Han var en galenpanna, fullständigt från sina sinnen, hade ingenting med den här världen att göra tyckte han och om inte han var galen, så var den övriga delen av mänskligheten det.

”Idioter”, tänkte han och slog igen dörren efter sig när han gick. ”De fattar ta mig fan ingenting och varför jag ska stå och försöka förklara de mest basala saker för människor som är så uppenbart helt befriade från förstånd och logiskt tänkande.” Han marscherade mot sin bil och tryckte frenetiskt på fjärrlåsknappen hela tiden och morrade irriterat när låset inte svarade på signalen förrän han var bara två meter från sin Toyota. ”Djävla skitbil”, svor han och kastade sig ner bakom ratten, startade motorn och backade ut från parkeringsplatsen och körde alldeles för snabbt därifrån.
Efter tio minuters bilfärd utan att en enda gång ta någon hänsyn till vare sig hastighetsbegränsningar eller medtrafikanter så släppte ilskan och han lättade på gaspedalen en aning. När han kom hem parkerade han bilen och tog hissen upp till sin mörka lägenhet på tredje våningen, gick ut på balkongen och tände en cigarett och drog girigt i sig röken. Han rökte fyra cigaretter i snabb följd och kände sig efter detta någorlunda lugn. Gick in i vardagsrummet och sjönk ner i sin svarta skinnfåtölj med hjulformade armstöd som såg ut att vara tagen direkt ifrån någon lokal porrklubb och det vara bara den blinkande neonskylten på väggen ovanför som aviserade –  Nude wrestling, we never close – som fattades. Han suckade djupt och reste sig upp igen och gick ut i hallen  såg sig själv i spegelväggen som han satt upp där.
”Du är inte riktigt klok min vän”, sade han högt till sig själv och gav sig själv fingret. ”Du borde spärras in på mentalsjukhus och aldrig mer släppas ut. Alternativt sättas i en bur på något zoo till allmän beskådan med en varningstext om att inte komma för nära om du har livet kärt.” Han gömde sitt ansikte i sina händer och det stack som av tusen nålar i hans huvud och han började gå runt i lägenheten tyst mumlande förolämpningar om sig själv.
Till slut så lade han sig ner på sin obäddade säng och försökte somna. Han lyckades till slut och natten kom, och morgonen, och han vaknade med kläderna på och kände sig misslyckad och övergiven som vanligt.
”Det är väl ett djävla skit”, morrade den unge mannen när han hårt och obevekligt borstade sina tänder. ”Att man aldrig kan få vara lycklig. Hur bär sig människor åt egentligen för att vara så förbannat tillfreds med tillvaron hela tiden?” Han spottade ur sig tandkrämen som var uppblandad med lite blod efter den omilda behandling han gett sitt stackars tandkött.
Under frukosten som bestod av det gamla vanliga hårda brödet med ost på och en kopp svart kaffe så ringde telefonen. Med en djup suck så konstaterade han att det var hans ex och han övervägde att inte svara men tryckte ändå ner svarsknappen.
”Och vad vill du då?” Frågade han på sitt vanliga charmiga sätt när han pratade med sina barns mor. ”Fatta dig kort för jag är inte på humör för något småprat.”
Det blev tyst i luren och han hörde på hennes andhämtning att hon funderade på om hon skulle bemöta hans otrevligheter eller inte.
”Det gäller schemat”, sade hon sedan och hade tydligen bestämt sig för att inte gå ut i krig den här morgonen.
”Åh Gud! Jag orkar inte”, nästan skrek han. ”Du är ju för fan helt från dina sinnen, du har bestämt dig för att ta livet av mina barn eller hur, göra dem till nervösa vrak utan någons som helt pejl på tillvaron? Vad vill du göra den här gången, dela upp dem ännu mera så att de aldrig får vara tillsammans? Du är för fan psykopat, ser bara till dig själv och inser inte att du gör det heller utan tror att det du gör är för barnens bästa. Eller är det din idiot till man som har satt griller i huvudet på dig nu igen? Jag hoppas du dör din djävla käring och jag kan för mitt liv inte begripa vad jag såg hos dig en gång i tiden”, vrålade han nu och lade på luren.
