vad händer i framtiden, vad finns det att se fram emot, och måste man verkligen ha ett mål för att stå ut med att leva här?

Det var en sommarkväll sent i augusti och han stod under en bro och försökte komma undan regnet. Han skor var blöta och håret hängde i våta sjok ner i hans ansikte. Det var så grått att alla konturer av landskapet omkring honom suddades ut. Inte ett ljud hördes förutom regnets skvalande och den väg han gått på hade förvandlats till ett delta av vatten och lera och han tänkte att han borde tagit sina stövlar istället för de nu genomvåta joggingskor han hade på fötterna. En regnjacka hade inte heller suttit i vägen och han luktade som en våt hund då hans skinnjacka var sur som en disktrasa och borde egentligen ha impregnerats med jämna mellanrum. Emellertid så var det med det som med så mycket annat i hans liv, att det borde åtgärdats innan han stod inför fullbordat faktum. Cigaretterna som låg i hans ficka var tack och lov fortfarande någorlunda torra och han lyckade efter några försök få eld på en. Han rökte stilla under bron och röken singlade sig upp genom brädorna och trängdes med vattendropparna som med jämna mellanrum träffade hans hjässa. Han frös lite.
Det var fortfarande långt hem, säkert ett par kilometer och han lekte med tanken att strunta i vätan och bara gå. Trotsa klimatet och klafsa på i leran men han avstod. Gillade inte regn och avskydde att frysa och han visste att innan han var hemma så skulle han vara kall ända in till benen. Det var bättre att avvakta bestämde han sig för. Hade han tur så skulle det lätta snart och han såg fram emot att få komma hem till sitt lilla hus, ta av sig de våta kläderna och ställa sig under varma duschstrålar, klä sig i mjukiskläder och brygga sig lite varmt kaffe.

Ensamheten blev plötsligt påtaglig där han stod, och han mindes den tid då det inte var så. Då han hade haft en fru som väntade på honom. En kvinna som alltid var där när han behövde henne och även när han inte gjorde det, vilket var ytterst sällan förvisso. Han fylldes av sorg när han tänkte på henne och det var ett under att han fortfarande stod där han stod. Vid ett flertal tillfällen hade allt känts så meningslöst att han hade lekt med tanken på att ta sig av daga. All den framtidstro som han upplevt i sällskap med henne och den glädje som han känt varje sekund som de spenderade tillsammans rycktes bort när hon försvann och han han hamnade i ett ingenmansland där ingenting tycktes spela någon roll och han låg i sängen i veckor utan att gå upp annat än för att uträtta sina behov och äta något ibland.
Det stod en oöppnad literflaska med whisky i skafferiet, ett minne från den tid då han drack, och han hade sparat den dels för att bevisa för sig själv att han kunde avstå, men också för att han ville ha en påminnelse om hur det varit. En symbol för ett liv som han aldrig ville tillbaka till och hans fru hade sagt till honom att kasta den men han ville inte.
”Du behöver inte vara orolig”, hade han sagt. ”Jag kommer aldrig att skruva korken av den där buteljen, men jag vill ha den där så att jag inte glömmer bort vad jag varit, och för all del fortfarande är.”
Hon hade ruskat på huvudet och mumlat något om att hon tyckte att det var en onödig risk som han tog.
Många var icke desto mindre de tillfällen efter det att hon inte längre fanns i hans närhet då det tycktes som om hon skulle få rätt. Han hade stått framför skafferiet och stirrat på flaskan och tankarna hade surrat som bin i en bikupa. Ibland lyfte han ner den ifrån hyllan och vägde den i sin hand och läste på etiketten. tyckte att den bärnstensgula färgen var vacker, men han hade hittills alltid ställt den tillbaka. Det var som om hon stod bakom hans rygg tyckte han, och påminde honom om hans löfte och egentligen så ville han inte dricka av den. Han lekte med tanken bara, som att spela kula med sig själv, eller schack, en meningslös sysselsättning som inte skulle leda till någonting egentligen. Förutom att om han gav sig in i den leken igen, så var det med livet som insats.
Efter ungefär två månader efter att hon försvunnit ur hans liv så började han att ta små promenader. Smög sig ut ur sitt hus – oftast om kvällarna – och gick planlöst omkring i grannskapet med blicken i marken och han grät alltsomoftast eller också så skrattade han tyst för sig själv när något glatt minne dök upp i hans förvirrade skalle men han var tyngd av sorg och han såg inte längre någon mening med livet. Hade inga mål, inget att se fram emot och hans liv hade blivit endast en transportsträcka fram till den dag då han skulle dö kändes det som. Han såg på teve på kvällarna och svor över – som han tyckte – idioter som hävde ur sig floskler som vore det eviga sanningar och han tyckte att alla filmer han genomled var förutsägbara och oengagerande. Som om hans hud hade blivit till ett ogenomträngligt pansar som inga känslor kunde penetrera och den ödmjukhet som han de senare åren lyckats införskaffa var som bortblåst. Han hade blivit bitter och han tyckte synd om sig själv och förbannade Gud och allting för att han fått det liv som han nu levde.
På jobbet hade hans kollegor för länge sedan gett upp. Ingen talade med honom längre och gick omvägar runt honom och var det så att han satt i lunchrummet för att äta så fick han sitta själv. Han tyckte det var lika bra, det var inget som han led av. Snarare tvärtom för det var skönt att slippa kallprata och se hur hans kamrater gjorde sitt bästa för att inte nämna det onämnbara och han ansåg att ingen ändå skulle kunna förstå vad han genomled och han hade ingen lust att försöka förklara heller för den sakens skull. Han höll sig för sig själv således, levde sitt liv som inuti en bubbla som svävade omkring i ett intet, eller mer som i något som han inte brydde sig om, och han väntade. På vad visste han inte, men att han avvaktade något var den känsla han hade.

