Författare: Staffan Holmberg

I dimman….

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

dimma

Tyst och stilla, han kunde nästan höra fukten. Hur den kröp utefter trädstammarna, täckte grässtrån och blad och hängde som ett dämpat lätt prasslande draperi i luften. Han såg dimman, hur den flöt in som ett svävande täcke av mjölk och långt ute över vattnet kunde han förnimma ljus ifrån något. En båt? En fyr? Ett irbloss? Han drog djupt efter andan och klockan på hans arm tickade i takt med hans hjärta.

Denna eviga oro som han kände. Oförmågan att känna lugn och tillförsikt bodde i honom som en ovälkommen hyresgäst som aldrig sov om nätterna. Som rumstrerade runt i sitt rum, flyttade på saker eller låg och snurrade i sin knarrande säng eller spelade musik alldeles för högt och alltid musik som störde. Aldrig något som var lugnande.
Han visste att det inte var på riktigt att det inte fanns någon verklig anledning till att han kände som han gjorde och att den leda som kröp i honom som skabb i hans hud inte var verklig. Klådan kunde trots detta bli olidlig och han rev sig utan att tänka på det över armar och ben om nätterna och han hade till och med sökt läkare, men fått lugnande besked. Att han var torr i huden och ett recept på mjukgörande salva låg i cyberrymden. Emellertid så visste han att problemet inte låg där och han stålsatte sig numera och efter ett par timmar så släppte det.
Han satte sig ner på bänken som stod intill honom och lyssnade på näbbmössen som pep högt i det fuktiga gräset alldeles intill honom. Han kände sig glad att han fortfarande kunde höra dem. Det var annars ett säkert tecken på ålder, detta att du inte längre kunde höra de högre registren och han tänkte på den gamla dängan med Zarah Leander. ”Jag kan inte längre höra syrsor det är sant.”

Det fanns ett träd hemma på hans gård som inte längre bar några löv. Inte ens om våren och sommaren var det så. Plötsligt en sommardag när han satt i sitt fönster och tittade på duvorna som bajsade ner hela plåttaket på huset mitt emot, så föll löven. Singlade som torra pappersbitar mot marken och forslades sedan bort av en illvillig vind ut genom porten för att aldrig mer återvända, och dörren förblev stängd. Det kom inga löv tillbaka och det var så han kände sig. Likt ett träd som så gärna ville blomma. En vindpinad lind som hade tusentals löv i sprickfärdiga knoppar som aldrig ville brisera och han var där och ryckte i dörren om och om igen men den förblev låst.
Vägen han vandrade var orimlig tyckte han. Det fanns ingen rim och reson i de vägval han gjorde och det var som att gå i en labyrint som hela tiden ändrade sitt mönster men han hade vant sig. Blev inte längre lika förvånad när saker som han förväntat sig skulle hända inte alls gjorde det. När han i stället för att komma hem fann sig på en annan plats än dit han ämnat sig och när han var tvungen att ändra på allting hela tiden så var det numera som det skulle för denne vilsne man. Nya intentioner, nya visioner och nya ambitioner hade blivit vardagsmat för honom och han längtade efter sinnesro som ett hungrigt barn längtar efter sin mammas bröst.
Vinden friskade i och fukten lyfte från marken och lade sig som en tunn film av vätska över hans ansikte och hår. Det var kort nuförtiden för övrigt – hans hår – snaggat som på en marinsoldat och han kände sig en aning modern när tog sina promenader i sin skinnjacka och sina svarta boots. Regnet hängde i luften.
Han reste sig och började gå utefter stranden. En och annan kvällspigg strandskata vinglade fram i den tilltagande vinden och han kunde höra hur ejdrarna ropade sitt karakteristiska a-ooh-å men det var för mörkt för att se dem.
Ejdern var en av hans favoritfåglar och han hade spekulerat i varför när han suttit på sin strand och spanat på dem i sin kikare. Det fanns något tryggt hos den kompakta fågeln, och detta att de levde i flock appellerade också till hans längtan efter trygghet och det var nog därför han tyckte om dem trodde han, och lätet var behagligt att lyssna till.
Han suckade och ökade på stegen när regndropparna började trumma lätt på hans hjässa. Sannolikt så skulle han vara dyngsur innan han var hemma då han hade åtminstone tre kilometers promenad till sin västkuststuga men det gjorde honom inte så mycket. Regn var något som han kunde stå ut med så länge det inte var kallt. Alla typer av väder var acceptabla så länge han slapp kyla ansåg han och han värderade vår och sommar högt och skulle egentligen inte alls ha något emot att bo på varmare breddgrader året runt. Dock så var det nu och en gång för alla det här med ljuset på sommaren. Ingenting skulle kunna få honom att avstå från det. Visserligen så kunde ju inget jämföras med skenet om nätterna i Dalarna där han kom ifrån. Här i Skåne så blev det ju rätt mörkt under dygnets sista timmar, men han hade dagsljus i sin själ och mindes gärna midsommarnätterna från sin ungdom.

Regnet tilltog nu och han tog trots allt sin tillflykt till en gammal bunker från något krig – vilket hade han ingen aning om – som stod på den övre delen av stranden och som han visste var öppen.
Väl därinne så kom det över honom.
Liksom alltid så trivdes han i mörker. Det var som att gömma sig för världen och han hamnade nästan genast i något slags meditativt tillstånd där den övriga världen fick stiga tillbaka för en fiktiv – behagligare – tillvaro. På den tiden då han var gift så hade han för vana att stänga in sig i förrådet på gården och bara sitta där och låta sig fraktas bort till sin drömvärld. Han insåg förstås att det var någon slags flykt bort ifrån något som han inte ville ha. Icke desto mindre så ansåg han att det var bättre än att ta till droger. Den dåvarande frun tyckte att hans beteende var konstigt dock, och hade nog hellre sett att han tog sig en bläcka då och då istället för att sitta som en spökgestalt i ett mörkt rum och dessutom tycka att det var skönt.
Doften i bunkern var kvalmig och det luktade fukt och jord. Han tände en cigarett och i ljuset från cigarettändaren såg han hur det såg ut därinne. Det stod en gammal bänk i ett hörn och det låg ölburkar och vinflaskor slängda på jordgolvet och han förstod att det var ett tillhåll för traktens ungdomar när det skulle supas till. Den doften hängde också i luften tyckte han. Omisskännlig och påfallande – ångest och rädsla – tilltvingad eufori och mod att våga göra saker som du aldrig skulle göra i nyktert tillstånd.
Varför fanns den driften hos människor undrade han? Hur kunde det komma sig att i alla män och i alla kvinnor så bodde en mental besatthet som tvingade dem att dricka av flyktsodan för att komma bort ifrån den vanliga världen? Varför räckte inte verkligheten till?
Själv var han inget undantag. Han satt i sina mörka rum och tog den vägen istället. Den ledde likväl som sprit också bort. Han ville verkligen bort också, mer än någonting annat så ville han det. Från vad var han inte riktigt säker på men han var alltid på väg.
Alla dessa saker som män och kvinnor gör i berusat tillstånd tänkte han ofta på. Situationer som du hamnar i därför att hjärnan är omtöcknad och ditt omdöme är nedsatt. Det behöver inte alltid handla om negativa ting men icke desto mindre så rör det sig om sådant du aldrig skulle ha gjort i ett icke påverkat tillstånd. Vad var det för ett liv, om ingenting annat än ett låtsasliv? Och hur många barn har inte blivit till därför att människor knullat för att de varit fulla? Vad har du då gett din son eller dotter för start i livet?
Han ryste till och reste sig upp och gick ut i regnet för att skölja bort de obehagliga tankarna. Han var en kärlekstok. En boren romantiker som trodde på att sex mellan två människor var en kärlekshandling och ingenting annat. Den tron hade gett honom många besvikelser och svåra stunder men till slut så hade han hittat ett sätt att handskas med sorg över andra människors handlingar och insett att det inte var så mycket att göra åt.  Att det inte var hans problem.

Väl hemma vid sin kära stuga så gick han in och bytte till torra kläder. Kokade sig en kopp te och gick ut och satte sig för att titta på naturens eget fyrverkeri när blixtarna briserade över det svarta havet. Han rökte ännu en cigarett och nu när han var torr så var det inte så kallt längre. Sista kilometern hem hade varit ett huttrande utan like och regndropparna var stora som hallon och slog upp små kratrar i sanden där han gick. Han hade blicken i marken och tunnelseende påkopplat och blev överraskad när han till slut stod utanför sitt hus, sin borg, sitt slott, sitt gömställe från svarta vingslag och all världens ondska. När hans son var åtta år och för första gången fick gå med i fackeltåget för att sedan tända majbrasan så utbrast han där han gick bredvid sin äldre bror:
”För friheten brorsan, för friheten!” Sedan höjde han facklan i skyn och så lycklig ut att till och med hans tuffe storebror blev rörd.
Något det hållet kände även denne man när han klev in i sin stuga för ungefär tio år sedan. Han älskade sitt hus.
Ögonlocken kändes tunga nu och var tjocka som limpskivor så han reste sig och gick in och gjorde sig klar för natten. Ännu en dag var till ända. Ytterligare en dag i ensamhetens tecken hade lagts till handlingarna och han kände att det var dags att lämna Skåne nu och ta sig till Stockholm igen. Han hade en lägenhet kvar där som han hade hyrt ut till någon ung flicka som studerade. Han kom överens med sig själv om att han skulle ringa henne imorgon och avisera att det var dags för henne att flytta relativt snart.
Nöjd med sitt beslut gick han in och lade sig i sängen och stirrade i taket en stund som han alltid gjorde. Han somnade på fem minuter.
Och blixten slog ner i det svarta vattnet så det fräste och kokade som i en helvetssoppa. Men då sov han redan.

Godmorgon…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

solen

”Godmorgon!” Sade han och sträckte resolut fram handen. ”Trevligt att träffas till slut, det har ju varit på gång ett tag men nu är jag här som du ser.”
Den han hade för avsikt att hälsa på mötte inte hans hand utan höll sina utefter sidorna och stirrade på den mörkt klädde mannen som stod mitt emot honom. Han kunde känna en unken lukt tyckte han, nej, inte unken, men en lite äldre doft utsöndras från besökaren. Alltså inte en doft från en man som var äldre, utan en arom med några år på nacken ville han beskriva den som. Hans första impuls var att rynka på näsan som du gör inför något som är obehagligt, men han kom av sig och vädrade istället i luften som en hund och fann att doften inte alls var kvalmig som han först tyckt. Utan tvärtom, den skapade en känsla av intresse hos honom och han ångrade att han inte fattat den uträckta handen.
Nu var det försent dock.

