Det här med påsken…

Jag har alltid gillat påsken. Jul kommer på andra plats. Jag vet inte riktigt varför men redan som liten pojke så såg jag alltid mer fram emot påsken än julafton och julhelgen.
Det fanns något mystiskt med påsken . Det här med korsfästelsen, Herodes, Judas svek och återuppståndelsen gjorde att jag med stora ögon såg på de teveprogram som handlade om detta med ett intresse som gränsade till det morbida. Jag uppskattade påskharen mer än jultomten och det här med påskägg som jag fick leta efter var så spännande.

Det har väl med våren att göra också antar jag. Att livet återvänder efter några långa mörka vintermånader. Vårfåglar och spirande rabatter, värmande sol för mitt tidvis förmörkade sinne gör mig till en lycklig man. Det finns en glädje i påsken trots att vi spikade upp mannen som många anser var vår frälsare. En optimism sprider sig som en farsot bland innevånarna i vårt solfattiga land och bilderna på facebook visar rosévin och immande ölglas och bubblande champagne. Människor ler och skrattar och det cyklas.
Cykling ja, allvarligt talat, måste du verkligen klä dig i åtsittande cykelbyxor och ha en tvåhjuling som kostar lika mycket som en lätt motorcykel, och är det verkligen tvunget att se ut som om vore du från en annan planet för att motionera på cykel. Allt som oftast så ser jag dem, medelålders män – det är nästan bara män – på dessa tunnhjuliga racercyklar med bälten runt midjan och någon slags dator på cykelstyret och det är seriöst nu, dödligt seriöst och trafikregler gäller inte för dessa framåtböjda utomjordingar på sina maskiner.
Nåväl, det var ju inte det jag skulle skriva om. Det var ju påsken ju, men det var väl en helvetes tur att det inte fanns cyklar då Jesus och hans lärjungar drog fram över Jerusalems gator och torg. En syn för gudar hade det varit i alla fall, och en scen som nog skulle platsat i uppföljaren till ”Life of Brian” om det funnits någon.

Jag minns den där påsken för länge sedan och hur gräset doftade i lekparken, i skymningen. Jag kommer så väl ihåg ditt långa mörka hår och jag minns hur koltrasten trollade med tonerna och hur de dansade i dina lockar. Hur rak du var i ryggen när du gungade är en målning jag har i min själ och hur mitt hjärta slog sina varma slag och hur mina händer frös ety kedjorna som höll gungorna var kalla. Och du var så vacker men rädslan höll min mun så tyst och försynt. Då när gräset var vått, och mina basketskor så fuktiga, den där våren, när jag var ung, och livet fortfarande var ett äventyr.
Hur som helst så är jag äldre nu men påsken är kärlek för mig och jag föddes i april och det liv som jag lever idag är ett bevis på att det går att hitta tillbaka till mystiken i tillvaron. Allt som oftast så är jag fortfarande den kärlekstörstande unge man som jag var en gång i Hälsinggården med de där flickorna som vi träffade på ungdomsdiskot. Marie och Anna-Karin och Marie-Louise och Monica och så hon som jag älskade mest av alla men som jag i skrivande stund inte kommer ihåg namnet på.
Det är konstigt. För bara ett halvår sedan så mindes jag och jag kommer ihåg var hon bodde och den där stora granen som växte på hennes tomt där jag stod och gömde mig för att försöka få en skymt av henne genom vardagsrumsfönstret. Jag har glömt ditt namn, förlåt mig.
Nej! Nu minns jag. Åsa hette du ju, hur kunde jag glömma? Åsa den blyga och tysta och vi hade verkligen blivit ett sorgligt par. Jag var lika blyg som du och det var ett mirakel att vi vågade kyssa varandra den där gången i det lilla trähuset i vår lekpark med gungorna. Men jag glömmer det aldrig och jag var bara tolv år gammal.

Jag är en påskhare med skiftande öron och vaksamma ögon. Jag är en bringare av glädje och godis och jag sitter på vår gräsmatta om kvällarna och spanar efter faror och min själ är lika stilla som min kropp. Jag sover med ett öga öppet och jag vaknar av minsta ljud och när talgoxarna i buskarna intill mitt hus börjar äta ur fröautomaten som jag satt upp med frön från Lidl så ligger jag stilla och lyssnar. Skator gillar också frön, de som ramlat ner på marken, och som stora svarta och vita demoner slåss de om överblivna fågelfrön med varandra och det är ett liv och ett kiv och det är vår. Din kropp är varm och mjuk intill min och ditt hår som en flagga på kudden och jag snusar i din nacke. Skuttar sedan på spänstiga bakben ut i köket och lagar frukost åt dig och när vi ätit så letar barnen efter äggen och det är påskafton. Det är vår.
Och jag älskar verkligen påsken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s