En björn i skogen…

Det står en björn i skogen, han väntar på blåbär och solsken i blick. Han står där på vakt med huvudet högt och han snusar i luften och så stilla står han att vinden knappast vågar blåsa av rädsla för att störa honom.
Han har stått där i många dagar nu och nästan blivit som en institution för innevånarna bland de stora träden och buskarna och mossan och tjärnarna och bergsknallarna. Det finns en förtröstan i att han står där. Han utsrålar ett lugn och en tillförsikt och hans päls är blank som siden och hans nos är svart som ebenholst. Han är djurens vän, deras välvillige konung och utan den stora vaktande björnen skulle oreda och olust råda i skogen.
Det är så jag känner mig ibland när allt är på plats. Som en reslig, stark björn som lufsar runt och håller ordning på alla och envar. Morrar gör jag visserligen ibland och flätar till med min starka ram så porslin och klädhängare ryker och människor i min närhet flyr i vild panik och gömmer sig bakom soffor och stolar och vågar knappast titta fram, men de vet att det inte är så farligt. Jag är ju innerst inne en mors lilla Ollebjörn och egentligen helt ofarlig.
De älskar mig de där som jag bor ihop med, och det är välan en väldig tur det och inte nog med det. Jag älskar dem lika mycket tillbaka.
Likväl, jag är en lynnig nallebjörn som vaktar mitt hus och mina nära och kära och ve den sate som med ont i sinnet försöker närma sig mina gränser som jag nogsamt satt upp. Taggtråd, minor och snubbeltråd markerar mitt revir och björnen sover, björnen sover, i sitt lugna bo. Ja, ni kan fortsättningen på visan…
Eller också så är jag som ett luftskepp. Ett stort och tyst och majestätiskt luftskepp som seglar fram över himlarna och ser till så att inga objudna gäster kommer in över mitt luftrum. Det är något väldigt med zepperlinare för övrigt, de utstrålar en kraft, en obändig vilja och det faktum att det går så långsamt gör att hastigheten på den övriga världen känns så onödigt hastig och stressig. Ett skepp av luft, tanken är svindlande, ett fartyg av luft med vind i seglen, ja så ser det ut.
De – de förskräckta och oförlösta – står tysta och förvildade och häpnas över synen när det gigantiska luftskeppet går upp i vind och gör god fart över lufthavet. De finner frid och ro dock när skeppet ankrar på redden i den nedåtgående solen.
Lugn råder i himlen och Gud kan ta en paus.

Mitt hem är min borg är ett begrepp hugget i sten för mig idag och jag står som en Fänrik Stål och släpper ingen djävel över bron som inte vill oss – vi som bor här – väl. Var jag än befinner mig och hur trivsamt det än kan förefalla mig att vistas på annan ort så är det alltid hem jag längtar.

Nu ska vi emellertid på resa i sommar, långt bort och länge, och även om jag ser fram emot att gå på stranden och äta glass och sola mig och bada i ett varmt hav och äta goda middagar på kvällen med min fru och våra resekamrater, så skulle jag vara lika lycklig över att bara gå hemma och bygga på – kanske – min pyramid. Det förefaller kanske erbarmligt tråkigt och inskränkt detta, men jag anser att det inte är milen – de faktiska – som du tillryggalägger som är resan. Vad det handlar om är hur långt du kommer i tanken. Vart du kan färdas utan att ta ett steg är vad som är viktigt i min värld. Det spelar ingen roll tycker jag var du befinner dig, i vilken galax du bor, eller i vilken dimension du dväljs. Är du låst i ditt sinne så står du still skulle jag vilja säga, och gör det också.
Så är vi tillbaka vid vår vaktande björn i skogen. Han som står där på pass och ingjuter mod och puls i dina ådror, om du är räv eller hare eller rådjur eller kanske skogsmus eller något annat djur vill säga. Han som är skogens hjärta och får grenar att böjas i vinden och gräs att vaja på kullarna. Den som visar sorkarna var de skall gräva sina gångar och i vilket hål i trädet ugglan bör bygga sitt bo och hur högt svalorna får flyga om sommaren är han.
Han är jag som sagt, om jag får vara så förmäten. Alternativt, den som jag strävar efter att vara åtminstone. Ett rättesnöre för de vilsna skulle jag vilja bli beskriven som och även om snöret en gång i tiden var en snara som skulle strypt mig, så är det idag uträtat och pekar åt rätt håll.
Det är svårt att inte ta i för mycket bara. Vem tycker om någon som med bister min pekar med hela handen och styr och ställer så att allt blir kaos istället för det lugna och rofyllda som var avsikten. Nej, det gäller att träda marken på lätta fötter. Gå bland blåbärsriset utan att krossa bären så att säga.  Eller som jag sagt tidigare, se det vackra i rabatten utan att rensa bort ogräset.

”Han är inte farlig, bara man är varlig, men man kan dock, men man kan dock, honom aldrig tro.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s