Futurum…

Vad händer i framtiden, vad finns det att se fram emot, och måste man verkligen ha ett mål för att stå ut med att leva här?

Det var en sommarkväll sent i augusti och han stod under en bro och försökte komma undan regnet. Han skor var blöta och håret hängde i våta sjok ner i hans ansikte. Det var så grått att alla konturer av landskapet omkring honom suddades ut. Inte ett ljud hördes förutom regnets skvalande och den väg han gått på hade förvandlats till ett delta av vatten och lera och han tänkte att han borde tagit sina stövlar istället för de nu genomvåta joggingskor han hade på fötterna. En regnjacka hade inte heller suttit i vägen och han luktade som en våt hund då hans skinnjacka var sur som en disktrasa och borde egentligen ha impregnerats med jämna mellanrum. Emellertid så var det med det som med så mycket annat i hans liv, att det borde åtgärdats innan han stod inför fullbordat faktum. Cigaretterna som låg i hans ficka var tack och lov fortfarande någorlunda torra och han lyckade efter några försök få eld på en. Han rökte stilla under bron och röken singlade sig upp genom brädorna och trängdes med vattendropparna som med jämna mellanrum träffade hans hjässa. Han frös lite.
Det var fortfarande långt hem, säkert ett par kilometer och han lekte med tanken att strunta i vätan och bara gå. Trotsa klimatet och klafsa på i leran men han avstod. Gillade inte regn och avskydde att frysa och han visste att innan han var hemma så skulle han vara kall ända in till benen. Det var bättre att avvakta bestämde han sig för. Hade han tur så skulle det lätta snart och han såg fram emot att få komma hem till sitt lilla hus, ta av sig de våta kläderna och ställa sig under varma duschstrålar, klä sig i mjukiskläder och brygga sig lite varmt kaffe.

Ensamheten blev plötsligt påtaglig där han stod, och han mindes den tid då det inte var så. Då han hade haft en fru som väntade på honom. En kvinna som alltid var där när han behövde henne och även när han inte gjorde det, vilket var ytterst sällan förvisso. Han fylldes av sorg när han tänkte på henne och det var ett under att han fortfarande stod där han stod. Vid ett flertal tillfällen hade allt känts så meningslöst att han hade lekt med tanken på att ta sig av daga. All den framtidstro som han upplevt i sällskap med henne och den glädje som han känt varje sekund som de spenderade tillsammans rycktes bort när hon försvann och han han hamnade i ett ingenmansland där ingenting tycktes spela någon roll och han låg i sängen i veckor utan att gå upp annat än för att uträtta sina behov och äta något ibland.
Det stod en oöppnad literflaska med whisky i skafferiet, ett minne från den tid då han drack, och han hade sparat den dels för att bevisa för sig själv att han kunde avstå, men också för att han ville ha en påminnelse om hur det varit. En symbol för ett liv som han aldrig ville tillbaka till och hans fru hade sagt till honom att kasta den men han ville inte.
”Du behöver inte vara orolig”, hade han sagt. ”Jag kommer aldrig att skruva korken av den där buteljen, men jag vill ha den där så att jag inte glömmer bort vad jag varit, och för all del fortfarande är.”
Hon hade ruskat på huvudet och mumlat något om att hon tyckte att det var en onödig risk som han tog.
Många var icke desto mindre de tillfällen efter det att hon inte längre fanns i hans närhet då det tycktes som om hon skulle få rätt. Han hade stått framför skafferiet och stirrat på flaskan och tankarna hade surrat som bin i en bikupa. Ibland lyfte han ner den ifrån hyllan och vägde den i sin hand och läste på etiketten. tyckte att den bärnstensgula färgen var vacker, men han hade hittills alltid ställt den tillbaka. Det var som om hon stod bakom hans rygg tyckte han, och påminde honom om hans löfte och egentligen så ville han inte dricka av den. Han lekte med tanken bara, som att spela kula med sig själv, eller schack, en meningslös sysselsättning som inte skulle leda till någonting egentligen. Förutom att om han gav sig in i den leken igen, så var det med livet som insats.
Efter ungefär två månader efter att hon försvunnit ur hans liv så började han att ta små promenader. Smög sig ut ur sitt hus – oftast om kvällarna – och gick planlöst omkring i grannskapet med blicken i marken och han grät alltsomoftast eller också så skrattade han tyst för sig själv när något glatt minne dök upp i hans förvirrade skalle men han var tyngd av sorg och han såg inte längre någon mening med livet. Hade inga mål, inget att se fram emot och hans liv hade blivit endast en transportsträcka fram till den dag då han skulle dö kändes det som. Han såg på teve på kvällarna och svor över – som han tyckte – idioter som hävde ur sig floskler som vore det eviga sanningar och han tyckte att alla filmer han genomled var förutsägbara och oengagerande. Som om hans hud hade blivit till ett ogenomträngligt pansar som inga känslor kunde penetrera och den ödmjukhet som han de senare åren lyckats införskaffa var som bortblåst. Han hade blivit bitter och han tyckte synd om sig själv och förbannade Gud och allting för att han fått det liv som han nu levde.
På jobbet hade hans kollegor för länge sedan gett upp. Ingen talade med honom längre och gick omvägar runt honom och var det så att han satt i lunchrummet för att äta så fick han sitta själv. Han tyckte det var lika bra, det var inget som han led av. Snarare tvärtom för det var skönt att slippa kallprata och se hur hans kamrater gjorde sitt bästa för att inte nämna det onämnbara och han ansåg att ingen ändå skulle kunna förstå vad han genomled och han hade ingen lust att försöka förklara heller för den sakens skull. Han höll sig för sig själv således, levde sitt liv som inuti en bubbla som svävade omkring i ett intet, eller mer som i något som han inte brydde sig om, och han väntade. På vad visste han inte, men att han avvaktade något var den känsla han hade.

