Författare: Staffan Holmberg

En vinterblek sol…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

flygplan-vinter

Han stod på utanför avgångshallen med sin ryggsäck i handen och rökte. Taxin hade lämnat honom och han hade lämnat vardagslivet bakom sig för det var dags kände han. Det gick inte att leva som en vanlig människa längre. Med arbete och plikter och en inrutad tillvaro utan vare sig toppar eller dalar kände han sig låst och fjättrad. Han var tvungen att dra iväg, verkligen tvungen till detta.

Hans blick föll på några gråsparvar som höll på att picka i sig resterna från en tappad bulle. Det var så han hade känt sig de sista åren. Som någon som vackert fick peta i sig resterna från den rikes bord och som förväntades att göra det utan knot och dessutom ha ett lyckligt leende på läpparna under processen. Han led i tysthet och tog understundom tåget till lyckans land för några timmar men någon löste alltid returbiljet. Så när han vaknade stod han på samma perrong igen och allting började om.

Han var medveten om att det inte var något hälsosamt liv men det var svårt att låta bli när vardagens gråa mur växte sig alltför hög. Hans bror kallade det för en flykt, och det var väl vad det var, men det där med att leva ett vanligt liv med arbete varje vardag, lediga helger och en semester på fem veckor per år var ingenting för honom. Han hade försökt i många år men det höll på att kosta honom förståndet och det hans liv nu gick ut på var att resa, byta miljö, komma tillbaka för att fylla på förråden och sedan ge sig iväg igen. Den dröm som han närde var att kunna flytta permanent till ett land där inga krav fanns, där du kunde göra som du ville utan att ha något ansvar annat än för dig själv. Hans bror brukade säga att vardagen finns även i paradiset, dit han var på väg nu, och det är vinter där också och till slut så tar pengarna slut och hur länge kommer du att tycka att det är häftigt att stå på en strand och se på en solnedgång med en vinflaska i handen egentligen? Människan behöver rutiner, sade hans bror. Det förlovade landet, anser jag,  ligger där du kan hitta en djupare mening i vardagen och du har alltid dig själv med dig vart du än reser, brukade han fortsätta. Du blir inte av med dig själv hur du än försöker.

Han hade säkert rätt, hans bror, tänkte Jerker. Fastän jag kommer aldrig att bli som han är suckade han. Och jag vill inte heller bli sådan. Det är mycket möjligt att jag flyr och att jag har gjort det i hela mitt liv, men hellre det än ett enahanda liv i det här kalla landet och visst, jag har längtat efter familj, men nu är det försent och jag är för gammal för att börja om. Så jag drar helt enkelt. Det är mitt liv, och det är så här jag vill ha det. Till slut så kommer jag säkert att hitta det jag söker.

Han fimpade cigaretten och gick in i avgångshallen.

Utanför sken en vinterblek sol och på ett tak satt ett gäng kajor och tjattrade i munnen på varandra. Det hängde en råfuktig kyla över nejden och det ångade ur munnarna på resenärer som kom till och lämnade flygplatsen. Avgaser från bussar och taxibilar låg som en dimma utanför entrén till avgångshallen och blandades med cigarettrök från framhärdande rökare. Klockan var halvtre på eftermiddagen och det började redan skymma lätt. Det var den nittonde december och julen var nära.

Jerker satt i baren och sippade på en Guinness. Det smakade kola och lakrits och det var som att äta en sen lunch nästan, så mastig var ölen. Han tänkte på sina brorsbarn. Det var inte mycket han sett av dem sen de föddes och en lätt ångest gjorde sig påmind när han tillät sig själv att tänka på det. Fast å andra sidan så hade han jobbat otroligt hårt de senaste åren och det var långt från hans arbetsplats till där hans bror bodde urskuldade han sig med. Fastän visst hade han kunnat träffa dem mer om han hade velat, det var inte tu tal om den saken och han kunde inte riktigt förklara varför han inte gjort det. Det fanns visserligen tusen ursäkter för honom själv, några som han trodde på och några som han visste var lögn. På något sätt så kändes det så svårt att komma sig för. Han vägde alltid för eller emot. Skulle han ödsla sin ledighet på att sitta och åka fem mil för att träffa sina borsbarn och deras far. Eller skulle han tänka på sig själv och strunta i sin inre röst som tyst uppmanade honom att göra det rätta. Han valde nästan alltid det sistnämna. Att hans äldre bror såg till att ge honom dåligt samvete för att han gjorde just det valet fick honom inte att göra något annorlunda nästa gång direkt.

Jerker visste att hans bror helst skulle vilja att han stannade hemma. Han hade någon idé om att gräva där du stod. Om han bara kunde fatta att det var precis det han hade gjort alldeles för länge och att det inte var troligt att han skulle hitta något hur djupt han än grävde. På sista tiden så hade det mest känt som om han grävde sin egen grav.

Jag är nu för en gångs skull den jag är och jag skiter i vad som förväntas av mig och att de flesta runt omkring mig, gamla vänner och andra, har ordnade familjeförhållanden, tänkte han och beställde in en ny öl. Jag önskar att brorsan kunde fatta det någon gång och acceptera mig för den jag är, fortsatte han sina funderingar. Jag älskar honom, men ibland är han rätt trög och lite för rättrådig för min smak. Han betalade för sin öl och tittade samtidigt på boardingtavlan för att se hur hans flight låg till. Det var en timme kvar.

Jerker tog upp telefonen och kollade sina meddelanden.

Lycklig resa stod det i ett sms från Sture, brorsan, och han tillönskade honom även en riktigt god jul i samma meddelande. Tack för det tänkte Jerker och skrev det som ett svar och bifogade en glad gubbe med tomteluva. Längst därinne i hans hjärterot så tror jag att Sture skulle vilja följa med, tänkte Jerker. Han hävdar alltid att han trivs så bra hemma och att hans familj är hans borg och att han inte har någon längtan efter något annat. Fastän jag undrar hur det är med den saken jag, funderade Jerker och stoppade in en snus. Det fanns en tid då han nästan var som jag är. Gillade att resa. Stod inte ut med för mycket vardag och jag minns, tänkte Jerker, hur vi studsade som två ystra zebror över nöjessavannen i Stockholm och hur konvenansen betydde mindre än ett höstlöv i vinden när vi satt i Vita bergsparken eller på hans balkong och drack vin. Jerker log åt minnena och sög på snusen.

Han reste sig när ölen var slut och gick på toaletten. Strosade sedan runt en stund bland affärerna. Övervägde om han skulle köpa en flaska whisky att ta med sig, men avstod. Han tog det lugnare med spriten nu för tiden för han visste hur lätt det kunde bära iväg och det är bara ett fingerknäpp mellan atmosfär och misär brukade Sture säga, och han borde ju veta, tänkte Jerker och köpte en chokladbit istället. Han satte sig sedan ned på en bänk och tittade på folk. Ett lätt vemod sköljde över honom när han såg alla juldekorationerna och alla barnen som julprilliga höll på att driva sina föräldrar till vansinne och tänkte att han kanske skulle ha stannat hemma över jul och firat med Sture och hans familj. Emellertid, nu var det som det var och han fick väl tomta för sig själv i lyckans land, skrockade han.

”Ho! Ho! Ho!” Sade han till två små flickor som stannade framför honom. De stirrade på honom som om de sett ett spöke.

”Är du tomten eller?” Frågade den ena.

Jerker drog sig i sitt gråa skägg och flinade. ”Du tänker på skägget förstår jag”, sade han.

”Jaaa.”

”Japp! Det är riktigt. Det är jag som är tomten och jag är på väg till Nordpolen för att hämta mina renar, sade han och såg allvarlig ut. ”Jag hoppas att ni har varit snälla nu för annars så blir det inga julklappar i år för er del.”

”Du är inte tomten.”

”Är jag inte?”

”Nä för du är inte tjock. Du är jättesmal.” Sade den andra flickan som gömde sig bakom sin väninna.

”Jag kan ha bantat.” Skrattade Jerker.

”Tomten bantar inte”, fnittrade flickorna och sprang iväg.

Nä han gör väl inte det tänkte Jerker och såg på sin spegelbild i fönstret mitt emot bänken där han satt. Han var verkligen smal nu för tiden. Sture trodde att han hade cancer. Han skämtade om det men Jerker såg i hans ögon att han menade allvar, att han på riktigt hyste en allvarlig oro för att hans lillebror snart skulle dö. Tjat, och återigen tjat om att han skulle gå till läkare kom från storebror. Tröttsamt tyckte Jerker och tänkte att ”jag märker väl själv om jag är sjuk”. Innerst inne dock så gnagde en lite orosekorre på hans nerver och gjorde honom nervös och rädd. Men vad fan tänkte han. Dör jag så dör jag och vi ska alla en gång dö sjunger Jocke Berg. Inte så mycket att bråka om.

Jerker sneglade upp mot boardingtavlan och såg att det var dags att gå till gaten. Han hängde handbagaget på ena axeln och började gå. På vägen så spottade han ut snusen i en papperskorg av rostfritt stål. Han blåste liksom upp luft mellan läppen och prillan så att den lossnade och sedan for den bara ut av sig själv. Sture sa alltid att han såg ut som ett spottande lamadjur när han gjorde så. Jerker log.

 

Sture gick ut från den minsta pojkens rum efter att han sagt god natt. Han tittade på klockan.

”Undrar om han är framme nu?” Frågade han sin fru när han kom in i vardagsrummet

Hon tittade i sin tur på sitt armbandsur och nickade. ”Det är han nog”, sade hon och lade sitt huvud på sned. ”Är du orolig?”

Sture satte sig ner i soffan och lade in en snus. ”Nja inte direkt. En flygresa är ju som att åka buss nu för tiden”, sade han och visste att det inte var det hon avsåg med sin fråga.  Hon tittade mycket riktigt på honom och log menande. Sture skrattade till och lutade sig fram och lade händerna på vardagsrumsbordet. ”Jag hoppas bara att han håller sig i skinnet.” Han tittade nästan bedjande på henne.

”Det vet du att han gör, och du vet också att han måste göra det här. Du kan inte göra om honom Sture, även om jag vet att det är det du vill.” Hon reste sig upp och satte sig bredvid honom och lade armen om hans axlar. ”Du kanske skulle ha följt med som han ville att du skulle göra?”

”Jag kanske gör det nästa gång”, sade han och pussade henne på munnen. ”Vill du ha lite choklad?” Frågade han och reste sig upp för att gå ut i köket och hämta.

