Lycka har blivit ett överreklamerat begrepp här i vår tid anser jag. Alltför många människor trängtar så hett och lidelsefullt efter den och tycks inte förstå att det är just det beteendet som gör att kärleken inte väntar längre. De ser sig själva stående i solskenet med vinden i sina ostyriga, blonda lockar med ett glas rosévin i handen och med blicken mot horisonten som en reklambild för det fria, det kravlösa, det underbara.
Alkohol! Den nya symbolen för frihet och ett tillfredsställande liv. Alltid dessa glas i motljus  och glädjestrålande män och kvinnor med gnistrande leenden och några av oss hittade aldrig hem igen och in i ljuset gick vi och vi blev blinda och när solen till slut går ner så är det ingen som känner hur du luktar sprit där du ligger i sängen och andas tungt.
Du önskar dig ett liv utan bekymmer och hela livet har blivit en en kamp mot sorgens mörka arméer som med alla till buds stående medel måste hållas tillbaka. Du höjer ditt svärd och hugger vem som helst i ryggen för att freda ditt sinne från smittan som gör att du inte längre förmår att lura dig själv.

Men är det verkligen lycka vi behöver och finns den överhuvudtaget? Blir inte denna strävan efter sorglöshet och ett problemlöst liv som en kamp mot väderkvarnar? Är det inte så att lyckan är som ett Shang-Ri-La, en hägring som inte existerar annat än som ett ouppnåeligt mål och blir inte jakten på sällhet just till det motsatta när du aldrig hittar den?

Jag fann mig själv ibland ståendes i mörka skogar. Famlande fram mellan trädstammar som en blind och vägen hem var lång och ibland helt obefintlig. Det kröp som av ohyra i mitt skinn och jag ramlade ner och klättrade upp och jag föll och jag reste mig och jag tyckte så in i helvete synd om mig själv att det var skamfullt. Jag skrek som ett barn efter lycka och förbannade tillvaron som gett mig ett så miserabelt liv och på den vägen var det.

Jag var olycklig tyckte jag och försökte på alla möjliga sätt att ta mig ur den oljiga sörja som jag vandrade fram i och jag hittade än den ena och än den andra orsaken till min förmodade misär. Syndabockar fanns det gott om och alla i min närhet fick veta att:
”Om du bara kunde vara si eller så, eller göra ditt eller datt så skulle allt bli så mycket bättre”, klagade jag. ”Kan du då inte förstå att det som jag upplever idag så lätt skulle kunna förändras om du bara kunde se det på mitt sätt”, fortsatte jag mitt gnällande. Och eftersom jag kan vara rätt så övertygande när jag sätter den sidan till så fick jag min omgivning att tro på mig, att det var deras fel.
En fascinerande situation så här i efterhand måste jag säga och inte så lite skrämmande hur jag med relativt små medel kunde manipulera mina nära och kära till att tycka lika synd om mig som jag tyckte. Jag blev till en marionettartist som med ryckningar i mina små snören fick mina dockor att dansa efter min pipa.
Jag framstår ju som en demon ifrån helvetet nu, jag förstår ju det, och det kanske jag var även om de som jag pratat med om det här hävdar motsatsen. Antagligen så tycker de att jag var en riktig idiot men är för finkänsliga för att säga det. Jag är relativt övertygad om att det ligger till på det sättet.
Att överdriva och dramatisera mitt liv är också något som ligger mig varmt om hjärtat och jag ser alltid  till att göra verklighet av dramatiken.
Ett drama i hur många akter som helst skriven av undertecknad. Antingen så är det djup tragik som avhandlas, eller en euforisk tripp till himlen och det finns ingenting däremellan utan det är upp och ner och händerna mot himlen för att få bästa möjliga kick i djupdykningarna.
Men hur är det idag då? Frågar ni er kanske
Är det fortfarande på det sättet att du inte vet åt vilket håll du ska gå,  att du ramlar ner i gropar och slår skallen i cementväggar av orimlighet eller späker dig på spikmattor av dåligt samvete och onda minnen och gråter floder av självömkan?