”Hur mår du idag”, frågade mannen i den mörka kostymen, sänkte sin hand och såg sig om i rummet efter en stol. Han fick syn på en skinnfåtölj som såg bekväm ut och det stod en soffa alldeles intill. ”Vi kanske ska slå oss”, ner sade han och gjorde en gest bort emot soffgruppen.
”Ursäkta, men känner jag dig?” Frågade han som inte hälsat och kände sig lite orolig till mods som du alltid gör när du träffar någon som gör sken av att vara bekant med dig och du inte på något vis kan relatera till någon tidigare bekantskap med personen i fråga.
”Vi sätter oss ner och pratar en stund Anders, så klarnar det säkert” Sade mannen med den intressanta doften och rörde sig bort mot fåtöljen. ”Själv så heter jag Daniel förresten.” Han log försiktigt. ”Och ja Anders, du känner mig, det har du gjort länge.”
Den säregna doften blev på något sätt mer påtaglig när han sade hans namn tyckte Anders och han följde honom som vore han lätt hypnotiserad och slog sig ner i soffan snett mitt emot denne Daniel.
”Hur länge har du legat inne nu?” Frågade den mystiske mannen och lutade sig tillbaka i fåtöljen. ”Det börjar bli ett tag nu va? Upp emot sex veckor eller hur? Vad säger läkarna, får du komma hem snart?”
Fläktarna i rummet susade där Anders satt med gapande mun.
”Men hur kan du veta något om det det, är du läkare eller? Du ser inte ut som en sådan i alla fall”, sade Anders och började svettades lätt i detta uppehållsrummet och den långa vita sjukhusrocken borde nog ha bytts redan för ett par dagar sedan. Inte blev det bättre av att han blev varm.
”Nej.” Daniel skrattade till. Ett klingande skratt som hängde kvar i rummet några sekunder och Anders kände sig genast en aning bättre till mods. ”Inte läkare, nej det kan du väl inte kalla mig direkt, men att jag är i branschen, så mycket kan jag väl säga.” Han gäspade lite vårdslöst. ”Förlåt mig”, sade han och satte handen för munnen. ”Det har varit lite mycket jobb på sista tiden.”
Anders kunde inte bli klok på doften som denne något underlige Daniel utsöndrade. Det var inte som en parfym som du sprutat på dig utan mer som om den kom ur porerna, ur själva kroppen och ju mer han pratade desto mer märkbar blev vällukten. Han blev som berusad.
”Du doftar gott”, viskade Anders, nästan som i trans.
”Tycker du? Tack så mycket, alla är inte av den uppfattningen det kan jag lova dig, men det är ett gott tecken min vän. Så mycket kan jag säga.” Han log. ”Det är synd att du inte får röka härinne”, sade han sedan och såg sig omkring. ”Men det är väl dödsstraff på att vara rökare nuförtiden.” Han skrockade lågt. ”Röker du Anders? Nej, men vad dum jag är, det är klart att du gör annars så skulle du väl inte ligga här.” Han skrattade högt och hela rummet dallrade av goda vibrationer och Anders som inte uppfattat det hela som ett skämt utan snarare tvärtom fann sig själv sitta och le åt det makabra uttalandet.
”Det finns ett rökrum”, sade han sedan och pekade bort mot andra änden av rummet.
Den doftande mannen rynkade på ögonbrynen och spände ögonen i Anders.
”Jag tror att vi hoppar över det Anders”, sade han bekymrat. ”Det är ingen bra prognos på ett sådant förfarande när jag tänker efter, ursäkta att jag förde det på tal. Hur mycket röker du om dagarna egentligen?”
”Inte så mycket.”
Anders kände sig plötsligt som en ertappad skolpojke med händerna i syltburken. Det hade alltid varit så för honom. Att han kände sig skyldig om han blev anklagad för något, även om han var oskyldig. Det låg något skrämmande i själva anklagelsen som fick honom att tvivla på sin egen oskuld och det var likadant den här gången.
”Jag gör faktiskt inte det”, sade han urskuldande. ”Fyra till fem cigaretter på kvällen. Mindre på det här stället. Mer när jag är hemma.” Han log mot Daniel som du ler mot en gammal vän underligt nog. ”Det är som du säkert förstår lite trevligare att röka i sin egen trädgård än att stå här i något som liknar en gaskammare och blossa.” Han började känna sig väldigt avslappnad nu i Daniels sällskap och han lutade sig tillbaka i soffan och lade upp det ena benet över det andra.
Daniel såg på honom ingående. Ett litet försmädligt leende lekte i hans ena mungipa. Han lutade sig fram och lade sina underarmar på bordet och knäppte sina händer och såg ner i bordet medan han talade.
”Vet du varför jag är här Anders?” Frågade han tyst. Den behagliga doften spred sig i rummet igen, fastän den här gången fanns det ett pikant tillägg. Något fränare, mer stickande, dock fortfarande angenäm och Anders mådde bra av den här parfymen – eller vad det nu var – kände han.
Anders skakade nekande på huvudet,  och upplevde sig nästan som luftburen.
”Den här doften alltså, vad är det för någonting? Jag har aldrig känt något liknande.” Han satte sina handflator mot tinningarna för att stilla suset i sitt huvud.
Daniel tittade upp och såg in i hans ögon och det var som om tiden stannade. All rörelse försvann och det enda som återstod var den bedövande arom som strålade ut från Daniels kropp. Efter en stund så sade han:
”Du börjar närma dig vägs ände Anders. Det är den samlade essensen av ditt liv som du känner.” Daniel sträckte fram handen igen i någon slags tröstande form och den här gången så tog Anders emot den och han höll den hårt.
Var detta verkligheten? Anders började tvivla på att det här skedde på riktigt. Det var som om han upplevde en dröm med mycket starka förankringar i den verkliga tillvaron. Han andades trots sina tvivel på sitt förstånd djupt för att få med sig så mycket som möjligt ner i lungorna av den underbara tinktur som hela tiden fanns i rummet.
””Är det så?” frågade Anders omtöcknat. ”Jag vet inte riktigt vad jag ska tro
”Är du redo min vän?” Frågade Daniel.
”För vadå, jag förstår inte?
Daniel lade sitt huvud på sned och såg in i Anders dimmiga ögon.
”Är du klar. har du skrivit ditt sista kapitel?”
”Nej, det här övergår mitt förstånd alltså, vem är du egentligen? Varför pratar du om slutet och sista kapitlet, är du någon slags dödsängel eller liknande? Drömmer jag?” Anders satte sig upp och försökte få lite ordning på tankebanorna. Han höll fortfarande krampaktigt i Daniels hand.

Daniel reste sig plötsligt upp, krånglade sig ur Anders grepp och började gå runt i rummet med långsamma steg. Den till synes lätt drogade Anders satt kvar i soffan och följde honom med blicken.
”Nej, någon dödsängel är jag inte”, sade Daniel och ställde sig vid fönstret och såg ut över fjärden som låg alldeles intill sjukhuset. ”Jag har följt dig hela ditt liv Anders, varit din skyddsängel snarare. Hållit dig vid liv då du ställt till med dumheter eller utsatt dig för onödiga faror, och jag försökte sätta stopp för det här också, men jag lyckades inte riktigt verkar det som.” Han vände sig om och såg på Anders. ”Är du klar, frågar jag dig igen?
Anders tog sitt huvud i sina händer, sänkte det och såg ner i golvet och viskade:
”Men jag är ju inte sjuk. Läkarna säger att mina lungor ser relativt friska ut och att jag snart få åka hem. Jag måste drömma”, sade han och nöp sig själv i kinden. ”Det här händer inte.” Men han visste innerst inne att det gjorde det. Så han reste sig upp och gick fram till fönstret och ställde sig försiktigt bredvid Daniel skyddsängel som nu återigen hade vänt sig om och såg ut över vattnet. ”Finns det ingen bot då? Hur lång tid har jag kvar?”
”Gillar du lukten, min parfym som du kallar den?”
Anders nickade.
”Det är bra, för den kommer att vara som ett extraklädesplagg för dig de dagar som du har kvar. Så det är ju viktigt att den är till belåtenhet.” Daniels röst var mild och förförande tyckte Anders. ”Väldoften Anders, kommer att bli påtagligare för varje dag som du närmar dig din slutstation, och den kommer att få dig att somna till slut.”
”Kommer jag att vakna igen?” Frågade Anders med låg röst och ett visst darr på stämman
Daniel log och lade sin högra arm om Anders axlar.
”Det får du se då min kära vän.” Han rufsade om Anders i håret och började gå mot dörren. ”Det är i alla fall dags för mig att gå nu. Jag är ledsen att jag inte kan stanna längre men vi kommer att ses snart igen”, sade han och såg på sin klocka. ”Jag har ett annat möte om en halvtimme förstår du.” Han skrattade tyst för sig själv som om han sagt något roligt som bara han förstod. ”Fastän var inte rädd min skyddsling, du kommer i alla fall inte att ha ont det kan jag lova dig.” Sedan var han borta, suddades liksom bort ur bild, och Anders stod kvar och såg ut genom fönstret. Den behagliga aromen hängde kvar i rummet och han bestämde sig för att gå och duscha och fräscha upp sig lite.
Han kände sig mitt i verkligheten nu, och lite ledsen men samtidigt förväntansfull så när syster Karin frågade vem det var som var på besök så sa han som det var:
”Det var min skyddsängel. Han tittade in för att ge mig en ny parfym. Vad tycker du?” Han gick närmare sjuksystern så att hon skulle känna doften. Ställde sig alldeles intill henne och hon snusade i luften med sin lilla söta näsa.
”Jag känner ingenting”, sade hon. ”Vad heter den?”
”Last chapter”, sade han och skrattade. ”Jag går och tar en dusch nu, är det ok?”
”Visst, det är snart lunch bara, glöm inte det.” Sedan gick hon och han stod länge och såg efter henne. Han slöt ögonen och lät den underbara parfymen slingra sig in i hans näsborrar.
”Jag kan leva med det här”, tänkte han. ”Och dö.” Han gick in i sin sal, hämtade handduk och tvål och gick visslande mot duschrummet.