 

 

 

 

Världsrymden anfaller…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

varldsrymden-anfaller

Det skulle vara så mycket enklare att inte ha några känslor överhuvudtaget. Så känner jag det ibland. Att inte behöva oroa mig, inte bli upprörd eller arg, inte bli ledsen eller glad eller ens lycklig om det nu finns ett sådant epitet. Att gå längs en snitslad bana, fötterna i ett spår i marken, som en Scalextricbil, fullständigt befriad ifrån alla egna beslut. Styrd av någon annan som vet bättre.

Att vara robotomerad.

Vi människor är komplicerade. Åsikter har vi alla. Vi styr och ställer med våra egna liv och med andras och vi arkiverar våra känslor och åsikter och försöker så gott det går att placera in våra vänner och bekanta i samma fack så att det ska passa våra syften. Vi är  tillvarons arkivarier och om oordning uppstår så faller våra korthus och vi står perplexa, handfallna och försöker efter bästa förmåga att bygga upp allt igen.

Minns ni filmen ”världsrymden anfaller”? Det finns en äldre, svartvit variant och så finns det en modernare med Donald Sutherland i huvudrollen. I vilket fall som helst så går det ut på att något okänt väsen från yttre världsrymden placerar gigantiska frökapslar under din säng när du sover så att en perfekt, men känslolös kopia tar över din plats i livet. Enda sättet att komma undan förvandlingen är att hålla sig vaken, och ni kan ju tänka er hur bra det går för våra hjältar. De som är förvandlade går stelt på stadens gator. Blicken rakt fram och stirrande. Totalt okänsliga för hundar eller barn som håller på att bli överkörda och enda sättet att undgå upptäckt är att agera likadant. När du blir upptäckt och faller utanför ramen så ställer sig de omgjorda vända emot dig, höjer en arm i en pekande gest och öppnar sin mun på vid gavel och utstöter ett vrål som är svårt att beskriva i text men det låter ungefär som ett utdraget grisskrik på inandning.

Nåväl, som alltid så slutar det bra för de goda, eller? Jag minns inte riktigt. Det kan vara så att de känslokalla rymdvarelserna vinner i version två. Jag får kolla upp det.

Allt som oftast så känner jag mig dock som en av de som lyckats hålla mig vaken och att människor runt omkring mig står med gapande munnar och pekar på mig och skriker sitt grisskrik. Det är då jag har en önskan att ingå i dumma familjen. Tillhöra kretsen som inte begriper bättre, som inte inser att de är fast i ett beteende som inte leder någonvart och även om jag är i grund och botten anser mig annorlunda, så vill jag också vandra på livets stig då med stirrande, oseende blick  utan att bry mig så mycket mer än om mig själv och mina basala behov. Vilken fröjd att slippa uppröras över att folk beter sig som idioter. Att inte behöva bry sig om någonting överhuvudtaget. Att vara så hal och våt att ingen kan få tag i dig. Att ingå i ett idiotiskt kollektiv vars främsta mål är att göra som alla andra samt att se till att ingen faller utanför regelverket. Att äntligen få ställa sig med handen utsträckt med ett spikrakt pekfinger pekandes mot den som är avvikande och skrika grisskriket på inandning. Jag blir riktigt lycklig bara av att tänka tanken känner jag.

Isen som jag går på är tunn. Det knakar oroväckande för varje steg jag tar men jag är lätt som en fjäder nu och det finns ett svävande över min uppenbarelse. Jag ser tillbaka och jag ser framåt och spöken och änglar finns i min närhet. De hjälper mig, både spökena och änglarna, och ju äldre jag blir desto mer påtagliga blir dessa uppenbarelser från förr. De skrämmer mig emellertid inte längre och jag kan handskas med de svarta scenarier som gastarna spelar upp. Ty mina skyddsandar, mina vingbeprydda vänner som går vid min sida,  spelar vackert på sin harpor och dunklet upplöses plötsligt som om Mandrake gjort en magisk gest, och vips så står Lothar där och ler sitt kritvita leende och solen bryter likt Hugin, isbrytaren, igenom det tjocka istäcke som ibland omsluter mitt hjärta och allt blir underbart igen.

Det finns toner i tillvaron som tränger igenom det vardagliga och invanda och tillgjorda och jag hör dem starkt nu för tiden. De säger mig att jag borde vända blad. Att det är dags för en förändring nu. Jag har hört de här klangerna  förr men allt för ofta slagit bort dem som om vore de  irriterande flugor. Idag så anammar jag dem. Målar tavlor med den klangfärgen och jag går omkring med dessa målningar på mig som en sådan där man med reklamskyltar. Ja ni vet vad jag menar. En skylt fram och en bak och huvudet mitt emellan. Jag sänder ut ett budskap inbillar jag mig. Ett lågmält, krypterat budskap och de enda som kan dechiffrera det är de som är invigda, som har örat, som känner vibrationerna i luften.

Hör ni någonting? Inte? Lyssna en gång till. Ja just det nu hör ni eller hur? Nu förstår ni vad jag menar, visst gör ni?

Idag går tonerna i dur. I morgon kanske de förklingar i moll. Det viktigaste är dock att ni hör dem.

Tycker jag i alla fall.

 

 

 

 

 

Tillit och vaggvisor…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

frihetsljus

Älskling jag sluter mina ögon nu och ser dig bakom mina ögonlock. Jag stänger ute våld och verklighet. Jag vill inte vara mig själv längre. Jag vill vara dina andetag. Jag vill bo i dina bröst, ditt hår, dina ben som du går så säkert med och jag vill se med dina ögon som bara verkar se gott i livet och jag vill vara din nakna stjärt under det där tunna tyget som du bär ibland när ingen annan än jag ser.

Den som är jag när jag ser mig själv i spegeln önskar jag allt för ofta att han försvann utan ett spår. Jag vill istället vara den som du ser när du tittar på mig i smyg när du tror att jag inte märker det. Sjung mig en vaggvisa min kära med darr på stämman och låt den gå i moll. Jag litar på dig som på ingen annan och med dig törs jag somna, och vakna, och leva.

 

Nu faller snön igen och vindarna viner runt knutarna. Det är den mörka årstiden, och alla ljusens årstid och hoppets årstid trots allt och mitt hjärta klappar glatt när barnens ögon glittrar ikapp med adventsljus, julstjärnor och ljusslingor. Åren och årstiderna går så fort. För ett fingerknäpp sedan så var det sommar och näktergalen sjöng om kvällarna och nu kommer vintern och allt fryser till. Det knäpper snart i isarna på stora Värtan och koltrastarna gömmer sig redan nu under snötyngda grenar och är tysta. Alla är tysta om vintern. Månen gömmer sig bakom trasiga moln och kastar sitt bleka sken över fläckvis, snötäckt landskap. Hararna spetsar sina långa öron och morrhåren darrar och att sitta still för länge är lika med fara och eventuell död för herr räv lurar i faggorna. Natten är kall och mellan molnstrimmorna syns vår vintergata och Orion är mitt framför mina ögon och bakom mig så har den stora björnen stått på näsan. Den lilla skrattar skadeglatt och står på bakbenen till höger om stora starka Orion med sitt bälte. Barnen sover. U sover. Jag sover inte.

Tiden har stannat och varje dag är den andra lik. Klockan har slutat att gå. Jag ser på visarna som visserligen rör på sig men tiden förändras inte. Idag är som igår och imorgon och alla andra dagar som kommer är speglingar av det som finns nu och jag vill inte ha det på något annat sätt. Jag är så nöjd med att göra fotspår i snön som går bredvid dina och de där mindre spåren som går hit och dit men runt oss är det viktigaste på jorden. Vi är oss själva nu. Vi vågar vara det och jag önskar bara att det här som vi har i december tjugohundra sexton hade inträffat för längesedan och visst, jag vet att jag ska se framåt och inte ångra något som skett, men hur fan ska det gå till? Visa mig den människa som inte har ångest över dumheter som den gjort och sagt och jag ska visa dig en psykopat. Det finns inget framåtskridande utan ett förflutet och att leva i nuet går ju inte. Det finns inget nu utan ett igår och natten kan inte existera utan dag.

Jag har vaknat nu och du också och den här kärleken som vi känner för varandra och för våra barn och som sticker folk i ögonen är plågsam ibland. Jag vill vara ett pulserande hjärta och jag vill få mina slag bekräftade varje sekund av min vakna tid och jag glömmer ingenting tyvärr. Allt finns på film i mitt inre och jag kan inte låt bli att spela upp de här skakiga företeelserna för mig själv även om de plågar mig och gör mig mer ont än gott. Allt finns där och kan inte göras ogjort och även om jag ber om att kunna acceptera skiten så är det omöjligt. På något sätt så är det som kallas för någon annanstans eller en annan tid en grund att stå på även om den är något ostabil.

Hur blev jag den jag blev? Varför var jag så rädd när jag var liten och ung och tonåring och vuxen? Och varför ljög jag både för mig själv och andra? Varför var det så svårt att vara den jag visste att jag var och varför kändes det som en synd att vara känslig och ledsen? Idag är mitt hjärta fyllt av godhet och jag är inte rädd för att vara sorgsen och att visa mig rädd och om jag är besviken så förtränger jag det inte längre. Säkert så förfaller jag onödigt sårbar och i den här världen av så kallade orädda och självsäkra människor är jag för dem ett potentiellt offer. Emellertid så är jag stark i min svaghet och du kommer att märka det om du försöker sätta dig på mig. Jag inser idag hur viktig jag är och att det inte går att existera utan att göra avtryck och det är upp till dig själv att bestämma hur eftervärlden vill komma ihåg dig och ingenting försvinner när du dör. Allt står skrivet i evigheten och den du var påverkar alla som skall komma efter dig och om du som jag har barn så är det ditt fel huruvida de blir monster eller änglar. Ingen kan avsvära sig sitt ansvar och det går inte att fly från verkligheten för du har alltid dig själv med dig. Det finns ingen förlorad värld. Allt är i högsta grad påtagligt och verkligt oavsett om det skedde igår eller om det kommer att hända imorgon och även om framtiden i viss mån är osäker så finns den där. Vare sig du vill eller inte.

Jag försöker vara äkta idag. Falskhet är ingenting för mig längre och jag är säkert för min omgivning oerhört påfrestande i min ärlighet. Idag är jag en oklippt version av den redigerade man jag var i så många år och även om många tycker att vissa scener borde klippas bort för att slutresultatet ska kunna accepteras av så många som möjligt, så vore det ett svek mot de som uppskattar en kall och obeveklig råsop i ansiktet. Hur många de nu är?

