Ett piano långt borta var allt som hördes. En ton här, en ton där, ingen melodi således utan spridda toner utan inbördes ordning. För övrigt så var det tyst, och mörkt och kallt efter golvet. För en stund sedan så blev en konservburk sparkad. Den rasslade fram över golvet och upplevelsen var som ett öronbedövande dån i tystnaden och han ryckte till skräckslagen. Tills han kom på att det var han själv som sparkat den.

”Hallå!” Ropade han och stod stilla och lyssnade. Ingenting hördes förutom det avlägsna pianot men mörkret var inte helt kompakt. En strimma ljus letade sig in genom taket, som ett spjut av eld, och han gick mot nedslagsplatsen. Han suckade och satte sig ner och vände sitt ansikte upp emot ljusstrålen och hans anletsdrag lystes upp som en fullmåne i natten. Han lyssnade till pianot igen och tonerna kom oftare nu och något som liknade en komposition kunde förnimmas. Han kände igen melodin men kunde inte placera tonföljden riktigt. När han reste sig stönade han ljudligt för den eviga värken i ryggen satte in igen – som en tolvtumsspik rakt in i korsryggen – och han gick lätt framåtböjd emot pianotonerna och stod till slut utanför en dörr. Den var låst. Handtaget var rostigt kunde han känna när han tog i det. Vredet var strävt och skrovligt och hans hand luktade metall när han förde den till näsan. Han försökte en gång till och tog i lite hårdare den här gången och nu gled dörren upp med ett knarrande på rostiga gångjärn.

Därinne var det lite ljusare och han såg att det fanns flera människor i rummet. Några dansade. En del tätt intill varandra och andra för sig själva i ett suggestivt vaggande till den nu alltmer påtagliga pianomusiken som även backades upp av en bas, en lågmäld gitarr som följde pianot i hälarna och en vispande virveltrumma. Allt hördes tydligt nu och han förstod inte varför han inte uppfattat musiken tidigare. En kvinna kom emot honom med utsträckta armar och han tog hennes händer och de dansade ut i halvmörkret. Hon lade sitt huvud mot hans axel och hon doftade gott av en parfym som han kände igen och han svävade som om han var berusad. Fötterna nuddade knappt golvet. Musiken letade sig in i hans huvud och omfamnade hans vindlingar och han ville lova vad som helst till vem som helst som kom i hans väg och han hade aldrig varit så lycklig tyckte han.

När musiken tystnade så ledde kvinnan honom till ett bord. En livréklädd kypare dök upp från ingenstans och serverade i höga glas en genomskinlig, pärlande dryck som när han drack av den fick hela hans kropp att pirra. Han vände sitt ansikte mot bordet intill och såg en man som satt och grät. Hela hans kropp var i konvulsioner av den häftiga gråten men ingenting hördes och mannen med glaset i sin hand såg frågande på sin kvinna mitt emot. Hon ruskade bara på huvudet och pekade på sin minimala klocka på sin vänstra handled. Skakade sedan ännu häftigare på skallen så håret stod som en sky omkring henne. Hon reste sig sedan plötsligt upp med vidöppna, stirrande ögon och skrek skräckslaget.

”Fy fan!” Sade han och satte sig upp i sängen.
”Vad är det?” sade hon som låg bredvid. Yrvaken och förvirrad tog hon honom i armen. ”Men du, du är ju alldeles genomsvettig.” Kvinnan satte sig även hon upp bredvid mannen och strök honom över kinden. ”Drömde du?”
”Skojar du”, sade han, böjde sig framåt och höll sig om huvudet med båda händerna. Han andades tungt och kände fortfarande parfymdoften i näsan. ”Du doftar som henne”, sade han tyst och lade sig ner igen på rygg och stirrade i taket.
”Som vem då?”
”Som hon som skrek.”

Det tog lång tid innan han somnade om och han låg länge och lyssnade till sin älsklings lugna andetag. Hon somnade alltid så snabbt. Han var avundsjuk på det. Själv kunde han ligga i både en och två timmar innan sömnen tog honom, bara för att exakt en timme senare vakna hungrig. Choklad hjälpte hade han kommit på så han gick helt enkelt upp och åt två rader Marabou mjölkchoklad och sedan somnade han och sov resten av natten. Varje natt var det likadant, oavsett när han gick och lade sig.

Han åt sin frukost ensam. Hans älskade hade gått till jobbet redan. Så var det varje morgon och han tyckte inte om det. Visserligen så fanns ju möjligheten att gå upp tillsammans med henne och han hade försökt men eftersom han sov så dåligt så hade han gett upp det förfarandet. Han dukade av frukosten och ställde in disken i diskmaskinen och gick och lade sig igen. Tog upp sin bok och läste en stund och somnade sedan om.
När han vaknade igen efter en timme så regnade det. Han hade drömt igen, fast inte lika intensivt som på natten. I stort sett samma dröm och den slutade alltid på samma sätt med att en vacker kvinna pekade på sin armbandsklocka och sedan skrek i panisk förskräckelse. Han kunde inte begripa varför och han hade försökt att rannsaka sig själv för att försöka hitta något som kunde förklara mardrömmen men inte lyckats.