Lycka till…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

musikhjärta

Lycka har blivit ett överreklamerat begrepp här i vår tid anser jag. Alltför många människor trängtar så hett och lidelsefullt efter den och tycks inte förstå att det är just det beteendet som gör att kärleken inte väntar längre. De ser sig själva stående i solskenet med vinden i sina ostyriga, blonda lockar med ett glas rosévin i handen och med blicken mot horisonten som en reklambild för det fria, det kravlösa, det underbara.
Alkohol! Den nya symbolen för frihet och ett tillfredsställande liv. Alltid dessa glas i motljus  och glädjestrålande män och kvinnor med gnistrande leenden och några av oss hittade aldrig hem igen och in i ljuset gick vi och vi blev blinda och när solen till slut går ner så är det ingen som känner hur du luktar sprit där du ligger i sängen och andas tungt.
Du önskar dig ett liv utan bekymmer och hela livet har blivit en en kamp mot sorgens mörka arméer som med alla till buds stående medel måste hållas tillbaka. Du höjer ditt svärd och hugger vem som helst i ryggen för att freda ditt sinne från smittan som gör att du inte längre förmår att lura dig själv.

Men är det verkligen lycka vi behöver och finns den överhuvudtaget? Blir inte denna strävan efter sorglöshet och ett problemlöst liv som en kamp mot väderkvarnar? Är det inte så att lyckan är som ett Shang-Ri-La, en hägring som inte existerar annat än som ett ouppnåeligt mål och blir inte jakten på sällhet just till det motsatta när du aldrig hittar den?

Jag fann mig själv ibland ståendes i mörka skogar. Famlande fram mellan trädstammar som en blind och vägen hem var lång och ibland helt obefintlig. Det kröp som av ohyra i mitt skinn och jag ramlade ner och klättrade upp och jag föll och jag reste mig och jag tyckte så in i helvete synd om mig själv att det var skamfullt. Jag skrek som ett barn efter lycka och förbannade tillvaron som gett mig ett så miserabelt liv och på den vägen var det.

Jag var olycklig tyckte jag och försökte på alla möjliga sätt att ta mig ur den oljiga sörja som jag vandrade fram i och jag hittade än den ena och än den andra orsaken till min förmodade misär. Syndabockar fanns det gott om och alla i min närhet fick veta att:
”Om du bara kunde vara si eller så, eller göra ditt eller datt så skulle allt bli så mycket bättre”, klagade jag. ”Kan du då inte förstå att det som jag upplever idag så lätt skulle kunna förändras om du bara kunde se det på mitt sätt”, fortsatte jag mitt gnällande. Och eftersom jag kan vara rätt så övertygande när jag sätter den sidan till så fick jag min omgivning att tro på mig, att det var deras fel.
En fascinerande situation så här i efterhand måste jag säga och inte så lite skrämmande hur jag med relativt små medel kunde manipulera mina nära och kära till att tycka lika synd om mig som jag tyckte. Jag blev till en marionettartist som med ryckningar i mina små snören fick mina dockor att dansa efter min pipa.
Jag framstår ju som en demon ifrån helvetet nu, jag förstår ju det, och det kanske jag var även om de som jag pratat med om det här hävdar motsatsen. Antagligen så tycker de att jag var en riktig idiot men är för finkänsliga för att säga det. Jag är relativt övertygad om att det ligger till på det sättet.
Att överdriva och dramatisera mitt liv är också något som ligger mig varmt om hjärtat och jag ser alltid  till att göra verklighet av dramatiken.
Ett drama i hur många akter som helst skriven av undertecknad. Antingen så är det djup tragik som avhandlas, eller en euforisk tripp till himlen och det finns ingenting däremellan utan det är upp och ner och händerna mot himlen för att få bästa möjliga kick i djupdykningarna.
Men hur är det idag då? Frågar ni er kanske
Är det fortfarande på det sättet att du inte vet åt vilket håll du ska gå,  att du ramlar ner i gropar och slår skallen i cementväggar av orimlighet eller späker dig på spikmattor av dåligt samvete och onda minnen och gråter floder av självömkan?

Nej, någonting underbart har hänt och jag vet inte när eller hur ens,  eller varför just jag skulle bli förunnad att kunna se på mig själv med andra ögon än de jag använt tidigare.
Emellertid, jag står här idag tacksam och glad över att kunna säga att jag inte är lycklig, och jag hoppas att jag aldrig kommer att bli det heller.
Det som rubriceras av gemene man som lycka – som jag ser det – är en salighet av artificiell typ. Det är alltför ofta en typ av eufori som endast kan åstadkommas av sinnesförändrande medel och det behöver inte vara sprit eller droger som matas in i kroppen via oral väg eller venös. Det är allt som du tycker att du måste använda för att stå ut med verkligheten. Till och med motion och träning kan – om den används på fel sätt – vara ett sätt att fly sinnevärlden.
”Fan vad dåligt jag mår, jag måste sticka ut och springa lite!”
När motion handlar om att komma ifrån den obehagliga känsla som det vardagliga livet ger dig så har även den nyttigaste av ting blivit en drog
Vad det handlar om för mig idag är att komma till insikt om hur jag ska förstå att jag inte har tråkigt, när jag tror att jag har det.
Jag vill kunna landa i det faktum att soffliggande, inaktivt liv överhuvudtaget, hemmamys och vardagliga sysslor i hemmet, arbete, och ett liv utan vare sig biobesök eller restaurangdito är ett liv som är så värt att leva. Jag vill ta en promenad med min älskling för att jag tycker att det är stimulerande inte för att ångesten har mig i ett grepp i nacken. Hand i hand med dig min älskling och för dig går jag i döden och tar hur många slag som helst och tanken på att förlora dig är detsamma som slutet på historien. Jag vill inte känna att jag måste ut och plåga mig i skogen runt som en idiot i ett djävla motionsspår för att jag ska må bra. Att kunna sitta i soffan och vräka i mig en påse jordnötter och dricka läsk ska kunna ge mig samma känsla som vilken endorfinkick som helt och jag är övertygad om att om inte de här träningsnarkomanerna fick kuta sina mil, så skulle vräka i sig droger istället.

Jag har insett att jag inte har tråkigt, när jag tror att jag har det. Jag är åtminstone på väg. Det är stort för mig och jag tror att det är det som menas när de säger att ”du ska kunna inse skillnaden.” Skillnaden mellan en verklig känsla och en inbillad, däri ligger det och jag gråter inte längre bittra tårar över hur dåligt jag tror att jag mår.
Gårdagens fester är historia nu och hur mycket gav de mig egentligen och varför är det så svårt för människor att slappna av tillsammans? Det finns så många idioter här i världen och jag minns med fasa den där pappan som satt på ett möte i en skola en gång och uttryckte sig angående det faktum att han son trakasserade min:
”Men om det nu är så att E inte pallar att umgås med de här tuffa idrottskillarna så kanske han skulle skaffa sig ett annat umgänge.”
Han sa det på fullt allvar och den min han hade glömmer jag inte och tyvärr så var jag för mesig på den tiden för att ställa mig upp, gå runt bordet, ta upp min kniv och skära halsen av honom för att frälsa världen från fler avkommor från den smittohärden till man som han är.
Liv nonstop till slut, det är i den jordmånen jag vill plantera mina frön och jag vet att du inte bryr dig om vem som vinner älskling och det är därför jag älskar dig så mycket. Du dömer väldigt sällan och har en tillförsikt som jag avundas dig och du ser igenom mina tricks och jag låter dig göra det.
Mina sår kommer aldrig att läkas men de gör inte lika ont längre och idag så kan jag stå bredvid och se på mig själv och jag ser mig gå därifrån. Bort ifrån avgrunder och smärta och det som jag trodde gjorde mig så olycklig.
Jag är inte ensam längre, jag är inte rädd längre, och för att travestera ett känt popband i Sverige. Jag har strukit mig själv ifrån listan över folk som förtjänar ett öde värre än döden.

Tre grader…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

nötkråka

Om du idag skulle skapa en maskin vars funktionskänslighet skulle ligga inom tre graders temperaturskillnad, där den lägre graden är toppen och den högre verkligen är botten, så tror jag att du skulle få svårt att lansera en sådan på världsmarknaden.

Icke desto mindre så finns det cirka sju miljarder sådana aggregat i arbete på jorden varje dag och hittills så har det inte skett någon produktutveckling av den konstruktionen. Det lanseras inte några uppgraderingar och inga uppdateringar skickas ut till dig via internet och den drivrutin som är installerad har samma gamla föråldrade teknik som när den skapades.
Redan när temperaturen börjar stiga en grad över idealvärdet så börjar maskinen krångla. Verkningsgraden går ner, den börjar hosta och hacka och den effektiva tid då den gör ett bra jobb blir väsentligt mycket kortare. Visserligen så kan du installera komponenter som gör att apparaten fortsätter att fungera ett tag till men det är en kortsiktig lösning. De tilläggen mister snart sin verkan och det enda som till slut hjälper är att stänga ner skiten. Starta om hela anordningen och efter en tids vila, hoppas på att det hjälper.