Jag minns när jag stod i slitna jeans på toppen av ett berg på en ö i den grekiska arkipelagen. Full av Ouzo och självömkan såg jag ut över det azurblå havet och solen var på väg ner och det var så vackert att det gjorde ont i ögonen. Jag kan uppleva den där sorgsenheten än idag då och då och när den kommer över mig så bränner tårarna i mina ögon. På något sätt så är sorgen min källa till glädje. När jag ser upp mot himlen och alla stjärnorna så upplever jag min litenhet och blir ledsen men samtidigt så känner jag en glädje av att vara en del av allt det här stora som är livet. Det finns inga enkla svar har jag förstått, inga simpla lösningar på problem. Allt är dubbel eller trippelbottnat och svåra ord är de som borde vara lätta att säga och förflugna ord kommer aldrig  att försvinna utan seglar som orosmoln över himlen och skymmer då och då solens sken. Mina steg är ibland tunga och jag släpar mig fram men jag kommer dit jag var ämnad så småningom och jag ger aldrig upp. Jag vet att så småningom så lättar  det tunga molntäcket. Lyfter som en flock svarta fåglar och skingras av vinden och du kan återigen vända ditt ansikte mot solen och tänka på hur vacker din situation egentligen är.

Mitt hjärta bör bäras av varsamma händer och inte handskas vårdslöst med. Det finns hur mycket plats som helst där för den som har rätt kod eller nycklar men det sprängs som nitroglycerin om det utsätts för våld. Vi kan gå hur långt som helst älskling och vi har lämnat den spökstad vi levde i en gång och jag hoppas att vi aldrig kommer tillbaka dit. Du och jag går tillsammans och har lämnat livslögnen bakom oss och våra barn mår bra och det är viktigast trots allt. Du kan vara trygg vid min sida älskling och jag vet att jag kan få dig när du vill, för att citera en av våra stora poppoeter, och i dina händer är jag som ett vax som du kan forma till vad jag vill.

Det stora havet är inte skrämmande längre och även om seglen på vårt skepp ibland ansträngs hårt av storm. Så är vinden för det mesta välvillig och vi stävar framåt och havsnymferna simmar bredvid och sjunger för oss och visar oss vägen hem. Jag tänker och känner och ibland gör jag det för mycket säger du, men det är sådan jag är och det får du leva med.

Visst är det tillräckligt ljust nu? Vi är inte längre mörkrädda eller hur?

 

 

 

 

 

 

 

 

Allt omkring mig…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

planeter

Det kretsar kring mig som planeter och korpar. Runt, runt och jag dras med i en spiral som än leder uppåt och än neråt och överallt så finns det tvivel och misskund och hopp och kärleken, den eviga kärleken är gravitationen som håller allt på plats.

Kärlek och hat går hand i hand. Det är en klyscha, men ack så sann. För mig är det så att ena dagen så kan jag känna en affektion djupare än Grand Canyon för alla som finns runt omkring mig  i min personliga sfär. För att nästa dag avsky allt så det värker. Inget personhat, nej, det skulle jag inte vilja säga, mer ett allmänt hatande av allting för att uttrycka sig så. Allt är ett mumlande i mungipan likt, ”idiot!” och ”Gud, kan du bara hålla käften någon gång!” och understundom lite engelska, ”Lord have mercy!” och ”Fucking idiot!” På något sätt så tycker jag att det är skönt att ha den attityden gentemot omvärlden. Frågan är om det är någon annan som tycker det är ett bra förhållningssätt? Skulle inte tro det.

Jag har ingen önskan om att vara annorlunda dock. Jag vill vara förbannad, arg, irriterad och jag vill åka berg och dalbana i sinnesstämningar. Fastän ibland så känns det som om jag skulle vilja kunna kontrollera det bättre. Själv kunna bestämma över huruvida jag skall bli rabiat eller inte. Jag har blivit bättre på det så här på äldre dagar det måste jag säga men jag minns hur det var när jag var ung, hur det blev till ett litet perverst nöje bland mina så kallade kamrater att reta mig och när jag tänker på det i skrivande stund så hettar mina kinder och det känns som om jag skulle vilja slå någon hårt. Fan vad jag hatade att vara tonåring. Blyg och rädd och oförmögen att komma tillrätta med tillvaron och allt detta spel som alla höll på med. Tillkämpad självsäkerhet och stöddig attityd när du egentligen bara var en rädd liten kanin som helst skulle vilja krypa upp i mammas famn och få lite tröst och håret smekt.

”Lumpen” var bra för mig. Där fick jag äntligen lite styrsel på tillvaron och den geléartade grund som jag dittills stått på stelnade till en aning och jag vågade äntligen vara mig själv och fann att jag, till min stora förvåning, blev både respekterad och omtyckt just tack vare detta. Visserligen så sköt jag näsan av en överfurir i hastigheten, men det är smällar du får ta i den branschen tycker jag.

Runt omkring mig som sagt, dansar eldflugor och oknytt och ibland avskyr jag livet. Lika mycket som jag älskar det vid andra tillfällen. Upp och ner, fram och tillbaka och hit och dit. Impulshandlingar och eufori och djupaste misär i en halvtimme och åter på toppen av berget med segrarens flagga vajande i vinden en kort stund senare. Hå, hå, ja, ja, ett underligt liv men i alla fall inte tråkigt och det finns säkert någon snygg förkortning eller diagnos som för de som gillar att sätta etiketter på människor som skulle förklara mitt sätt att vara. Emellertid, som jag sade, jag gillar mig själv och det är inte mycket jag skulle vilja ändra på idag och vem vill för övrigt passa in i en form som gjutits av någon annan. Det finns redan alltför många marionetter i den här världen som utan att veta om det jazzar efter etablissemangets pipa.

En fri själ, jag inbillar mig att jag har en sådan, och den mår inte riktigt bra av att gå i ledband och de senaste åren så har det blivit alltmer påtagligt att jag inte trivs med att ryckas hit och dit som en jävla hund i koppel. Inte Djävulen och inte ens Gud har den rätten. Så är det. Jag har satt mig på tvären. Jag borde gjort det för många år sedan men så blev inte fallet och nu får jag betala priset för jag kommer inte ur snaran . Jag är trött. Så in i döden trött och det känns som om jag inte orkar mer nu. Jag borde ha skrivit klart den där romanen som jag började på en gång. Fattar inte varför jag inte gjorde det, jag var ju verkligen på gång och försökte till och med gå ner på halvtid på det jobb som jag hade då för att kunna skriva. Emellertid så fick jag välja sa min chef, antingen heltid eller inget jobb alls och eftersom jag var ung och rädd så valde jag fel.

Det kändes då för mig, på den tiden, något svårare att reda ut problem och komma på fötter utan bedövning. Hur har ni det med den saken kära vänner?  Att ta den enkla vägen ut, nerförsbacken istället för uppförs dito så att säga, känns det alltid lättare? Är det något ni känner igen?

”Var är bedövningen?” Skriker du på fredagseftermiddagen. ”Den här veckan har varit en pest från början till slut! Ge mig bedövning nu!”

Så var det även för mig. När saker och ting kändes jobbiga och oöverstigliga förr och allt blev för mycket så var det bara att gå och köpa lite bedövning, proppa i sig den, och sedan så gick det ett tag igen.

Nu för tiden så måste jag istället rannsaka mig själv, vara ödmjuk och förstående istället för att bli galen och osympatisk. Försöka reda ut problemnystanet istället för att klippa sönder det med spritsaxen och det är jävla nystande ibland ska ni veta.

Jättejobbigt kan det vara.

Det är värt besväret dock, varenda gång. För jag kommer längre istället för att stå och stampa och hålla svårmod och frustration i schack med ett sedativ som du vet förr eller senare kommer att släppa. Och jag vet att jag skriver om sprit igen, men det är för att jag hatar skiten så mycket men det är ju som jag nämnde förut. Hat och kärlek gå verkligen hand i hand. För så mycket som jag älskade alkohol förr om åren, för fyra år sedan snart närmare bestämt, lika mycket avskyr jag den idag och vad den gör med människor. Förutom allt annat som sprit ställer till med så blir du ful också. Inte bara utseendemässigt utan du blir ful i själen också.

Jag står på bergets topp och skjuter vilt emot de olyckskorpar som kraxar kring mitt huvud och jag begriper inte vad de har här att göra.

”Försvinn i bärare av sorg och vemod! Vik hädan i riddare av död och förtvivlan!” Skriker jag och hagelskurarna skär himlen som stjärnskott. ”Låt mig vara ifred! Jag har betalat mitt pris och jag förstår inte varför ni inte kan låta mig leva i lugn och sinnesro. Släpp taget nu i demoner, i skräckväldets konungar och låt mig träda in i tronsalen iklädd den segrandes mantel.” Jag trycker av den ena hagelpatronen efter den andra. Det finns något vansinnigt i min blick. ”Låt mig ta emot mitt folks jubel. Låt vinden bära med sig vittnesbörd om fred och lycka och må ondskan dö i fruktansvärda plågor!”

Jag sätter mig ned och  drar efter andan. Lägger undan hagelbrakaren och lutar mitt huvud mot min älskades axel. ”U, vad ska jag ta mig till med mig själv?” Frågar jag och håller hennes hand.

Hon klappar mig på kinden och ser på sin mobil samtidigt. Hon ler.

”Det är inget fel på dig min älskling”, säger hon. ”Du är min och jag är din, det räcker väl eller hur?”

Och det gör det ju faktiskt.

 

 

 

 

 

Sömnig…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Jag sover inte. Och jag sover jämt. Jag rör mig i en drömvärld där jag varken är vaken eller försänkt i sömn och verkligheten blir därefter. Fördröjning. Det är vad jag bäst skulle beskriva det som. Ett liv i fördröjning.

En dag så insåg jag att jag måste inse vad jag håller på med, eller dö. Jag har visserligen sagt det här förut och jag har fattat beslut som jag inte följt och jag har  urskuldat mig själv och jag grävt ner mig och rest mig upp igen och det tar tydligen för helvete aldrig slut. Ibland så känns det som om jag är klar, att jag har gått på den här slingriga vägen länge nog nu, att det räcker och blir över och jag slår huvudet i väggen och kommer hela tiden tillbaka till den här idiotiska frågan, vad är meningen med allt det här? Finns det någon mening överhuvudtaget?

Ge mig tusen droger och en miljard beundrare och en scen och låt mig ta över världen så att jag kan göra den till vad den borde vara. Det enda jag håller på med nu är att se tillbaka och gräma mig och ångra vad jag gjort och jag skulle verkligen vilja komma över det destruktiva beteendet och se framåt och sparka in alla stängda dörrar med en känga med stålskodd tå och alla ni med era små petitesser som ni tror är så viktiga, ni kan, ja ni vet vad ni kan göra.

