Resande i livet…

räls

Han klev på tåget. Vinkade till sin fru och sina barn. Gick in och lyfte upp sin resväska på bagagehyllan och drog ner fönstret och fortsatte sitt avsked till sin familj genom att luta sig ut och kasta slängkyssar, bedyra att han älskade dem, kasta fler slängpussar och när tåget äntligen satte sig i rörelse så satt han sig ner och pustade ut. Han avskydde avsked. Alla dessa känsloyttringar som efter ett tag kändes konstlade och som ett tvång.

Han tittade på sätet mitt emot sig. Smutsigt tänkte han, och slitet. Mannen reste sig upp och såg på där han suttit och fann att det var rent men lika slitet. Han reste sig upp och gick till toaletten där han fuktade några pappershanddukar som han tog med sig tillbaka till kupén.
Förbannade ungdomar tänkte han när han skrubbade sätet rent. Sitta med fötterna uppe på dynorna. Det är ingen ordning på de jävlarna nu för tiden, tänkte han. Annat var det på min tid. Den irriterade mannen gick tillbaka med de smutsiga handdukarna och slängde dem. Tog några torra och gick tillbaka och torkade torrt så gott det gick. Sedan satte han sig ner och ur sin axelväska tog han upp sin bok och ur bröstfickan på skjortan sina läsglasögon. Lutade sig sedan tillbaka i hörnet invid fönstret och började läsa. Skenornas dunkande var rogivande men som vanligt när han försökte läsa så blev han sömning. Boken fick återvända till väskan och han satte sig tillrätta så bekvämt som det var möjligt, slöt sina ögon och somnade.