Jag har varit sjuk således. Det är inte ofta det händer men när det väl är ett faktum så brukar jag repa mig en till två dagar efter att sjukdomen brutit ut för att sedan vara på jobbet igen för att utföra mina arbetsuppgifter. Så har det dock inte varit denna gången
”Du drivs av ett överjag.” Brukar jag säga till min fru när hon går till sitt arbete fast hon egentligen borde ligga hemma i sängen och vila upp sig. ”Du borde tänka mer på din hälsa och mindre på vad din arbetsgivare förväntar sig av dig. Det är ingen som tackar dig för att du sliter ut dig själv och även om du tycker det själv, så är du inte oersättlig på något sätt”, säger jag förebrående.
”Det gör du också”, säger hon då. ”Du är också onödigt lojal.” Och det har hon alldeles rätt i.
Även om jag den här gången verkligen har varit under isen och det inte har funnits några möjligheter för mig att arbeta. Så är det fortfarande så att det dåliga samvetet för att du ligger i sängen och omvartannat svettas eller fryser och varken kan ligga, sitta eller stå på grund av de demoner som huserar i din kropp. Så rider dig rättskänslan som en succubus och du kan inte slappna av och koncentrera dig på att bli frisk på grund av den här förbannade ansvarskänslan.
”Det Lutherska arvet”, hävdar min fru. Med det så menar hon att du inte tillåts vara sjuk. Du ska göra din plikt, inte vara självisk utan se till det stora hela och agera utefter vad som är bäst för samhället – eller i det här fallet företaget – och inte reflektera så mycket över vad som kan komma dig själv till gagn.
Det är svårt att släppa den känslan av pliktrogenhet.
Jag vet inte vad jag är rädd för riktigt när sådana tankar om att jag egentligen borde vara på jobbet dyker upp? Är det för vad arbetskamrater och min chef skall säga bakom min rygg? Kan det ha att göra med att jag tror att de anser att jag är lat, att jag sviker lagkänslan och bara agerar utefter själviska bevekelsegrunder? Är det därför jag är så mån om att verkligen beskriva och förklara mitt sjukdomstillstånd på ett överdrivet dramatiskt sätt när jag väl kommer tillbaka? Och är det inte så att ju mer livfullt du beskriver hur sjuk du varit, desto större är risken för att tvivel på att du verkligen varit sjuk på riktigt ska uppstå?
Det är en svår balansgång detta och det bästa är väl att inte försöka förklara dig överhuvudtaget.

Det finns en ledare i min närhet – en trevlig och duktig sådan – som har för vana att när detta att vara sjuk eller inte kommer på tal brukar säga:
”Jag är inte sjuk, bara inte riktigt frisk.”
Med detta menas då förstås att den här chefen kan vara på arbetet, att denne är arbetsför och inte har rätten att ligga i sängen och ”gona” sig trots att det verkligen är det den här människan borde göra, och i förlängningen så innebär det att även de anställda bör och ska tänka på samma sätt.
Det är ett förhållningssätt visavi sina arbetskamrater som i grund och botten bara skapar osäkerhet och rädsla anser jag. Visserligen så finns det personal som utnyttjar rätten att vara sjuk på ett oseriöst sätt, och jag kan förstå inställningen. Emellertid så tror jag att ju mer misstro mot att du verkligen är sjuk en chef visar, desto större är risken för att du verkligen stannar hemma även om du bara ”inte är riktigt frisk.”

Nu är det ju så att jag inte är Guds bästa barn vad det gäller sådana här saker själv, långt därifrån. Det är inte bara en gång jag ifrågasatt mina kamrater, tvivlat på äktheten i deras utsaga om att de är sjuka, och jag tvekar inte heller att säga det högt och ljudligt så att alla som vill och kan ska höra det.

Varför? Frågar jag mig.

Är det inte ärlighet och tillit som det här samhällets grundvalar ska bygga på? Om du hela tiden blir ifrågasatt och allt du säger tas med en nypa salt och en känsla förmedlas att du inte gör vad du borde göra? Skapar inte det en dålig magkänsla hos den utsatte och därigenom en otrygg och olustig arbetssituation?
Det är min övertygelse i alla fall, men icke desto mindre så är jag den förste att stå på barrikaderna och basunera om pliktkänsla och lojalitet och missriktad sådan.
Det är sådant jag tänker på idag när jag vistats hemma i två veckor. Jag vet att det finns de som anser att jag borde varit tillbaka för ett bra tag sedan och jag har dåligt samvete, tro inget annat. Jag borde inte ha det i ärlighetens namn, men det sitter där som en varig tagg i mitt medvetande och jag är övertygad om att det hämmar läkningsprocessen. Både vad det gäller den mentala delen och den kroppsliga

Nåväl, nu är jag kurant, arbetsför. Jag är inte ”inte riktigt frisk” och på måndag trär jag på mig selen igen och till de chefer som eventuellt läser detta:
”Jag längtar till jobbet.”

”Gesundheit!”

En solig dag…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

1958

Det är den åttonde april och det är min födelsedag och solen skiner från en klarblå himmel. Det blåser lite. Jag blir femtiosju år idag. Det känns lite overkligt, men när jag ser mig själv i spegeln så inser jag att det är sant. Till slut så ser du rynkorna. Filtret du haft framför dina ögon tas så småningom bort och du vågar se på dig själv utan förskönande vaselinhinnor.

Vad förväntas av en femtiosjuåring då? Hur tycker omgivningen att en man i den åldern skall uppföra sig?
Det har naturligtvis att göra med vilken ålder betraktaren har. Är du en ungdom så ser du en gammal gubbe. Det är viktigt att inse det tror jag för vad är mer patetiskt än en gubbjävel som försöker tala med ungdomar på ungdomars vis. Jag har gått i den fällan några gånger och det har att göra med att min mentala ålder inte korrelerar med min verkliga inbillar jag mig.

Fastän hur vuxen måste du vara? Vad är vuxenheten?
Jag träffar hela tiden människor i mitt arbete som både är yngre och äldre än jag, men fortfarande i mogen ålder. Vissa av dessa får mig att känna mig som en ung man – nästan som en liten grabb, lite underlägsen och rädd konstigt nog- medan andra får mig att med förakt stämpla dem i pannan med ålderspaniksstämpeln och jag känner mig istället överlägsen. Vad beror sådant på?
Jag har aldrig känt mig särskilt stor. Sådär som barn använder epitetet för att beskriva sådana som är mycket äldre än de själva är. Någonstans i min uppfattning av mig själv så bor det alltid en liten pojke och jag har heller aldrig – eller aldrig var väl att ta i, sällan snarare – strävat efter att försöka vara någon annan än den jag känner mig som. Emellertid vad är det som får en del män och kvinnor att axla vuxenrollen efter en viss ålder? Och varför anses det av omgivningen att du ska uppfylla normen för den ålder du har och var kommer normen ifrån? Är det så att det faller sig naturligt för dem som normaliseras, att den uppfostran de fått är menad att leda fram till den en roll som motsvarar principen? Så är det säkert.

Det handlar om på hur stort allvar du tar dig själv anser jag. Tycker du att det du gör och den roll du har i samhället är tillräckligt viktig och betydelsefull för andra, så blir du i dina ögon en betydande människa förstås. Icke desto mindre så tål det att funderas på hur mycket som är på riktigt och hur mycket som är spel och anammat och hur ärlig du är mot dig själv i livet.
Högdragen och stel och alltid allvarlig, där har du en roll som axlas av många män och kvinnor idag. De anser – enligt mitt förmenande – att det är så de måste vara för att rendera respekt hos sin omgivning, sina anställda och jag undrar hur kul är det? Att alltid vara tillknäppt och reserverad och aldrig släppa garden av rädsla för att förlora territorium.
Du måste hålla dig på din kant sägs det, och det är något som lärs ut i chefsutbildningar också har jag förstått. Bli aldrig vän med dina anställda. Håll alltid en viss distans på det att de skall förstå att det är du som bestämmer och att din auktoritet är obestridbar. I min värld så känns det så konstigt. Ta till exempel en ung man eller kvinna som tack vare sina goda resultat tas från att vara anställd till att bli chef över sina forna arbetskamrater, skall då helt plötsligt den kompisrelation som han eller hon haft med dessa raderas för att det är så bestämt av de som befordrar? Hur underlig blir inte en sådan situation och hur dåligt måste inte den befordrade må och är det verkligen värt det? En del verkar tycka det.

Likväl så finns det ledare som inte behöver spela teater för att vi som låter oss ledas ska inse att de leder. Det faller sig naturligt helt enkelt. De leder genom att låta sig ledas av sin flock skulle du kunna säga. Ingen ifrågasätter ledarskapet för du känner att du är med i beslutsfattandet och ett stort mått av ödmjukhet spelar in här. Du når så mycket längre om du är respektfull och en aning underdånig faktiskt, istället att uppvisa en arrogant och dumdryg attityd gentemot dem som du vill ha med dig på din resa. Det finns sådana ledare som anammat en vördnadsfull inställning, men alltför få dock tycker jag.

Ålderspanik då, vad är det och varför finns den?

Vanför är det så svårt för en del människor att acceptera den ålder de har? Vad är det som är så skrämmande med att bli äldre så att alla ålderstecken måste maskeras och till och med förnekas fast det är så uppenbart att de finns? Vad är det i ungdomen som är så åtråvärt att du måste vara ung hela livet? Du var ung en gång, och det var förhoppningsvis fantastiskt, men varför måste du hålla fast vid den känslan i en sådan utsträckning att det i många fall blir patetiskt.
Jag är så långt ifrån ödmjuk som du kan komma när jag träffar män och kvinnor som så uppenbart är fast vid att försöka hålla sig unga. Visst, det är inget fel i att träna och hålla sig i form, det är inte det jag menar, men när du skall uppge ditt personnummer så viskar du. Eller också så säger du inte årtalet utan ett, nio, fem, åtta, noll, fyra, noll, åtta, istället för nittonhundrafemtioåtta. Hur fånigt är inte det på en skala?
För att inte tala om det här med läsglasögon, eller att behöva glasögon överhuvudtaget. Vari ligger paniken över att behöva bära glasögon? Varför skall det – som det i många fall visserligen är – ålderstecknet behöva upplevas så katastrofalt att du negligerar behovet. Jag har ingen förståelse för sådant och jag blir arrogant och nedlåtande, men så blir jag ödmjuk igen och försöker förstå hur de tänker, men lyckas aldrig.

Med det så vill jag säga att jag är helt nöjd med att vara femtiosju, och jag är född nittonhundrafemtioåtta, inget annat, och jag behöver glasögon för att kunna läsa överhuvudtaget och om någon kom och erbjöd mig att få bli tjugofem igen, så skulle jag skrattande tacka nej.
Jag är klokare idag, jag är smartare idag, jag är mer säker på mig själv än jag någonsin varit tidigare. Jag har inget dåligt samvete – jo lite – men jag kan handskas med det, min ekonomi har aldrig varit bättre och jag är har aldrig tråkigt och jag är nykter idag.
Men framförallt – och det tror jag är det viktigaste som hänt mig på ålderns höst – så är jag inte rädd längre.
För det är rädslan som styr kamrater, glöm inte det.

Gravallvarligt…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

images (3)

Det var många år sedan nu, som hon dog. Det värsta är att jag inte har helt klart för mig när det var, vilket datum menar jag, knappt vilket år heller för den delen. Det kan ju tyckas hemskt när det handlar om din egen mor, eller hur?