Alla dessa måsten, vem fan är det som bestämmer över mitt liv egentligen? Ja inte är det jag det är då en sak som är säker och de här kalla vindarna som blåser när ska de mojna och när blir det dags att ta kontroll över det som sker varje dag och som jag inte har någon styrning över? Ingen har en jävla aning om hur det ska bli det är en sak som blir mer och mer tydlig för varje dag som går. Och att världens mäktigaste land har innevånare som röstar fram en idiot till sin ledare får mig osökt att tänka på den där gamla låten med UB-40 var det va? ”The lunetic´s has taken over the asylum.”

Jag är fortfarande till viss del kvar i det här tänket som säger, att om jag bara gör si eller så och säger det och det och håller käften när jag borde hålla mun så kommer allt att ordna sig. Så är det ju för helvete inte. Du ska vara ödmjuk sägs det men vad leder det till? Som jag ser det så är det enda som kommer ut av ett sådant beteende är att du blir handlingsförlamad och att du mister din integritet och till slut så kommer folk att sätta sig på dig som på en jävla toalett och du får ta en massa skit som du absolut inte vill ta.

Varför ska jag göra saker som jag inte vill göra för att andra säger åt mig att göra det? Och vad är det som får dig att tro att du har någonting med vad jag vill och vet att göra? Håll käften! Låt mig vara ifred! Sköt ditt du så sköter jag mitt som Micke D sa en gång och det ligger mycket i det. Det är alldeles för vanligt att människor låter sig hunsas av andra män och kvinnor bara för att det är sagt att det ska vara på det sättet. Att någon ska bestämma och andra ska lyda. ”Don´t follow leaders”, som Bob Dylan sjöng borde vara allas melodi i dag då det tydligen är kutym att dårar ska styra världen och fatta idiotiska beslut som bara gör livet till ett helvete för vanliga, normalt funtade människor och att sedan kalla det för demokratiska val och folkomröstning är ju bara ett slag i ansiktet på hederlighet och ärbarhet.

”Fucking idiots!” Skulle en man som jag skulle vilja lära känna ha sagt.

Från att ha varit en man som en gång i tiden knappt kastat någon skugga så har jag blivit någon som ingen kan ta för given och som är så in i helvete benägen att tala om för andra vad jag tycker och tänker. Jag hoppas att du blir rädd, och att du sedan kommer över den och inser att det är just rädslan som styr och att den inte är någonting att ha och att du sedan ser mig i ansiktet och ger mig svar på tal. När vi sedan vänder våra ansikten mot solen och kisar så kommer vår skuggor att kastas som en diamantprydd, svart sammetsfilt  över världen och förvandla den till något som det går att leva i istället för att den är som den är nu, en jävla soptipp för vansinnigheter och annan skit.

Kom igen nu alla därute! Följ mig och höj era knutna nävar mot skyn på det att den blir till en enda gigantisk knytnäve så slår vi etablissemanget och då framförallt D.T och V.P på käften.

Det är nog nu!

 

 

 

En jägare gick sig att jaga…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

hagelgevar

”Vad vill du ha för den här skönheten då?” Han tittade ingående på butiksbiträdet, en ung flicka på kanske nitton år, söt som socker i jeans och T-shirt. Hennes hår var klippt en kort page, en frisyr som han älskade. Hon var blond, blonderad, utväxten syntes en centimeter i hårbotten men det gjorde henne på något sätt naknare, mer äkta och han fylldes av något som han hoppades var faderskänslor.

Hon lyfte på hagelgeväret för att komma åt streckkoden, läste av den och pekade på de digitala siffrorna på kassaapparaten. Hon lyfte blicken och såg honom i ögonen, log och frågade om han behövde ammunition också. Han nickade och hon böjde sig ner och plockade upp en kartong med hagelpatroner.

”Fler än en?” Frågade hon och hennes röst var hes och en aning beslöjad, oengagerad och trött som världens alla tonåringar tänkte han. John Andersson höll upp tre fingrar i luften. Öppnade sin jacka och tog ur innerfickan fram sin plånbok, öppnade den och halade fram sitt VISA-kort. Tryckte in kortet i kortläsaren, väntade, skrev in sin kod, fick köpet godkänt, stoppade tillbaka kort och plånbok, tog sin hagelbössa och patronerna som han fick i en påse. Vände sig om och började gå mot dörren.

”Vad ska du jaga?” Frågade flickan innan han hann öppna dörren.

Han vände sig om med handen fortfarande på dörrvredet och såg på henne. Såg hur hon stod kokett med en hand på höften och huvudet på sned och med det där leendet  som han inte kunde tolka riktigt över läpparna. Hon drog bort en hårslinga över en ögat och mötte hans blick utan att vika undan.

”Jag vet inte riktigt”, sade han och släppte handtaget. ”Har du några förslag?”

Hon gick runt disken och kom emot honom. Stannade alldeles framför John och sträckte fram en armen och drog med handen över gevärskolven.

”Fågel kanske”, sade hon och log. ”Brukar man inte jaga fågel med hagel?”

”Småvilt över huvud taget, kaniner och harar och grävling och kanske räv eller två blir det väl.” Han tittade på henne och undrade vad hon var ute efter.

”Om jag var en kanin, skulle du jaga mig då”? Frågade hon, plutade med läpparna och tittade under lugg.

Han skrattade till, flyttade påsen till samma hand som han höll hagelbössan i och knackade henne på pannan med den fria handens pekfinger.

”Passa dig lilla flicka”, sade han och strök henne sedan på kinden med handens baksida. ”Alla jägare är inte lika snälla som jag.”

Han gick sedan och satte sig i sin Toyota, såg på sig själv i backspegeln. Tittade på kråkfötterna runt sina ögon och kände sig mot sin vilja smickrad. John Andersson skakade på huvudet och såg mot dörren som han lämnat. Innanför glasrutan stod hon och tittade efter honom. När han startade motorn lyfte hon sin högra arm och vinkade. Han vinkade tillbaka och körde ut från parkeringen.

Regnet började efter en timmes färd och vägen glänste som om vore den täckt av en glasruta men det var varmt i bilen och musiken som kom från högtalarna var av sorglös natur och basen var som lätta knytnävslag i magen. Han trummade i takt mot ratten och körde alldeles för fort egentligen. En snabb blick på GPS:en visade att det var cirka tjugo mil kvar och han började känna sig hungrig.
Han ratade Mac Donalds trots att han gillade den maten men åt av den alldeles för ofta och tänkte sig något annat denna gången. Visserligen så var vägkrogarna inte av någon högre kvalité tyckte han men han hade lust att sitta vid ett bord i en någorlunda avskild miljö och svängde därför av mot något som kallades för Vildsvinet. På skylten som visade vägen var ett gigantiskt dito med stora betar och ett brett leende avbildat. Han parkerade bilen och gick in. Beställde något som kallades för vildsvinsragu och en Coca Cola. Tog för sig av en riktigt fin salladsbuffé och satte sig vid ett bord längst in i lokalen.
På ena långsidan i restaurangen var ett uppstoppat vildsvinshuvud uppsatt och han flinade för sig själv när han såg sig själv i spegelbilden som fönstret visade. Där satt en jägare i camouflagekläder och keps med svarta glasögon och glodde tillbaka på honom och han kunde knappast valt en bättre krog tänkte han. Maten smakade bra och hade faktiskt en touch av vilt och rödvin och riset som serverades till var kokt på rätt sätt.

När han ätit gick han och hämtade kaffe som ingick och han lade några småkakor på ett fat. Drack kaffet och åt upp kakorna och längtade hett efter en cigarett. tog en snus istället och reste sig och gick ut till bilen igen.

Det regnade svårt nu och det var knappt så att vindrutetorkarna hann med att skyffla bort vattnet. Det var som om himlen höll på att falla ned och han var tvungen att sänka hastigheten  och till slut så kröp han fram.
Vattenmassor på vägen och han stävade fram som en båt i en lång rad av fartyg som var på väg åt samma håll som han. Till slut så blev det ohållbart och han var tvungen att stanna. Satt stilla i bilen och lyssnade på dånet av regnet som hamrade på biltaket. Det blev imma på fönstren och han fällde tillbaka sätet några snäpp och lade sig ner med huvudet vilande mot sidofönstret och slöt sina ögon. Han somnade och drömde om onda ting och svåra svek och vaknade med ett ryck alldeles svettig.
Det hade slutat regna och solen sken. John såg på klockan och såg att han sovit i över en timme. Han fällde upp stolen igen, öppnade bildörren och gick ut på rastplatsen där han stannat och det luktade gott efter regnet. En ormvråk seglade över trädtopparna, eller var det en bivråk, svårt att säga utan kikare tänkte han men orkade inte gå och hämta den. Stod stilla och såg på den mäktiga fågeln och avundades honom flygkonsten. John gick sedan fram och tillbaka på den våta asfalten. Undvek vattenpussarna som var som smärre insjöar tills ett kroppsligt behov av den allvarligare sorten gjorde sig påmind och han upptäckte till sin lycka att det stod en bajamaja uppställd i skogsbrynet.
När gjort sitt tarv så gick han tillbaka till bilen. Öppnade bakluckan och tog fram sitt nyinköpta vapen och en kartong med ammunition. Laddade bössan och slängde prövande upp kolven mot axeln och tog sikte på den vackra vråken som fortfarande seglade sorglöst i skyn.

”Ett enda tryck bara så finns du inte mer”, tänkte han och höll kornet strax framför fågeln. Han var en god skytt och visste att han inte skulle missa om han tryckte av men han sänkte pipan och lade tillbaka vapnet i sitt fodral av skinn och det luktade vapenfett när han drog igen dragkedjan.

När han satt sig bakom ratten så svängde en annan bil in på rastplatsen. Två barn satt i baksätet och hade ansiktena tryckta mot bakrutefönstret och han undrade om de sett honom när han siktade mot himlarna. Han antog det med tanke på deras uppsyn och formade därför sin hand till en pistol och siktade mot bilen och fingerade ett skott. Barnen och mamman som satt i framsätet såg chockade ut men slappnade av när han flinade. Han startade bilen och körde därifrån.