Ett pianos lösryckta toner, ett mörkt rum med en ljusstråle, en dörr som han öppnade och sedan en lågmäld orkester, en gråtande man och folk som dansade och en vacker kvinna som visade på tiden och sedan skrek hjärtskärande. Så var drömmen. Inte varje natt, inte varannan heller men han drömde den och den skrämde honom från vettet och han vågade knappt somna längre.
Var det ett omen hade han tänkt? Ville kvinnan i drömmen berätta något för honom och vad i så fall? Att han tid var utmätt? Ville hon säga att något hemskt kommer att hända, och vad skulle det vara i så fall? Vad betydde dansen och den gråtande mannen?
Han gick ut på balkongen och tände en cigarett trots att han slutat. Det smakade inte gott så han fimpade igen. Han hade inte berättat för någon om drömmen och han tänkte inte göra det heller. Höll han på att bli galen? Det kändes så ibland och särskilt när drömmen varit så stark att han inte visste om han var vaken eller om han sov när den var slut. Han gick in igen och satte sig ner vid sin dator och gjorde upp en lista.

– Varför var det första rummet mörkt med en enda ljusstråle från taket, vad betydde det?
– Varför var det svårt att komma in i nästa rum?
– Varför kände han igen melodin som orkestern spelade och varför kunde han inte placera den?
– Vad betydde de dansande människorna och varför dansande några ensamma?
– Vem var kvinnan som han dansade med och varför kände han sig så lycklig under dansen?
– Vem var den gråtande mannen och varför hördes det inget när han grät?
– Varför pekade kvinnan på klockan?
– Varför skrek hon skräckslaget?

Han läste igenom listan och skrattade till. Undrade sedan vad skulle tjäna till och raderade den, ångrade, och sparade.
”Jag är galen.” Han reste sig upp och gick omkring i rummet och mumlade samma sak hela tiden. ”Jag är galen. Jag är galen. Jag är galen.” Han stannade framför fönstret i vardagsrummet och så på sin egen spegelbild. Han gjorde en grimas och sade sedan igen: ”Jag är verkligen spritt språngande galen.”

Han gick och satte sig vid datorn igen och tittade på vad han skrivit. Kanske att han överdrev det hela tänkte han. Drömmar var ju drömmar och inte så mycket att bry sig om och att du drömde samma sak några gånger var kanske inte så konstigt även om han inte hade hört talas om något liknande tidigare. Samma dröm två eller tre gånger fanns beskrivet på internet och förklarades med att något var tvunget att bearbetas i det undermedvetna. Men, hur många gånger hade han drömt samma dröm? Han tänkte efter och kom fram till att det handlade om tjugo gånger, minst.

”Inte normalt”, sade han högt. ”Det är inte normalt.”

Han stod på en hed. Vinden blåste snålt och vargar ylade långt borta. Han var naken men han frös inte. Nedanför honom i en dalgång låg ett hus och det lyste i fönstren. Ett gammalt trähus med snickarglädje, dalarött med vita knutar och han gick nerför en stig som ledde ner i sänkan. Han kunde höra ett piano som spelade. Ju närmare huset han kom desto högre blev musiken och när han till slut stod utanför ett fönster och kikade in såg  han att det satt en kvinna och spelade. En gammal kvinna, vacker men till åren kommen och hon var klädd i en svart klänning med spetsar och hennes långa, magra fingrar gled stillsamt fram över tangenterna och i rummet fanns dansande par och alla var nakna och alla såg lyckliga ut. Han längtade in. Ytterdörren var låst och hur han än slet och drog i dörrvredet så öppnades den inte. Han bankade frenetiskt på porten tills hans högra hand blödde men ingen  öppnade. Han började skrika och slog  hårdare och även sparkade på dörren men den förblev stängd. Till slut så gav han upp och började gå därifrån och när han gick stod alla de tidigare dansande paren i fönstren och såg efter honom. De ruskade alla på huvudet, pekade på sina klockor och han kunde se att de skrek i skräck för deras munnar var vidöppna och ögonen avspeglade fasa.