Det var strax före jul i alla fall det minns jag, och J och E var fyra år om jag inte minns fel och då måste J ha varit sju. Eller var det ett år senare? Ja ni hör själva, men det måste handla om nitton år sedan cirka, eller arton, men vad spelar det för roll egentligen. Död är hon ju i vilket fall som helst.

Döden är ju tragisk när den än visar upp sitt fula och uttryckslösa ansikte. Emellertid när den står där i dörröppningen till den lägenhet som skulle blivit ett lyckligt liv på ålderns höst och säger med mörk stämma:
”Tyvärr, det blev en lätt ändring i planerna här. Jag har hämtat din mamma och din pappa vet inte vad han ska ta sig till men han sitter därinne och gråter.” Då känns det lite extra hårt
Döden pekade med tummen över axeln och fortsatte.
”Inte för att jag bryr mig, men du kanske kan gå in och klappa honom på axeln och försöka trösta, och när du ändå håller på så kan du ju hälsa att det snart är hans tur.”
”När?” Frågade jag
Han log och ryckte på axlarna.
”Svårt att säga så här på rak arm, det är beroende på vad han tänker sig att göra. Fastän om den där flaskan som han har på bordet kommer att stå där i framtiden också så kommer det inte att dröja särskilt länge. Det kan du ju hälsa honom om du vill.” Han gjorde sig beredd att gå. Lade upp lien på axeln och pressade sig förbi mig. ”Han vet det säkert”, sade han sedan och lade sin kalla hand på min skuldra och snurrade runt mig så att jag såg in i hans svarta ögon. ”Men om det nu – mot förmodan – skulle vara så att han inte gör det så kan du hälsa honom att det inte var badkaret som hans fru drunknade i, om du förstår vad jag menar?”
Jag nickade och gick in till min far och satte mig bredvid honom i soffan och lade min arm om hans axlar.

Hon var en fin människa min mor. Lite vilsen och naiv och hon hade säkert en del bagage från sin uppväxt men på det hela taget en snäll och god kvinna. Dock, vilken son skulle inte säga det och är det inte så att alla som dör får som en epilog att de nästan – under sina dagar på jorden – varit så nära en Guds ängel som du kan komma. Jag har då aldrig läst någon efterskrift där det står att:

”Gustav” har lämnat oss, och jag kan lugnt säga att han inte är saknad av någon. Han var det största rövhål jag någonsin träffat och det var en sorgens dag då han kom till världen. ”Gustav” har inte gjort en enda man eller kvinna lycklig sedan den dag han föddes utan bara skapat sorg och lidande för andra människor. Så jag kan bara säga – och jag gör mig nu till tolk för alla hans efterlevande – att det är förbannat skönt att han är död.

Icke desto mindre så framhärdar jag. Min mamma var inte så dum. Jag hade en trygg uppväxt vad jag minns av den. Hon var alltid hemma med oss och fanns alltid där när vi behövde henne. En hemmafru således, men när pengarna började tryta så blev hon dagmamma istället för att kunna vara vid sina söners sida. Eller också så var det så att hon var rädd för den stora världen och kände sig bara trygg vid hemmets härd med sina kammade mattfransar och perfekt ordnade soffkuddar. Som mest tror jag att hon hade hand om fem barn samtidigt i kommunens tjänst och hon hade rykte om sig att vara alldeles underbar. Hon var nog det.

På bårhuset, där jag stod vid hennes huvud där hon låg på en snyggt bäddad sjukhussäng med tända ljus på var sida om henne så nöp jag henne i hennes kalla, stora näsa och sade:
”Hejdå mamma!”
Jag hade tänkt att säga något djupsinnigt och innerligt och något som passar att säga till döda människor men det brast där. Gråten som kom var från hjärtat och jag har aldrig gråtit så hårt innan dess och jag hoppas att jag slipper det i framtiden, men så kommer det väl inte att bli tyvärr.
Icke förty så tror jag att den smärta som det innebär att att stå där och helt uppslukas av sorg är nödvändig för att kunna gå vidare. Jag har inte fällt en tår över min mor sedan dess. Det är klart att jag saknar henne ibland, men gråter gör jag inte.

Jag tänker överhuvudtaget väldigt sällan på mina dagars upphov nuförtiden. Visst, jag kommer ihåg henne i min aftonbön – om jag får kalla den för det, den är väl egentligen mera ett slags avslut på dagen – men jag glömmer henne lika ofta, men någonstans så känns det som om hon är medveten om att jag existerar.

En önskan som jag när, är att hon skulle fått träffa U och H och L. Hon hade älskat min fru det är jag säker på.
Det blev inte så. Andra planer fanns för lilla mamma, men jag hoppas att hon kan se hur lycklig hennes son är idag och att hon vet att jag inte är arg på henne längre. Jag brukar säga det till henne när jag kommer ihåg det.

Apropå död så dog ju Jesus på korset i fredags, för våra synders skull.
Jag har lite svårt för det där Jesusbegreppet om jag ska vara ärlig. Detta att han skulle vara Guds son, vara avlad av en helig ande och född av en jungfru. Nja, den här treenigheten känns mera som ett smidigt sätt att komma undan det faktum att Maria hade samlag och blev med barn. Jag är övertygad om att det fanns en Jesus och att han hade färdigheter som inte andra hade och att det enklaste sättet – på den tiden – att förklara det hela var att han helt enkelt var Guds son.
Emellertid, jag tillåter mig att flumma iväg lite nu om det är ok?
Alltså, jag tror att tillvaron är en kraft som vi alla hämtar näring ur. Att den energi som finns i kraften är tid. Och på det sättet vi uppfattar tid är den faktor som avgör vilka förutsättningar vi har i livet.
Japp! Kryptiska uttalanden vart det ja, och nu tillbaka till Jesus.
Jesus hade hittat ett sätt att handskas med tiden. Ett helt nytt sätt som ingen annan innan honom ens hade kommit i närheten av och det gav honom möjligheter och färdigheter som han inte kunde förklara själv ens. Så när folket började tala om att han var Messias, den utsände, så tänkte han:
”Fine, naturligtvis är det så det ligger till. Det är självfallet förklaringen till att jag är så mycket bättre än alla andra. Javisst! Kör hårt bara! Guds son, det är jag det!”

Vi kan alla bli Jesus, som Di Leva sjöng, och jag undrar om han visste hur rätt – som jag ser det alltså – han hade.
Det handlar om att hantera tidsbegreppet anser jag. Mitt mantra är, ”det finns inget universum”.

Universum är tid och på det sätt vi uppfattar tiden så ser vårt kosmos ut. Vi åldras och vi dör. Det är så vi upplever det. Vi ser våra kroppar bli gamla och skröpliga för det är så det ska vara. Vi har lärt oss det genom åren, det är livets gång, vi kan inte med den förmåga vi har idag se det på något annat sätt.
Men ”Jesus” kunde, han böjde tiden och återuppstod från de döda på den tredje dagen och vi andra – vi oupplysta – häpnade och föll till marken och tillbad Kristus, Guds son. I det läget så tror jag att Josefs och Marias son hade fattat galoppen och gick upp i ett högre medvetande och skapade därigenom Kristendomen.

Ja, herregud när jag tänker på dessa kyrkor och katedraler, monument och statyer som byggts till Guds ära så bävar jag. Så onödigt det känns på något sätt men ändå riktigt och rätt om du sätter saker och ting i dess rätta perspektiv. Att byggnadsverken istället skulle vara en hyllning till tiden? Då känns det bra för mig.

Betänk sedan den underbara musiken och de som skrev den. Där tror jag att man kan tala om kontakt med tid och rum.
Mozart, Beethoven, Bach, där har du i alla fall en treenighet som fungerar.

Nog för idag nu när solen tittar fram så tänker jag mig en cykeltur med min spelgalne åttaåring. Jag undrar vad han tycker? Nja, jag vet vad han har för åsikt om detta…

Glad Påsk!

Vilse…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Cannes

 

Han låg på magen på stranden några meter ifrån vattenbrynet. Klockan var ungefär tio på förmiddagen och han var iklädd jeans, jeansjacka, en vit T-shirt och han hade basketdojor på fötterna. Han sov.

Ansiktet var till hälften begravt i sanden och om du gick nära så kunde du  se hur sandkornen vid hans ena näsborre liksom puffade upp vid varje andetag som från en liten gejser. Han hade en halmhatt på huvudet, och det var tur det, för solen i Cannes på sommaren är stark och obeveklig.
Det var många badgäster på badstranden. Allt ifrån slimmade, brunbrända vackra flickor till barnfamiljer och den evige blekfete tyske mannen i solstol med – trots den arla morgonstunden – en öl i handen. Det hade bildats en cirkel med en diameter på ungefär tjugo meter runt den sovande unge mannen och nyfikna barn dristade sig då och då fram till det halvt medvetslösa kollit och petade nyfiket på honom med spadar eller krattor av plast. Någon – en extra modig ungdjävel – tog hans hatt och satte den på sig och sprang iväg. Det var då han vaknade.

Det första han såg med sina rödsprängda ögon var havet och det han kände var huvudvärken. Ett dunkande i huvudet som om någon satt inuti hans skalle och slog med en slägga på kraniet inifrån. Han mådde illa. Det vände sig i magen och hans mun var torr som en sherry och han började krypa mot vattnet. Väl nere vid vågsvallet lade han sig precis så nära att de små vågorna slog upp över hans skalle och axlar och han passade på att andas när vattnet drog sig tillbaka. Han låg så säkert i en kvart tills han kände värken gå till reträtt och lusten att kräkas avta. Då reste han sig upp. Höll på att ramla omkull men fann balansen och såg sig – med rakbladstunna ögonspringor – runt omkring med vattnet rinnande från sitt långa våta hår och han såg ut som ett lik som sköljts upp på stranden och återuppstått.
Han började gå bort från playan, rakt igenom solande, stirrande människor som vek undan som havet för Moses och till slut så stod han på vägen som gick utmed hela den långa sandstranden. Palmerna vajade i den svaga vinden och han satte sig ner på en bänk och saknade sin hatt.