Det var mörkt när han kom fram och han var trött. Det värkte i ögonen efter den långa körningen och även om han såg bra i sina glasögon så blev han trött av att koncentrera sig. Ryggen var heller inte i  bästa form. Det kändes som om kotorna hade rostat fast efter att ha suttit så länge, och det knakade och värkte när han rätade på sig utanför bilen. John Andersson började att lasta ur. Två väskor, stövlar, mat, vapen och ammunition var allt han hade med sig och när han fått in allt i huset, hängt in kläderna i garderoben, ställt in maten i kylskåpet och låst in bössan i vapenförvaringen så tände han en brasa i öppna spisen. Han var fortfarande mätt efter den stadiga lunchen och den macka han ätit när han tankade så det var ingen panik med att laga någon mat. Istället så tog han fram whiskyflaskan och satte sig i skinnfåtöljen framför brasan.

Svårmod och sorg, tunga steg som i lera och våta kläder som klibbade mot kroppen och en sol som aldrig orkade över horisonten. Sådant hade hans liv tett sig i många år och han hade accepterat detta. Insett att ingenting skulle komma att förändras och om du skulle orka att leva vidare så var det bara att försöka bita tag i ditt oxhudsben och tugga dig igenom livet.

Hans tuggben var spriten. Alkohol gjorde livet uthärdligt för John Andersson och utan den så skulle han inte kunna leva. Så var det bara och du kan tycka vad du vill om det, brukade han säga till sina vänner som hade åsikter. Han drack för att stå ut med tillvaron. Drack för att han mådde bra och ville må ännu bättre. Han drack när han kände sig missförstådd och olycklig och han drack för att han gillade att dricka. Tyckte om att vara berusad helt enkelt. Den där känslan av att kunna kliva utanför sig själv och stå bredvid och betrakta livet med andra ögon var något som han längtade efter. Att kunna se saker och ting an med nya infallsvinklar. Lyfta sig själv till nivåer som han inte trodde att han var kapabel att nå. Att höra toner i musik som för den nyktre var höljda i brus, men som för John hördes klara och klingande som ett klockspel av silver när han var full. Utan ruset stod han sig slätt ansåg han och ett liv utan sprit var inget liv.

Han slog upp hela dricksglaset med den bärstensgula vätskan och drack i ett drag ur hälften. Lutade sig tillbaka och kände hur whiskyn letade sig ut i varenda nervfiber i hans kropp. Han slappnade äntligen av. John satt så en lång stund och bara njöt av hur berusningen fick hans tunga kropp att lätta. Han hade lagt på sig några kilo de senaste åren. Inte bara fett utan en hel del muskler också då han tränade regelbundet. Han tyckte att så länge du sköter om din kropp och ditt arbete så har det ingen betydelse att du super och han såg bra ut, det visste han. Bara det att den där unga kvinnan i vapenaffären lagt sig ut för honom visade att han fortfarande var att räkna med och om han varit mindre moraliskt nogräknad så hade han definitivt nappat på den outtalade inviten han fått.

Han hällde i sig resten av spriten. Reste sig upp och gick fram till datorn och anslöt sig till Spotify, valde ut en pianokonsert av Mozart, skruvade upp volymen och gick och satte sig igen och fyllde på sitt glas. Ända upp till brädden, inget knussel, motorn var startad och skulle gå så länge det fanns något kvar i flaskan.

Klockan var närmare ett på natten när han sög i sig den sista whiskyn ur glaset. John mådde bra. Full, javisst men sådär härligt full som du bara blir på whisky tänkte han och reste sig upp, föll tillbaka i stolen igen och fick göra ett nytt försök som gick bättre. På något svajiga ben stod han och såg in i resterna av elden. Glöden dansade en mystisk dans framför hans ögon och det var som om han färdades in i ljuset och till slut så var tvungen att ruska på huvudet för att bryta förtrollningen. Han kände sig hungrig och gick ut i köket och bredde sig ett par mackor, öppnade en öl också, för du kan ju inte äta smörgås utan att dricka öl sade han till sig själv. John tog med sig det som blev kvar av ölen när han ätit upp smörgåsarna ut på förstutrappen för att röka en cigarett. Han satte sig ner med de bara fötterna ute på gräsmattan och rökte.

”Hej John!”

”Hej.”

”Så du är här nu igen?”

”Det verkar så va?”

”Och  super som vanligt?”

”Precis.”

Han suckade och såg ut i mörkret. Kunde höra hur hon rörde sig därute. Hur hon gick fram och tillbaka men han såg henne inte. Det gjorde han aldrig.

”Du släpper inte taget va?”, frågade han och drack ur flaskan. Han hörde hur hon stannade, kom lite närmare, kunde ana hennes skugga, eller inte.

”Men John, så otrevlig du är. Jag får nästan intrycket av att du inte vill ha mig här”, sade hon och han kunde höra raljerandet i hennes stämma.

”Hur i all världen kan du tro det?”

Hon fnissade i mörkret men sa inget. John hörde hur hon började gå fram och tillbaka igen.

”Du är som jag du, med det där vankandet”, sade han och reste sig upp men satte sig igen när det snurrade till i hans huvud.

”Tänker du verkligen genomföra det här John, har du tänkt igenom allting ordentligt?”

Han kände igen det där tonläget, det där oroliga, förebrående, du-kanske-skulle-lyssna-på-mig-istället, läget. Hon ökade på sina steg hörde han.

”Ja, jag har bestämt mig, tror jag”, sade han och drack upp det sista ur flaskan. ”Fastän jag måste gå och lägga mig nu, det blir en lång dag i morgon.”

”Ses vi imorgon kväll?”

”Ses?”

”Ja, hörs då. Gör vi det?”

”Har jag något val?”

”Nej.”

”Ok, då antar jag att vi hörs i morgon kväll. God natt.”

”God natt John, sov så gott.”

Som ett regnvått täcke låg dimman över den stillsamma myren denna oktobermorgon. Det enda som störde tystnaden var det svaga plaskandet från en älgs klövar när den spatserade i kanten på våtmarken. Inga fåglar hördes, men den gråkalla morgonen var vacker nu när solen precis gick upp och daggen hängde som diamanter i grässtrån och buskar. Älgen lyfte sitt stora huvud och såg ut över myrmarken. Det glimmade som av guld när solens strålar träffade hjortronen och en brun kärrhök svävade tätt och tyst över vassruggarna i den västra delen av myren på jakt efter mat. I stugan sov John den berusades sömn och skulle inte vakna än på ett par timmar.

”Fan också! Helvetes jävlar!” Skrek John när vaknade och kände igen de alltför välbekanta symptomen. Han for upp ur sängen och drabbades som av ett knytnävsslag i huvudet när värken slog till. Illamåendet hälldes över honom sedan som en illaluktande välling och han svalde och svalde och sprang innan han till slut kastade sig ner på knä invid toaletten och spydde upp skiten. När han var klar lade han sig som ett skadeskjutet rådjur på sidan och flämtade efter luft. Han skakade som om han frös men han visste vad det handlade om. John tog sig mödosamt upp på fötter och stapplade ut i vardagsummet och fram till barskåpet. Öppnade luckan med det gröna mosaikglaset och tog ut en flaska med vodka. Drack hetsigt direkt ur herr absolut, en, två, tre djupa klunkar och han kände redan efter en halv minut hur allt landade. John gick tillbaka in på toaletten och städade upp efter sig. Borstade tänderna och rakade sig och gick ut i köket och satte på en panna med kaffe. Han mådde nu utmärkt.

Efter en frukost som bestod av kaffe och rostat bröd med västerbottenost på tog han på sig sina jaktkläder, sina Gortexstövlar, packade en ryggsäck  med regnkläder och mera kaffe i en termos av rostfritt stål. Några rågbrödssmörgåsar för lite mer substans än onyttigt vitt bröd med nämnda ost och en plunta med whisky ur en nyöppnad flaska. Alldeles innan han skulle gå så låste han upp vapenskåpet och tog ut sin hagelbössa och en kartong med ammunition. Hängde vapnet över axeln, hängde sin kikare runt halsen, stoppade hagelpatronerna i ryggsäcken och gick ut. Låste dörren omsorgsfullt och började gå ner mot myren.

När han kom fram till sitt gömsle, som var väl dolt och näst intill osynligt för ett mänskligt öga om du inte visste att det fanns där, så lade han ifrån sig sin ryggsäck och geväret på marken samt öppnade och kröp ner genom den mossbeklädda luckan. Gömslet var välinrett och så djupt att du kunde stå upprätt och gluggen ut mot myren var precis i vapenhöjd. John hade tillverkat träbänkar och ett bord som stod på ett dito golv och det hängde en fotogenlampa på en krok i taket. Han tände den. Mer för att det skulle kännas hemtrevligt och ombonat än för att kunna se. Ljuset som trängde in genom skottgluggen var mer än tillräckligt. När han tänt lampan så öppnade han luckan igen och lyfte ner vapen och rygga satte sig vid bordet och slog upp en kopp kaffe och tog fram en smörgås. Ingen sprit ännu, han mådde bra, och måttlighet i den mån det var möjligt var av hävd tyckte han. John Andersson väntade.

Det regnade den kvällen det hände för vad var det nu, tio månader sedan. John och hans fru hade kräftskiva tillsammans med grannarna från stugan intill och det var vått. Inte bara utomhus utan spriten flödade okontrollerat  inne i stugan och framåt sena kvällen så var alla fyra ordentligt berusade. I skenet från utomhusbelysningen spelade de boule när kräftätandet var över och det hade varit trevligt så vitt John kunde minnas förutom de förstulna blickar som hans hustru och grannen kastade på varandra som de alltid gjorde när de fyra träffades. John hatade det och en svartsjuka svartare än tjära bodde i hans hjärta. Grannarna tog bilen hem på natten trots att John och hans fru kraftigt avrått från detta. ”Det handlade ju bara om någon kilometer”, sades det och ”det ska fan gå i det här vädret”, var uppfattningen som rådde hos gästerna.

John vaknade vi fyratiden på morgonen med en oroskänsla i kroppen. Något var fel. Hustruns del av sängen var tom och hans första reaktion var att hon var på toaletten så han låg och lyssnade efter de omisskännliga ljud som uppstod vid toabesök, men det var knäpptyst i huset. Till slut så reste han sig ur sängen och gick ut i stugans vardagsrum, för övrigt det enda rummet förutom sovrummet och köket, och vidare till badrummet. Hon var inte där. Han fortsatte till ytterdörren och upptäckte efter att ha famlat bland kläder i dunklet att hennes kappa var borta och hennes stövlar inte heller stod där de brukade stå. John började nu bli ordentligt orolig och på en sekund så var han spik nykter. Han gick tillbaka in i sovrummet och tog på sig sina byxor och en tröja, återvändet till ytterdörren och drog på sig stövlar och sin jacka och gick ut för att leta efter sin hustru.
Efter två timmars letande och skrikande sin frus namn så fann han henne död i dikesrenen efter landsvägen som gick nedanför deras lilla stuga, fem hundra meter ifrån där de bodde.