När han vaknade så stod han vid sovrumsdörren i vardagsrummet. Han hand värkte och han såg hur han blödde ymnigt och hur hela dörren var nerstänkt med blod. Han visste knappt var han var. Han grät och när han såg sig omkring så kände han knappt igen sig till en början. Han sjönk ner på golvet med ryggen mot den blodiga dörren och tårarna fortsatte att rinna. En tyst gråt. Nu mer för att han var rädd, livrädd och långsamt kom han tillbaka till rummet och började så smått att hitta trådarna igen. Han mindes inte att han somnat ens, eller var men han såg att det låg en fleecesfilt i soffan och antog att det var där han legat. Han händer skakade okontrollerat när han till slut reste sig upp och gick på darriga ben in i badrummet för att tvätta av sig. Han såg sig själv i badrumsspegeln. Såg att han var blek som ett lakan, såg skräck i sina ögon och att de var rödsprängda.  Han ruskade på huvudet och tittade på klockan och kunde konstatera att den var halv tre på eftermiddagen.

Han gick ut vardagsrummet igen och satte på lite musik. Bachs pianokonsert i D och han ställde sig vid fönstret och gungade med huvudet i takt med musiken och såg ut över området där han bodde. Långsamt återvände lugnet och som alltid så blev han lycklig av Bach. Mannen tittade ner på sin skadade högerhand, lindade av sig gasbindan och såg att det slutat blöda.

Det ringde på dörren.

Först tänkte han inte öppna. Trodde kanske att det var någon granne som undrade vad fan han höll på med därinne, men så beslutade han sig för att det kanske var något viktigt. Utanför dörren stod två poliskvinnor.

”Ja”, sade han frågande och kände hur en kyla spred sig inifrån och ända ut i fingerspetsarna.
En av de två poliserna frågade om han var den han var.
”Ja det är jag, vad är det som har hänt?”
Sedan frågade hon om hans älskling var den hon var och om hon bodde där ibland.
Han nickade och kände hur tårarna vällde upp i hans ögon.
”Kan vi gå in och sätta oss?” Frågade samma polis.
Den gråtande mannen vände sig om och gick före in i rummet.
De satte sig ner vid köksbordet.
Mannen sade ingenting utan satt bara och stirrade rakt fram oseende och väntade på det som han redan visste skulle komma.
”Hon är död.” Sade den andra poliskvinnan
Mannen nickade och tårarna föll ner på köksbordet
”Mördad.” Sade den första. ”Vet du något om detta?”
Han ruskade frenetiskt på huvudet och skrek rakt ut:
”Jag! Varför skulle jag veta något om detta?” Han slog med den högra fingertoppen hårt på sin armbandsklocka. ”Jag har varit hemma hela dagen och inte varit utanför dörren en sekund, vad fan menar ni egentligen? Mördad säger ni? Det här är ju för fan Sverige och vanligt folk blir inte mördade i Sverige!” Han reste sig upp och började gå runt i rummet.
”Vad har hänt med din hand?”
Han stirrade på henne och sedan på sin hand.
”Jag drömde och gick i sömnen och vaknade av att jag bankat på min sovrumsdörr tills jag blödde.” Han hörde själv hur sjukt det lät. ”Det är sant, jag vet, det låter helgalet men det är faktiskt precis vad som hände. Ni kan gå och kolla själva, det är fortfarande blod på dörren.” Han gick och satte sig igen. ”Hur gick det till?”
”Hon blev ihjälslagen av en okänd man på gatan. Fruktansvärt brutalt enligt vittnen”, sade den första polisen och spände ögonen i honom.
”Och jag stämmer in på beskrivningen”, sade han och gömde ansiktet i händerna.
”Just det, och efter vad vi sett här så är det nog bäst att du följer med till stationen.”
”Det här händer inte”, sade han men reste sig upp. ”Det var det här som skulle hända, det var detta som de varnade mig för.”
”Vilka då?”
Han tittade på först den ena poliskvinnan och sedan den andra, sänkte sedan blicken och såg ner i golvet.
”De i min dröm”, sade han och sträckte fram händerna.
De satte på honom handklovarna och ledde honom sedan ut ur lägenheten.
”Har du nycklar?” Frågade den ena polisen.
Han nickade. Hon slog igen dörren och lyfte sin radio till sin mun och sa:
”Vi har honom och tar in honom nu.”
När de gick nerför trapporna så hörde han hur ett piano spelade. Han kände äntligen igen melodin.

Nu är det ju så här att vis av egen erfarenhet så vet ju jag att det ska du aldrig göra. Stoppa huvudet i sanden alltså, som en struts, vilket inte heller är med sanningen överensstämmande, då strutsar aldrig hålls med sådant. Fastän om vi håller oss till själva förfarandet mer som en beskrivning av hur du handskas med en situation, så är detta med huvudet nerstoppat under markytan ingen bra idé. Icke desto mindre så känns det idag som om det är just det jag vill.