Det var kvällen innan – på tältplatsen – det hade börjat. Han och hans vänner hade inte hittat något hotellrum. Eller rum fanns det väl men inget som passade fattiga resenärers plånböcker så på en turistbyrå fick de tips om en campingplats inte mer än tjugo minuters bussfärd ifrån stadens hjärta. Tältet de hade med sig rymde alla tre om du inte hade klaustrofobi och inte hade något emot att ligga tätt intill en man några timmar. När tältet väl var monterat så satt de tillsammans utanför och delade på en flaska vin eller tre och åt skinka och baguetter och camembert och studerade den hord av tyskar som vällde ut ur två Volkswagenbussar som körde in på gräsmattan framför dem och de tre häpnade över den mängd öl som de nyanlända fraktade med sig.
Glada, trevliga tyska ungdomar med mycket hjärta visade det sig att det var och det dröjde inte länge förrän vännerna satt tillsammans med dessa gapiga men lyckliga människor och skrålade med i deras dryckesvisor och konverserade så gott de kunde på knagglig skoltyska. En smått galen stämning rådde. Allas ögon gnistrade som ädelstenar och kamratligheten mellan svenskar och tyskar och en och annan fransman var av nästan överjordisk natur. Kulmen på tillställningen nåddes när det tändes en eld mitt bland alla tälten och det sjöngs en sång komponerad av vår hjälte. En sång med refrängen: Wir sind alle kartoffeln , och alla dansade lyckligt med armarna om varandra runt den flammande elden.

Polisen kom oundvikligen till slut. Galna Gendarmer som viftade med pistoler och batonger och var upprörda röt franska glosor som betydde att elden skulle släckas – berättade de franska medlemmarna av danstruppen – annars skulle hemska saker hända. Vad? Det var lite oklart.
Dock så släcktes elden av både polis och festdeltagare och allt planade så småningom ut till en lugnare tillställning där ett tömmande av så många öl som möjligt blev till huvudsyftet.
Plötsligt avbröts det rofyllda berusningsförfarandet av en gäll röst.
”Det sitter en knarkare i tältet bredvid vårt!” Skrek en av de tre vännerna upprört när han kom springande från var deras tygbostad stod uppställd. ”Jag skulle gå in i vårt tält för att vila mig en stund men jag gick in i fel och där satt han och sköt upp. En stor svart djävel och han skrek på engelska att han skulle mörda mig!” Vännen var panikslagen och hans ögon var vitt uppspärrade och i det tilltagande mörkret hängde hans ansikte som en vit oval ovanför dem som satt ner. ”Vi måste härifrån, fort som fan! Vi åker in till stan kom igen nu!” Och i och med det så började han springa mot utgången av campingen och busshållplatsen.
Den unge mannen med hatt och hans andre vän kom – efter att ha förklarat för de förskräckta tyska kamraterna vad som hänt – till slut på fötter. Fick en varsin öl i handen som reskost och ytterligare en flaska till den förskräckte mordhotade och gjorde så småningom denne sällskap ute vid landsvägen där han stod och gömde sig bakom ett buskage.
På bussen in mot Cannes och efter att ha hällt i sig den stora tyska och starka ölen så släppte paniken en aning och den förskrämde började prata fort och lätt hysteriskt om hur gigantisk den där svarte fan hade varit.
”Och den där jävla sprutan, den var tamejfan lika stor som en sådan där silikonspruta där den satt i hans arm!” Han gestikulerade och gick an. ”Ni skulle ha sett hans ögon, det var inget annat än död i den blicken, jag lovar, och hans röst var som ett hotande lågtryck och jag blev så förbannat rädd alltså!”
Sådär gick han på och när bussen svängde in på centralen i Cannes så var all skräck som bortblåst så nu skulle det festas loss ordentligt tyckte han.
Vår unge man med halmhatten och hans kamrat hade inget emot detta och efter ett irrande från det ena stället till det andra utan att få komma in så var det till slut en dörrvakt som förbarmade sig över dem. Det var mörkt som i en potatissäck därinne och det var först när de suttit vid sitt bord en stund som de upptäckte att det inte var något vanligt utskänkningsställe. Det fanns män utklädda till kvinnor där.
”Men vafan, det är ju transvestiter alltså. Vad är det här för ställe, kom vi drar”, sade han utan hatt och utan mordhot hängande över sig.
”Nej vänta lite”, sade halmhatten. ”Det här kan ju bli roligt ju, vi måste få in lite öl bara.” Han reste sig upp och vinkade och visslade på en av de paranta företeelserna som stod i baren och hon kom till slut fram till deras bord med en min som visade vad hon tyckte om hans visslande.
”Je ne cést pas une chien monsieur”, sade hon spände ögonen i honom och någon slags byst spände ut en röd klänning när han som ville vara en hon lutade sig fram.
”Vad säger hon?” Han tittade på sina kamrater.
”Hon, om det nu är en hon, säger att hon inte är en hund ditt pucko. Fattar du ingenting! Du kan väl för fan inte vissla på servitörer i Frankrike, eller någon annan stans överhuvudtaget, du är ju dum i huvudet! Be om ursäkt nu.”
”Ska jag be om ursäkt, för vadå?”
”För att du är en idiot, gör det nu bara.”
”Vad heter förlåt på franska då?”
”Pardon.”
Den beskänkte med halmhatten reste sig upp och svängde sin huvudbonad chevalereskt som den värste musketör och sade:
”Pardon monsieur.”
Hans två vänner suckade och lade sig ner på bordet med händerna över huvudet och mumlade unisont:
”Åh gud!”
Ett visst palaver uppstod efter detta och det var med nöd och näppe som de fick stanna kvar på stället. De tre kamraterna lyckades till och med beställa öl.
Precis när hon, eller han, tagit upp beställningen och var på väg därifrån så reste sig den i halmhatt beprydde ynglingen upp och visslade, igen.
Den androgyna varelsen i den åtsittande röda klänningen frös till is och vände sig om med leende mun men med ögon som svarta hål
”Oui monsieur?”
”Vi vill ha mucho alcohol i biran. Mucho alcohol si vo plät”, sade han och trodde väl antagligen att han pratade franska.
Hon log mot honom och tog bort en lock från sitt hår ur sitt ansikte och sade:
”Bien sur monsieur, mucho alcohol, pas de probleme.”

Efter det var det mesta oklart. Han mindes – där han satt på bänken utan sin hatt – att de fått in sina öl och kanske druckit hälften var och att plötsligt en stor dimma sänkt sig över de tre musketörerna. Han kom ihåg att de på något sätt tagit sig ut från baren och att de hade haft svårt för att prata – tungan hade hängt som en tjock falukorv i munnen på honom och de andra – och att de som levande döda – efter att ha stått i en ring och stirrat oseende utan att bry sig om varandra – hade gått åt olika håll.
Hela natten hade han sedan vinglat omkring utan att veta var han befann sig. Gata upp och gata ner, ut på vägar utan att se sig för och han kunde svagt komma ihåg tjutande biltutor och bromsande däck och att någon pratat med honom men att han inte kunde förstå vad som sades.
Till slut i gryningen av en slump så hamnade han på den strand där de badat dagen innan, timmarna före det att bussen gick till campingplatsen och någonstans så kände han väl igen sig. För han stöp där, som klubbad, och han förstod nu att de blivit drogade och han undrade över hur det hade gått för hans vänner.

När han suttit i en timme och återhämtat sig en aning så började han gå upp mot busscentralen. Hans plan var att ta sig tillbaka till tältplatsen. Förvånande nog så hade han plånboken i behåll och det låg några franc kvar och han tänkte att det nog skulle räcka till biljetten.
Han satte sig ner på en mur och väntade på bussen. Det var som om han befann sig i en annan dimension, som om det var en osynlig vägg mellan honom och den övriga världen. Som om när han sträckte ut handen för att ta i något så omslöts den av gladpack. Likt ett omvänt ”Repulsion” där det var han som stod bakom väggen.
Till slut så kom bussen och han gjorde sig beredd att gå ombord. Emellertid så blev han kvar på muren – hann inte resa sig – för hans två vänner klev istället av och kom emot honom med lyckliga leenden och med hans packning emellan sig.
”Vart tog du vägen egentligen? Frågade den mordhotade efter lite tafatt kramande.
”Jag var helt säker på att du var död alltså”, sade den andre och tände en cigarett. ”Vill du ha?”
Han nickade och tog emot det utsträckta paketet och tände en.
”Nå´n jävel har snott min hatt”, sade han och drog ett djupt bloss och satte sig ner på muren igen. ”Jag måste ha en ny.”
Hans två kamrater tittade på varandra, skakade på huvudet och skrattade.
”Ok, vi går och köper en ny hatt till dig, din dåre”, sade den ene. ”Jag ska till och med betala den åt dig. En ny hatt? Ja mycket ska man höra. Vill du ha en öl förresten? Tyskarna skickade med några stycken.”
”Ja tack”, sade den numera hattlöse unge mannen. Tog emot ölen och öppnade den vant med cigarettändaren.

Based on a true story

Leda…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Leda

Vad är leda – förutom att Leda var en drottning som lät sig förföras av Zeus som för tillfället var i gestalt av en svan – och vad beror den på? Varför blir något som du gjort hela tiden, varje dag, år ut och år in, helt plötsligt så erbarmligt tråkigt?

Du kan vara nöjd med tillvaron, dansa fram i det ivriga livet och tycka att det du gör varje dag är som om vore det ett nytt kapitel i en bok. Tänker inte överhuvudtaget på att det i själva verket är upprepningar du håller på med utan du hittar nya nyanser i repetitionerna så att det ändå blir annorlunda och spännande.
Emellertid, vad händer den dagen då du står vid det rullande bandet som är tillvaron och upptäcker att tristessen har tagit ett stadigt tag i dig? Vad har skett då? Vilka omständigheter är det som gjort att du plötsligt inte står ut en sekund till med att hålla på med det som du gjort så länge utan att knota? Är det så att kvoten är fylld, att det inte längre finns plats för några variationer eller kombinationer, att allt redan är gjort och du är tvungen att börja om från ruta ett? Jag vet inte, men vi har alla råkat ut för det såväl i arbetslivet som i kärleksdito och i de flesta fall så löser det sig av sig självt. Ledan ebbar ut så småningom och du hittar tråden igen och så börjar vi om gott folk! I andra så finns det ingen återvändo, ledan vinner en förkrossande seger över förnuftet och sedan så kan det gå hur som helst. Min fundering är. Varför drabbas vi av detta förödande – för sinnesro och harmoni – hopplösa tillstånd?

