Gravallvarligt…

images (3)

Det var många år sedan nu, som hon dog. Det värsta är att jag inte har helt klart för mig när det var, vilket datum menar jag, knappt vilket år heller för den delen. Det kan ju tyckas hemskt när det handlar om din egen mor, eller hur?

Det var strax före jul i alla fall det minns jag, och J och E var fyra år om jag inte minns fel och då måste J ha varit sju. Eller var det ett år senare? Ja ni hör själva, men det måste handla om nitton år sedan cirka, eller arton, men vad spelar det för roll egentligen. Död är hon ju i vilket fall som helst.

Döden är ju tragisk när den än visar upp sitt fula och uttryckslösa ansikte. Emellertid när den står där i dörröppningen till den lägenhet som skulle blivit ett lyckligt liv på ålderns höst och säger med mörk stämma:
”Tyvärr, det blev en lätt ändring i planerna här. Jag har hämtat din mamma och din pappa vet inte vad han ska ta sig till men han sitter därinne och gråter.” Då känns det lite extra hårt
Döden pekade med tummen över axeln och fortsatte.
”Inte för att jag bryr mig, men du kanske kan gå in och klappa honom på axeln och försöka trösta, och när du ändå håller på så kan du ju hälsa att det snart är hans tur.”
”När?” Frågade jag
Han log och ryckte på axlarna.
”Svårt att säga så här på rak arm, det är beroende på vad han tänker sig att göra. Fastän om den där flaskan som han har på bordet kommer att stå där i framtiden också så kommer det inte att dröja särskilt länge. Det kan du ju hälsa honom om du vill.” Han gjorde sig beredd att gå. Lade upp lien på axeln och pressade sig förbi mig. ”Han vet det säkert”, sade han sedan och lade sin kalla hand på min skuldra och snurrade runt mig så att jag såg in i hans svarta ögon. ”Men om det nu – mot förmodan – skulle vara så att han inte gör det så kan du hälsa honom att det inte var badkaret som hans fru drunknade i, om du förstår vad jag menar?”
Jag nickade och gick in till min far och satte mig bredvid honom i soffan och lade min arm om hans axlar.

Hon var en fin människa min mor. Lite vilsen och naiv och hon hade säkert en del bagage från sin uppväxt men på det hela taget en snäll och god kvinna. Dock, vilken son skulle inte säga det och är det inte så att alla som dör får som en epilog att de nästan – under sina dagar på jorden – varit så nära en Guds ängel som du kan komma. Jag har då aldrig läst någon efterskrift där det står att:

”Gustav” har lämnat oss, och jag kan lugnt säga att han inte är saknad av någon. Han var det största rövhål jag någonsin träffat och det var en sorgens dag då han kom till världen. ”Gustav” har inte gjort en enda man eller kvinna lycklig sedan den dag han föddes utan bara skapat sorg och lidande för andra människor. Så jag kan bara säga – och jag gör mig nu till tolk för alla hans efterlevande – att det är förbannat skönt att han är död.

Icke desto mindre så framhärdar jag. Min mamma var inte så dum. Jag hade en trygg uppväxt vad jag minns av den. Hon var alltid hemma med oss och fanns alltid där när vi behövde henne. En hemmafru således, men när pengarna började tryta så blev hon dagmamma istället för att kunna vara vid sina söners sida. Eller också så var det så att hon var rädd för den stora världen och kände sig bara trygg vid hemmets härd med sina kammade mattfransar och perfekt ordnade soffkuddar. Som mest tror jag att hon hade hand om fem barn samtidigt i kommunens tjänst och hon hade rykte om sig att vara alldeles underbar. Hon var nog det.

På bårhuset, där jag stod vid hennes huvud där hon låg på en snyggt bäddad sjukhussäng med tända ljus på var sida om henne så nöp jag henne i hennes kalla, stora näsa och sade:
”Hejdå mamma!”
Jag hade tänkt att säga något djupsinnigt och innerligt och något som passar att säga till döda människor men det brast där. Gråten som kom var från hjärtat och jag har aldrig gråtit så hårt innan dess och jag hoppas att jag slipper det i framtiden, men så kommer det väl inte att bli tyvärr.
Icke förty så tror jag att den smärta som det innebär att att stå där och helt uppslukas av sorg är nödvändig för att kunna gå vidare. Jag har inte fällt en tår över min mor sedan dess. Det är klart att jag saknar henne ibland, men gråter gör jag inte.