Det hopar sig nu. Kommer i stim så att säga.
Anledningar till att fly undan och gömma sig för det som pågår menar jag och det är det jag allra helst skulle vilja. Jag orkar inte lägga andras problem på mina axlar längre. Vill huka mig bakom planket, gömma mig bakom hörnet som en strykrädd hund, Vill krypa ner i mitt gryt som en skygg räv, stryka efter väggar som katter gör och stirra i marken som en folkskygg. Det är i den världen jag vill vara men det fungerar inte så för mig.
Icke desto mindre, varför ska jag egentligen försöka hjälpa människor som inte vill bli hjälpta? Som har iklätt sig förnekelsekostymen och aldrig kommer att ta den av sig. Som inte är ärliga mot en enda människa och minst av allt mot sig själva. Som flyr och flyr och är livrädda för att ta ansvar och omedvetet eller medvetet ser till att skapa en tillvaro som tillåter fortsatta svek och halsbrytande promenader på den vassa eggen. Jag har försökt vägleda så många gånger och alltid misslyckats för människor vill inte bli vägledda och denna min strävan är antagligen ett uttryck för den första dödssynden. Så jag måste försöka låta bli den här gången.

Någon jag känner väl har flytt. Lämnat mig och alla sina nära och kära för att försöka komma undan ett problem som han haft en lång tid. Visserligen så har han varit på flykt i hela sitt liv men nu har konsekvensdemonerna verkligen satt sina tänder i honom och han står inte längre ut med att se dem i ögonen varje dag så han har rest långt, långt bort. Bränt alla sina skepp, det vill säga mobiltelefonen, så att ingen kan nå honom om han inte själv vill och han tänker börja om säger han. Skapa sig ett nytt liv för det är det förra, påstår han, som har gjort att det blev som det blev.
Låt honom tro det säger jag. Förr eller senare så måste han se sanningen i vitögat och då är det upp till honom om han vill och orkar göra något åt det.
Jag blir bara förbannad när jag tänker på hur in i helvete dum han är och ärligt talat så är jag så less på att höra hans ursäkter, att lyssna till hans lögner, och behöva att höra på hans upprördhet när jag ifrågasätter hans utsagor att det känns som om jag vill kräkas. Fastän det som smärtar mig mest och gör att jag blöder är att han tror på dem själv.

Mitt hem är där jag vill vara och ingen annanstans och när jag inte är där så känner jag mig vilsen och förlorad och du måste resa sägs det. Du är tvungen att ta dig ut världen för att vidga dina vyer och jag tvingade mig själv ut i Europa när jag var ung och idag så vet jag inte varför riktigt.
Jag trivdes egentligen bäst i tryggheten med mina vänner, med min bror och mina föräldrar. Jag skapade en bild av mig själv som den modige unge mannen som på egen hand, ensam på ett tåg, fort fram över dunkande skenor, gav sig ut i världen för att söka efter sanningar och ny idéer men jag var rädd hela tiden och längtade hem mer än jag längtade ut.
Emellertid så är jag glad att jag gjorde mina resor och även om jag var rädd så var det danande och jag är stolt över att jag vågade.
Jag har bestämt mig för att inte ha dåligt samvete längre. Jag har betalat mina skulder och det som jag har gjort är gjort och jag behöver inte längre andra människors godkännande för att leva mitt liv, och en vän skrev till mig med anledning av denna min ståndpunkt, att jag har blivit vuxen nu.
Jag log när jag läste det och tänkte att det var väl jävligt synd att det skulle ta så lång tid.

Rödhaken har kommit, den bara kvistens sångare, och den spelar på sin lilla silverflöjt när solen skiner men det är bara tre grader varmt och vinden som ligger på ifrån norr biter mig i skinnet där jag går.
Jag längtar efter värmen nu. Bär fortfarande vinterjacka och mössa men det känns i luften att våren är på gång. Om inte annat så hörs det på fågelsången. För även våra stannfåglar har fått vårfnatt och gråsparvar och pilfinkar och koltrastar – som faktiskt är en stannfågel – gör sitt bästa för att överrösta varandra och nu har bofinken kommit och dess välkända drill ekar i den lilla dungen nedanför vårt hus och som sagt rödhaken. När björkarna har musöron, det vill säga när bladen har krupit ur sina knoppar och är stora som just musöron, då kommer lövsångaren och sedan brakar det löst. Den stora fågelkakafonin är då här och för mig som gillar fåglar så är det rena paradiset.

Jag ska försöka att inte gräva ner mig i oro över han som lämnat oss. Jag hoppas att han överlever och att han kommer tillbaka som en ny människa och inte i en plastpåse.
Jag vet!
Jag är fruktansvärd, men det är mitt sätt att förbereda mig på kommande katastrofer och jag har alltid gjort så och trodde att jag slutat. Så är inte fallet tydligen.