Han gick ut på balkongen och ställde sig och dunkade huvudet lätt i tegelväggen och som han hade räknat med så ringde telefonen igen.
”Jag kommer att mörda dig om du inte lägger av, begriper du det! Jag tänker inte acceptera att du håller på så här längre”, väste han.
”Du är ju inte riktigt klok”, sade hon.
”Nej, det har du alldeles rätt i och jag tänker inte ändra något i det här vistelseschemat, det är tillräckligt sinnessjukt som det redan är”, han kände hur han var på väg att tappa greppet totalt och satte sig ner vid köksbordet och lade luren på bordet och andades djupt.
”Hallå! Hallå!” Hörde han hur hon ropade och han lyfte luren igen.
”Du kan väl lyssna bara”, sade hon när hon hörde att han var tillbaka.
”Nej, du ska lyssna!” Skrek han. Det enda jag kan tänka mig vad det gäller det här förbannade schemat är att pojkarna får vara på samma ställe i en månad i taget, tillsammans! Det finns inget annat jag kan gå med på.” Han lyfte blicken och tittade på kylskåpet där psykschemat satt med små magneter som liknade apor. ”Jag sitter och tittar på det nu sa han lite lugnare, och det ser ut som ett djävla tetris med alla dessa färgklattar och obegripliga symboler och hur jag kunde gå med på det här upplägget är ett mysterium, men nu är det slut, fattar du? En månad i taget, alla på samma ställe annars så kan du dra åt helvete.”
”Det kan du glömma.”
”Barnen kommer att hata dig när de blir vuxna, bara så du vet det”, gurglade han. ”Och jag kommer att dansa på din grav.” Han lade på luren och stängde av telefonen.

Vilken djävla början på semestern, tänkte han när han lugnat ner sig en aning men kände sig trots allt lite nöjd med sig själv. No mercy liksom, jag sa ifrån och det borde jag gjort för länge sedan egentligen. Fast vi får väl se hur det här slutar, grubblade han och reste sig upp från bordet. Grabbarna kommer i alla fall nästa vecka, fortsatte han sina funderingar emedan han plockade undan frukosten, och då skall vi åka till Skåne. Det kommer att bli trevligt.

Han klädde sig i sina vanliga fritidskläder, ett par för stora svarta jeans, boots, T-shirt och en stickad väst och ett par nyinförskaffade solglasögon och gav sig ut på en promenad. Den unge mannen gick neråt sjön till och tusen tankar snurrade i hans hjärna. Hur kunde det bli så djävla fel? Tänkte han. Hur kunde hon bli en sådan fullblodsidiot, eller är det bara det att hon är så styrd av sin nye man? Eller är det jag som är sjuk? Fast å andra sidan så skulle man ju kunna begära av henne att sätta barnen i första rummet och honom i farstun, log han och småskrockade för sig själv. Han ruskade på huvudet åt eländet och tände en cigarett igen och vände ansiktet mot solen. Shorts hade varit en bättre idé, tänkte han när pungen började kännas lite svettig i kalsongerna. Fan vad varmt det är! Han krängde av sig västen i alla fall och slog sig ner på en parkbänk alldeles intill vattnet och tog av sig bootsen och strumporna och försökte hitta lite sinnesro bakom slutna ögon och mörka glas. Ljuden av måsar och trutar utifrån sjön och ett och annat visslande från sothönorna som guppade intill strandkanten var som balsam för den nästan ständigt ilskne mannen och han koncentrerade sig på sin andning och sina hjärtslag och hans huvud sjönk ner mot bröstet. Han föll i någons slags halvsömn, ett meditativt tillstånd och framför hans ögon blinkade det blått och gult och grönt och solen värmde hans ansikte och bröst. Det var näst intill vindstilla och förutom fåglarna hördes bara långt borta bilar på en väg och det var verkligen sommar nu.