När han vaknade så var han inte längre ensam i kupén.
Fan också! Tänkte han och lade armarna demonstrativt i kors över bröstet och glodde ut genom fönstret. Han hade hoppats på att få ha tågkupén för sig själv.
Det platta landskapet rusade förbi, oändliga åkrar med havre och vete och gula rapsfält i en kakafoni av färger och han njöt av att åka tåg. Det hade han alltid gjort. När hans reskamrater i hans ungdom på de tågluffningar de gjorde led av de långa resorna så förstod han aldrig vad de menade. Ju längre de skulle resa desto bättre tyckte han att det var.
Han slutade beundra landskapet i Skåne och sneglade istället mot sin påtvingade kupékamrat som satt och läste en tidning. Det var en kvinna i fyrtioårsåldern uppskattade han hennes ålder till. Klädd i en vit sommarklänning med kort ärm och som när hon satt med benen i kors gled upp på hennes lår och visade långa slanka, brunbrända ben. Hon var brunett och håret var klippt i en axellång page och det var uppenbart att hon visste om att hon såg bra ut. Du kunde se det på sättet hon satt. Rak i ryggen och med något lyft haka som visade att hon ville utstråla självsäkerhet. Ögonen var blå och naglarna på hennes händer var välskötta och målade i en röd nyans. Hennes näsa var lite för stor för att hon skulle vara helt nöjd trodde han men han tyckte att det gjorde henne vackrare än om den varit enligt skönhetsidealet. Hennes mun såg ut att ha ett lätt småleende med läppar som var fylliga utan att för den skulle vara stora med en överläpp vars båge strävade uppåt och du kunde se en bit av framtänderna fast hennes mun var stängd. Hon hade målat dem i samma färg som naglarna.
Han tänkte på sin fru.
Det var alltid så. Varje gång han såg en vacker kvinna så vandrade hans tankar till hustrun. Han log för sig själv när han tänkte på hur mycket han höll av henne och hur attraherad han var av henne. Det fanns ingen kvinna som ens kom i närheten av hur han uppfattade sin maka. Inget skulle kunna få honom att svika henne.
Kvinnan mitt emot honom tittade upp, mötte hans blick och log.
”Sovit gott?” Frågade hon och lade ifrån sig boken. Det var uppenbart att hon gjorde sig redo för att samtala en stund. Han avskydde kallprat.
Han nickade bara och log, men när hon inte uppfattade signalerna han sände ut så var han tvungen att säga:
”Jag somnar alltid på tåg, speciellt när jag försöker läsa.”
”Det är dunkandet”, sade hon och skiftade ben. ”Dunkandet från skenorna.”
”Kanske det”, sade han. ”Men jag somnar när jag läser hemma också. Det har nog att göra med att jag är så oerhört gammal och att mina läsglasögon är för dåliga.” Han skrattade och plockade upp dem från sin skjortficka. ”Clas Ohlsson, tio kronor, det är nog dags för mig att besöka en optiker tror jag. I alla fall om jag ska kunna läsa mer än fem sidor utan att somna.” Han stoppade tillbaka glasögonen i fickan.
”Jag har kontaktlinser.” Hon böjde sig framåt och spärrade upp ögonen för att han skulle kunna se dem. ”Det kanske skulle kunna vara något för dig.”
”Nja, jag är lite känslig för att peta mig i ögonen och jag ser ju bra för övrigt. Ett par ordentliga läsglasögon räcker nog för mig. Det är bara det att jag aldrig kommer iväg, fullt upp hela tiden, jag reser ju så mycket också i mitt arbete”, sade han och log igen.
Hon nickade och rotade i sin väska och tog upp ett glasögonfodral.
”Jag har glasögon också, fast jag använder dem aldrig.” Hon plockade upp dem ur fodralet och satte dem på näsan. ”Visst är de fula?” Skrattade hon och gjorde en grimas.
Han såg på henne och tänkte att hon var vacker i glasögon också. Han sade till henne att han tyckte att hon passade bra i dem. Hon tog dem av sig och lade tillbaka dem i asken.
”Jag är ingen glasögontjej”, sade hon.
Du är ingen tjej heller tänkte han.
”Jag har funderat på att operera mig.” Hon gnuggade sig i ögonen. ”Du vet en sådan där laseroperation.”
Han nickade.
”Fungerar det inte med linser eller?”
”Jag blir så torr i ögonen hela tiden.”
Han tystnade och såg ut genom fönstret igen och tänkte på hur världsliga problem tycktes uppta en så stor del av människors vardag. Frisyrer, kläder, skor, slät hud och smink i alla möjliga former och för att inte tala om alla dessa små regler som folk älskade att krydda sin vardag med både hemma och på arbetet.
Du måste göra si eller så och alla ska göra på samma sätt annars fungerar det inte och du skulle bara våga att bryta mot lagarna som gäller här, var det dekret som hängde som mörka moln över i stort sett alla arbetsplatser ansåg han. Han avskydde det. Ville göra på sitt eget sätt och det var väl därför som han ansågs obekväm och att han var någon som inte passade in. Samarbetssvårigheter, hade hans chef sagt att han hade på det sista utvecklingssamtalet på det arbete som han haft senast. Han hade skrattat rakt ut, rest sig upp, klappat honom på axeln och sagt att han tyckte synd om honom som var tvungen att leva i en sådan snäv och trångsynt värld. Sedan hade han gått sin väg och inte kommit tillbaka.
Detta hände för fem år sedan och sedan dess hade han varit resande.

Resande i livet kallade han sitt arbete för, om det nu kunde kallas för arbete.