Jag försökte in i det sista att få honom att ta reson och stanna kvar och se sina monster i ögonen, och när han var svag så nådde jag fram och en strimma hopp tändes i min själ. Sedan efter ett par dagar, när han mådde bättre, så åkte den gamla välkända och nötta maskeraddräkten på igen. Den som har förnekelseemblem ditsydda på bröstfickan och han bad mig i stort sett att hålla käften och sköta mig själv.
Så jag gör det då. För jag vet att det inte är någon idé om han själv inte inser vad han håller på med.

Icke förty så gråter jag i mitt hjärta. Gråter över att han troligen tänker lägga ytterligare år till ingen nytta på sina axlar. Fäller bittra tårar över att han inte inser vad jag har insett och över att han inte förstår att det finns ett annat liv än det han med ganska stor sannolikhet kommer att leva ännu en tid. Ett liv som är så mycket bättre än allt annat. Ett ärligt liv. Ett liv som är baserat på sanningar och inte lögner. Ett liv av omtanke, ödmjukhet och kärlek och en tillvaro fri från vansinne och omtumlande tankevurpor. Ett liv där du kan vara säker på att det du säger är din sanning och inte något som dina demoner viskat i ditt öra.

Idag är en bra dag för frihet, och i morgon, och nästa dag. Lägg dig på rygg ikväll om det är stjärnklart och du kan vara säker på att de stjärnor du ser, de ser jag också och du kan få vad du vill om du ber om det, precis vad som helst. Du kan lossa dina bojor med bara en handledsvrickning om det är vad du vill göra eller också kan du förbli fängslad om det är vad du föredrar.

Det finns inget universum, allt är en chimär, det är ju vad jag brukar säga. Trots att det förhåller sig på det sättet så är det nog en god idé om vi hittar ett bra sätt att förhålla oss till den här låtsasvärlden som motsvarar vår fattningsförmåga. Sedan, när vi förstår, kan vi flyga.

God morgon och god natt varje dag mitt blod, var du än är…

Fan vad jag är trött på alkohol i allmänhet, och på hur det ses på alkohol i det här samhället i synnerhet. Den vånda och misär vin och öl och sprit skapar för människor som hamnar i ett beroendetillstånd är fruktansvärd och att det trots detta varje dag basuneras ut i teve hur trevligt det är och gott och hur underbart livet blir om du dricker gör mig vansinnig.

Har du någon gång hört någon säga att ”Det är ok att knarka, bara du knarkar ansvarsfullt?”
Nej så klart att du inte har för knark är förbjudet och inte accepterat i samhället.
Alkohol däremot, är så in i helvete accepterat och nästan ett måste för alltför många människor. Är det fest så blir festen mycket trevligare om du dricker vin eller öl, så är det ju, eller hur? Och dricker du inte så är du suspekt och har med all säkerhet alkoholproblem och har du det så är du en karaktärssvag människa och lite mindre värd än oss andra som minsann kan dricka och klara vår sprit.

Det är förkastligt att dricka alkohol om du är ung, det är de flesta överens om. ”Du ska inte dricka före arton års ålder. din hjärna kan bli skadad för den är inte färdigutvecklad ännu”, låter det. ”Men sedan, när du blir äldre då är det helt ok att dricka. Bara du dricker ansvarsfullt.”
Men vad fan!
Varför ska du dricka överhuvudtaget? Vad är meningen med det?

Samhällets kostnader för de skador som alkoholen orsakar beräknas till fyrtiofem miljarder kronor per år*.

Oaktat detta så ser du varje kväll i teve hur vackra människor dricker och skålar och det är rustika miljöer med skepparkransbeprydda fiskare som sitter framför öppna brasor och dricker whisky. Eller också ser du välskapta kvinnor och män med glittrande glas i händerna och solen ler och kartongerna eller flaskorna står på vackert dukade bord och klänningarna är vita och skäggen välansade och herregud! Vad det är underbart med alkohol.

Låt oss nu istället flytta kameran till de som sitter utanför systembolaget och väntar på att det ska öppna. Zooma in på de djupt liggande ögonen, de solkiga kläderna och låt kameran svepa över glädjen som finns här bland dessa skrattande, ensamma människor som har  som enda gemensamma nämnare att få i sig så mycket alkohol som behövs för att de ska klara dagen utan skakningar och abstinens. Se så lyckliga de är över att äntligen få öppna sin första öl för dagen och låt oss sedan följa med dem upp i skogen utanför köpcentrumet där de har inrett sitt vardagsrum med kartonger och ditburna parkbänkar. Nu kan vi äntligen på riktigt få uppleva den lycka som alkohol skänker dessa priviligierade män och kvinnor.

