Han låg på magen på stranden några meter ifrån vattenbrynet. Klockan var ungefär tio på förmiddagen och han var iklädd jeans, jeansjacka, en vit T-shirt och han hade basketdojor på fötterna. Han sov.

Ansiktet var till hälften begravt i sanden och om du gick nära så kunde du  se hur sandkornen vid hans ena näsborre liksom puffade upp vid varje andetag som från en liten gejser. Han hade en halmhatt på huvudet, och det var tur det, för solen i Cannes på sommaren är stark och obeveklig.
Det var många badgäster på badstranden. Allt ifrån slimmade, brunbrända vackra flickor till barnfamiljer och den evige blekfete tyske mannen i solstol med – trots den arla morgonstunden – en öl i handen. Det hade bildats en cirkel med en diameter på ungefär tjugo meter runt den sovande unge mannen och nyfikna barn dristade sig då och då fram till det halvt medvetslösa kollit och petade nyfiket på honom med spadar eller krattor av plast. Någon – en extra modig ungdjävel – tog hans hatt och satte den på sig och sprang iväg. Det var då han vaknade.

Det första han såg med sina rödsprängda ögon var havet och det han kände var huvudvärken. Ett dunkande i huvudet som om någon satt inuti hans skalle och slog med en slägga på kraniet inifrån. Han mådde illa. Det vände sig i magen och hans mun var torr som en sherry och han började krypa mot vattnet. Väl nere vid vågsvallet lade han sig precis så nära att de små vågorna slog upp över hans skalle och axlar och han passade på att andas när vattnet drog sig tillbaka. Han låg så säkert i en kvart tills han kände värken gå till reträtt och lusten att kräkas avta. Då reste han sig upp. Höll på att ramla omkull men fann balansen och såg sig – med rakbladstunna ögonspringor – runt omkring med vattnet rinnande från sitt långa våta hår och han såg ut som ett lik som sköljts upp på stranden och återuppstått.
Han började gå bort från playan, rakt igenom solande, stirrande människor som vek undan som havet för Moses och till slut så stod han på vägen som gick utmed hela den långa sandstranden. Palmerna vajade i den svaga vinden och han satte sig ner på en bänk och saknade sin hatt.

Det var kvällen innan – på tältplatsen – det hade börjat. Han och hans vänner hade inte hittat något hotellrum. Eller rum fanns det väl men inget som passade fattiga resenärers plånböcker så på en turistbyrå fick de tips om en campingplats inte mer än tjugo minuters bussfärd ifrån stadens hjärta. Tältet de hade med sig rymde alla tre om du inte hade klaustrofobi och inte hade något emot att ligga tätt intill en man några timmar. När tältet väl var monterat så satt de tillsammans utanför och delade på en flaska vin eller tre och åt skinka och baguetter och camembert och studerade den hord av tyskar som vällde ut ur två Volkswagenbussar som körde in på gräsmattan framför dem och de tre häpnade över den mängd öl som de nyanlända fraktade med sig.
Glada, trevliga tyska ungdomar med mycket hjärta visade det sig att det var och det dröjde inte länge förrän vännerna satt tillsammans med dessa gapiga men lyckliga människor och skrålade med i deras dryckesvisor och konverserade så gott de kunde på knagglig skoltyska. En smått galen stämning rådde. Allas ögon gnistrade som ädelstenar och kamratligheten mellan svenskar och tyskar och en och annan fransman var av nästan överjordisk natur. Kulmen på tillställningen nåddes när det tändes en eld mitt bland alla tälten och det sjöngs en sång komponerad av vår hjälte. En sång med refrängen: Wir sind alle kartoffeln , och alla dansade lyckligt med armarna om varandra runt den flammande elden.