John reste sig upp när han hörde något. Han gick fram till skottgluggen och lyfte sin kikare till sina ögon och spanade ut över kärret. Han upptäckte ingenting till en början. Sedan såg han att det var en älg. Hans hjärta bankade hårt och var på väg ut ur bröstet kändes det som och han tänkte om han verkligen var i stånd till att göra det som han stod i begrepp till. John tittade på det magnifika djuret i sin kikare, som han för övrigt fått av sin framlidne hustru vid någon födelsedag, eller om det var jul. Han fascinerades av den betande älgens långsamma, graciösa rörelser. Den hornbeprydda tog sin tid med sitt ätande och varför skulle han skynda egentligen och vem skulle han vara rädd för tänkte John.

När polisen och ambulansen kom så satt John med sin hustrus huvud i sitt knä och stirrade apatiskt framför sig. Hennes nacke var bruten. Troligtvis från ett olyckligt fall ner i, på just det här stället, djupa diket. Hade hon varit berusad? Frågade polisen. John hade nickat. Varför var hon ute själv mitt i natten? John hade skakat på huvudet, som betydde att han inte visste. Hade de bråkat? Samma nekande skakning på skallen. Var hade han själv befunnit sig på natten? Den något fetlagde polisen hade sett skeptisk ut när John avlade sitt svar. Troligtvis en olycka var slutsatsen som drogs av händelsen och när hon fraktades iväg till sjukhuset i ambulansen så satt John bredvid båren och höll hennes hand i sin högra, i den andra höll han ett trasigt halssmycket som hon krampaktigt hållit i sin knutna näve när han hittat henne. Ett halsband som han kände igen och som inte var hennes.

John sänkte kikaren och lät den hänga runt sin hals. Lyfte hagelgeväret och siktade på det stora djuret. Ett enda litet tryck är allt som behövs här tänkte han igen och mindes ormvråken han haft på kornet. Fast å andra sidan så var han osäker på om det här vapnet verkligen skulle ta kål på en femhundrakilos älg. Han log och ställde ner bössan på golvet och lyfte kikaren igen och lät den svepa över våtmarken och långt nere västerut så såg han honom komma med korgen på armen. Han var klädd i sin vanliga fjällräven utstyrsel och den fula halmhatten satt som vanligt på hans huvud.  Han böjde sig med jämna mellanrum ner och plockade hjortron och han kom stadigt närmare gömslet. Johns nerver satt nu på utsidan och han greps av en svår nervositet och när han höll ut sin hand framför sig så skakade den som asplöven i träden som växte utanför hans lilla fritidshus. Han vände sig resolut om gick fram till ryggsäcken, öppnade den och tog fram whiskyflaskan och drack djupt och girigt. Satte sig sedan ner och andades djupa andetag. Kände efter en stund hur lugnet lade sig som en varm filt kring hans axlar och hur beslutsamheten  återkom. John letade i ryggan och fann solglasögonen, satte dem på sig och reste sig och gick fram till skottgluggen. Lade vapnet i stödet som han tillverkat och väntade. Det var ungefär hundra meter från gömslet ner till början av kärret och den plats som han visste att hans offer skulle passera på sin väg tillbaka till sitt hus och John var säker på att han inte skulle missa. Han var en utmärkt skytt.

Tiden efter dödsfallet var som ett töcken och han levde i en repulsionvärld där armar och händer tycktes komma fram ur väggarna och försökte gripa tag i honom och han slutade jobbet och tog till flaskan på allvar och en dag så tog han mod till sig och ringde upp vännen, grannen, de hade på landet och som bodde i samma stad som John och hans fru och föreslog ett möte på en krog i stan. Håkan, som han hette,  accepterade och beklagade sorgen och allt det där och efter att de hade träffats och skilts åt så var John säker på vad han skulle göra. Han hade alltid halssmycket i fickan i väntan på ett sådant här tillfälle och hade tänkt att lämna över det med outgrundlig blick och sedan bara gå därifrån. Han gjorde aldrig som han hade tänkt dock.  Emellertid, tänkte han, det är ju trots allt en dödsbricka av guld och en dödsbricka är ju trots allt en dödsbricka.

Nu stod han där, inom skotthåll. Denne Håkan Nilsson, vän och granne på landet och boende i samma stad, och förmodligen den som var orsak till hans hustrus död. John var mer eller mindre säker på det. Han hade scenariot klart för sig.

Hemligt kärleksmöte i natten i Håkans bil antagligen. Någon av dem får kalla fötter, vill avsluta förhållandet, förhoppningsvis hustrun, men troligtvis Håkan. Gräl och handgemäng uppstår, ett olyckligt fall och i fallet så sliter hustrun av Håkan guldkedjan utan att han märker det. Grannen konstaterar att hans älskarinna är död, får panik och kör hem. Upptäcker antagligen att hans halsband är borta. Har säkert letat men inte funnit det och har levt i skräck och ångest sedan den natten. John hade gått igenom detta hundratals gånger och det som tidigare var en teori hade nu blivit den enda möjligheten. Det hade blivit en Ockhams rakkniv för den bedragne äkta mannen

Det blir skönt för dig Håkan tänkte John, att slippa det här helvetet du har försatt dig i. Han tog ett stadigt tag i geväret, drog ett djupt andetag, siktade på Håkans ena ben och tryckte av. Det gick tvärt av. Som om en osynlig sågklinga farit genom luften och kapat benet kliniskt. Blodet stod som en fontän ur stumpen som var kvar och Håkan skrek knappt. Föll bara som en köttmassa ner i kärret och det mörka vattnet skvätte.

Håkan låg med ansiktet ner i det stinkande vattnet medvetslös och skulle säkert ha drunknat om inte John vänt på honom. Blodet pumpade som en tjock massa ur det avkapade benet när han välte över honom på rygg, men han levde. John slog honom hårt i ansiktet. Ingen reaktion. Han böjde sig ner, kupade sina händer och tog upp det kalla kärrvattnet och hällde det över Håkans bleka nuna och då slog han upp ögonen. John satte sig ner på huk.

”Hej Håkan!” Sade han och log. ”Hur mår du?”

Skräck och förvirring var allt som gick att utläsa i den svårt skadade mannens ögon. John satte honom upp och när Håkan fick se sitt ben så tog paniken överhanden och han försökte desperat att hejda blodflödet med sin händer. Han stirrade på John och skrek.

”Vad har du gjort? John! Vad har du tagit dig till?”

John satte sig ner bredvid honom och riktade hagelgeväret rakt emot Håkans mage med en hand. Han letade i sin jackficka med den fria och hittade till slut vad han letade efter. Han lutade sig fram och höll upp halsbandet framför Håkans ögon.

”Jag tänkte att du ville ha tillbaka det här käre vän”, sade han och svängde det fram och tillbaka framför hans ögon. ”Jag har reparerat det åt dig.”

Håkan stirrade på halsbandet med öppen mun. Vände sedan blicken mot John och såg honom i ögonen.

”Du har skjutit av mig benet din idiot, och du visar mig ett jävla halsband. Ring en ambulans istället ditt förbannade psyko.” Hans ansikte var en grimas av smärta och han blev blekare och blekare.

”Skulle inte tro det, min vän”, sade han och gungade smycket fram och tillbaka som om han försökte hypnotisera honom

Hur länge har du vetat?” Stönade Håkan och sänkte blicken.

”Alltför länge.”

”Jag dödade henne inte John, hon föll, jag lovar.” Han vaggade sitt huvud fram och åter och höll fortfarande sina händer kring det avskjutna benet. Blodet kom stötvis och trängde ut mellan hans fingrar och han flämtade av smärta. ”Ska du döda mig nu John?” Lyckades han få fram tyst. ”Du kommer aldrig att komma undan.”

”Du är redan död Håkan. Du kommer att förblöda.” John flinade. ”Fastän du kanske hoppas på att din fru ska komma och rädda dig? Nej visst ja, hon har ju lämnat dig. Varför lämnade hon dig förresten Håkan? Eller dödade du henne också? Ligger hon begravd i skogen någonstans? John reste sig upp och ställde sig med benen på var sida om den allt blekare mannens ansikte. ”En sista sak bara Håkan min vän. Du ska få tillbaka ditt halsband, vänta, låt mig fästa det kring din hals.”

Den enbente mannen var nu så omtöcknad att han knappt var medveten om vad som skedde. ”Sådär ja”, sade John när han var klar. Han rätade på ryggen och tog ett par steg tillbaka och såg på sin vän och granne som han hade på landet och som  bodde i samma stad. Lade huvudet på sned och betraktade sitt verk, som en konstnär som skärskådar sin målning eller staty.

”Du kommer att få sitta resten av ditt liv i fängelse John”, stönade Håkan. ”Tycker du att hon är värd det? Hon bedrog dig ju för helvete, med mig, din vän. Ditt liv är förstört din stackare.” Han lyfte sitt huvud och lyckades trots att det avskjutna benet plågade honom svårt få fram ett flinande. ”Jag älskade henne inte ens och det var när jag sa det som hon tappade all sans och vett och började slå mig och sedan vilt skrikande sprang ifrån mig.” Han tittade John i ögonen. ”Hon föll John. Det var en olyckshändelse, din jävla hanrej”, tillade han.

Ockhams rakkniv, tänkte John, och vreden steg i honom som saven i ett träd om våren.

”Gapa din jävel”, sade John och ställde sig på knä bredvid honom och tvingade in pipan i munnen på honom. Håkan hade givit upp allt hopp nu såg John. Hans ögon var döda när han såg upp på sin förmodade bödel.

”Du kanske inte fattar det Håkan.” John tryckte in gevärspipan en bit till i munnen på honom och han hörde hur tänderna skrapade mot metallen. ”Men jag dog  redan första gången när jag misstänkte att Helene bedrog mig.”Han vände sitt ansikte symboliskt mot himlen ”Jag har sedan dött succesivt, lite varje gång som jag sett era blickar, era små smekningar när ni trodde att ingen såg”, fortsatte han. John suckade och log. ”Allt som har hållit mig vid liv den här sista tiden är tanken på det här förstår du. Det är dags att ta konsekvenserna nu ditt svin.”

John såg in i Håkans ögon när han tryckte av.

Han kände en befrielse när skottet ekade mellan trädstammarna. Knallen letade sig ut över myrmarken och bort emot kärrhöken som ostört svävade över vassruggarna och skrämde älgen som med långa kliv sprang in i skogen. John torkade av pipan, hängde bössan över axeln och gick tillbaka till gömslet och klättrade ner. Släckte fotogenlampan, hämtade sina grejer, drack upp den sista spriten och började gå hemåt. Han kände sig äntligen lugn.