Är det så att du  hela tiden måste variera ditt liv för att stå ut? Vore det inte enklare om du var som ett själlöst djur som inte vet någonting annat än det som sker för tillfället och som inte ser tillbaka eller framåt. Tänk dig en arbetshäst som drar trädstammar i skogen, eller en mjölkko, eller varför inte en gris som trampar omkring i sitt eget träck och omedvetet inväntar döden. Hur enkelt och sorglöst förefaller inte ett liv som detta, att bara ha fokus på ungefär tio sekunder in i framtiden och lika mycket tillbaka. Allt som händer är ett äventyr, hela tiden.
”Åh! En trädstam”, tänker hästen var tionde sekund.
”Nämen! En till grästuva”, tänker kon på grönbetet var femte meter.
”Kolla! En dypöl”, tänker grisen.
Jag tror att det är däri det ligger, att vi drabbas av leda. Detta att vi människor alltid kisar mot horisonten för att upptäcka nya mål eller har ett öga i backspegeln för att ha koll på vad som varit. Planerar och justerar och vrider och vänder och står inte still en sekund för att uppleva vad som sker just nu på den plats där du för tillfället befinner dig. Livet blir till en väntan på det som eventuellt skall ske i framtiden, eller till en saknad av det som varit och presens blir till ett tempus utan värde.
Carpe Diem är ett uttryck som jag egentligen hatar och inte borde använda då det är så uttjatat och används av människor som inte har en aning om vad det innebär att just, fånga dagen.
I vilket fall som helst,  jag har skrivit om detta tidigare – att acceptera och stå ut med vardagen – och jag går en självpåtagen, livslång utbildning i ämnet och ju mer jag lär mig desto mer förstår jag varför jag titt som tätt hamnat i situationer där jag tyckt att jag måste fly för att stå ut. Ledan har lett till extrema åtgärder för mig, inte helt lyckade i många fall och jag önskar – när jag ser tillbaka – att jag varit den människa jag är idag för många år sedan.
”Redan som liten blev jag hästbiten”, sade Tjadden  i monologen Amatörryttaren en gång i tiden och ”aktade sig sedan för kusar.” Det gjorde inte jag utan gick på i ullstrumporna och har sedan tonåren skumpat fram på en yster häst som inte hade en aning om vart den ville gå. Det oaktat så höll jag mig fast i dess man och ville inte släppa taget. Och trots att jag blev avkastad vid ett flertal tillfällen så klättrade jag upp på hästryggen igen och fortsatte – likt en vilsen cowboy på prärien – min vådliga färd mot solnedgången.

Ledan kommer och går, oavsett vad du gör eller inte gör för att hålla den på avstånd. Så är det bara tyvärr. Vad det handlar om – anser jag – är att hitta medel för att kunna förstå och handskas med den oönskade middagsgästen. Ety känslan kommer att dyka upp när du minst anar det och om du alltid har en extra plats dukad så blir det lite enklare när herr eller fru Tristess dyker upp. Acceptera att den föga spirituella företeelsen sitter vid dit bord och om du negligerar honom eller henne och inte låter dig luras eller uppröras så är platsen snart tom igen och allt kan återgå till det normala.

Jag slutar där i dag, denna regniga och lata söndag och vi – hela familjen – har gått omkring i pyjamas halva dagen och vi åt till och med lunch i nattkläder utan att skämmas det minsta. Sommartid idag och det blir återigen ljusare kvällar att se fram emot. Jag skulle inte stå ut utan dessa svenska sommarnätter. Du kan längta till Spanien och Italien eller ännu längre söderut för värmens skull, och jag gör också det. Dock, det blir svart om nätterna därnere och du ser ingenting. När solen går ner så släcks det naturliga ljuset och det artificiella tar vid och i mörkret finns faran och ångesten och rovdjuren lurar i skuggorna.
Här i Norden där vi lever med vinter och kyla den större delen av året känns det som, är det nödvändigt med sommarnätter då solen aldrig går ner. Vi behöver våra bryggor med surrande myggor runt våra huvuden och tystnaden i ett dis över en krusig vattenyta. Vi behöver kärleken som föds mitt i natten på en sommaräng på midsommarafton och vi kan inte leva utan det magiska som finns runt omkring oss i ett landskap där solen aldrig riktigt går ner. Vi är ett romantiskt folkslag. Vi har våra sagor och våra troll och älvor och vi har Näcken och vi har Skogsrået som försöker lura oss i fördärvet och vi har Freja, vår kärleksgudinna. Ett sagolikt folk är vi. Vi har själar som stammar ur mörka brunnar och trolska skogar och våra ögon lyser som vargens gör om nätterna, året om. Komplexa är vi också, vi har vårt eget sätt att se på livet. Kärva och frostiga förfaller vi men med hjärtan som glöder likt en kolmila och den vänskap och kärlek vi erbjuder och ger till några få är för livet, och ingenstans i världen är orden: ”Tills döden skiljer er åt”, behäftade med mer allvar.

Nu kommer ljuset som sagt, och jag står här med öppna armar och välkomnar det.

Upp och ner…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Det går upp ena dagen och ner den andra tänkte han där han stod i kanten på en blivande rågåker och spanade ut över fältet. Han hade köpt en ny kikare och han kände sig som Stålmannen med dennes supersyn när han följde Tofsvipornas flykt över fälten. Det var en vacker vårmorgon och solen stod redan högt på himlen och det var varmt.

Han hade vaknat en måndagsmorgon för en tid sedan och känt sig lättare. Visserligen så hade han gått ner cirka tio kilo i vikt och var tack vare det mindre tung rent kroppsligt sett. Emellertid så var det här en annan typ av lättnad, en svävande känsla nästan och han hade skuttat ur sängen som en yster kanin och ställt sig framför spegeln i vardagsrummet och han kunde nästan se, fysiskt, hur lätt han var. Hans mungipor strävade uppåt och lyfte i den rörelsen hela hans ansikte och han såg yngre ut.
”En euforisk ansiktslyftning”, sade han till sig själv och gick in i duschen.
Det höll i sig hela dagen, och nästa dag, och dagen efter det och det bara fortsatte. Han gick ner ytterligare tre kilo i vikt av bara farten. Han dansade fram på dagarna och Tony Irving skulle ha utbrustit i lyriska beskrivningar på bruten svenska över hans fasta rumpa och sträckta vrister och häl-tå steg. Hållningen var heller inte att förglömma. När han gick till jobbet så fick han en känsla av att han blivit längre också, fått en rakare rygg och bredare axlar och flickor som han mötte, deras blickar kändes som lätta fjädrar över han ansikte och kropp, och han njöt.
I jobbet var det likadant. Det som för inte så länge sedan hade känts tungt och oöverstigligt och som att släpa runt på ett ton tegel var nu helt annorlunda. Hans arbetsuppgifter kändes inspirerande och han hade ett glatt leende på läpparna och hans kunder gick ifrån deras möten med en bra känsla och allt i hans sätt kändes naturligt. Ingenting var påklistrat. Han behövde inte längre spela teater för att stå ut och det var till och med så att han kom på sig själv med att längta till sitt arbete. Chefen kallade in honom på sitt kontor en dag och överöste honom med beröm och hintade honom om att om detta fortsatte så fanns det stora möjligheter att kunna avancera inom företaget.
På toppen av ett berg, det var där han stod och hans blick svepte över landskapet och allt han såg var frodiga fält och gröna skogar och vinden blåste från sydväst och kråkfötterna i hans ögonvrår gjorde hans utseende väderbitet och manligt och han var en Marlboroman.

Så han seglade vidare på sin framgångsvåg. Allt han tog sig för lyckades och det kändes som om han inte kunde förlora. Han var ett fotbollslag i toppform, en simmare med ett vattenläge högre än en gräsands, en höjdhoppare med ett lyft i kroppen som en gasell eller en segelbåt med gynnsamma vindar som likt en torped forsade fram genom vattenmassorna. Kort sagt, han var en vinnare, och tänkte så förbli.
Därför bjöd han ut den vackraste flickan på jobbet till att äta middag med honom, och hon tackade ja. Han hade inte väntat sig något annat. De manliga kollegorna stod med gapande munnar när han och hon arm i arm lämnade arbetsplatsen och hoppade in i en taxi och for till den stora staden. De åt på en erkänt bra restaurang, drack kaffe på en bistro efteråt och tog sedan en bil hem till hans lägenhet.
På morgonen väckte han henne med frukost på sängen och de enades om att det skulle vara en bra idé om de inte anlände till jobbet tillsammans. De kysstes ömt i hallen och innan hon gick så fick han hennes telefonnummer och lovade ringa på kvällen.

Han sänkte sin kikare – släppte Tofsviporna – och drog en djup suck. Så förgängligt allt kunde vara och hade han varit med om detta förut? Ja, många gånger, fler än han kunde minnas och varje gång det hände så stod han lika förvånad och kunde inte för sitt liv förstå varför och hur det kunde hända. Hur var det möjligt att hann ännu en gång hamnat i sin förhatliga grop? Var kom den ifrån? Vem grävde den och vad eller vem styrde hans steg till kanten och varför föll han i?
Allt hade ju gått så bra och visserligen så hade han haft i bakhuvudet vad som kunde hända. En viss erfarenhet hade ju mot hans vilja smugit sig in i hans medvetande, men han trodde verkligen att det var på riktigt och att det skulle hålla i sig den här gången med tanke på hur fint allt hade utvecklats.
Men inte då – Herr Alltkangååthelvete – knackade som vanligt på dörren en kväll och sedan var det som förgjort.
Den dystre herrn meddelade för det första att flickan som han väntade på hade fått förhinder och tyvärr inte kunde besöka honom denna afton. Det rörde sig om magsjuka sades det, och visserligen så kunde det vara med sanningen överensstämmande. Det vill säga om du inte var så hyperkänslig och perceptiv som vår hjälte var var, och om du inte vid förra träffen tyckt dig notera en viss återhållsamhet vad det gällde ömhetsbetygelser och fått dig serverat istället för dessert ett ”nej, jag ska nog åka hem till mig ikväll, jag känner mig lite trött.”
På tunnelbanan hem – han skippade taxin denna gången, det kändes inte så akut att komma hem snabbt plötsligt – så hade han fullt sjå med att övertyga sig själv om att han inte skulle dra så stora växlar på det inträffade. Han misslyckades.
Icke desto mindre så tackade han bringaren av dåliga nyheter så mycket och lade på luren efter att ha föreslagit en annan kväll och hon hade tackat ja. Han höll hoppet uppe men kunde börja ana den snitslade stigen som skulle leda honom till det hål i marken som han visste nu var färdiggrävt. Dock, han suddade ut den bilden och bryggde sig en kanna te istället och slog sig ner framför teven och såg filmen Top Hat med Fred Astaire och Ginger Rogers i huvudrollerna. Efter detta – i hans ögon – mästerverk till film i den genren så mådde han lite bättre och gick till sängs och sov relativt gott.