Regnet börja avta och det tycktes som om det tunga i luften lättade en aning och han började gå igen. Kryssade mellan vattenpölarna som ett slagskepp mellan grynnor på ett villande hav och han höll nu sin fru i handen och talade lågmält med henne.
”Hur mår du älskling?” Frågade han och kramade hennes hand.
Hon tryckte den tillbaka och log mot honom och hon var så vacker tyckte han men hon sade ingenting.
”Vad skönt att det slutade regna, eller hur?”
Hon höll blicken ned i marken men han tyckte att det såg ut som hon nickade.
”Ja här går vi du och jag suckade han – igen. Det var skönt att du kom tillbaka, det har varit lite ensamt utan dig förstår du.” Han kände sig lycklig och det var som om ingenting annat existerade förutom det faktum att han höll sin älskade i handen och att de var ute på promenad tillsammans. Han småpratade med henne och hon log och nickade men sade ingenting. Det behövdes inte heller för efter så många år tillsammans så visste han på något sätt vad hon tänkte utan att hon behövde sätta ord på det.
De började närma sig huset och det hände som alltid hände. Hon började att streta emot och till slut så fick han nästan dra henne framåt och till slut så stannade hon och vägrade röra sig ur fläcken.
”Vill du inte komma med in idag älskling? Jag kan koka lite varmt te åt dig och göra några goda smörgåsar och jag tror att det går en bra film på teve, någon slags fantasy som jag vet att du gillar, skulle inte det vara trevligt och mysigt?”
Hon rörde sig inte ur fläcken, precis som alla andra kvällar, utan hon bara log mot honom och lade huvudet på sned. Sedan vinkade hon och vände honom ryggen och började gå. Han vinkade tillbaka, kände sig lite ledsen förstås men ändå hoppfull.
”I morgon kanske, att hon kommer med in. Hon är väl lite osäker fortfarande och kanske lite blyg, det var ju så lång tid sedan vi sågs sist.” Han tog fram sina nycklar och låste upp dörren och gick in. Krånglade sig ur  sina skor och ställde sig efter att han  fått av och hängt in sina våta kläder i torkskåpet under den efterlängtade varma duschen. Klädde sig sedan i sin grå mysdress och sjönk ner i fåtöljen framför teven och slog på den och bläddrade fram till den kanal där han visste att filmen gick.
”Den här skulle du ha gillat älskling”, sa han tyst för sig själv när filmen spelat i ungefär en kvart. ”Det är sådan där film för oss förstår du, en som bara du och jag gillar, inga andra så kallade vuxna människor.”
Han log för sig själv och tyst trillade tårarna nerför hans kind.
”Vi ses i morgon älskling”, sade han tyst och tände en cigarett.

I gräset…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

dagg

Hans stövlar plöjde fram i det våta gräset, stråna vek för det tjocka gummit och fukten dröp om stövelskaften och det var en tidig morgon och kylan hängde kvar och skulle nog göra så ett par timmar till trodde han. Han upplevde en frid och en målmedvetenhet och allt var begripligt kändes det som.

Vilsenheten, känslan av att inte veta vart han var på väg – som i hela hans liv hade varit hans följeslagare – hade han lämnat bakom sig och när han nu sakta promenerade i en skog som han kände och som han höll i handen som om vore det en gammal vän eller en käresta och när vinden smekte han ansikte så visste han att han inte var ensam i den här världen.
Till slut så hade han vågat glänta på dörren och kika in och när han väl fått in foten så gick det inte att stänga igen. Han visste att om han bara hängde kvar vid porten så skulle den öppna sig på vid gavel till slut och även om det skulle innebära att han var tvungen att lämna allt det gamla bakom sig så var det värt det alla dagar i veckan och han skulle med glädje inträda i den nya värld som han visste fanns därinnanför.

Han satte sig ner på en gammal stubbe och tände sin pipa. Så tyst det varit innan rädslan släppte och hur han gömt sig bakom manér och påhittad självsäkerhet, tänkte han och drog ett djupt andetag. Han kunde känna kraften här som en vibration i marken och som en svag doft av vanilj nästan i luften. Han var säker på att den fanns där för alla människor och att alla hade tillgång till den outsinliga källa av energi som fanns bara ett fingersnäpp bort om du ville ta del av den. Alla fick vara med på tåget, vare sig du ville eller inte men han kunde känna sorg över de som inte kunde passera den mentala barriär som han ansåg att de fortfarande bar på och missa totalt vart resan gick.

Den medelålders mannen böjde sig fram och lät sin hand smeka gräset och om han höll den alldeles stilla med grässtråna mellan sina fingrar så kunde han känna hur det steg en värme upp från de kalla jorden. Den fortplantande sig upp i hans arm som en våg i hans blodådror och bröts av vågbrytare i han ansikte och svallade över och färgade hans av morgonkyla bleka nuna röd och han var tvungen att sluta sina ögon. Det pulserade i hans kropp, varmt och rytmiskt och när han öppnade ögonen igen och såg solen strila ner genom trädtopparna så hörde han hur det knarrade till i dörren och den gled upp en liten bit till.
Han satte sig upp igen och drog ett bloss på sin pipa och lät den varma röken gå ner i sina lungor och han visste att det var ett oskick och att han så småningom skulle få betala priset för sin dumhet. Emellertid så trodde han att lyckats skapa en överenskommelse med värmen i marken, doften i vinden och smaken av liv i det han åt att om något skulle ta livet av honom, så var det inte tobaksrök. Säkert var det dock inte och han rökte med en viss eftertänksamhet och ånger och han bad då och då om en lust att sluta, men inga sådana tecken hade visat sig så han tog det som en signal på att han kunde fortsätta.
Hans far hade rökt pipa och vår man hade som barn älskat doften av ”Greve Hamilton” och stod alltid intill sin far när han rökte och njöt när pappan blåste ut sin rök och han hade alltid förknippat doften av tobaksrök med en känsla av trygghet.
Det började bli varmt nu och han knäppte upp sin anorak och drog den över huvudet och vände sitt ansikte mot den uppåtgående solen och naturen vaknade än mer och ett lätt dis lade sig över ängen där han satt och fåglarna prövade lätt morgontrötta sina flöjter.
Han hade försökt att tala med sin fru om den känsla han hade och även om hon sade att hon var glad över att han hade – som hon sa, funnit något speciellt – så kunde han känna den omisskännliga doften av skepsis och en obehaglig air av förskräckelse hos sin annars så förstående hustru.
”Det handlar inte om religion”, hade han försökt förklara. För han visste hur religionsbegreppet skrämde människor. ”Alla byggnader och all litteratur och all musik som har skapats till ”Guds” ära har faktiskt ingenting med en Gud som kyrkan försöker förklara fenomenet med utan är en hyllning till något som då inte kunde tydliggöras på något annat sätt anser jag. Jag är övertygad om att alla religioner och gudstro handlar om samma sak”, sade han och såg på hennes ansiktsuttryck att han var ute i ogjort väder men han fortsatte icke desto mindre, med en dåres envishet kanske? ”Vi människor har en vana att alltid sätta etiketter på det vi upplever och när något som du inte kan förklara med vanliga epitet eller med naturvetenskapliga medel pockar på din uppmärksamhet så måste du skriva en saga om en Gud och en son avlad av en övernaturlig ande för att på så sätt döva din rädsla för det oupptäckta, och det är väl ok för de som vill tro på det som skrivits och att kyrkor och katedraler är en Guds boning.” Han började komma upp i varv nu. ”Emellertid så vore det mycket enklare om hela Gudsbegreppet kunde skrotas – och det gäller alla religioner – för det har, som du så mycket riktigt påpekar nickade han åt sin hustru, skapat så mycket lidande och misär att det är fruktansvärt”. Hans vackra fru log åt hans iver och han log tillbaka men gav sig inte. ”Om det som idag betraktas som Gud, Allah och Buddha eller vad du vill istället hade uppfattats för det som det är – enligt mitt sätt att se det i alla fall – en enda stor enande kraft som ger näring och liv åt både kropp och själ så hade vi sluppit död och lidande i Guds namn. Hur fantastiskt vore det inte om alla kunde få upp dörren till upplysning på glänt och släppa sin rädsla och misstro mot det som är så uppenbart och istället bara våga öppna ögonen och försöka förstå och acceptera att det orimliga att vi lever och andas ligger på ett högre plan än sagor om Gudar och väsen och även ”Big Bang” faktiskt.” Han lutade sig tillbaka i fåtöljen och såg på henne. ”Eller vad säger du?”
Hon tittade på honom under lugg.
”Jag tycker att du ska ta mig till sängen nu och visa mig ditt himmelrike istället för att prata om det”, sade hon tyst.
Och då gjorde han det.