 

”Är han död nu?”

John satt på förstutrappan mitt i natten med ett glas whisky i handen och hörde henne vanka fram och åter ute på gräsmattan.

”Det borde väl du veta, har du inte träffat honom än, din älskade Håkan?”

Hon kom närmare. Han kunde nästan se henne nu.

”Kan du förlåta mig John?” Sade hon med darr på stämman. ”Snälla förlåt mig.”

John reste sig upp och hade svårt att hålla balansen. Han tog ett steg åt hennes håll, hörde hur hon backade, så han stannade igen. Lyssnade på vinden som lekte med asplöven i träden runt den lilla gräsmattan. John såg ut i mörkret och tyckte sig för ett ögonblick se hennes ögon glimma till, och sedan svart igen. Han lyfte istället sin blick och såg upp på vintergatan som gick som ett vitt stråk över oktoberhimlen. Han drack ur det sista ur glaset och slängde det sedan med kraft åt hennes håll.

”Förlåta dig sa du.” Han skrattade högt. ”Du vill ha förlåtelse?” Han pekade ut i mörkret. ”Jag hoppas”, sade han och hytte med pekfingret. ”Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kommer att få ruttna i helvetet i evigheters evighet och att du får ha Håkan vid din sida medan du gör det.” Han flinade. ”Han är inte lika söt nu förresten med halva huvudet bortskjutet och han går lite illa.” Han lyssnade ut i mörkret. ”Du säger ingenting kära hustru.”

”Snälla John!” Han hörde hur hon snyftade. ”Snälla förlåt mig.”

John tände en cigarett och lät röken ringla upp emot natthimlen.

”Tyvärr hustru, det går inte.” Han drog ett djupt bloss på cigaretten. ”Men jag vill säga en sista sak till dig innan jag går.”

”Vad vill du säga” Frågade hon hoppfullt.

”I helvetet finns ingen paus.”

”Det är din bror som brukar säga det.”

”Jag vet det,” sade han och fimpade cigaretten och gick in och lade sig.

 

 

 

 

.

Till J och J och E…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

På Avdrift

Jag gick inte framåt. På grund av olika anledningar så gick min färd sidledes och det som borde ha varit ett framåtskridande blev istället en avdrift. 

Det var ett par år där som jag hade problem med att komma åt rätt håll. Jag ville verkligen vara som en pil i tillvaron. Framåt, framåt, rakt igenom alla hinder och allt skulle kombineras och integreras i mitt bergochdalbaneliv. Mina barn J och J och E samt deras mor T var som bollar i ett evigt jonglerande och jag tappade än den ena och än den andra bollen men gav inte upp.

Jag var som en cirkusartist. Kvällsföreställningarnas lysande stjärna i manegen och för mig så var livet inte uppdelat i små delar såsom barn, sambo, arbete och nöjen utan allt var en gröt som jag slevade i mig med god aptit. Att göra avkall på något för att smaken på gröten skulle bli bättre var för mig orimligt. Det var först senare som jag insåg att min inställning eventuellt var en aning omogen, för att inte säga orimlig och idiotisk.

Fastän jag minns mest de behagliga stunderna när jag satt i parken med J och gungade och grävde i sandlådan. När jag var pappaledig och drev runt på Södermalm mellan lekparkerna. Alla bekanta jag fick som var i samma situation och hur stolt jag var över att ha en sådan vacker son som J. Alla andra barn var som troll jämfört med min ängel och när sedan hans lillebröder kom, J och E, lika änglalika de, så var allt fullbordat och vi lämnade söder  när småbrorsorna var två år för norr och staden på landet.

Avdriften fortsatte dock. Jag hade som vanligt kursen klar för mig. Utstakad och färdig att anträdas var min stig och jag hade nödvändig utrustning och alla ville vara med på resan utom en. Just så var det. Jag kände mig fruktansvärt motarbetad och missförstådd och jag var det också har jag förstått även om det har funnits de som ville få mig att förstå att allt var mitt fel.

Så var det inte.

Jaha, tänker ni som läser nu, här kommer den där jävla avbönen igen och den har vi verkligen fått nog av och visst, jag kan förstå att ni tänker så. För jag tappade ju alla bollarna och jag stod där utskrattad mitt på scenen men jag ångrar fan i mig ingenting av det jag gjorde.
Hon som jag älskar gjorde mig stark.
Hennes kärlek var som en närkontakt med ett liv som jag inte trodde fanns. Jag stod där förstås med böjt huvud i någon slags skam för att jag gått emot strömmen men jag betänkte mig aldrig. Det förvånar mig än idag att jag aldrig tvekade. Att jag  äntligen vågade vara den jag är, tordes vara förskrämd och osäker. Att kunna säga utan att vara rädd för nedvärderande blickar och höjda ögonbryn att, jag kan inte det här. Att djärvas be om hjälp och vara säker på att få den. Så jag böjde knä och plockade upp alla bollarna igen och jag fortsatte mitt jonglerande och jag höll på med det i tolv år och jag var så stark och jag kämpade för mina pojkar och vet en sak J och J och E att även om ni tycker att jag svek er. Så hittade jag till slut en väg för mig själv och i och med detta även en för er.

Den  här tiden då  allt jag sa och gjorde var för att hon den andra skulle tycka om mig mer gjorde mig till en människa jag inte ville vara. De åren jag kämpade för att vara någon annan, någon som hon och hennes föräldrar kunde respektera och älska var faktiskt ett större svek än det som kom senare. Tårar föll och faller än idag  när jag tänker på er mina barn och kommer antagligen aldrig att få veta vad ni tänkte, och det är så svårt att skriva det här för jag hittar inte orden.

Emellertid, jag kommer aldrig att glömma tiden när ni var små mina idag så stora pojkar och hur ni och jag och U försökte skapa ett liv tillsammans. Alla dessa lögner som ni blev matade med och hur ni var för små för att kunna förstå utan stod där värnlösa och ingen av er kunde begripa varför det blev som det blev. Jag ville ger er en perfekt värld och jag gav aldrig upp, ni var viktigast. Även om er uppväxt blev långt ifrån idealisk så hoppas och tror jag att ni åtminstone kan förstå att jag utkämpade en svår strid och även om jag inte vann så förhindrade jag en katastrof. Det är min övertygelse.

Alla våra filmkvällar, mina röstimitationer när vi läste undertexterna för er jag och U och Star Wars blev en ledstjärna för oss och kraften gjorde oss starka och jag var er jävla armé som höll stånd mot kejsarens ondska. Ni vet det, eller hur? Ja det vet ni. Jag kan känna det ibland när vi talas vid och även om jag aldrig kan begära av er att ni skall ta parti, och jag vill inte det ens, så tror jag att ni är övertygade om att jag åtminstone aldrig lät mig förledas av den mörka sidan.

Jag tänker ofta på våra semestrar i Skåne, när jag visade er min barndoms somrar och vi gjorde allt som jag gjorde när jag var liten. Krabborna, sandslotten, danska glassbaren i Båstad och Hasses förbannade lada så fylld med onödiga, underbara saker. Och här kommer tårarna i ögonen igen, och vindarna blåser från andra sidan Skälderviken och minns ni nätterna då det regnade in och det var som i en film med kastruller på golven och mössen kröp i väggarna?

Kom ihåg solnedgångarna pojkar. Minns era brunbrända ben och era blonda kalufser och försök se med mina ögon hur ni stod nere vid dikeskanten på rad på morgonen och kissade. Nakna och underbara ser jag er stå där med era vita rumpor i kontrast mot era bruna ryggar och ben och det gröna gräset, och minns korna i hagen och kaninerna vi försökte fånga. Glöm aldrig hur U gav er sitt liv och sin själ för att ni skulle ha det bra. Hon är ett mirakel och jag vill att ni förstår det. Inte många skulle ha gjort det hon gjorde och fortfarande gör för er.

När jag ser er som vuxna idag så ser jag fortfarande mina smala på gränsen till taniga pojkar med glada leenden och jag vill att ni i era hjärtan gömmer det där kortet som jag tog på er och U när vi var ute med båten på stora Värtan. Minns ni det? Jag hoppas det. Ett lyckligt kort, en lycklig tid och även om himlen föll ner över våra huvuden ibland så var vi lyckliga tillsammans för det mesta, eller hur?

Som ni vet så gör jag allt för att ni ska få ha mig kvar ett tag till. Jag lever ett i det närmaste bekymmersfritt liv nu och jag önskar er detsamma och stoltheten och kärleken jag känner för er är som ett svällande hjärta som knappt får plats i mitt bröst och visst har jag gjort misstag. Jag blir aldrig av med sorgerna ifrån mitt förflutna och jag önskar inte heller att de ska försvinna. Jag lär mig hellre av dem så att jag kan vara en bättre människa de år jag har kvar på jorden.

Mitt hjärta är fyllt av godhet. Jag hoppas att ni kan känna det.

 

 

 

 

 

 

En sång, en gång…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Jag minns när det bara var glada sånger som kunde höras ur transistorradioapparaterna. När jag befann mig i köket medan min mor stökade, dagbarnen lekte krig, och min bror var på övervåningen med vad han nu höll på med, och jag låg  över köksbordet med mitt öra tätt intill den röda radioapparaten av plast och lyssnade på glada melodier. Dessa presenterades av neutrala, men positiva, kvinnor och män och alla handlade om kärlek eller bilar. Jag visste aldrig vad det var han gjorde, min bror alltså, nu när jag tänker tillbaka på det. Vi levde på olika planeter tydligen, eller också så är det helt enkelt så att jag inte minns. Fastän jag kommer ihåg hur jag njöt av svensktoppen. Min bror gjorde inte det.

Det var nästan bara pojkar som bodde här, och de få flickor som fanns blev också  pojkar och vi sjöng och rullade i gräset och klättrade i träden och vi lurade livet, det sorgliga livet, på bytet. Vi var glada unga män som lekte krig och drömde om det stora slaget som skulle förändra våra liv och Å sköt H i sidan med sitt luftgevär och H var nära att dö och sedan var det slut med luftvapen för de unga stridande förbanden. Emellertid så duger pilbågar och slangbellor lika bra tänkte den unga armén och smög i skyttegravarna och vi kallades för ”kinesligan”och Gud allena vet varför. Vårt rykte översteg vida vad vi egentligen gjorde men ingen av oss som var med dementerade de hemska historier som florerade bland de som inte var det och vi höll våra huvuden högt och en del av oss hade bandana.