Så, nu är det dags att filma den kostymklädde affärsmannen som just lämnat affären med den gröna skylten med två flaskor vodka i portföljen. Vi följer med honom in på toaletten på hans arbete där han efter att ha tagit två rejäla klunkar ur en av buteljerna, häller ut vattnet ur lokaflaskan och istället fyller den med vodka. Se honom sedan sitta vid sitt skrivbord med lokaflaskan på bordet och då och ta sig en sipp, för du vet ju hur törstig du kan bli av att sitta framför en dator hela dagen.
Dagen är slut nu och det är dags att åka hem till familjen. Självklart så tar han bilen, det var ju många timmar sedan han drack senast, eller hur?

Jag går inte in på vad som hände sedan. Struntar i att nämna barnet som sprang ut utanför bilen och blev påkört av vår välklädde affärsman. Jag undviker att ta upp det faktum att barnet blev förlamat från halsen och nedåt och jag hoppar över att bilföraren som dömdes till två års fängelse, nu är ute igen och fortsätter att dricka Loka på jobbet.

Istället så låter vi kameran gå och flyttar oss hem till familjen där pappan under ett kraftigt alkoholrus slagit sin fru halvt medvetslös och där barnen i skräck har låst in sig på sitt rum för att komma undan demonen som en gång var deras pappa. Här kan vi verkligen på allvar se hur mycket lycka alkohol skänker sina brukare, och hur glada barnen är över att pappa köper just det vin som teve fyra gjorde reklam för kvällen innan.

Vi tar oss nu en tur ut på stadens gator för att där filma den glädje som sprit och vin och öl låter oss människor uppleva.
Se där hur en ung kvinna blir våldtagen i en park av några kraftigt berusade män. Låt oss ta en närbild på hennes leende anlete när det blir tredje mannens tur och låt oss lyssna på de glada skratt som ackompanjerar händelsen.

Efter denna lyckliga tilldragelse så är det dags att göra ett svep inne på pubar och restauranger så här på eftermiddagen för att föreviga och naturligtvis spela in alla dessa intelligenta konversationer som förs vid bord och bardiskar under inflytandet av denna underbara alkohol.

Det är ju AW (After Work) nu för Guds skull.

Låt oss lyssna lite närmare på de förolämpningar som kastas i ansiktet på de som inte håller måttet varken här eller på arbetet. Hör hur underbart hånskratten ekar och hör hur det krasar när de som i nyktert tillstånd inte når upp över vattenytan, ställer sig upp och trampar på andra för att få luft.
Vi följer sedan den mobbade hem och filmar i smyg när hon eller han gråter sig till sömns.

”Kommer inte mamma snart?” Frågar barnet på fritids. ”Var kan hon vara?” Vi vet, för vi har just fångat in henne i vår kamera där hon sitter på en uteservering och dricker sitt tredje glas med vin innan hon hämtar sitt barn. Det är ju så skönt att koppla av en stund efter jobbet och att hon glömde bort tiden en aning och kommer att lukta när hon hämtar sin telning gör absolut ingenting. För se bara hur lycklig hon ser ut och hör hur mycket hon pratar och hur överdrivet trevlig hon låter. Skönt att hon har ett par tetrapack med billigt vin i väskan så att hon kan fortsätta vara glad hela kvällen.

Som en avslutning så tar vi kameran med upp till sjukhuset för att filma de utvalda lyckliga som ligger med leverskador och dåligt fungerade bukspottskörtlar. Vi förevigar också alla underbara benbrott och armbrott och offer för misshandel till följd av det fantastiska Pinnvinet och vi gör en intervju med den våldtagna flickan för verkligen få en inblick i hur lycklig hon nu känner sig och hur glad hon är över att alkohol finns.

Hissen ner till psykologmottagningen nu, skynda er, häng med, så hinner vi kanske få på film hur de som blivit drabbade av alkoholen sekundärt så att säga, lägger ut texten om hur fantastiskt de tycker att det är att deras män eller kvinnor dricker och hur tomt och innehållslöst livet skulle te sig om inte deras partner var full var och varannan kväll.
Men vad nu, titta på klockan, hon är alldeles för mycket och jag som hade tänkt att vi skulle tagit en tripp till dårhuset för att filma de som verkligen tagit klivet över till lyckans land och är så glada att de bara sitter och flinar hela tiden. Vi får ta det en annan gång och kom ihåg, att den som väntar på en drink, väntar aldrig för länge

Innan vi åker hem  och redigerar filmen för att i morgon kväll på bästa sändningstid låta den gå på alla kanaler samtidigt, låt oss svänga förbi kyrkogården och se på alla glada män och kvinnor som med milda leenden står vid sina minnesstenar och tänker tillbaka på hur roligt livet var tillsammans med den alkoholiserade  partnern. Vi låter kameran panorera över alla gravstenar och ser solen gå ner och skuggorna bli långa. Sedan släcker vi ner och, that´s a wrap folks

How smooth is that?