Och i gräset fanns mer än en känsla idag och när han reste sig och gick så bugade grässtråna till avsked och banade en väg för honom där han gick och skogens fåglar stämde upp i en kör som inte skulle gjort bort sig i en katolsk kyrka. Han kisade mot solen och hans skäggstubb och hans yviga hår och allt som var han tedde sig som en tavla där på ängen.
Så konstnären backade ett par steg, måttade med penseln, kände sig nöjd, slog upp ett glas med lemonad och satte sig ner på sin färgfläckade pinnstol för att beundra sitt verk.
”Det här är det bästa jag gjort”, sade han för sig själv.

På andra sidan…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

andra sidan

Jag står på andra sidan. På vilken sida du vill, men jag står på andra sidan.

”Det är ett eget val, jag vill inte ha det på något annat sätt för den andra sidan har alltid känts bättre och de gånger som jag försökt att hålla mig på din sida så har det alltid blivit för trångt och även om din söta mun lockar och viskar att jag ska stanna kvar så sticker jag, till andra sidan”, sade han och flinade.

Hon stod stilla och stirrade på honom oförmögen att säga eller göra något. Trodde knappt sina öron och ville helst bara gå därifrån men hennes fötter satt fast i ryamattan och ville inte ta ett steg.

”Fattar du?” Fortsatte han och satte sig upp i soffan. ”Du har din sida och jag min och om ett tag min lilla sötnos, så kommer du att förstå att det var den enda vägen att gå. Vi är inte skapta för att gå på samma trottoar genom livet.” Han hade rest sig upp nu och gick omkring i rummet och gestikulerade med armarna. ”Det är bättre om vi har en väg emellan oss som bussar och bilar och mopeder och cyklar trafikerar och så kan vi vinka till varandra då och då när trafiken är gles och kanske mötas på ett övergångsställe vid tillfälle. Håll med om att det är en bra idé?” Sade han och tittade under lugg med det där förbannade leendet klistrat över sin mun. Som en glad pappersmun kletat över ett elakt grin som avspeglades i hans ögon och hela situationen var absurd tyckte hon.

”Jag förstår inte”, viskade hon så tyst att det knappt hördes.

Han kom fram till henne och stod så nära att hans rakvatten blev påtagligt och hon hade gillat den doften, men nu luktade den som ättika och hon tog ett steg tillbaka och rynkade på näsan.
”Vad är det du inte förstår lilla gumman”, sade han och tog henne under hakan och lyfte upp hennes ansikte och hon såg sig själv i hans irisar och det hade blivit frostigt i rummet tyckte hon och hon huttrade till.
”Egentligen så har det väl alltid varit på det sättet”, Sade han och släppte hennes haka och hon sänkte blicken och såg ner på den rödsvarta ryamattan med gula inslag. ”Att vi har försökt att gå på samma sida och hållit varandras händer och hett önskat oss att det vi sade var vad vi båda menade och tyckte och att våra steg som ibland höll samma takt – det håller jag med om ändå – gick åt samma håll.” Han stirrade i taket nu medan han talade. ”Men håll med om att du känt som jag då och då”, sade han och började gå omkring igen. ”En vilja att kasta sig rakt ut trafiken med risk för liv och lem bara för att komma bort och över på den andra sidan?” Frågan blev ställd rakt ut i rummet och hon undrade om det verkligen var henne han frågade, men hon viskade:
”Nej.”
Hon visste inte om han hört henne eller inte men det verkade inte som om det spelade någon roll. Han var i sin egen värld nu och hans mun gick och gick som på en bandslinga som aldrig tog slut. Till slut så satte hon sig ner i soffan där han legat tidigare och följde honom med blicken där han vankade omkring med ett vad det verkade, drogat leende på läpparna. Emellertid så visste hon att han inte var påverkad och det gjorde hela situationen så mycket mer kaotisk och främmande och hon fattade ett beslut.
”Håll käften nu!” Skrek hon och reste sig upp och ställde sig bredbent på golvet och såg hur han snurrade runt och avbröt sig själv mitt i en mening och såg stint på henne. ”Kan du vara tyst nu några minuter”, sade hon med normal stämma och lade huvudet på sned. ”Jag vet inte vad du håller på med min vän och jag förstår inte vad du pratar om med dina vägar och trottoarer och trafik och övergångsställen och jag skiter i det om jag ska vara ärlig.” Hon kände hur hennes ögon fylldes med tårar. ”Jag har alltid älskat dig med hela min kropp och på mitt sätt, så som jag förmår älska, och jag har alltid känt mig trygg med dig och att hålla dig i handen har varit för mig som att stå under ett tak när det regnar och när vi har gått på samma sida av vägen så har jag alltid känt att det varit vår väg. Att vi har valt den och att den är anlagd för vår skull och jag tror dig inte när du säger att det inte varit så för dig.” Hon svalde gråten och fortsatte. ”Jag antar att du har dina skäl att säga så här till mig och jag är inte säker på att jag vill vilka de är men om du vill gå till din sida av vägen så gör det för all del. Fastän kom ihåg min vilsne älskling att om du går så är dörren stängd när du kommer tillbaka.

”När jag kommer tillbaka? Frågade han och hon såg hur han försökte hålla det försmädliga leendet vid liv.

Nu var det hennes tur att le och hon gick ut i köket och kokade sig en kopp te.
”Vill du ha älskling?” Ropade hon in i vardagsrummet.
”Vill jag ha vad?”
”En kopp varmt te, jag tycker att det är lite kallt härinne och jag fryser. Tycker inte du att det har blivit kyligt?”
”Så du är ok med att jag går då?” Sade han när han kommit ut i köket och fått sin tekopp. ”Bara sådär liksom, rycka på axlarna och säga by by darling, take care”, sade han och försökte hålla ordning på sina anletsdrag som hoppade omkring som gräshoppor på en varm elplatta.”
”Du gör vad du känner att du måste göra”, sade hon lågt och satte sig ner vid köksbordet och tog en skorpa och doppade i sitt te. ”Fastän om hela den här pjäsen har satts upp för att jag ska tigga och be och ligga på marken och hålla dig i byxbenet när du går så måste jag nog göra dig besviken.” Hon tittade ner i sitt te och såg på skorpsmulorna som seglade omkring där.
Han satte sig ner mitt emot henne och tog försiktigt hennes händer och flätade hennes fingrar utan att lyfta blicken
”Du känner mig för väl”, sade han efter en lång och eftertänksam tid ”Du är mycket starkare än jag”, viskade han till slut. ”Och jag önskar att jag kunde vara som du. Lika ärlig och öppen men jag är som en gammal dörr som står och slår i vinden och jag vet varken ut eller in.” Han lyfte blicken till slut och såg in i hennes så blå ögon. ”Och vad jag menar eller vad jag inte menar har jag inte en aning om.”
Hon sträckte ut sin hand och strök honom över kinden och de satt så en lång stund och han kunde inte vara utan hennes hand på sin kind och långsamt så fick han tag i sina sinnen och höll dem hårt och svalde en klump i halsen och log emot sin älskade på andra sidan bordet
”Jag kanske håller på att bli galen?” Sade han och tog hennes hand i båda sina. ”På riktigt alltså, jag undrar verkligen ibland.”
”Då blir vi galna tillsammans älskling, på samma sida av vägen, eller hur?”
”På samma sida är nog bäst”, sade han och skrattade lätt.