Regnet börja avta och det tycktes som om det tunga i luften lättade en aning och han började gå igen. Kryssade mellan vattenpölarna som ett slagskepp mellan grynnor på ett villande hav och han höll nu sin fru i handen och talade lågmält med henne.
”Hur mår du älskling?” Frågade han och kramade hennes hand.
Hon tryckte den tillbaka och log mot honom och hon var så vacker tyckte han men hon sade ingenting.
”Vad skönt att det slutade regna, eller hur?”
Hon höll blicken ned i marken men han tyckte att det såg ut som hon nickade.
”Ja här går vi du och jag suckade han – igen. Det var skönt att du kom tillbaka, det har varit lite ensamt utan dig förstår du.” Han kände sig lycklig och det var som om ingenting annat existerade förutom det faktum att han höll sin älskade i handen och att de var ute på promenad tillsammans. Han småpratade med henne och hon log och nickade men sade ingenting. Det behövdes inte heller för efter så många år tillsammans så visste han på något sätt vad hon tänkte utan att hon behövde sätta ord på det.
De började närma sig huset och det hände som alltid hände. Hon började att streta emot och till slut så fick han nästan dra henne framåt och till slut så stannade hon och vägrade röra sig ur fläcken.
”Vill du inte komma med in idag älskling? Jag kan koka lite varmt te åt dig och göra några goda smörgåsar och jag tror att det går en bra film på teve, någon slags fantasy som jag vet att du gillar, skulle inte det vara trevligt och mysigt?”
Hon rörde sig inte ur fläcken, precis som alla andra kvällar, utan hon bara log mot honom och lade huvudet på sned. Sedan vinkade hon och vände honom ryggen och började gå. Han vinkade tillbaka, kände sig lite ledsen förstås men ändå hoppfull.
”I morgon kanske, att hon kommer med in. Hon är väl lite osäker fortfarande och kanske lite blyg, det var ju så lång tid sedan vi sågs sist.” Han tog fram sina nycklar och låste upp dörren och gick in. Krånglade sig ur  sina skor och ställde sig efter att han  fått av och hängt in sina våta kläder i torkskåpet under den efterlängtade varma duschen. Klädde sig sedan i sin grå mysdress och sjönk ner i fåtöljen framför teven och slog på den och bläddrade fram till den kanal där han visste att filmen gick.
”Den här skulle du ha gillat älskling”, sa han tyst för sig själv när filmen spelat i ungefär en kvart. ”Det är sådan där film för oss förstår du, en som bara du och jag gillar, inga andra så kallade vuxna människor.”
Han log för sig själv och tyst trillade tårarna nerför hans kind.
”Vi ses i morgon älskling”, sade han tyst och tände en cigarett.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s