Polisen kom oundvikligen till slut. Galna Gendarmer som viftade med pistoler och batonger och var upprörda röt franska glosor som betydde att elden skulle släckas – berättade de franska medlemmarna av danstruppen – annars skulle hemska saker hända. Vad? Det var lite oklart.
Dock så släcktes elden av både polis och festdeltagare och allt planade så småningom ut till en lugnare tillställning där ett tömmande av så många öl som möjligt blev till huvudsyftet.
Plötsligt avbröts det rofyllda berusningsförfarandet av en gäll röst.
”Det sitter en knarkare i tältet bredvid vårt!” Skrek en av de tre vännerna upprört när han kom springande från var deras tygbostad stod uppställd. ”Jag skulle gå in i vårt tält för att vila mig en stund men jag gick in i fel och där satt han och sköt upp. En stor svart djävel och han skrek på engelska att han skulle mörda mig!” Vännen var panikslagen och hans ögon var vitt uppspärrade och i det tilltagande mörkret hängde hans ansikte som en vit oval ovanför dem som satt ner. ”Vi måste härifrån, fort som fan! Vi åker in till stan kom igen nu!” Och i och med det så började han springa mot utgången av campingen och busshållplatsen.
Den unge mannen med hatt och hans andre vän kom – efter att ha förklarat för de förskräckta tyska kamraterna vad som hänt – till slut på fötter. Fick en varsin öl i handen som reskost och ytterligare en flaska till den förskräckte mordhotade och gjorde så småningom denne sällskap ute vid landsvägen där han stod och gömde sig bakom ett buskage.
På bussen in mot Cannes och efter att ha hällt i sig den stora tyska och starka ölen så släppte paniken en aning och den förskrämde började prata fort och lätt hysteriskt om hur gigantisk den där svarte fan hade varit.
”Och den där jävla sprutan, den var tamejfan lika stor som en sådan där silikonspruta där den satt i hans arm!” Han gestikulerade och gick an. ”Ni skulle ha sett hans ögon, det var inget annat än död i den blicken, jag lovar, och hans röst var som ett hotande lågtryck och jag blev så förbannat rädd alltså!”
Sådär gick han på och när bussen svängde in på centralen i Cannes så var all skräck som bortblåst så nu skulle det festas loss ordentligt tyckte han.
Vår unge man med halmhatten och hans kamrat hade inget emot detta och efter ett irrande från det ena stället till det andra utan att få komma in så var det till slut en dörrvakt som förbarmade sig över dem. Det var mörkt som i en potatissäck därinne och det var först när de suttit vid sitt bord en stund som de upptäckte att det inte var något vanligt utskänkningsställe. Det fanns män utklädda till kvinnor där.
”Men vafan, det är ju transvestiter alltså. Vad är det här för ställe, kom vi drar”, sade han utan hatt och utan mordhot hängande över sig.
”Nej vänta lite”, sade halmhatten. ”Det här kan ju bli roligt ju, vi måste få in lite öl bara.” Han reste sig upp och vinkade och visslade på en av de paranta företeelserna som stod i baren och hon kom till slut fram till deras bord med en min som visade vad hon tyckte om hans visslande.
”Je ne cést pas une chien monsieur”, sade hon spände ögonen i honom och någon slags byst spände ut en röd klänning när han som ville vara en hon lutade sig fram.
”Vad säger hon?” Han tittade på sina kamrater.
”Hon, om det nu är en hon, säger att hon inte är en hund ditt pucko. Fattar du ingenting! Du kan väl för fan inte vissla på servitörer i Frankrike, eller någon annan stans överhuvudtaget, du är ju dum i huvudet! Be om ursäkt nu.”
”Ska jag be om ursäkt, för vadå?”
”För att du är en idiot, gör det nu bara.”
”Vad heter förlåt på franska då?”
”Pardon.”
Den beskänkte med halmhatten reste sig upp och svängde sin huvudbonad chevalereskt som den värste musketör och sade:
”Pardon monsieur.”
Hans två vänner suckade och lade sig ner på bordet med händerna över huvudet och mumlade unisont:
”Åh gud!”
Ett visst palaver uppstod efter detta och det var med nöd och näppe som de fick stanna kvar på stället. De tre kamraterna lyckades till och med beställa öl.
Precis när hon, eller han, tagit upp beställningen och var på väg därifrån så reste sig den i halmhatt beprydde ynglingen upp och visslade, igen.
Den androgyna varelsen i den åtsittande röda klänningen frös till is och vände sig om med leende mun men med ögon som svarta hål
”Oui monsieur?”
”Vi vill ha mucho alcohol i biran. Mucho alcohol si vo plät”, sade han och trodde väl antagligen att han pratade franska.
Hon log mot honom och tog bort en lock från sitt hår ur sitt ansikte och sade:
”Bien sur monsieur, mucho alcohol, pas de probleme.”

Efter det var det mesta oklart. Han mindes – där han satt på bänken utan sin hatt – att de fått in sina öl och kanske druckit hälften var och att plötsligt en stor dimma sänkt sig över de tre musketörerna. Han kom ihåg att de på något sätt tagit sig ut från baren och att de hade haft svårt för att prata – tungan hade hängt som en tjock falukorv i munnen på honom och de andra – och att de som levande döda – efter att ha stått i en ring och stirrat oseende utan att bry sig om varandra – hade gått åt olika håll.
Hela natten hade han sedan vinglat omkring utan att veta var han befann sig. Gata upp och gata ner, ut på vägar utan att se sig för och han kunde svagt komma ihåg tjutande biltutor och bromsande däck och att någon pratat med honom men att han inte kunde förstå vad som sades.
Till slut i gryningen av en slump så hamnade han på den strand där de badat dagen innan, timmarna före det att bussen gick till campingplatsen och någonstans så kände han väl igen sig. För han stöp där, som klubbad, och han förstod nu att de blivit drogade och han undrade över hur det hade gått för hans vänner.

När han suttit i en timme och återhämtat sig en aning så började han gå upp mot busscentralen. Hans plan var att ta sig tillbaka till tältplatsen. Förvånande nog så hade han plånboken i behåll och det låg några franc kvar och han tänkte att det nog skulle räcka till biljetten.
Han satte sig ner på en mur och väntade på bussen. Det var som om han befann sig i en annan dimension, som om det var en osynlig vägg mellan honom och den övriga världen. Som om när han sträckte ut handen för att ta i något så omslöts den av gladpack. Likt ett omvänt ”Repulsion” där det var han som stod bakom väggen.
Till slut så kom bussen och han gjorde sig beredd att gå ombord. Emellertid så blev han kvar på muren – hann inte resa sig – för hans två vänner klev istället av och kom emot honom med lyckliga leenden och med hans packning emellan sig.
”Vart tog du vägen egentligen? Frågade den mordhotade efter lite tafatt kramande.
”Jag var helt säker på att du var död alltså”, sade den andre och tände en cigarett. ”Vill du ha?”
Han nickade och tog emot det utsträckta paketet och tände en.
”Nå´n jävel har snott min hatt”, sade han och drog ett djupt bloss och satte sig ner på muren igen. ”Jag måste ha en ny.”
Hans två kamrater tittade på varandra, skakade på huvudet och skrattade.
”Ok, vi går och köper en ny hatt till dig, din dåre”, sade den ene. ”Jag ska till och med betala den åt dig. En ny hatt? Ja mycket ska man höra. Vill du ha en öl förresten? Tyskarna skickade med några stycken.”
”Ja tack”, sade den numera hattlöse unge mannen. Tog emot ölen och öppnade den vant med cigarettändaren.

Based on a true story