(Till dig min älskling)

En tripp om natten…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

räls

Jag tog en tripp inatt, tillbaka i tiden och tillbaka till känslor som jag inte visste att jag haft ens och det var mer än en dröm. Det var som en spelfilm med mig i huvudrollen och alla detaljerna och alla namnen och till och med adressen där hon bodde stod i manus.

Jag drömde emellertid visade det sig, och vaknade förundrad. Satte mig upp i sängen och gnuggade mina torra ögon, lite för hårt för det sved illa när jag var klar. Reste mig upp och tittade tillbaka på min fru för att liksom kontrollera att det verkligen var hon som låg där och inte den kvinna som jag umgåtts med för några sekunder sedan. Drog en suck av lättnad när jag såg att det verkligen var min hustru och gick sedan på toaletten.

Det var omöjligt att somna om så jag satte på mig jackan och gick ut och slog mig ner på en kall plastpall under stjärnorna och försökte ta mig tillbaka till verkligheten.
Var kom hon ifrån? Och varför var allt så kristallklart och hennes namn, hur kunde jag komma ihåg det och hennes adress i Norge dit jag for och alla andra detaljer? Det var ju så många år sedan och jag trodde att jag hade glömt hur hon såg ut, men inte då. Hon stod framför mig inatt och det var som om det var igår och hennes korta blonda page fladdrade återigen i vinden på stranden i Nice där vi satt och drack vin.

Jag rökte den ena cigaretten i nattkylan efter den andra och alla minnena dansade framför mina ögon och jag var som i ett gränsland till dröm och verklighet och förvåning – var känslan jag hade.

Vad jag skulle till Norge och göra sedan efter att jag kommit hem från tågluffningen – på vilken jag träffat henne – är idag svårt att förstå. Icke desto mindre så fick jag låna pappas bil och satte mig bakom ratten med hennes telefonnummer och adress nedskrivna på en lapp som jag tejpade upp på instrumentpanelen och körde i ett sträck till Oslo och det var som det alltid är.
Magin var försvunnen och jag var blyg och tafatt och hon var reserverad men artig och allt var en pina och hon blev full och somnade på tunnelbanan hem efter en natt på byn och vi sade farväl efter ett par dagar och sågs aldrig mer.

Men hon kom på besök inatt som sagt. Först som ung och brunbränd på franska Rivieran och sedan som i en – vad hände sedan – version där jag fick träffa henne som vuxen – mycket underlig situation – där hon var artist och turnerade över hela Norge. Jag såg en av hennes konserter och gick fram och pratade med henne efteråt och hennes syster var med och hon var förbannad för att jag aldrig hörde av mig igen efter den där gången jag kom på besök och jag hade förstört hennes systers liv, sade hon.

Har jag det? Kan det vara så att drömmen inatt var en uppsträckning från paralleller i en annan dimension och att det verkligen var så att jag ödelade hennes liv när jag aldrig tog kontakt igen? Jag har svårt för att tro det visserligen men varför var allt så tydligt och varför är jag fortfarande – i skrivande stund – lite omtöcknad efter vad jag upplevde natten till idag?

När jag satte mig framför datorn i morse så tänkte jag att jag skulle söka efter henne på Facebook, men jag vågade inte. För vad skulle komma att hända om hon verkligen dök upp där på skärmen och hur skulle jag komma att reagera och vad skulle min hustru säga?
Nu är hon inte den svartsjuka typen direkt och hon vet hur knäpp jag är och var mina drömmar kan föra mig så det skulle nog inte vara något större problem, eller hur U?
Inte desto mindre så är jag glad att jag lät bli och jag minns nu – just nu faktiskt – att jag har en kartong ute i förrådet där det finns brev som jag skrev till henne och om jag inte har helt fel, några fotografier också. De får nog stanna där i sin låda tror jag.

Det verkar som om jag lever om mitt liv om nätterna och jag törs knappt tänka på vart jag skall fara inatt när sömnen kommit.
Jag har knackat på en port tydligen. Inte hårt och uppfordrande och inte för löst och mesigt utan en bestämd och ärligt menad knackning till det som finns innanför dörren att det är dags att öppna nu och släppa in mig så att jag röja upp i synapstrasslet och få någon ordning och reda på transaktionerna i minnesbanken.
Helt utan egen förskyllan sker detta skulle jag vilja säga. Det är inte så att jag aktivt föresatt mig att resa tillbaka i tiden och uppleva allt en andra gång. Nej, det sker automatiskt och är lite för omtumlande och påverkar mig lite för negativt för att det hela ska vara enbart positivt så att säga.

Fastän jag löser antagligen biljett till nostalgitåget i afton också. Slänger upp min ryggsäck på den nötta bagagehyllan och ger mig ut på en ny resa till det förflutna. Står i kupéfönstret och låter vinden leka med mina lockar och ser ut på ett landskap som hör min ungdom till och förundras över hur jag kan minnas alla detaljer och namn och hur och varför känslorna jag har i drömmen är så verkliga?

Såsom en pilgrim i redan delvis kända landskap känner jag mig. Jag har min ränsel på mig och min förhoppning är att den skall bli lättare efter varje resa.
Det är ett äventyr det här, en strapats för en man på ålderns höst men det är inte helt oangenämt att se tillbaka på sitt liv med ett klart sinne och mycket öppna ögon och förhoppningsvis så skall jag kunna fokusera mer på framtiden genom dessa – trots allt – oönskade retroperspektiv.
Jag önskar mig själv en trevlig resa när jag nu går och lägger mig. Tåget står på perrongen och allt jag behöver göra är att sluta ögonen, stänga dörrarna och bege mig ut på en ny expedition tillbaka till dessa till viss del glömda minnestundror.
God natt…

Mellan raderna…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

otydlig

Det finns något mellan raderna, jag är övertygad om det. Något som inte är utkristalliserat ännu, en bakomliggande kontur som väntar på att få kliva fram i rampljuset så fort förhållandena är de rätta.