Nej, någonting underbart har hänt och jag vet inte när eller hur ens,  eller varför just jag skulle bli förunnad att kunna se på mig själv med andra ögon än de jag använt tidigare.
Emellertid, jag står här idag tacksam och glad över att kunna säga att jag inte är lycklig, och jag hoppas att jag aldrig kommer att bli det heller.
Det som rubriceras av gemene man som lycka – som jag ser det – är en salighet av artificiell typ. Det är alltför ofta en typ av eufori som endast kan åstadkommas av sinnesförändrande medel och det behöver inte vara sprit eller droger som matas in i kroppen via oral väg eller venös. Det är allt som du tycker att du måste använda för att stå ut med verkligheten. Till och med motion och träning kan – om den används på fel sätt – vara ett sätt att fly sinnevärlden.
”Fan vad dåligt jag mår, jag måste sticka ut och springa lite!”
När motion handlar om att komma ifrån den obehagliga känsla som det vardagliga livet ger dig så har även den nyttigaste av ting blivit en drog
Vad det handlar om för mig idag är att komma till insikt om hur jag ska förstå att jag inte har tråkigt, när jag tror att jag har det.
Jag vill kunna landa i det faktum att soffliggande, inaktivt liv överhuvudtaget, hemmamys och vardagliga sysslor i hemmet, arbete, och ett liv utan vare sig biobesök eller restaurangdito är ett liv som är så värt att leva. Jag vill ta en promenad med min älskling för att jag tycker att det är stimulerande inte för att ångesten har mig i ett grepp i nacken. Hand i hand med dig min älskling och för dig går jag i döden och tar hur många slag som helst och tanken på att förlora dig är detsamma som slutet på historien. Jag vill inte känna att jag måste ut och plåga mig i skogen runt som en idiot i ett djävla motionsspår för att jag ska må bra. Att kunna sitta i soffan och vräka i mig en påse jordnötter och dricka läsk ska kunna ge mig samma känsla som vilken endorfinkick som helt och jag är övertygad om att om inte de här träningsnarkomanerna fick kuta sina mil, så skulle vräka i sig droger istället.

Jag har insett att jag inte har tråkigt, när jag tror att jag har det. Jag är åtminstone på väg. Det är stort för mig och jag tror att det är det som menas när de säger att ”du ska kunna inse skillnaden.” Skillnaden mellan en verklig känsla och en inbillad, däri ligger det och jag gråter inte längre bittra tårar över hur dåligt jag tror att jag mår.
Gårdagens fester är historia nu och hur mycket gav de mig egentligen och varför är det så svårt för människor att slappna av tillsammans? Det finns så många idioter här i världen och jag minns med fasa den där pappan som satt på ett möte i en skola en gång och uttryckte sig angående det faktum att han son trakasserade min:
”Men om det nu är så att E inte pallar att umgås med de här tuffa idrottskillarna så kanske han skulle skaffa sig ett annat umgänge.”
Han sa det på fullt allvar och den min han hade glömmer jag inte och tyvärr så var jag för mesig på den tiden för att ställa mig upp, gå runt bordet, ta upp min kniv och skära halsen av honom för att frälsa världen från fler avkommor från den smittohärden till man som han är.
Liv nonstop till slut, det är i den jordmånen jag vill plantera mina frön och jag vet att du inte bryr dig om vem som vinner älskling och det är därför jag älskar dig så mycket. Du dömer väldigt sällan och har en tillförsikt som jag avundas dig och du ser igenom mina tricks och jag låter dig göra det.
Mina sår kommer aldrig att läkas men de gör inte lika ont längre och idag så kan jag stå bredvid och se på mig själv och jag ser mig gå därifrån. Bort ifrån avgrunder och smärta och det som jag trodde gjorde mig så olycklig.
Jag är inte ensam längre, jag är inte rädd längre, och för att travestera ett känt popband i Sverige. Jag har strukit mig själv ifrån listan över folk som förtjänar ett öde värre än döden.