Tveeggad…

Hyde

”Im Dr Jekyll I tell you! I´m Dr Jekyll, don´t you understand? I´m Dr Jekyll!”

Jag har en Mr. Hyde inombords och han pockar på uppmärksamhet allt som oftast nu för tiden. Han syns i mina ögon och han hatar allt som existerar. Han är ond. Han visar ingen nåd och han vill helst av allt slå ihjäl och förinta och orsaka skada och han njuter av det till och med.

Jag har ett sjå att hålla honom tillbaka. Det kräver stor koncentration och kontemplation men jag lyckas för det mesta och vad som syns på utsidan är Dr. Jekylls väna anlete men på insidan råder kaos och Hyde´s förvridna grin är vad jag ser i min spegelbild.
Jag skulle ljuga som sagt om jag sa att det bara var en plåga. Jag kan finna en tillfredställelse i att vara förbannad och elak och jag har vid tillfällen deklarerat att jag ser min harm som en säkerhetsventil, att det är något bra, och så är det. Ni vet vad en säkerhetsventil är eller hur? En sådan som öppnas om trycket i till exempel en ångmaskin blir för högt för att den inte ska explodera. Det är så jag ser det, att jag skulle gå upp i atomer om jag inte fick släppa ut min vrede med jämna mellanrum. Om sedan indignationen är berättigad eller inte har inte så stor betydelse för mig. Hyde tar ingen notis om sådana petitesser. Han hatar friskt och river med sin storslägga på mindre än fem minuter ner allt som den stackaren Jekyll med stor möda och noggrannhet byggt upp.

Emellertid, jag har godhet i grunden. Jag står på en plattform av välvilja och ”till alla människor ett gott behag” och mina barn och min fru och andra som känner mig har lärt sig att acceptera att jag uppför mig som en idiot då och då. Jag uppfattas tyvärr allt för ofta av de som inte känner mig så väl som elak och vresig och fylld av aversion mot allt och alla och mina omdömen visavi mina medmänniskor tyder på att jag anser mig vara förmer än dem. Som en jävla Karlsson i Hemsöborna struttar jag omkring med käppen i hand och ser på världen lite grand från ovan. Mitt högmod är min krona och jag bär den med illa dold stolthet och jag vet att ödmjukhet är en dygd och att jag borde tona ner min attityd en aning och jag försöker som sagt och lägger ner stor möda på att hålla Hyde på mattan.

Jag är snäll dock. Jag blir förvånad när inte alla inser det. Mitt hjärta är stort som en luftballong och flyger lika högt för det mesta och det finns stor kärlek däri. Icke desto mindre, det är lätt att bli sårad när målet är så stort och det är inte bara Amors pilar som träffar min blodpump så jag antar att anledningen till att Hyde existerar är att han är ett skydd mot idioter som inte begriper att jag vill även dem väl.

Jag är ett tveeggat svärd. Jag är Twoface i Batman som väljer som jag vill mellan rätt och fel och även om jag inte förlitar mig på slumpen och använder mig av ett mynt för att välja väg så är jag impulsstyrd. Full fart framåt så länge som det är intressant och sedan när elden falnat så rycker jag på axlarna och går vidare mot nästa mål. Fastän det är mer komplicerat än så. Det vore ju gott och väl om jag kunde lämna allt och inte ägna mer tid och tanke åt det som varit. Så är det inte dock utan våndan över att jag inte slutförde det jag påbörjat är i paritet med lusten till det nya – för tillfället – mer intressanta och jag har insett på äldre dagar att det är  bättre att göra klart. Även om det är fruktansvärt tråkigt.
Leda och lust i en dubbelbottnad förening således, som moll och dur, som surt och salt lever dessa båda tillstånd tillsammans och jag och Hyde dansar fram till tonerna av en vals triste  och vi är en sorglustig syn tillsammans.
Icke desto mindre så lever jag ett lyckligt liv. Eller nej, korrigering, jag lever ett liv där jag är tillfreds. För i min värld är strävan efter lycka lika med som om du vore olycklig där du för tillfället befinner dig. Jag vill bara andas harmoni, lugn och ro och värme och slippa sträva efter något hela tiden.