Han tittade upp på sin reskamrat som nu hade tagit upp tidningen igen. Utvärderade henne som han gjorde med alla män och kvinnor som han träffade.
Han ansåg sig själv vara oerhört perceptiv och han kunde känna på vibrationerna i luften vilken typ av människa han hade framför sig. Det gick att ta på, som ett tunt tyg som frasade lätt runt kroppen på alla och envar som han mötte tyckte han. Osäkerhet, övermod, rädsla, trygghet, allt stod att avläsa i det tunna, dallrande skimmer som omgav allt levande. Det gällde bara att ha ögon för det och han såg sig själv som någon slag healer som kunde förmedla goda vibrationer.
Hon sänkte tidningen och såg honom frågande i ögonen.
”Vad tittar du på? Frågade hon med ett småleende.
Han log tillbaka
”Jag vet inte än”, sade han.
Hon skrattade till.
”Vad menar du?”
Han satte sig tillbaka med ryggen mot ryggstödet och slöt sina ögon och försökte känna in vad hon utstrålade för typ av känslor. Oro, var det första han kunde förnimma, blandat med en viss osäkerhet som hon med alla medel försökte dölja, men också en trygghet någonstans. Det föreföll som hon stod på en grund som var relativt stadig men som kunde vackla vid ostadig väderlek.
Frånskild, tänkte han. Hon är frånskild.
Han öppnade ögonen och såg henne sitta med ett frågande uttryck i ansiktet.
”Du har nyligen skiljt dig, eller hur?” Frågade han.
Hennes frågande uttryck förbyttes till ett förvånat. Det var som om någon drog en grå sky över hennes ansikte och hon drog efter andan.
”Hur visste du det?” Frågade hon.
Han gjorde en magisk gest med händerna och mumlade en trollformel.
Magic”, sade han.
”Nej sluta, berätta hur du visste det, det här är ju läskigt.” Hon såg emellertid inte så rädd ut, snarare nyfiken.
Han tittade på henne ingående, som om han valde mellan att berätta som det var eller inte, vilket han gjorde också. Han bestämde sig för sanningen.
”Det är faktiskt något som skulle kunna liknas vid trolleri”, sade han och berättade sedan en lång stund om sin förmåga.
När han var klar satt hon tyst en stund och såg honom i ögonen. Han kunde inte se några spår av tvivel eller andra tecken på tvehågsenhet utan hon verkade mest fascinerad.
”Du skojar inte va?” Frågade hon sedan. ”Det är inte något trick det här utan du menar verkligen vad du säger, att du kan känna av sinnesstämningar hos människor, jag menar vad som hänt dem och så, som att läsa tankar va?” Hon såg helt lycklig ut. ”Det är ju fantastiskt, hur länge har du kunnat det här?”
”I hela mitt liv tror jag, men det är först på senare år som jag har lärt mig att förstå vad det är jag kan, och att det faktiskt går att försörja sig på sådana här saker.”
”Men varför gör du det?”
”Jag är en resande i livet skulle du kunna säga. Jag reser land och rike kring och hjälper människor i nöd. Ja det låter ju förbannat förmätet förstås, jag inser det, men det är vad jag gör.” Han gjorde någons slags urskuldande min trodde han. ”För det mesta så handlar det om män och kvinnor som har det jobbigt men som aldrig någonsin skulle erkänna det.” Fortsatte han. ”Fastän också sådana som öppet erkänner sin smärta och sina problem men jag föredrar att hjälpa de som lider i tysthet. Det ger mig någon slags tillfredställelse att se dem komma på fötter utan att de riktigt förstod hur det gick till. Det bästa med det hela är att de sedan tror att de gjorde det själva. Det stärker dem.”
Den vackra kvinnan med de blå ögonen skakade sakta på sitt huvud som om hon inte trodde sina öron.
”Hur kan du leva på något sådant?” Frågade hon tvivlande.
Han satt tyst en lång stund och stirrade ut genom fönstret. Tåget hade stannat vid en station och det klev på nya människor och andra klev av. Barn skrattade och föräldrar förmanade och det muttrades och människor stönade och bar på bagage. En barnfamilj stannade utanför mannens och kvinnans kupé och gjorde sig beredda att gå in.
Plötsligt kastade sig kvinnan därinne fram och kysste mannen hett och passionerat. Pappan utanför log menande emot mamman och släppte handtaget och nickade att de skulle gå framåt, vilket de gjorde.