Det kanske är sanningen som lurar i bakgrunden, som väntar som en skugga och kikar fram bakom förljugenheten och väntar på sin chans för att kunna avslöja vem du verkligen är, vad vet jag? För inte är det väl så att du är ärlig käre vän, inte visar du väl världen hur du egentligen tänker?
Nej, jag tänkte väl det, för det gör nästan ingen idag. I stort sett alla gömmer sig bakom egentillverkade fasader av antingen hårda eller mjuka material och alla gör sitt bästa för att hålla färgen torr och uppdaterad.
Ytterst få människor vågar säga som det är idag och jag frågar mig om det var annorlunda förr?
Hur var det till exempel för bonddrängar och pigor som möttes på logen på lördagskvällen efter en hård vecka på fälten eller i ladugården? Körde drängarna också med filtrerade hälsningsfraser och stadiga handslag och stirrande blickar för att dölja en bakomliggande osäkerhet? Var pigorna koketta och tillgängliga men ändå hårda och tillknäppta för att inte verka slampiga?
Säkert var det så – inte lika utstuderat som det är idag – men det var med största säkerhet ingen större skillnad för det verkar farligt att vara helt ärlig, om jag ska vara ärlig.
”Ärligt talat”, säger folk. Varför säger de så? Det de tänker säga efter den inledningsfrasen har absolut ingenting med sanningsenlighet att göra utan snarare det motsatta.
”Ärligt talat, jag tänker ljuga dig full nu. Är det ok eller?”
”Javisst”, svarar du kanhända. ”Det gör ingenting för jag i min tur tänker svara dig så oärligt som det bara går och sedan kan vi gå hand i hand in i lögnens förlovade land efter att vi lovat varandra evig trohet inför Gud och hela församlingen.”

Det är så det fungerar. Ingen är fullständigt ärlig, alla skyddar sig på något sätt och det innebär i sin tur att ingen där ute längre vet hur du egentligen tänker innerst inne och du i din tur har inte den blekaste aning om vem du lever ditt liv tillsammans med exempelvis. Eller vad din arbetskamrat är för en typ och inte ens barn är ärliga nu för tiden. Det är för mig skrämmande, detta att barn så lättvindigt drar en lögn. Där finns det en tydlig skillnad mellan förr och nu i alla fall som jag ser det.
Jag vågade aldrig ljuga för mina föräldrar och om jag gjorde det så stod det skrivet över hela mitt ansikte att den här pojken ljuger. Och sedan så började jag gråta och bad om förlåtelse och fick den förstås.

Det finns en anledning – ja inte bara en naturligtvis, men en påtaglig – till att jag tar upp det här med ärlighet och varför det har blivit så uppenbart för mig hur viktigt det är. Det finns nämligen människor som jag känner som är fullständigt ärliga. De har inget skäl att ljuga längre och det är så befriande att få träffa dem och samtala med dem och vara säker på att ingen far med osanning att jag blir rent lycklig. Och lika upplyft som jag känner mig efter att ha träffat dessa genomärliga män och kvinnor, lika nedtryckt i skoskaften blir jag när jag kliver ut i den otydliga värld jag till vardags lever i igen.
Icke desto mindre så säger jag till mig själv när jag och mina kamrater setts och jag går hem genom natten att det finns hopp Staffan, det finns hopp.

Men för att återgå till det jag inledde med och titta på vad jag egentligen menar. Jag är övertygad om att det verkligen finns något okänt under ytan. Någonting som väntar på sin tur men som inte direkt lurar där kanske, utan mer bidar sin tid för att när du är redo, vända blad och ta dig vidare. Det finns inget farligt i detta – trots att de flesta tror det – när förlåten faller och visar ditt verkliga jag.
Det är inget du styr över själv heller, det är min övertygelse. En dag så har du nått den nivå som krävs då din chimär som du hela tiden trott varit du sammansmälter med den skugglika företeelse som alltid gjort dina konturer otydliga och du plötsligt framstår som knivskarp. Inte bara du för övrigt, utan även omgivningen går från en otydlig analog vision till en krispig – nästan plågsamt tydlig – bild i HD-format.

Jag väntar på den dagen som ett barn väntar på jultomten. Den morgonen då universum visar sig från sin rätta sida och det visar sig, att det inte finns något universum.

”Ärligt talat Staffan, vad menar du egentligen. Jag fattar ingenting!”

En grind på glänt…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

grind

Den där grinden som aldrig gick att stänga, som alltid stod på glänt och gräset därinnanför växte ostyrigt åt alla håll och äppelträden likaså. Den behövde målas, och staketet som hörde till behövde också färg. Det var inte mycket av den vita kulören kvar och det som fanns hängde i sjok på vissa ställen och det spökade i det stora vita kråkslottet inne på tomten – som nästan var helt gömt av träd och buskage – sades det.

Spökhuset, vi kallade det så och det bodde ingen där. Åtminstone så trodde vi det och därför var det fritt fram att klättra i träden och leka ”sparka burk” på tomten tyckte vi. Fönstren på huset var igenbommade och och rostiga hänglås accentuerade detta faktum men icke desto mindre så viskades det om att att någon, eller något hade setts därinne. En gammal dam förstås, eller en äldre herre, klädda i svart som sig bör hade observerats i huset. Hur nu det var möjligt med stängda fönsterluckor undrar jag idag? Men det var sant, alla visste det och det var med stor spänning och lite rädsla som vi hängde där.

Det finns andra grindar som inte heller går att stänga och de svänger fram och tillbaka i vinden och gnisslar olyckligt. Flera försök har gjorts att laga låsanordningarna men inget har lyckats och nu för tiden så är det ett accepterat faktum av mig – och troligtvis för andra med – att de ska vara öppna helt enkelt. Det finns säkert en anledning till att vissa öppningar i särskilda staket inte är menade att hållas stängda. En osynlig kraft i universum håller dem oreglade och på vid gavel för att inget ska glömmas eller negligeras. Det förflutna skall tydligen beaktas och bearbetas in i det oändliga på det att vi skall bli bättre människor, men fan trot!
Vore det inte bättre att låta oss stackare som bor på den här planeten gömma oss i en förlåtande rosa dimma, gå vilse i glömskan, utplåna allt obehagligt som rider dig som en Succubus om nätterna och likt lyckliga zombies bara se det goda an? Ibland tycker jag det, och vid andra tillfällen så känns glömska som ett nederlag, en flykt från det liv som du levt, det onda med det goda ungefär, som en besk medicin du måste ta för att bli frisk. Dock så är det smärtsamt att minnas och jag vrider mig som en mask på en metkrok när vissa minnesbilder dyker upp och jag stönar för mig själv och tar upp min portabla skämskudde som jag alltid har med mig och gömmer skamset mitt ansikte däri. Emellertid så hjälper det att våndas, och som jag förklarade för L häromkvällen när han grät för att han drömt en mardröm och mycket berättigat ifrågasatte sådana drömmar, så rensas hjärnan. Saneras som ett förgiftat markstycke eller som en oljebesudlad havsstrand och med lite tur så slipper du i alla fall den tvivelaktiga minnesgåvan eller nattmara som du just utsatts för.
”Vad bra pappa”, sade L och såg genast mycket gladare ut ”Då ska jag drömma många mardrömmar imorgon.” Och det är ju också ett sätt att se på saken.