Så mycket idag handlar om framgång. Det finns framgångscoacher med frejdiga tips – som mina ögon inte är något annat än sunt bondförnuft och självklarheter men som serveras som om vore det något helt nytt – som ska få dig att vinna. De presenterar även så kallade nya tankebanor och till och med andningsövningar som ska få dig att nå triumfens höjder.
Varför är det så viktigt att vara framgångsrik frågar jag mig? Kan det inte räcka med att vara förnöjd? Måste du vinna hela tiden? Jag tycker inte det. Den här förbannade jakten på bekräftelse och segrar som till exempel idrottsstjärnor dras med, är det så sunt egentligen? Den lycka som de upplever när de vinner hur står den i jämförelse med den besvikelse de känner när de förlorar?
Och bredvid står en rådgivare med ett påklistrat leende och torkar dina tårar samtidigt som han eller hon berättar för dig hur du ska göra för att inte misslyckas nästa gång. Vore det jag så skulle jag be dem fara åt helvete men istället så betalas feta löner ut som tack för de floskler de vräker ur sig och som vilken normalbegåvad människa som helst skulle kunna tänka ut. Var kommer den här underdånigheten hos dem som så helt och fullt anammar coachens tips ifrån? Varför tycker de att de behöver dem? Det måste ju bottna i osäkerhet och dåligt självförtroende och dessa blodsugande så kallade vägledare är inte sena att utnyttja detta faktum.
Det är ofattbart!
Är det då värt mödan, slitet, förödmjukelsen av sig själv och andra för att få dessa ynka minuter av klimax frågar jag mig? Jag kan någonstans förstå hur de tänker för det fanns en tid då jag gjorde vad som helst för att få en kick. Visserligen så tävlade jag i en helt annan sport men jag bor inte i det huset längre och idag så ser jag med andra ögon på strävandet efter tillfredsställelse. Fastän uppenbarligen så är det av stor betydelse för de som håller på med idrott på toppnivå, och andra, de stackars jävlarna.

Det här fenomenet finns inte bara inom idrottsvärlden förstås. Framgångsjakten skördar offer i hela samhället och på varje segrare så går det säkert tio förlorare, (och det är ett helt eget antagande som inte är baserat på några som helst vetenskapliga undersökningar.)
”Vi måste vinna, vi måste bli bäst, vi måste öka vår vinst!” Basuneras ut från talarstolar på kick off träffar över hela Sverige och världen och nedanför står berusade anställda och vrålar ”jaaa!” Och sedan  börjar dansen och jakten och baren tar emot dina drinkbiljetter och någon är otrogen och någon blir för full och alla skiter fullständigt i högt ställda vinstmål när köttet börjar leva sitt eget liv och spriten och kättjan tar över.

Dock, för att vara anställd idag så måste du hoppa på det tåg som ska leda till toppen och om du inte gör det så anses du som illojal och det ifrågasätts om du överhuvudtaget bör jobba kvar inom företaget. Inrätta dig i ledet för fan och tro inte att du har några egna idéer om hur det hela ska skötas. Ta på dig uniformen och bli en robot och dina självständiga tankar finns noggrant beskrivna i anställningsmanualen. Läs den på fritiden bara, så att du inte tar upp viktig arbetstid. Att göra ett bra jobb idag är lika med att inkomsterna ökar och utgifterna minskar. Hur du mår och hur du upplever din arbetssituation är av mindre betydelse och vad det handlar om är inte att miljön ska anpassas efter dig utan tvärtom.

Det är när jag tänker på sådana här saker som Hyde tittar fram och hytter med sin silverbeklädda käpp och han vill slå och slå tills andningen upphör och hjärtat slutar att klappa och jag tror att han när kommunistiska tankar. Han är i alla fall långt åt vänster så mycket är klart. ”Revolution!” Vrålar han och hans ögon lågar och han går i spetsen i förstamajtåget och han bär en skylt som säger ”död åt kapitalismen!” Den stackars Jekyll som är mer högerorienterad får stå tillbaka då men när stormen lagt sig så återvänder han och gjuter olja på vågorna med sitt milda och lugna sätt. Tills Hyde vaknar till liv igen.

Muren har fallit, och byggts upp igen. Bara mer subtil och anpassad till dagens normer och ridån är inte lika iögonfallande som när den stod som ett monument för förtryck och omänskligt beteende. Emellertid, den finns där och den blir högre för var dag som går och det börjar bli dags att riva ner skiten igen nu.

”Im Dr Jekyll I tell you! I´m Dr Jekyll, don´t you understand? I´m Dr Jekyll!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s