Leda…

Leda

Vad är leda – förutom att Leda var en drottning som lät sig förföras av Zeus som för tillfället var i gestalt av en svan – och vad beror den på? Varför blir något som du gjort hela tiden, varje dag, år ut och år in, helt plötsligt så erbarmligt tråkigt?

Du kan vara nöjd med tillvaron, dansa fram i det ivriga livet och tycka att det du gör varje dag är som om vore det ett nytt kapitel i en bok. Tänker inte överhuvudtaget på att det i själva verket är upprepningar du håller på med utan du hittar nya nyanser i repetitionerna så att det ändå blir annorlunda och spännande.
Emellertid, vad händer den dagen då du står vid det rullande bandet som är tillvaron och upptäcker att tristessen har tagit ett stadigt tag i dig? Vad har skett då? Vilka omständigheter är det som gjort att du plötsligt inte står ut en sekund till med att hålla på med det som du gjort så länge utan att knota? Är det så att kvoten är fylld, att det inte längre finns plats för några variationer eller kombinationer, att allt redan är gjort och du är tvungen att börja om från ruta ett? Jag vet inte, men vi har alla råkat ut för det såväl i arbetslivet som i kärleksdito och i de flesta fall så löser det sig av sig självt. Ledan ebbar ut så småningom och du hittar tråden igen och så börjar vi om gott folk! I andra så finns det ingen återvändo, ledan vinner en förkrossande seger över förnuftet och sedan så kan det gå hur som helst. Min fundering är. Varför drabbas vi av detta förödande – för sinnesro och harmoni – hopplösa tillstånd?

Är det så att du  hela tiden måste variera ditt liv för att stå ut? Vore det inte enklare om du var som ett själlöst djur som inte vet någonting annat än det som sker för tillfället och som inte ser tillbaka eller framåt. Tänk dig en arbetshäst som drar trädstammar i skogen, eller en mjölkko, eller varför inte en gris som trampar omkring i sitt eget träck och omedvetet inväntar döden. Hur enkelt och sorglöst förefaller inte ett liv som detta, att bara ha fokus på ungefär tio sekunder in i framtiden och lika mycket tillbaka. Allt som händer är ett äventyr, hela tiden.
”Åh! En trädstam”, tänker hästen var tionde sekund.
”Nämen! En till grästuva”, tänker kon på grönbetet var femte meter.
”Kolla! En dypöl”, tänker grisen.
Jag tror att det är däri det ligger, att vi drabbas av leda. Detta att vi människor alltid kisar mot horisonten för att upptäcka nya mål eller har ett öga i backspegeln för att ha koll på vad som varit. Planerar och justerar och vrider och vänder och står inte still en sekund för att uppleva vad som sker just nu på den plats där du för tillfället befinner dig. Livet blir till en väntan på det som eventuellt skall ske i framtiden, eller till en saknad av det som varit och presens blir till ett tempus utan värde.
Carpe Diem är ett uttryck som jag egentligen hatar och inte borde använda då det är så uttjatat och används av människor som inte har en aning om vad det innebär att just, fånga dagen.
I vilket fall som helst,  jag har skrivit om detta tidigare – att acceptera och stå ut med vardagen – och jag går en självpåtagen, livslång utbildning i ämnet och ju mer jag lär mig desto mer förstår jag varför jag titt som tätt hamnat i situationer där jag tyckt att jag måste fly för att stå ut. Ledan har lett till extrema åtgärder för mig, inte helt lyckade i många fall och jag önskar – när jag ser tillbaka – att jag varit den människa jag är idag för många år sedan.
”Redan som liten blev jag hästbiten”, sade Tjadden  i monologen Amatörryttaren en gång i tiden och ”aktade sig sedan för kusar.” Det gjorde inte jag utan gick på i ullstrumporna och har sedan tonåren skumpat fram på en yster häst som inte hade en aning om vart den ville gå. Det oaktat så höll jag mig fast i dess man och ville inte släppa taget. Och trots att jag blev avkastad vid ett flertal tillfällen så klättrade jag upp på hästryggen igen och fortsatte – likt en vilsen cowboy på prärien – min vådliga färd mot solnedgången.

Ledan kommer och går, oavsett vad du gör eller inte gör för att hålla den på avstånd. Så är det bara tyvärr. Vad det handlar om – anser jag – är att hitta medel för att kunna förstå och handskas med den oönskade middagsgästen. Ety känslan kommer att dyka upp när du minst anar det och om du alltid har en extra plats dukad så blir det lite enklare när herr eller fru Tristess dyker upp. Acceptera att den föga spirituella företeelsen sitter vid dit bord och om du negligerar honom eller henne och inte låter dig luras eller uppröras så är platsen snart tom igen och allt kan återgå till det normala.

Jag slutar där i dag, denna regniga och lata söndag och vi – hela familjen – har gått omkring i pyjamas halva dagen och vi åt till och med lunch i nattkläder utan att skämmas det minsta. Sommartid idag och det blir återigen ljusare kvällar att se fram emot. Jag skulle inte stå ut utan dessa svenska sommarnätter. Du kan längta till Spanien och Italien eller ännu längre söderut för värmens skull, och jag gör också det. Dock, det blir svart om nätterna därnere och du ser ingenting. När solen går ner så släcks det naturliga ljuset och det artificiella tar vid och i mörkret finns faran och ångesten och rovdjuren lurar i skuggorna.
Här i Norden där vi lever med vinter och kyla den större delen av året känns det som, är det nödvändigt med sommarnätter då solen aldrig går ner. Vi behöver våra bryggor med surrande myggor runt våra huvuden och tystnaden i ett dis över en krusig vattenyta. Vi behöver kärleken som föds mitt i natten på en sommaräng på midsommarafton och vi kan inte leva utan det magiska som finns runt omkring oss i ett landskap där solen aldrig riktigt går ner. Vi är ett romantiskt folkslag. Vi har våra sagor och våra troll och älvor och vi har Näcken och vi har Skogsrået som försöker lura oss i fördärvet och vi har Freja, vår kärleksgudinna. Ett sagolikt folk är vi. Vi har själar som stammar ur mörka brunnar och trolska skogar och våra ögon lyser som vargens gör om nätterna, året om. Komplexa är vi också, vi har vårt eget sätt att se på livet. Kärva och frostiga förfaller vi men med hjärtan som glöder likt en kolmila och den vänskap och kärlek vi erbjuder och ger till några få är för livet, och ingenstans i världen är orden: ”Tills döden skiljer er åt”, behäftade med mer allvar.

Nu kommer ljuset som sagt, och jag står här med öppna armar och välkomnar det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s