Det är också det här med moral som vi måste tala om. Jag har alltid ansett att jag besitter en hel del av den varan både vad det gäller förhållanden, förbindelser av alla de slag, och droger.
Just det, droger, att droga med moral har alltid varit en av mina främsta grenar och en där jag för det mesta har haft spjutspetsposition.
Vad innebär detta då? Frågar du dig kanske och ser skeptisk ut. Droger är väl droger och vad kan det finnas för sedelära i att ta sinnesförändrande medel? Säkert ingen om du är en så kallad normal människa, men för oss som ansett att stimulantia hört till livets nödtorft och att du måste – för att kunna klara dig i livet – kunna hitta någons slags andlig styrka för att kunna förhålla dig till tillvaron visavi berusningsmedel utan att gå vilse så är det av yttersta vikt med etik.
I mitt fall så handlade det om att veta när det var dags att sluta. Att kunna hitta den fina linje som skiljer den perfekta berusningsnivån och därigenom trippa som en bergsget på smala klippor utan att en endaste gång tappa fotfästet och trilla ner från att bete sig som ett svin och orsaka konsekvenser för både dig själv och andra. Många års träning gjorde mig till en mästare i den sporten och få var de tillfällen då jag trampade snett och föll handlöst till marken. Icke desto mindre, när jag gjorde detta, så lärde jag mig något av misstaget och tog det med mig till nästa tillfälle av moraliskt drogande.

Men det kom en tid, och den kom snabbt, då jag sade farväl till den sedliga hållning jag haft och klev in i den trestegsraket som tog mig ut till de yttersta delarna av ett obskyrt universum. Då jag satt vid spakar som inte längre var kopplade till rodren och färdades längre och längre bort och stjärnorna i rymden gnistrade som isbitar i ett glas runt omkring mig så länge jag var berusad. Och så länge som jag drack det krispiga, vita vinet eller det kroppsfulländade röda så fortsatte resan mot det okända för den något hålögde piloten. Den disciplin jag haft försvann in i ett svart hål under expeditionen och det som drev mitt skepp framåt var vinet och det fanns alltid i tankarna och var mycket viktigare än någonsin tidigare och jag ville inte sluta resa.
Men jag mötte något därute i mörkret till slut, kalla det en monolit som i Stanley Kubricks berömda film, eller kalla det något annat, men i vilket fall som helst så tog resan slut den dagen och jag vände raketen och lyckades mirakulöst nog ta mig tillbaka till rätt galax igen innan skadorna blivit för stora. Det handlade om en resa som varade i cirka två år, för lite mer än två år sedan.
När jag ser tillbaka – vågar kika in i den vildvuxna trädgården bakom den halvöppna grinden – så förstår jag inte riktigt vad som hände. Jag ser mig i spegeln idag och jag föraktar den jag blev och många är de timmar som jag har ägnat åt att försöka förstå hur jag kunde ge mig ut på en sådan – så här i backspegeln – destruktiv utflykt. Och vad det var som jag tyckte var så underbart.

Jaha, är jag kanske för öppenhjärtig nu för er smak, ni som läser det jag skriver? Fylls ni av hånfull överlägsenhet och tycker att det är ett tecken på själslig svaghet att inte kunna hantera alkohol på ett vettigt sätt? Det gör jag också ibland, tro inget annat, men jag vet också att det bara är ett fingersnäpp från toppen till botten och jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle drabba mig.

Icke förty idag, trots att jag vurmade för detta drickande som jag gjorde och som många jag känner fortfarande gör, så har jag fått en annan inställning till det hela och jag inser vilket – i mitt tycke – sjukt förknippande med allting alkohol har. Fotboll, ishockey, rockkonserter, goda middagar, tjejträffar, herrklubbsmöten, alla dessa företeelser och många andra därtill har en koppling till öl, vin eller sprit och det handlar i mångt och mycket om att berusa sig. Mer eller mindre, allt efter eget tycke och smak, bara du dricker, det är det viktigaste.
Fastän hävdar du detta så kommer ett orerande från omgivningen om hur gott det är, eller hur den ena smaken ”gifter sig” med den andra, eller hur fruktigt det eller det där ölet är och i min nuvarande värld så är allt sådant kvalificerat skitprat. Alkoholen behövs inte, du behöver inte berusa dig, och även om du är fullt och fast övertygad om att det är smaken på till exempel vinet du är ute efter så lurar du dig själv. Det är den verkan det välsmakande – jordiga med inslag av hjortron och hallon och ek – röda vinet har det handlar om anser jag.
Gör ett tankeexperiment för dig själv om du inte tror mig. Tänk dig att du har två glas med rödvin vid din goda biff med lök eller något annat du tycker om, de smakar exakt likadant, och då menar jag på pricken. Dock, det ena innehåller alkohol, det andra inte, vilket väljer du?
Det fanns en sticker på sjuttiotalet tror jag att det var som föreningen Narconon lanserade. ”Tänd på livet istället” stod det i många bakrutor på bilar på den tiden och är det någon tatuering jag skulle kunna tänka mig så är det en sådan, i pannan!

Jag ser idag ingen som helst anledning till att alkohol ska finnas överhuvudtaget.

Fylls ni av arrogans nu? Jag vet, det skulle jag också gjort förr och ansett att skribenten – precis som du gör nu – bara är någonting som du aldrig kommer att bli och att det skrivna bara är något en svag människa skriver.

Tyck vad ni vill säger jag, det står er fritt och om ni tycker att jag har fel så är det ok.
Jag är inte rädd längre, och jag skäms inte heller för att erkänna mina fel, bara en sådan gåva borde få vem som helst att sluta dricka.
För det är rädslan som styr, glöm inte det.

En björn i skogen…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Det står en björn i skogen, han väntar på blåbär och solsken i blick. Han står där på vakt med huvudet högt och han snusar i luften och så stilla står han att vinden knappast vågar blåsa av rädsla för att störa honom.
Han har stått där i många dagar nu och nästan blivit som en institution för innevånarna bland de stora träden och buskarna och mossan och tjärnarna och bergsknallarna. Det finns en förtröstan i att han står där. Han utsrålar ett lugn och en tillförsikt och hans päls är blank som siden och hans nos är svart som ebenholst. Han är djurens vän, deras välvillige konung och utan den stora vaktande björnen skulle oreda och olust råda i skogen.
Det är så jag känner mig ibland när allt är på plats. Som en reslig, stark björn som lufsar runt och håller ordning på alla och envar. Morrar gör jag visserligen ibland och flätar till med min starka ram så porslin och klädhängare ryker och människor i min närhet flyr i vild panik och gömmer sig bakom soffor och stolar och vågar knappast titta fram, men de vet att det inte är så farligt. Jag är ju innerst inne en mors lilla Ollebjörn och egentligen helt ofarlig.
De älskar mig de där som jag bor ihop med, och det är välan en väldig tur det och inte nog med det. Jag älskar dem lika mycket tillbaka.
Likväl, jag är en lynnig nallebjörn som vaktar mitt hus och mina nära och kära och ve den sate som med ont i sinnet försöker närma sig mina gränser som jag nogsamt satt upp. Taggtråd, minor och snubbeltråd markerar mitt revir och björnen sover, björnen sover, i sitt lugna bo. Ja, ni kan fortsättningen på visan…
Eller också så är jag som ett luftskepp. Ett stort och tyst och majestätiskt luftskepp som seglar fram över himlarna och ser till så att inga objudna gäster kommer in över mitt luftrum. Det är något väldigt med zepperlinare för övrigt, de utstrålar en kraft, en obändig vilja och det faktum att det går så långsamt gör att hastigheten på den övriga världen känns så onödigt hastig och stressig. Ett skepp av luft, tanken är svindlande, ett fartyg av luft med vind i seglen, ja så ser det ut.
De – de förskräckta och oförlösta – står tysta och förvildade och häpnas över synen när det gigantiska luftskeppet går upp i vind och gör god fart över lufthavet. De finner frid och ro dock när skeppet ankrar på redden i den nedåtgående solen.
Lugn råder i himlen och Gud kan ta en paus.