Dagen efter gick han till jobbet med tunga steg. Den sviktande gång som han lagt sig till med och som blivit en del av hans personlighet hade gett vika för ett släpande och ett hasande likt en Zombie ur den här teveserien walking dead som han sett vid något tillfälle. Hans moatjé – hon med magsjukan – stod leende vid receptionen när han klev in genom dörrarna. Det slocknade snabbt tyckte han sig se, smilet, när hon fick syn på honom och hon dröp iväg med ett besvärat ansiktsuttryck och med en gest som skulle få honom att förstå att hon hade mycket att göra som ackompanjemang till hennes sorti. Och han själv förstod i samma veva att han också skulle få en hel del att jobba med i framtiden.
Efter lunch så kallade hans chef på honom och lät meddela att den kund som han i stort sett redan hade tecknat en stor order till – allt som fattades var en namnteckning – hade backat ur och vänt sig till en konkurrent. Visserligen så lade chefen inte skulden på honom utan förbannade bara den svekfulle skitstöveln. Klappade sin adept på axeln och sa att ”nästa gång grabben, ror du det i hamn.” Fastän han visste att det inte skulle bli någon nästa gång. Porten hade öppnats nu och den här gången var det inte någon liten snitslad stig som han såg framför sig. Utan en upplyst autostrada med blinkande neonpilar som visade vägen till hans nu fullt funktionsdugliga ångestgrop, och han flyttade ner däri.
Det värsta var att han direkt kände sig så hemmastadd, som om han saknat eländet och han gick helt och fullt upp i att tycka synd om sig själv och fann en viss njutning i det hela. Som vanligt? Ja så var det varje gång. Det var påfrestande att slå in på vägen som ledde honom dit där han nu befann sig, men när han väl var där så fann han en pervers njutning i självömkan och sorg.

Han lyfte kikaren igen då en Sparvhök kom svepande över marken och med en van rörelse lyckade han fånga in den fascinerande fågeln i fokus direkt. Rovfåglar hade alltid hänfört honom, och framförallt ugglor och många var de vårkvällar då han suttit och härmat dessa nattliga, mystiska fenomen och fått svar.
Han mådde bättre nu igen. Den senaste veckan hade han lyckats få sin stege klar och till slut lyckat ta sig över kanten och upp ur gropen och nu stod han här och hade hopp om framtiden igen.

Han hade sagt upp sig från sitt jobb och fått gå direkt på hans egen begäran. Hans chef hade blivit en aning förvånad, men inte överdrivet så, önskat honom lycka till och lovat att ge honom goda referenser. Den unga dam som varit hans lilla älskling en kort tid hade inte hört av sig en enda gång under hans frånvaro. Vilket fick till följd att han skickade ett sms där han tackade för den tid som gått och att han han hoppades att hon var bättre i magen. Det var tre veckor sedan hon haft den påstådda sjukan och han skrattade för sig själv när han tryckt på sänd och sedan strök han ett streck över allt som varit hon och han. Likt Kungen, så vände han blad och gick vidare.

Nu stod han som sagt vid kanten av en blivande rågåker och hans kråkfötter kring ögonen var tillbaka. Han stapplade inte fram längre, studsade inte heller riktigt, men han var på väg mot nya mål och han siktade mot en ny sfär och han var inte ett dugg orolig för framtiden.
Det här var något han gått igenom många gånger tidigare och det kändes som om han började få grepp om vad han var för slags människa egentligen.
Vad var det tillståndet kallades, eller sjukdomen? Vilket namn gick hans beskaffenhet under? Vad var det han var?
Jo, nu mindes han.
Bipopulär var det ju, han var Bipopulär.

Glömsk…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

solen

Jag är disträ. Jag glömmer saker, oftast inget viktigt utan mer triviala ting som filmtitlar, namn på skådespelare, namn på bekanta, bandnamn, var jag har lagt saker och ting eller namn på artister. Det är oerhört frustrerande och jag är osäker på hur mycket vikt jag ska lägga på detta faktum att jag har blivit glömsk.

Det är stressen sägs det, eller åldern, eller en annan vanlig lite mer skämtsam anledning som farmförs är att du är ”presenil”. Fastän det som är mest kusligt är att det blir mer och mer påtagligt. Till en början så brydde jag mig inte så mycket utan skrattade mest åt det hela, men när jag idag måste gå in och ut ur huset både två och tre gånger för att hämta saker som jag glömt så börjar det bli lite skrämmande. Mina barn skrattar med mig och min fru, men bakom min glättiga attityd så vilar en oro över hur framtiden ska komma att se ut. Jag är ändå bara femtiosex år och det känns en aning tidigt att behöva kliva in i rollen som en virrig gubbe redan.
Det är säkert så också, att du har lite svårare att hålla fler bollar i luften samtidigt när år läggs på år och att fortfarande ha småbarn i min ålder är inte som att ha det när jag var trettiofem. Att sänka kraven på sin egen förmåga, är det receptet? En lägre ribba, ett lugnare tempo och att försöka göra en sak i taget. Försöka se till att du har gott om tid till det du ska utföra och alltid ha en tidsbuffert för eventuella kopplingsfel i minnesbanken?
Sedär! Jag har ju löst problemet själv. Det var ju inte så svårt…

För att gå över till något helt annat så står jag inte ut med att titta på teve längre. En film är okej, bra fotboll – som i afton – är höjdpunkter i tevesoffan, men alla dessa idiotiska amerikanska deckarserier och dokusåpor som farmen, dårarna på slottet, så ska det låta och även program av Skavlantyp och främst de intervjuprogram som kommer från USA gör mig irriterad och jag förstår mig inte på människor som tittar på skräpet. Fast å andra sidan så behöver jag ju inte bry mig om det heller. Vad andra har utbyte av menar jag, och det är väl en av de saker som jag har lite problem med. Detta att jag har lite för mycket åsikter om företeelser som jag egentligen inte har att göra med. Att bli arg över vad andra vräker ur sig i teve eller överhuvudtaget, att uppröra sig över undermålig kvalitet – som jag ser det – på underhållningsprogram och pseudodokumentärer är en meningslös sysselsättning och leder bara till, ja, ingenting.
Dock så är det fascinerande hur jag har förändrats som konsument av det utbud som teve i Sverige förmedlar. Det fanns en tid då jag tyckte att de program som jag idag föraktar var hur bra som helst och jag kunde sitta uppe sent om nätterna bara för att få mig en dos av David Letterman till exempel. Idag är han i mina ögon bara en fåntratt.

Allt det här handlar ju om min ålder, jag är medveten om detta. Bara en sådan sak att jag i bilen helst lyssnar på P1 och P2 istället för skvalkanaler talar ju för just det. Är det så för alla frågar jag mig? Kan det vara så att vid en viss ålder så har du fått nog av tarvligheter och flams och oseriösa reportage? I mitt fall så är det uppenbart att det är så. Min bror har blivit likadan och min fru är också på god väg att bli en kultursnobb, skulle du väl kunna kalla det om du vill. Dock så handlar det inte om snobbism i det här fallet anser jag, utan att kvalitetskraven har höjts. Att vara tvungen att lyssna till medelålders män och kvinnor som tycker att kiss och bajs och sex och alkohol är det roligaste som finns ger åtminstone inte mig någonting längre.
Men visst, lyssna och titta ni som tycker att det är roligt. Det skulle aldrig falla mig in att håna er för det.
Puckon!

Även fast jag försöker att i möjligaste mån vara så ödmjuk som det går så har jag djävligt svårt för män och kvinnor som gnäller. Som ger ett intryck av att aldrig vara riktigt nöjda och som har så långt till en positiv anda att ett utlåtande av entusiastisk natur – om det otroligt nog skulle hända – skulle få deras stela, pergamentgula ansikten att krackelera som en torkad åker. Fastän återigen, det är där jag fallerar i min strävan efter att vara respektfull gentemot sådana människors natur och hemfaller allt som oftast åt motsatsordet, högmod. Jag sätter mig på höga hästar och tycker att jag är bättre, mer värd och jag ser ner på dessa negativa uppenbarelser och blir arrogant och nedlåtande. Icke desto mindre så bjuder jag till, Gud skall veta att jag bemödar mig att låta bli att vara på det sättet. Att försöka sätta mig in hur de tänker, att försöka förstå varför de är så snara till att vara missnöjda har blivit ett slags mission i mitt liv och då går det bättre. Visserligen så känner jag innerst inne en nedlåtenhet visavi dessa stackare och jag strävar efter att vara likgiltig, vilket kanske inte är det bästa sättet att handskas med problemet, men jag låter dem misströsta, sura, och jag ler förbindligt och förstående för det mesta och samtycker till att låta dem vara idioter om det är deras önskan. Jag låter det inte påverka mig och går inte i svaromål utan gör en taktisk reträtt och vinner därför oftast slaget.
Det är fantastiskt vilken bra människa jag är, eller hur?
Högmod är den värsta dödssynden enligt bibeln, visste ni det? Det är även min favoritdödssynd och det är ett hårt arbete att försöka bli av med den.

Våren är här nu och den ena koltrasten efter den andra sitter på hustaken utefter min väg till jobbet och sjunger ut sin glädje över att vintern är över. Jag är också glad. Våren är mitt livselixir och sommaren vore inte så underbar som den är om den inte förgicks av detta uppvaknande som våren innebär. I morgon är det vårdagjämning, en högtid större än både jul och påsk och midsommar för mig, och så har det varit så länge jag kan minnas. Ungdomens vårdagjämningar var fest och glädjeyra och en helvetes massa vin och hundratals dikter har skrivits av mig i en anda av våryra.
Idag firas den mer sansat och återhållsamt, men i hjärtat dansas det precis som förr. Jag är en lycklig man.