*Källa: C.A.N (centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning)

Jag har alltid gillat påsken. Jul kommer på andra plats. Jag vet inte riktigt varför men redan som liten pojke så såg jag alltid mer fram emot påsken än julafton och julhelgen.
Det fanns något mystiskt med påsken . Det här med korsfästelsen, Herodes, Judas svek och återuppståndelsen gjorde att jag med stora ögon såg på de teveprogram som handlade om detta med ett intresse som gränsade till det morbida. Jag uppskattade påskharen mer än jultomten och det här med påskägg som jag fick leta efter var så spännande.

Det har väl med våren att göra också antar jag. Att livet återvänder efter några långa mörka vintermånader. Vårfåglar och spirande rabatter, värmande sol för mitt tidvis förmörkade sinne gör mig till en lycklig man. Det finns en glädje i påsken trots att vi spikade upp mannen som många anser var vår frälsare. En optimism sprider sig som en farsot bland innevånarna i vårt solfattiga land och bilderna på facebook visar rosévin och immande ölglas och bubblande champagne. Människor ler och skrattar och det cyklas.
Cykling ja, allvarligt talat, måste du verkligen klä dig i åtsittande cykelbyxor och ha en tvåhjuling som kostar lika mycket som en lätt motorcykel, och är det verkligen tvunget att se ut som om vore du från en annan planet för att motionera på cykel. Allt som oftast så ser jag dem, medelålders män – det är nästan bara män – på dessa tunnhjuliga racercyklar med bälten runt midjan och någon slags dator på cykelstyret och det är seriöst nu, dödligt seriöst och trafikregler gäller inte för dessa framåtböjda utomjordingar på sina maskiner.
Nåväl, det var ju inte det jag skulle skriva om. Det var ju påsken ju, men det var väl en helvetes tur att det inte fanns cyklar då Jesus och hans lärjungar drog fram över Jerusalems gator och torg. En syn för gudar hade det varit i alla fall, och en scen som nog skulle platsat i uppföljaren till ”Life of Brian” om det funnits någon.

Jag minns den där påsken för länge sedan och hur gräset doftade i lekparken, i skymningen. Jag kommer så väl ihåg ditt långa mörka hår och jag minns hur koltrasten trollade med tonerna och hur de dansade i dina lockar. Hur rak du var i ryggen när du gungade är en målning jag har i min själ och hur mitt hjärta slog sina varma slag och hur mina händer frös ety kedjorna som höll gungorna var kalla. Och du var så vacker men rädslan höll min mun så tyst och försynt. Då när gräset var vått, och mina basketskor så fuktiga, den där våren, när jag var ung, och livet fortfarande var ett äventyr.
Hur som helst så är jag äldre nu men påsken är kärlek för mig och jag föddes i april och det liv som jag lever idag är ett bevis på att det går att hitta tillbaka till mystiken i tillvaron. Allt som oftast så är jag fortfarande den kärlekstörstande unge man som jag var en gång i Hälsinggården med de där flickorna som vi träffade på ungdomsdiskot. Marie och Anna-Karin och Marie-Louise och Monica och så hon som jag älskade mest av alla men som jag i skrivande stund inte kommer ihåg namnet på.
Det är konstigt. För bara ett halvår sedan så mindes jag och jag kommer ihåg var hon bodde och den där stora granen som växte på hennes tomt där jag stod och gömde mig för att försöka få en skymt av henne genom vardagsrumsfönstret. Jag har glömt ditt namn, förlåt mig.
Nej! Nu minns jag. Åsa hette du ju, hur kunde jag glömma? Åsa den blyga och tysta och vi hade verkligen blivit ett sorgligt par. Jag var lika blyg som du och det var ett mirakel att vi vågade kyssa varandra den där gången i det lilla trähuset i vår lekpark med gungorna. Men jag glömmer det aldrig och jag var bara tolv år gammal.

Jag är en påskhare med skiftande öron och vaksamma ögon. Jag är en bringare av glädje och godis och jag sitter på vår gräsmatta om kvällarna och spanar efter faror och min själ är lika stilla som min kropp. Jag sover med ett öga öppet och jag vaknar av minsta ljud och när talgoxarna i buskarna intill mitt hus börjar äta ur fröautomaten som jag satt upp med frön från Lidl så ligger jag stilla och lyssnar. Skator gillar också frön, de som ramlat ner på marken, och som stora svarta och vita demoner slåss de om överblivna fågelfrön med varandra och det är ett liv och ett kiv och det är vår. Din kropp är varm och mjuk intill min och ditt hår som en flagga på kudden och jag snusar i din nacke. Skuttar sedan på spänstiga bakben ut i köket och lagar frukost åt dig och när vi ätit så letar barnen efter äggen och det är påskafton. Det är vår.
Och jag älskar verkligen påsken.