Mitt hem är min borg är ett begrepp hugget i sten för mig idag och jag står som en Fänrik Stål och släpper ingen djävel över bron som inte vill oss – vi som bor här – väl. Var jag än befinner mig och hur trivsamt det än kan förefalla mig att vistas på annan ort så är det alltid hem jag längtar.

Nu ska vi emellertid på resa i sommar, långt bort och länge, och även om jag ser fram emot att gå på stranden och äta glass och sola mig och bada i ett varmt hav och äta goda middagar på kvällen med min fru och våra resekamrater, så skulle jag vara lika lycklig över att bara gå hemma och bygga på – kanske – min pyramid. Det förefaller kanske erbarmligt tråkigt och inskränkt detta, men jag anser att det inte är milen – de faktiska – som du tillryggalägger som är resan. Vad det handlar om är hur långt du kommer i tanken. Vart du kan färdas utan att ta ett steg är vad som är viktigt i min värld. Det spelar ingen roll tycker jag var du befinner dig, i vilken galax du bor, eller i vilken dimension du dväljs. Är du låst i ditt sinne så står du still skulle jag vilja säga, och gör det också.
Så är vi tillbaka vid vår vaktande björn i skogen. Han som står där på pass och ingjuter mod och puls i dina ådror, om du är räv eller hare eller rådjur eller kanske skogsmus eller något annat djur vill säga. Han som är skogens hjärta och får grenar att böjas i vinden och gräs att vaja på kullarna. Den som visar sorkarna var de skall gräva sina gångar och i vilket hål i trädet ugglan bör bygga sitt bo och hur högt svalorna får flyga om sommaren är han.
Han är jag som sagt, om jag får vara så förmäten. Alternativt, den som jag strävar efter att vara åtminstone. Ett rättesnöre för de vilsna skulle jag vilja bli beskriven som och även om snöret en gång i tiden var en snara som skulle strypt mig, så är det idag uträtat och pekar åt rätt håll.
Det är svårt att inte ta i för mycket bara. Vem tycker om någon som med bister min pekar med hela handen och styr och ställer så att allt blir kaos istället för det lugna och rofyllda som var avsikten. Nej, det gäller att träda marken på lätta fötter. Gå bland blåbärsriset utan att krossa bären så att säga.  Eller som jag sagt tidigare, se det vackra i rabatten utan att rensa bort ogräset.

”Han är inte farlig, bara man är varlig, men man kan dock, men man kan dock, honom aldrig tro.”

Låtsasliv…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

images (7)

”Fake it til you make it”.

Det sägs så, att om du har ett problem med att vara på ett visst sätt, att uppföra dig som du bör, att vara ödmjuk och snäll och omtänksam mot dina medmänniskor på det att de behandlar dig som du vill bli behandlad, så kan du låtsas.

Hur skeptisk du än ställer dig till detta så kan jag skriva under på att det fungerar. Att avstå från – sedan många år tillbaka – inlärda manér och spela upp en liten teaterpjäs varje gång du hamnar i en situation som kan rubriceras som påfrestande och som strider mot dina principer är ett väl beprövat sätt att undvika konflikter och mental stress.
Du ljuger helt enkelt, för dig själv och andra, men med goda uppsåt.

Det handlar om att lära sig kontrollera sig själv, att inte låta impulserna styra och att försöka sluta att vara rädd för din egen skugga. Genom att skapa en bild av dig själv som strider mot den gängse uppfattning som din omgivning har av dig, så kan du du även lyckas övertyga din störste fiende – dig själv – att du är en trevlig och hyvens grabb.
Den onde, osäkre stackare som skyddat sig själv genom aggressivt och i viss mån otrevligt uppförande förpassas till kulisserna med ett nytt manus i handen, och ut på scenen träder så småningom en aktör som vinner publikens gillande och som får ta emot stående ovationer när pjäsen är över.
Emellertid så har jag alltid ogillat hyckleri, men i det här fallet så har det vissa fördelar. Det är ju inte så att jag hymlar för att vinna personliga fördelar utan mer för att stå ut med mig själv och förhoppningsvis få min omgivning att göra detsamma.
Rädslan styr och kontrollerar dina handlingar, sorgen är dess kompanjon, och tillsammans skapar de en otrygg och arg människa som likt en hotad hund morrar och visar tänderna medans dreglet rinner ur mungiporna. Att dölja en sådan sanning genom falskspel kan knappast kritiseras anser jag. Ärlighet är en dygd, så är det visserligen, men det får ju finnas måtta på eländet. Genom att försöka vara ödmjuk istället för att slå någon på käften verbalt för att kamouflera sin skräck för att leva i verkligheten får väl dock vara en accepterad form av lögn tror vi förtappade, och om du försöker komma ihåg att alla människor som du anser är idioter troligtvis lider av samma åkomma som du själv så blir det lättare att balansera på den tunna tråd som livet är.

Jag skriver så kloka saker, tycker ni inte? Det är nästan så att jag kräks på mig själv i all min rättrådighet och om jag bara kunde leva som jag förkunnar så vore allt frid och fröjd väl?
Tyvärr så är det ju inte så alltid att jag är den jag borde vara. Nej, jag kommer att gå till jobbet idag och jag kommer att bli förbannad på idioter som ingenting begriper, och jag kommer återigen att tycka att jag är den enda som förstår hur det hänger ihop det här, och mitt högmod kommer att florera som det alltid har gjort. Fastän jag har i alla fall en insikt om hur jag är idag och varför, och det är mer än de dårar som jag måste träffa och försöka stå ut med varje dag har lyckats med…

Jag är en bättre människa idag visserligen, och även om mitt odjur i maggropen vänder sig och morrar så har jag lyckats skaffa mig medel att hålla det i schack och jag ler och försöker förstå och acceptera det jag inte kan förändra och till slut så försvinner kanske besten – tämjs – och kan gå i mitt ledband som en vanlig hund. Jag hyser en förhoppning om det.

