Den där grinden som aldrig gick att stänga, som alltid stod på glänt och gräset därinnanför växte ostyrigt åt alla håll och äppelträden likaså. Den behövde målas, och staketet som hörde till behövde också färg. Det var inte mycket av den vita kulören kvar och det som fanns hängde i sjok på vissa ställen och det spökade i det stora vita kråkslottet inne på tomten – som nästan var helt gömt av träd och buskage – sades det.

Spökhuset, vi kallade det så och det bodde ingen där. Åtminstone så trodde vi det och därför var det fritt fram att klättra i träden och leka ”sparka burk” på tomten tyckte vi. Fönstren på huset var igenbommade och och rostiga hänglås accentuerade detta faktum men icke desto mindre så viskades det om att att någon, eller något hade setts därinne. En gammal dam förstås, eller en äldre herre, klädda i svart som sig bör hade observerats i huset. Hur nu det var möjligt med stängda fönsterluckor undrar jag idag? Men det var sant, alla visste det och det var med stor spänning och lite rädsla som vi hängde där.

Det finns andra grindar som inte heller går att stänga och de svänger fram och tillbaka i vinden och gnisslar olyckligt. Flera försök har gjorts att laga låsanordningarna men inget har lyckats och nu för tiden så är det ett accepterat faktum av mig – och troligtvis för andra med – att de ska vara öppna helt enkelt. Det finns säkert en anledning till att vissa öppningar i särskilda staket inte är menade att hållas stängda. En osynlig kraft i universum håller dem oreglade och på vid gavel för att inget ska glömmas eller negligeras. Det förflutna skall tydligen beaktas och bearbetas in i det oändliga på det att vi skall bli bättre människor, men fan trot!
Vore det inte bättre att låta oss stackare som bor på den här planeten gömma oss i en förlåtande rosa dimma, gå vilse i glömskan, utplåna allt obehagligt som rider dig som en Succubus om nätterna och likt lyckliga zombies bara se det goda an? Ibland tycker jag det, och vid andra tillfällen så känns glömska som ett nederlag, en flykt från det liv som du levt, det onda med det goda ungefär, som en besk medicin du måste ta för att bli frisk. Dock så är det smärtsamt att minnas och jag vrider mig som en mask på en metkrok när vissa minnesbilder dyker upp och jag stönar för mig själv och tar upp min portabla skämskudde som jag alltid har med mig och gömmer skamset mitt ansikte däri. Emellertid så hjälper det att våndas, och som jag förklarade för L häromkvällen när han grät för att han drömt en mardröm och mycket berättigat ifrågasatte sådana drömmar, så rensas hjärnan. Saneras som ett förgiftat markstycke eller som en oljebesudlad havsstrand och med lite tur så slipper du i alla fall den tvivelaktiga minnesgåvan eller nattmara som du just utsatts för.
”Vad bra pappa”, sade L och såg genast mycket gladare ut ”Då ska jag drömma många mardrömmar imorgon.” Och det är ju också ett sätt att se på saken.

Det är också det här med moral som vi måste tala om. Jag har alltid ansett att jag besitter en hel del av den varan både vad det gäller förhållanden, förbindelser av alla de slag, och droger.
Just det, droger, att droga med moral har alltid varit en av mina främsta grenar och en där jag för det mesta har haft spjutspetsposition.
Vad innebär detta då? Frågar du dig kanske och ser skeptisk ut. Droger är väl droger och vad kan det finnas för sedelära i att ta sinnesförändrande medel? Säkert ingen om du är en så kallad normal människa, men för oss som ansett att stimulantia hört till livets nödtorft och att du måste – för att kunna klara dig i livet – kunna hitta någons slags andlig styrka för att kunna förhålla dig till tillvaron visavi berusningsmedel utan att gå vilse så är det av yttersta vikt med etik.
I mitt fall så handlade det om att veta när det var dags att sluta. Att kunna hitta den fina linje som skiljer den perfekta berusningsnivån och därigenom trippa som en bergsget på smala klippor utan att en endaste gång tappa fotfästet och trilla ner från att bete sig som ett svin och orsaka konsekvenser för både dig själv och andra. Många års träning gjorde mig till en mästare i den sporten och få var de tillfällen då jag trampade snett och föll handlöst till marken. Icke desto mindre, när jag gjorde detta, så lärde jag mig något av misstaget och tog det med mig till nästa tillfälle av moraliskt drogande.