Jag minns en gång när jag var grabb och bodde i Dalarna. Det var mycket fiske på den tiden både på vintern och på våren och ja, året runt faktiskt. Antingen så fiskade jag själv eller  också så var jag ute med min pappa. Vi anglade på vintrarna.

Vet ni hur det går till när du anglar? Du borrar till att börja med en helvetes massa hål i isen med en isborr som har lite större diameter än en vanlig dito. Placerar en pinne med ett hjul på som håller linan invid hålet och sedan är där en krok som inte liknar något annat och på den trär du upp en levande mört som du sänker ner i vattnet. När mörten befinner sig på rätt avstånd från bottnen så lägger du linan över en sprättbåge som är fästad på själva donet. När gäddan sedan hugger så drar den linan av sprättbågen som då viftar med sin röda markering att, nu jävlar!  Du kan även kombinera sprättbågens viftande med en knallkork som smäller när gäddan hugger. Fastän det tycker jag inte om. Det stör naturupplevelsen.

Det finns en sjö i närheten av Falun som heter ”Flädran”. Den är bara cirka en meter djup och på vårarna är isen tunn som ett skinn på chokladen vi drack jag och brorsan. Så när vi sprang på ”fällningarna” som det heter så skvätte vattnet upp ur hålen vi borrat och det var ett under att isen inte brast. Vi frågade vår far om han inte var orolig. Det var han inte.

”Det är ju bara en meter djupt”, sa han. ”Och simma det kan ni väl?”

Till saken hör att både jag och min bror var aktiva simmare i traktens simklubb. Så vi kunde verkligen simma, och det gjorde vi jämt. Två gånger om dagen sex dagar i veckan låg vi i den där förbannade poolen och det gick en demon vid bassängkanten och skrek och visslade. Marie var snyggast, Mats var bäst – om du räknar bort de inhyrda stjärnorna – och jag var tjockast. Det var inte lätt att vara överviktig som simmare. Om du spelar fotboll till exempel, eller ishockey, eller om du utövar någon annan sport där du är påklädd så är den enda gången som det syns att du inte är den smärtaste i världen i duschen. Som simmare har du badbyxor eller baddräkt och försök att dölja fetma när du har simbyxor på dig om du kan. Nåväl, det var som det var och det är inte mycket jag kan göra åt den saken nu. Jag gjorde det sedan, gick ner i vikt alltså, och det har jag skrivit om tidigare, men då hade jag slutat att simma.

Det känns ibland som om jag tillbringat hela mitt liv på tunn is. Som om jag varit tvungen att väga varje steg och med stor försiktighet ta mig fram över frusna vida vatten. Alltid så rädd och alltid så mån om att inte visa det. Så jag klampade till synes oförskräckt på, och vattnet skvätte ur hålen, men inte brast isen, inte förrän långt senare. Det hade kanske varit bra om den gjort det tidigare tänker jag idag.

Härom dagen så slog det mig.

Det känns som om mitt liv började igår sa jag till min fru. Hon log och sade att det hade hon också tänkt på. Vi satte oss ner en stund och dryftade den nya insikten och funderade över varför vi inte hade sett till att livet började för flera år sedan. Vi kom inte fram till något bra svar och när jag ställde frågan om vad alla år innan igår hade varit bra för så log hon och sade att allt har en mening.

Det har hon naturligtvis alldeles rätt i

Den is jag träder idag är tjock och bär bra. Den är lika tjock som den på sjön ”Runn” den gången vi tog bilen ut till vårt angelställe. För övrigt, att borra femton hål i metertjock is är inget för veklingar det kan jag lova, men det var inte det jag skulle skriva om.

Jag har byggt ett höghus på den is jag går på idag så säker är den och om ni har hört låten  A ten storey lovesong med The stone Roses, så är det just det höghuset som jag har byggt. Jag står högst upp i den översta våningen tillsammans med mina kära nu, och vi ser ut över världen med tillförsikt och solen går upp och den går ner och varje dag är i stort sett likadan som den andra och det är det som är det fina förstår ni. För jag har lärt mig att uppskatta det ordinära. Den där lilla promenaden ner till Lidl till exempel, vilket mirakel är inte det om du går tillsammans med din son som pratar om allting som faller honom in. Att dricka kaffe på uteplatsen på baksidan med katten som enda sällskap. Hur fantastiskt är inte det om solen skiner och det är sommar. Ja, ni förstår vad jag menar. Jag behöver inte längre jaga efter sensationer och kickar och jag behöver inget särskilt att se fram emot. Att bara leva räcker för mig. Att får vara med om det här underbara vanliga livet är ett mirakel i sig och jag behöver inget annat.

Och det är någonting som jag aldrig trodde att jag skulle säga.