För övrigt så är ”dagen som idag, ingen regnig dag, och det regnar inte på hår och jeans. Jag söker mig till landet intill sanningen där jag vet att du går och finns”, för att travestera vår svenske rockpoet från Västerås. Det är en väldig tur för mig att du finns min älskade U.
Jag skrev till min äldste son häromdagen att jag tyckte att han skulle sluta vara så hal och glida undan så fort som saker och ting blev jobbiga. Att han skulle ta en stor tugga av livet och äta bara. Han uppskattade inte den metaforen riktigt tror jag. Icke desto mindre så är han mitt kött och blod och som du känner dig själv, känner du andra. Jag tror att han vet det innerst inne och att han förstår vad jag menar. Han är en klok man, han där i Manchester, klokare än jag, nästan.

Fredagen den trettonde idag, och i morgon är det alla hjärtans dag. Ytterligheterna travas på varandra här i världen och när jag sitter här och skriver det här så minns jag hur min situation var för lite mer än två år sedan och att jag befann mig någonstans i yttre rymden i en outforskad del av universum med ett förstånd som hade en del i övrigt att önska. Jag är oerhört tacksam för att jag inte är på den planeten längre och jag har skrotat raketen som tog mig dit.
Min nya idé istället är att jag ska bygga en pyramid här på baksidan av vårt hus och i denna begrava och balsamera allt som var ont i det att framtidens olyckliga ska kunna hitta resterna av misären och förhoppningsvis lära sig något.
”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!”

När solen kom…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

solen

Den vräkte sig in genom vardagsrumsfönstret den här morgonen och satte eld på allting. Allt det som varit fuktigt och dystert och förlorat flammade upp och brann med hög och klar låga och katten som låg på mattan sträckte på sig och brummade av förnöjelse och vällust. Jag såg dammet som en stjärnhimmel, en galax, i rummet och det var inte längre vinter.

Jag minns när jag kom hit som en förväntansfull tjugoåring och spåren som ledde mig den här vägen skulle aldrig leda mig tillbaka var min övertygelse. I min favoritpark – som det senare kom att bli – stod jag under kastanjeträden med dess stearinljusliknande, uppåtväxande blommor och såg ut över hustaken och kyrktornen och de smala gränderna och jag kände lukten av en vaknande storstad och jag fylldes av eufori men även av en viss bävan inför det stora och oupptäckta landskap som låg framför mig.
Mitt hår var långt och min nuna fager – långt från det rynkiga russin som nu glor tillbaka på mig i spegeln – och solglasögonen som jag bar var av rätt märke och kunde ses på ett skivomslag nära dig.
”Livet börjar nu”, tänkte jag då och letade i fickorna efter snusdosan och stoppade sedan in en prilla.
”Det som var är över. Småstadslivet med hettande kinder av för mycket te med vänner i pojk och flickrum, bankande hjärtan av förälskelse och en blind tro på kärlekens kraft, allt sådant ligger bakom mig nu. Säkerhetslinorna är avmonterade och jag står i ett fritt fall med vinden i ansiktet och troskyldigheten ligger här framför mig  i gräset och skräpar.”
Redan första dagen i det nya landet så började jag att skissa på den bild som senare skulle bli jag och när skissen var klar tog jag fram oljefärger och penslar och skapade bilden av den man som skulle leva här. Borta var de rena och klara och enkla färgerna. De ersattes av smakfullt solkiga, dova och svårmodiga nyanser. Det öppna, ärliga leendet sordinerades och mitt spontana jag fick ge vika för en något avmätt attityd. Så lätt och hal och bara så blasé som en osäker pojk från landet kan vara.

Men idag när solen kom och hälsade på och jag har – så mycket som det är möjligt – skalat av lagren från det som jag trodde var jag en gång så är jag där jag befann mig innan tåget lämnade perrongen. Innanför avspärrningarna till den trygga hage som jag lämnade för så många år sedan är jag och idag kan jag tänka mig att flytta tillbaka. Åtminstone skaffa mig ett sommarboende där, mitt efterlängtade torp utan vare sig el eller vatten med mossbevuxet tegeltak och brunn på gården och en hammock i en berså där jag kan äta dillkött och kokt potatis skall så småningom bli mitt.

Emellertid trots sol och sköna drömmar om framtiden så har ju det här lilla problemet med min ilska blivit rätt påtagligt den sista tiden. Den otyglade vrede som väller inom mig som fett innanför en för trång dräkt av gummi är en plåga för mig. Hur jag än försöker hålla mig på platt nivå och slimmad i folksamlingar så tränger ilskan ut genom springor och håligheter i min fasad och den kommer oförhappandes, utan förvarning. Stilla och tyst kan jag stå i mörkret med min cigarett när jag känner hur den börjar expandera så smått men jag har mina mina verktyg nu för tiden att bearbeta det här med som tur är. Annat var det förr när jag exploderade som en gammal kvarglömd mina som flöt omkring till synes ofarlig i ett kav lugnt hav och tog tusentals oskyldiga med mig i döden. Det sägs att ilska bottnar i sorg och rädsla, och om det är sant så är det inte så konstigt att jag går omkring som en mänsklig bomb så mycket sorg som jag bär på och han har fel den där artisten, det är jag som är världens räddaste man.
Du tycker kanske att jag inte borde tycka så synd om mig själv när jag har det så bra som jag har det. Jag är ju som en orkidé i ett solbelyst köksfönster och jag blommar varje dag och växer så det knakar i i anden och jag behöver bara sträcka ut min hand så håller någon den och kärlek har jag i överflöd. Så vad är problemet då frågar du kanske? Ja, det är en fråga som jag ställer till mig själv varje kväll när jag äntligen lyckats släcka stubinen för vilken gång i ordningen vet jag inte.
Sorg och saknad och rädsla, vilket härligt hopkok, och den soppa man får på sådana ingredienser är besk och näst intill oätlig men ändå så tvingas jag äta den var och varannan kväll och jag behöver inte ens be om den. Jag har en personlig kock som serverar den på silverbricka. Hans silverglänsande leende glittrar i natten där han står i sin livré och håller fram maträtten och om jag skulle försöka att inte äta av hans anrättning, så glimmar lien vid hans sida skarp och obeveklig och hans ögon smalnar och leendet slocknar.
Så jag äter vackert och tänker att nästa gång så ska jag vägra. Jag ska bygga upp en mur som ingen ilska kan tränga igenom och jag ska trycka upp den där vidriga soppan i ansiktet på servitören och hans lie ska jag använda för att skörda det som jag sår varje dag – för jag odlar verkligen ett nytt liv – och någon sa härom dagen att det är en sorg att sluta dricka. Jag håller inte med om det. Jo, den första tiden så var det som att säga farväl till en älskad bror men idag, just nu, så är det ingen sorg att jag inte dricker längre utan det är en klang och jubelföreställning som aldrig tar slut. Det är andra sorger jag bär på och rädslor men jag vet att jag vinner till slut. Det är oundvikligt.
Så ikväll mina vänner när soppan serveras så kommer jag bara att äta lite av den och förhandla en aning kanske med min liebeprydde vän om att få slippa det sista.
Han är inte oresonlig, hoppas jag.