Huvudet i sanden…

struts

Nu är det ju så här att vis av egen erfarenhet så vet ju jag att det ska du aldrig göra. Stoppa huvudet i sanden alltså, som en struts, vilket inte heller är med sanningen överensstämmande, då strutsar aldrig hålls med sådant. Fastän om vi håller oss till själva förfarandet mer som en beskrivning av hur du handskas med en situation, så är detta med huvudet nerstoppat under markytan ingen bra idé. Icke desto mindre så känns det idag som om det är just det jag vill.

Det hopar sig nu. Kommer i stim så att säga.
Anledningar till att fly undan och gömma sig för det som pågår menar jag och det är det jag allra helst skulle vilja. Jag orkar inte lägga andras problem på mina axlar längre. Vill huka mig bakom planket, gömma mig bakom hörnet som en strykrädd hund, Vill krypa ner i mitt gryt som en skygg räv, stryka efter väggar som katter gör och stirra i marken som en folkskygg. Det är i den världen jag vill vara men det fungerar inte så för mig.
Icke desto mindre, varför ska jag egentligen försöka hjälpa människor som inte vill bli hjälpta? Som har iklätt sig förnekelsekostymen och aldrig kommer att ta den av sig. Som inte är ärliga mot en enda människa och minst av allt mot sig själva. Som flyr och flyr och är livrädda för att ta ansvar och omedvetet eller medvetet ser till att skapa en tillvaro som tillåter fortsatta svek och halsbrytande promenader på den vassa eggen. Jag har försökt vägleda så många gånger och alltid misslyckats för människor vill inte bli vägledda och denna min strävan är antagligen ett uttryck för den första dödssynden. Så jag måste försöka låta bli den här gången.

Någon jag känner väl har flytt. Lämnat mig och alla sina nära och kära för att försöka komma undan ett problem som han haft en lång tid. Visserligen så har han varit på flykt i hela sitt liv men nu har konsekvensdemonerna verkligen satt sina tänder i honom och han står inte längre ut med att se dem i ögonen varje dag så han har rest långt, långt bort. Bränt alla sina skepp, det vill säga mobiltelefonen, så att ingen kan nå honom om han inte själv vill och han tänker börja om säger han. Skapa sig ett nytt liv för det är det förra, påstår han, som har gjort att det blev som det blev.
Låt honom tro det säger jag. Förr eller senare så måste han se sanningen i vitögat och då är det upp till honom om han vill och orkar göra något åt det.
Jag blir bara förbannad när jag tänker på hur in i helvete dum han är och ärligt talat så är jag så less på att höra hans ursäkter, att lyssna till hans lögner, och behöva att höra på hans upprördhet när jag ifrågasätter hans utsagor att det känns som om jag vill kräkas. Fastän det som smärtar mig mest och gör att jag blöder är att han tror på dem själv.

Mitt hem är där jag vill vara och ingen annanstans och när jag inte är där så känner jag mig vilsen och förlorad och du måste resa sägs det. Du är tvungen att ta dig ut världen för att vidga dina vyer och jag tvingade mig själv ut i Europa när jag var ung och idag så vet jag inte varför riktigt.
Jag trivdes egentligen bäst i tryggheten med mina vänner, med min bror och mina föräldrar. Jag skapade en bild av mig själv som den modige unge mannen som på egen hand, ensam på ett tåg, fort fram över dunkande skenor, gav sig ut i världen för att söka efter sanningar och ny idéer men jag var rädd hela tiden och längtade hem mer än jag längtade ut.
Emellertid så är jag glad att jag gjorde mina resor och även om jag var rädd så var det danande och jag är stolt över att jag vågade.
Jag har bestämt mig för att inte ha dåligt samvete längre. Jag har betalat mina skulder och det som jag har gjort är gjort och jag behöver inte längre andra människors godkännande för att leva mitt liv, och en vän skrev till mig med anledning av denna min ståndpunkt, att jag har blivit vuxen nu.
Jag log när jag läste det och tänkte att det var väl jävligt synd att det skulle ta så lång tid.

Rödhaken har kommit, den bara kvistens sångare, och den spelar på sin lilla silverflöjt när solen skiner men det är bara tre grader varmt och vinden som ligger på ifrån norr biter mig i skinnet där jag går.
Jag längtar efter värmen nu. Bär fortfarande vinterjacka och mössa men det känns i luften att våren är på gång. Om inte annat så hörs det på fågelsången. För även våra stannfåglar har fått vårfnatt och gråsparvar och pilfinkar och koltrastar – som faktiskt är en stannfågel – gör sitt bästa för att överrösta varandra och nu har bofinken kommit och dess välkända drill ekar i den lilla dungen nedanför vårt hus och som sagt rödhaken. När björkarna har musöron, det vill säga när bladen har krupit ur sina knoppar och är stora som just musöron, då kommer lövsångaren och sedan brakar det löst. Den stora fågelkakafonin är då här och för mig som gillar fåglar så är det rena paradiset.

Jag ska försöka att inte gräva ner mig i oro över han som lämnat oss. Jag hoppas att han överlever och att han kommer tillbaka som en ny människa och inte i en plastpåse.
Jag vet!
Jag är fruktansvärd, men det är mitt sätt att förbereda mig på kommande katastrofer och jag har alltid gjort så och trodde att jag slutat. Så är inte fallet tydligen.

Jag försökte in i det sista att få honom att ta reson och stanna kvar och se sina monster i ögonen, och när han var svag så nådde jag fram och en strimma hopp tändes i min själ. Sedan efter ett par dagar, när han mådde bättre, så åkte den gamla välkända och nötta maskeraddräkten på igen. Den som har förnekelseemblem ditsydda på bröstfickan och han bad mig i stort sett att hålla käften och sköta mig själv.
Så jag gör det då. För jag vet att det inte är någon idé om han själv inte inser vad han håller på med.

Icke förty så gråter jag i mitt hjärta. Gråter över att han troligen tänker lägga ytterligare år till ingen nytta på sina axlar. Fäller bittra tårar över att han inte inser vad jag har insett och över att han inte förstår att det finns ett annat liv än det han med ganska stor sannolikhet kommer att leva ännu en tid. Ett liv som är så mycket bättre än allt annat. Ett ärligt liv. Ett liv som är baserat på sanningar och inte lögner. Ett liv av omtanke, ödmjukhet och kärlek och en tillvaro fri från vansinne och omtumlande tankevurpor. Ett liv där du kan vara säker på att det du säger är din sanning och inte något som dina demoner viskat i ditt öra.

Idag är en bra dag för frihet, och i morgon, och nästa dag. Lägg dig på rygg ikväll om det är stjärnklart och du kan vara säker på att de stjärnor du ser, de ser jag också och du kan få vad du vill om du ber om det, precis vad som helst. Du kan lossa dina bojor med bara en handledsvrickning om det är vad du vill göra eller också kan du förbli fängslad om det är vad du föredrar.

Det finns inget universum, allt är en chimär, det är ju vad jag brukar säga. Trots att det förhåller sig på det sättet så är det nog en god idé om vi hittar ett bra sätt att förhålla oss till den här låtsasvärlden som motsvarar vår fattningsförmåga. Sedan, när vi förstår, kan vi flyga.

God morgon och god natt varje dag mitt blod, var du än är…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s