”Hur var det här då?”
Han vaknade med ett ryck och stirrade rakt i i ett par Ray Ban pilot solglasögon som satt under en polismössa. Det tog en stund för honom att återvända från där han varit till parkbänken och verkligheten så han fick inte ett ord över sina läppar utan stirrade bara på den hotfulle tjänstemannen med den barska rösten.
”Nåå, hur står det till här då?” Frågade polisen igen.
”Skit i det du snutsvin”, svarade han och satte sig upp. ”Vad har du med det att göra?”
Polismannen ryckte till och backade ett par steg och tog sig åt batongen till
”Är du beväpnad?” Frågade den idioten på fullt allvar.
”Javisst, jag har hela djävla ryggen full med pistoler och knivar och svärd, passa dig förbannat noga snut! Annars skär jag dig i bitar, sade han och log sataniskt.
”Res dig upp!” Röt den barske polisen.
Den nu mer och mer förbannade pappan på deltid som satt på en parkbänk i allsköns ro, tog utstuderat långsamt på sig strumpor och skor men satt fortfarande ner.
”Res dig sa jag!” Skrek den blåklädde.
Mannen på bänken tog sikte bakom sina stora solglasögon och vände sitt ansikte uppåt och stirrade – fast det var omöjligt att uppfatta – på den osannolike som stod så upprörd framför honom.
”Men är du helt djävla dum i huvudet, vad tror du att du håller på med egentligen ditt pucko?” Frågade han med låg och hotfull stämma. ”Är jag beväpnad? Frågar du. Här sitter jag ensam utan skor och strumpor i jeans och T-shirt och till och med en dum snut som du skulle väl kunna se att jag inte har några vapen, eller hur?” Han satte händerna på bänken vid sidan om sin kropp och lutade sig framåt. ”Varför besvärar du mig överhuvudtaget, är det förbjudet numera att sitta och sola vid sjön, är det?
Den nu lite osäkre och för all del nog så rädde Tusse Batong – för att travestera polisen i Pelle Svanslösböckerna – såg sig över axeln bort mot det parkerade tjänstefordonet som stod ungefär hundra meter bort och han vinkade frenetiskt med hela handen.
”Vi fick ett tips”, sade han och vinkade än mer och nu öppnades en av bildörrarna och ut kom ännu en blåklädd rättvisans förkämpe och började småspringa framemot bänken där den misstänkte – utpekad genom ett tips – satt och undrade vad som skulle ske.
Emellertid så tänkte han inte vänta för att ta reda på detta. Utan han slet åt sig västen och reste sig och började springa och poliserna var efter att överraskningsmomentet  var över, inte sena att hänga på.
”Stopp! Eller jag skjuter”, skrek den förste polisen kutande med armarna vevande.
Men pappan på deltid som i genomsnitt sprang cirka fem mil i veckan i motionsspåret hade redan ett långt försprång och var nu inne ibland träd och snår och han visste att de inte skulle skjuta. Efter fem minuters språngmarsch började han vända tillbaka, men i en vid cirkel så att han inte skulle träffa på sina antagonister igen. När han var tillbaka vid sin parkbänk, och snutarna fortfarande irrade runt inne i skogen, letade han upp en stor sten, storlek som en fotboll ungefär och bar den fram till polisbilen. Han klättrade upp på motorhuven med stenen i sin famn, lyfte den sedan över huvudet och kastade den rakt igenom vindrutan.
”Kör försiktigt snutsvin”, skrattade han och började gå hemåt.
Han tände en cigarett i solskenet och mådde riktigt bra faktiskt, bättre än på länge.
”Polis, polis, potatismos”, kluckade han och tog upp telefonen för att ringa till sin älskling för att berätta vad som hänt. Hon skulle inte komma att bli imponerad…