”Vad gör du!?” Skrek mannen och puttade henne ifrån sig. ”Har du blivit galen?”
”Men såg du inte, de var ju på väg att gå in här!”
”Än sen då”, sade han men var egentligen glad över att de inte hade gjort det.
”Förlåt mig, men jag måste få veta hur du kan försörja dig på den här talangen du har och du skulle aldrig ha berättat om vi inte hade varit själva härinne, eller hur?”
Han ryckte på axlarna och torkade sig om munnen.
”Men inga fler kyssar.”
”Jag lovar ingenting”, sade hon och skrattade. ”Jo jag lovar”, sade hon när hon såg hans min. Hon böjde sig framåt ”Berätta nu.”
”Ärligt talat”, sade han och lutade sig tillbaka. ”Jag vet inte hur det går till.”
”Vad menar du?”
”Du måste lova att inte berätta det här för någon och jag kan inte för mitt liv förstå att jag sitter här och säger det här till en vilt främmande människa”, sade han och slog ut med händerna. ”Varför gör jag det?” Sade han och stirrade på henne.
Jag vet inte”, sade hon och såg troskyldig ut med himlande ögon.
Han suckade och knäppte händerna i sitt knä. Sedan höjde han sin blick och såg henne stint i ögonen.
”Jag har en annan förmåga också förstår du.” Hon nickade och såg skrämd ut. ”Jag kan göra människor illa också om jag vill,” ljög han.
Hon backade bort ifrån honom och såg ännu räddare ut.
”Vill du fortfarande höra hur det går till? Är du säker på att du kan hålla tyst om det här?” Sade han och lutade sig framåt.
Hon nickade sakta.
”Jag lovar, jag ska inte säga någonting till någon, men berätta nu snälla. Jag måste få veta.”
”Som sagt, jag vet inte, vare sig varför jag gör det eller var min betalning kommer från, men varje gång som jag lyckats få någon på fötter, och det är som ett kvitto på att jag verkligen har hjälpt någon, så hamnar en summa pengar på mitt konto och det syns inte på kontoutdraget var de kommer ifrån.”
”Det verkar ju jättekonstigt, vem betalar ut detta?”
Han skakade på huvudet. Av någon anledning så kunde han inte förmå sig till att berätta att det han gjorde var som ett inre tvång. Att det kändes som om han var styrd av något. Att han hade en känsla av att vara utvald. Han ville inte att hon skulle tycka att han var störd på något sätt eller att han ansåg sig vara någon slags frälsare.
Var pengarna kom ifrån? Ja han hade ju sina teorier, men inget han kunde förklara med ord.

Han såg på henne och sträckte fram handen.
”Ta min hand”, uppmanande han henne.
Hon tvekade.
”Ta min hand nu bara, det är inte farligt.”
Hon gjorde så och de satt länge och höll varandras händer och när han till slut släppte så behövde han inte säga mer. Hon förstod trodde han, och på något underligt vis så öppnades även hans ögon och allt framstod mer begripligt nu. Som om någon lättat på en döljande slöja, öppnat en dörr som varit stängd. En oförklarlig trygghet omslöt honom och när han tittade på kvinnan mitt emot sig så kändes det som om han känt henne i hela sitt liv. Det skimrade om henne och det frasade i det för andra osynliga tyg som vibrerade runt den vackra damen.

Han lutade sig mot ryggstödet plötsligt väldigt sömning och slöt sina ögon.

Tåget saktade in igen och stannade vid en ny station och han ryckte till och vaknade av att någon höll honom på axeln.
Kvinnan med det bruna håret och de blå ögonen stod framför honom och hade gjort sig beredd att gå av.
”Det var trevligt att äntligen få träffa dig och få klart för mig att du tar hand om den gåva du fått på det sätt som den var ämnad för”, sade hon och log och hennes ögon glittrade som en skogstjärn om sommaren.
Han skrattade till.
”Jag förstår nu varför jag var så ivrig att berätta allt för dig”, sade han. Han reste sig upp och slog armarna om henne. ”Förlåt att jag hotade dig”, flinade han skuldmedvetet. ”Jag kan inte skada någon, men det vet du förstås?”
”Det vet jag förstås”, sade hon och pussade honom på kinden. ”Ta hand om dig nu min resande i livet. Vi ses igen.
”Jag antar det”, sa han och log.

När tåget började gå igen så lutade han sig ut genom fönstret för att vinka men han såg henne ingenstans. Han tänkte att det var skönt för han gillade inte avsked. Alla dessa känsloyttringar som efter ett tag kändes konstlade och till slut blev till ett tvång.
Han satte sig ner och tog fram sin bok och började läsa. Efter fem sidor så lade han den ifrån sig och somnade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s