Jag tänker överhuvudtaget väldigt sällan på mina dagars upphov nuförtiden. Visst, jag kommer ihåg henne i min aftonbön – om jag får kalla den för det, den är väl egentligen mera ett slags avslut på dagen – men jag glömmer henne lika ofta, men någonstans så känns det som om hon är medveten om att jag existerar.

En önskan som jag när, är att hon skulle fått träffa U och H och L. Hon hade älskat min fru det är jag säker på.
Det blev inte så. Andra planer fanns för lilla mamma, men jag hoppas att hon kan se hur lycklig hennes son är idag och att hon vet att jag inte är arg på henne längre. Jag brukar säga det till henne när jag kommer ihåg det.

Apropå död så dog ju Jesus på korset i fredags, för våra synders skull.
Jag har lite svårt för det där Jesusbegreppet om jag ska vara ärlig. Detta att han skulle vara Guds son, vara avlad av en helig ande och född av en jungfru. Nja, den här treenigheten känns mera som ett smidigt sätt att komma undan det faktum att Maria hade samlag och blev med barn. Jag är övertygad om att det fanns en Jesus och att han hade färdigheter som inte andra hade och att det enklaste sättet – på den tiden – att förklara det hela var att han helt enkelt var Guds son.
Emellertid, jag tillåter mig att flumma iväg lite nu om det är ok?
Alltså, jag tror att tillvaron är en kraft som vi alla hämtar näring ur. Att den energi som finns i kraften är tid. Och på det sättet vi uppfattar tid är den faktor som avgör vilka förutsättningar vi har i livet.
Japp! Kryptiska uttalanden vart det ja, och nu tillbaka till Jesus.
Jesus hade hittat ett sätt att handskas med tiden. Ett helt nytt sätt som ingen annan innan honom ens hade kommit i närheten av och det gav honom möjligheter och färdigheter som han inte kunde förklara själv ens. Så när folket började tala om att han var Messias, den utsände, så tänkte han:
Fine, naturligtvis är det så det ligger till. Det är självfallet förklaringen till att jag är så mycket bättre än alla andra. Javisst! Kör hårt bara! Guds son, det är jag det!”

Vi kan alla bli Jesus, som Di Leva sjöng, och jag undrar om han visste hur rätt – som jag ser det alltså – han hade.
Det handlar om att hantera tidsbegreppet anser jag. Mitt mantra är, ”det finns inget universum”.

Universum är tid och på det sätt vi uppfattar tiden så ser vårt kosmos ut. Vi åldras och vi dör. Det är så vi upplever det. Vi ser våra kroppar bli gamla och skröpliga för det är så det ska vara. Vi har lärt oss det genom åren, det är livets gång, vi kan inte med den förmåga vi har idag se det på något annat sätt.
Men ”Jesus” kunde, han böjde tiden och återuppstod från de döda på den tredje dagen och vi andra – vi oupplysta – häpnade och föll till marken och tillbad Kristus, Guds son. I det läget så tror jag att Josefs och Marias son hade fattat galoppen och gick upp i ett högre medvetande och skapade därigenom Kristendomen.

Ja, herregud när jag tänker på dessa kyrkor och katedraler, monument och statyer som byggts till Guds ära så bävar jag. Så onödigt det känns på något sätt men ändå riktigt och rätt om du sätter saker och ting i dess rätta perspektiv. Att byggnadsverken istället skulle vara en hyllning till tiden? Då känns det bra för mig.

Betänk sedan den underbara musiken och de som skrev den. Där tror jag att man kan tala om kontakt med tid och rum.
Mozart, Beethoven, Bach, där har du i alla fall en treenighet som fungerar.

Nog för idag nu när solen tittar fram så tänker jag mig en cykeltur med min spelgalne åttaåring. Jag undrar vad han tycker? Nja, jag vet vad han har för åsikt om detta…

Glad Påsk!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s