Men det kom en tid, och den kom snabbt, då jag sade farväl till den sedliga hållning jag haft och klev in i den trestegsraket som tog mig ut till de yttersta delarna av ett obskyrt universum. Då jag satt vid spakar som inte längre var kopplade till rodren och färdades längre och längre bort och stjärnorna i rymden gnistrade som isbitar i ett glas runt omkring mig så länge jag var berusad. Och så länge som jag drack det krispiga, vita vinet eller det kroppsfulländade röda så fortsatte resan mot det okända för den något hålögde piloten. Den disciplin jag haft försvann in i ett svart hål under expeditionen och det som drev mitt skepp framåt var vinet och det fanns alltid i tankarna och var mycket viktigare än någonsin tidigare och jag ville inte sluta resa.
Men jag mötte något därute i mörkret till slut, kalla det en monolit som i Stanley Kubricks berömda film, eller kalla det något annat, men i vilket fall som helst så tog resan slut den dagen och jag vände raketen och lyckades mirakulöst nog ta mig tillbaka till rätt galax igen innan skadorna blivit för stora. Det handlade om en resa som varade i cirka två år, för lite mer än två år sedan.
När jag ser tillbaka – vågar kika in i den vildvuxna trädgården bakom den halvöppna grinden – så förstår jag inte riktigt vad som hände. Jag ser mig i spegeln idag och jag föraktar den jag blev och många är de timmar som jag har ägnat åt att försöka förstå hur jag kunde ge mig ut på en sådan – så här i backspegeln – destruktiv utflykt. Och vad det var som jag tyckte var så underbart.

Jaha, är jag kanske för öppenhjärtig nu för er smak, ni som läser det jag skriver? Fylls ni av hånfull överlägsenhet och tycker att det är ett tecken på själslig svaghet att inte kunna hantera alkohol på ett vettigt sätt? Det gör jag också ibland, tro inget annat, men jag vet också att det bara är ett fingersnäpp från toppen till botten och jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle drabba mig.

Icke förty idag, trots att jag vurmade för detta drickande som jag gjorde och som många jag känner fortfarande gör, så har jag fått en annan inställning till det hela och jag inser vilket – i mitt tycke – sjukt förknippande med allting alkohol har. Fotboll, ishockey, rockkonserter, goda middagar, tjejträffar, herrklubbsmöten, alla dessa företeelser och många andra därtill har en koppling till öl, vin eller sprit och det handlar i mångt och mycket om att berusa sig. Mer eller mindre, allt efter eget tycke och smak, bara du dricker, det är det viktigaste.
Fastän hävdar du detta så kommer ett orerande från omgivningen om hur gott det är, eller hur den ena smaken ”gifter sig” med den andra, eller hur fruktigt det eller det där ölet är och i min nuvarande värld så är allt sådant kvalificerat skitprat. Alkoholen behövs inte, du behöver inte berusa dig, och även om du är fullt och fast övertygad om att det är smaken på till exempel vinet du är ute efter så lurar du dig själv. Det är den verkan det välsmakande – jordiga med inslag av hjortron och hallon och ek – röda vinet har det handlar om anser jag.
Gör ett tankeexperiment för dig själv om du inte tror mig. Tänk dig att du har två glas med rödvin vid din goda biff med lök eller något annat du tycker om, de smakar exakt likadant, och då menar jag på pricken. Dock, det ena innehåller alkohol, det andra inte, vilket väljer du?
Det fanns en sticker på sjuttiotalet tror jag att det var som föreningen Narconon lanserade. ”Tänd på livet istället” stod det i många bakrutor på bilar på den tiden och är det någon tatuering jag skulle kunna tänka mig så är det en sådan, i pannan!

Jag ser idag ingen som helst anledning till att alkohol ska finnas överhuvudtaget.

Fylls ni av arrogans nu? Jag vet, det skulle jag också gjort förr och ansett att skribenten – precis som du gör nu – bara är någonting som du aldrig kommer att bli och att det skrivna bara är något en svag människa skriver.

Tyck vad ni vill säger jag, det står er fritt och om ni tycker att jag har fel så är det ok.
Jag är inte rädd längre, och jag skäms inte heller för att erkänna mina fel, bara en sådan gåva borde få vem som helst att sluta dricka.
För det är rädslan som styr, glöm inte det.