På tunn is…

angledon

Jag minns en gång när jag var grabb och bodde i Dalarna. Det var mycket fiske på den tiden både på vintern och på våren och ja, året runt faktiskt. Antingen så fiskade jag själv eller  också så var jag ute med min pappa. Vi anglade på vintrarna.

Vet ni hur det går till när du anglar? Du borrar till att börja med en helvetes massa hål i isen med en isborr som har lite större diameter än en vanlig dito. Placerar en pinne med ett hjul på som håller linan invid hålet och sedan är där en krok som inte liknar något annat och på den trär du upp en levande mört som du sänker ner i vattnet. När mörten befinner sig på rätt avstånd från bottnen så lägger du linan över en sprättbåge som är fästad på själva donet. När gäddan sedan hugger så drar den linan av sprättbågen som då viftar med sin röda markering att, nu jävlar!  Du kan även kombinera sprättbågens viftande med en knallkork som smäller när gäddan hugger. Fastän det tycker jag inte om. Det stör naturupplevelsen.

Det finns en sjö i närheten av Falun som heter ”Flädran”. Den är bara cirka en meter djup och på vårarna är isen tunn som ett skinn på chokladen vi drack jag och brorsan. Så när vi sprang på ”fällningarna” som det heter så skvätte vattnet upp ur hålen vi borrat och det var ett under att isen inte brast. Vi frågade vår far om han inte var orolig. Det var han inte.

”Det är ju bara en meter djupt”, sa han. ”Och simma det kan ni väl?”

Till saken hör att både jag och min bror var aktiva simmare i traktens simklubb. Så vi kunde verkligen simma, och det gjorde vi jämt. Två gånger om dagen sex dagar i veckan låg vi i den där förbannade poolen och det gick en demon vid bassängkanten och skrek och visslade. Marie var snyggast, Mats var bäst – om du räknar bort de inhyrda stjärnorna – och jag var tjockast. Det var inte lätt att vara överviktig som simmare. Om du spelar fotboll till exempel, eller ishockey, eller om du utövar någon annan sport där du är påklädd så är den enda gången som det syns att du inte är den smärtaste i världen i duschen. Som simmare har du badbyxor eller baddräkt och försök att dölja fetma när du har simbyxor på dig om du kan. Nåväl, det var som det var och det är inte mycket jag kan göra åt den saken nu. Jag gjorde det sedan, gick ner i vikt alltså, och det har jag skrivit om tidigare, men då hade jag slutat att simma.

Det känns ibland som om jag tillbringat hela mitt liv på tunn is. Som om jag varit tvungen att väga varje steg och med stor försiktighet ta mig fram över frusna vida vatten. Alltid så rädd och alltid så mån om att inte visa det. Så jag klampade till synes oförskräckt på, och vattnet skvätte ur hålen, men inte brast isen, inte förrän långt senare. Det hade kanske varit bra om den gjort det tidigare tänker jag idag.

Härom dagen så slog det mig.

Det känns som om mitt liv började igår sa jag till min fru. Hon log och sade att det hade hon också tänkt på. Vi satte oss ner en stund och dryftade den nya insikten och funderade över varför vi inte hade sett till att livet började för flera år sedan. Vi kom inte fram till något bra svar och när jag ställde frågan om vad alla år innan igår hade varit bra för så log hon och sade att allt har en mening.

Det har hon naturligtvis alldeles rätt i

Den is jag träder idag är tjock och bär bra. Den är lika tjock som den på sjön ”Runn” den gången vi tog bilen ut till vårt angelställe. För övrigt, att borra femton hål i metertjock is är inget för veklingar det kan jag lova, men det var inte det jag skulle skriva om.

Jag har byggt ett höghus på den is jag går på idag så säker är den och om ni har hört låten  A ten storey lovesong med The stone Roses, så är det just det höghuset som jag har byggt. Jag står högst upp i den översta våningen tillsammans med mina kära nu, och vi ser ut över världen med tillförsikt och solen går upp och den går ner och varje dag är i stort sett likadan som den andra och det är det som är det fina förstår ni. För jag har lärt mig att uppskatta det ordinära. Den där lilla promenaden ner till Lidl till exempel, vilket mirakel är inte det om du går tillsammans med din son som pratar om allting som faller honom in. Att dricka kaffe på uteplatsen på baksidan med katten som enda sällskap. Hur fantastiskt är inte det om solen skiner och det är sommar. Ja, ni förstår vad jag menar. Jag behöver inte längre jaga efter sensationer och kickar och jag behöver inget särskilt att se fram emot. Att bara leva räcker för mig. Att får vara med om det här underbara vanliga livet är ett mirakel i sig och jag behöver inget annat.

Och det är någonting som jag aldrig trodde att jag skulle säga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s