Våra namn var inte våra egna för vi var leoparder och lejon och gnuer och tigrar och vattenbufflar och krokodiler och det fanns en elefant och så fanns det någon som inte var ett djur.

”J, vad ska jag heta då?” Frågade S och stod förväntansfull med alla sina överflödiga kilon och han hoppades och trodde på att det skulle bli en örn eller en falk eller till och med en svan eller kanske rent av en kondor för han ville flyga högt i livet. Han kände nästan hur vingarna växte på honom under jackan där han stod nedanför lekstugan på vilkens tak J satt. Ledaren, führern, som tog makten med våld och vars pappa som hade amerikanska bilar och sålde teveapparater reste sig upp och såg ut över oss och log sitt sataniska flin. Han sänkte blicken efter en stund och såg länge och stint på S som med våt blick såg upp på honom.

”Du”, sade J. ”Du ska heta Degen.”

Jag skrattade då och det gjorde vi alla och jag minns att även S skrattade men att jag såg hur ledsen han var och jag gråter nästan när jag skriver det här. Jag borde rest mig upp och som ”Thunder” kastat min kaststjärnor och skjutit från höften med mitt maskingevär förstås. Stått upp för de svaga och räddat världen från småpojkshitler och som en hjälte döpt S till precis vad han ville heta. Istället så stod jag på skrattarnas sida och var en av vindflöjlarna som i takt vände oss än hit och än dit vartefter vinden blåste och våra lågskor klapprade när vi gick hem den kvällen i takt.

”En, två, tre, fyr, håll tempot nu grabbar. En, två, tre, fyr, här kommer dödspatrullen.”

S fick heta ”Degen” i hela sitt liv och han dog i förtid och han var busschaufför och blev ironiskt nog dödförklarad fastän han levde. Han slog upp tidningen en dag och läste sin egen dödsannons och det tog lång tid innan kommunens kvarnar malt klart och han fick sitt liv åter.

Vi borde varit hans armé. Vi skulle hållit honom under armarna när han var skadad och fört honom åter till bakom vår linjer. Upproret skulle ha kommit just där när J stod på taket och dömde honom till ett liv med ett namn som han aldrig kunde bli av med. Vi var som nazister där och då och natten som föll efter den dagen var kall och jag frös och det var där någonstans som min flykt började. Jag stoppade in mitt huvud i en papperspåse. Klippte hål för ögonen och gick ut i livet och såg bara det som jag ville se och jag ställde mig på andra för att få min näsa ovanför vattenytan.

Ur transistorn strömmade emellertid dur och åter dur och det fanns inte mollmoln på himlarna och min bror lyssnade på klassisk musik. Jag tror jag minns det nu.

När jag fick Led Zeppelin III i tolvårspresent av min moster och morbror så hade jag aldrig någonsin hört talas om det bandet. Mina aktier steg dock som en raket mot skyarna när P som var begåvad  med äldre syskon, vilka ägde både ettan och tvåan, fick reda på detta och han och mina vänner plötsligt såg mig med nya ögon. Från den stunden så blev Blyzeppelinarna mitt favoritband och jag lärde mig ännu mer om hur du med finess vänder kappan efter vinden.

Jag blev snabbt en hårdrockare. En förbannat tuff hårdrockare och en vecka senare  så kunde jag allt om bandet och Robert Plant och Jimmy Page prydde min vägg ovanför min huvudkudde. I smyg likväl, lyssnade jag på svensktoppen.

Jan Malmsjö sjunger ”en sång en gång för länge se´n” och jag sitter på mitt rum och är femton år hela tiden och sjunger med i texten och jag är rörd. Jag tyckte mycket om den sången och när jag vadade till fotknölarna i ungdomsproblem så fann jag tröst i de smäktande orden och på något sätt så såg jag mig själv då, där jag står idag.

Då nittonhundra sextiosju, i vad som idag skulle kallas för en video, satt en ursnygg Jan Malmsjö i en grå åtsittande kostym i sextiotalssnitt på en mur framför en kuliss av en storstad  i nattlig skrud. Stort svårmod kunde förmodas i hans blick när han med nerböjt huvud sjöng den första versen. När det var dags för refräng reste han sig sakta upp och vandrade mot kameran med blicken fästad på dig. Han körde ner händerna i byxfickorna och klämde i och körerna, ja ni vet hur körerna lät på den tiden, var som en ängladito och Jans röst bar dig ända upp till himlen.

Det var vackert, det är vackert, och när jag idag på Youtube ser den gamla musikinspelningen så frapperas jag av hur oerhört bra, och med vilken lätthet han sjunger. Småleendet sitter där det ska i Jans nuna och det sitter där fortfarande och även om jag alltid har haft lite svårt för herr Malmsjö och hans skådespelande och hans attityd. Så var han en jävligt begåvad sångare.

”En sång en gång för länge, länge sen.”

Ja, mycket var bra på den tiden, men mycket var fruktansvärt också och den grymhet som vi, jag och mina vänner som barn, var kapabla till kan jag se idag också när jag står bredvid mina pojkar och ser dem växa upp. Ibland skulle jag vilja kliva in som en återuppstånden demon från ”kinesligan”, eller en ”Thunder” och läxa upp några av de där som trakasserar och terroriserar på skolgården.

Från ingenstans kommer plötsligt kaststjärnan och den sitter som en julprydnad i pannbenet på mobbaren, och sedan står ”Thunder” där som en hjälte och tar emot hyllningarna från de av lycka gråtande baren.

”Thankyou Thunder! Thankyou, you saved us.”

En sång en gång som sagt…

 

 

 

 

På fisketur, kan allting hända…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

bat-pa-sjo

Det regnade. Ett tunt strilande regn som en spindelväv av fukt låg över sjön där han satt ensam i sin båt. Det var inte kallt. Snarare varmt var det, trots att det var i början av september. Årorna knirkade i sina tullar när han lugnt och försiktigt tog sig fram över den spegelblanka insjön djupt inne i en skog långt borta från människor, stress och vansinne. Han hade sydväst på huvudet och ett svart regnställ och ordentliga gummistövlar. I mungipan satt en pipa. En riktig sjökaptenspipa som han köpt på en loppmarknad på den tiden då han bodde i den stora staden och han hade stoppat den med Borkum riff, en tobak smaksatt med whisky.  Han rökte njutningsfullt och eftertänksamt. Kisande blick och hemlig kroppshållning, så var hans uppenbarelse, och lugnet han kände var som att simma i kroppsvarm gelé. Den äldre mannen andades tungt. Rökningen var något han borde slutat med för länge sedan, han visste det och hade alltid lite dåligt samvete när han tänt en pipa.  Hans luftrör pep om nätterna som en liten ångvissla i hans bröst. Han slutade ro och satt stilla med slutna ögon och lyssnade på jorden, på universum.

Han hörde mullret på avstånd. Det närmade sig sakta som åska långt borta, men ändå inte, mer ett dovt ihållande mullrande och plötsligt som ett oväntat påhopp från en vän, en dröm som splittrades som en glasskiva mot marken, förbyttes harmonin till en odefinierbar oro. Vattnet vibrerade och blev som hamrat glas och med ens så stod tiden stilla. Han blåste ut röken från sitt senaste bloss och den skingrades inte. Det fanns inte längre någon vind.

Han lyfte sin blick och såg företeelsen komma över trädtopparna. Stor, silvrigt glittrande, både förförisk och skrämmande seglade den upp som en gigantisk rocka och täckte nästan hela himlen. Han lyfte upp årorna i ekan och satt stilla och bara väntade. Alla ljud försvann och regnet stelnade i sin form och hängde nu som ett tunt sirligt draperi över den lilla sjön. Det enda som hördes var hans hjärta som slog tunga ödesmättade slag.

Robert Rosander vaknade tidigt den här morgonen. Klockan var fyra och han frös. Från sin säng av furu med utsirade gavlar av samma träslag såg han ut genom fönstret och noterade att det regnade. Brasan i den öppna spisen hade slocknat för längesedan och det var inte ens någon glöd kvar. Han låg kvar i sängen och lyssnade på hur mössen kröp i väggarna. Fram och tillbaka krälade de, gnagde lite, funderade en stund och fortsatte till en ny plats för att vässa sina tänder. Han hade försökt att jaga dem med musfällor och katt, men hade gett upp nu. Katten var för fet för att orka bry sig, och ärligt talat så tyckte han lite synd om de små gnagarna så nu hade de blivit hans husdjur istället. Katten var död för övrigt. Räven tog den trodde Robert

Åttiofem år hade han levat nu, och det kändes ville han lova. Det knakade i lederna och det lät i knäna som om en gammal pinnstol var ute på promenad när han tog sin dagliga runda, och det var inte så att han höll något högt tempo direkt när han var ute. Långsamt och eftertänksamt tog han sig fram och ofta så var det så att han inte ens tänkte på var han gick, utan han kunde stanna upp och se sig omkring när han gått en stund och fråga sig själv hur i helvete han hamnade där han var. Antagligen så var han på väg att träda in i Alzheimers dimma brukade han tänka, utan vare sig kompass eller karta. Fastän han var inte speciellt orolig. Han hade sin fru som tog hand om honom

När Robert hade försökt att somna om i ungefär en timme, så gav han upp. Han reste sig ur sängen och gick fram till vedspisen och tände den och satte en kastrull med vatten på den största plattan. Sedan var det dags för nästa eld och han tackade Gud för de här små fyrkantiga braständarna som han köpt på Claes Ohlsson. Små underverk av paraffin och torv som underlättade livet i sommarstugan betydligt. Apropå sommarstuga, så kände han en stor sorg över att hans fru för det mesta inte ville följa med honom hit. Hon trivdes bättre i lägenheten i stan sade hon och hon tyckte inte om fuktigheten i stugan och det där med utedass klarade hon inte av. Själv så gillade han att sitta i det lilla huset och förrätta sina behov. Titta på de gamla gulnade planscherna som föreställde allt från österrikiska alper till båtar på villande hav. Det var inte han som satt upp dem utan de hade funnits där sedan han och hans fru köpte stugan för tjugo år sedan och han hade inte hjärta att ta ner dem. De var på något sätt en historia som han inte visste bakgrunden till och han tyckte om att sitta och fantisera till bilderna och röka sin pipa.   De få gånger som Hedda verkligen följde med var höjdpunkter för Robert och han gjorde sitt bästa för att hon skulle trivas. Förgäves tyvärr för hon sade alltid i bilen hem, att det här var sista gången.

När brasan tagit sig och det började bli varmt i rummet så hade kaffevattnet kokat upp så han doserade och väntade och tog sedan med sig en kopp ut på gården tillsammans med en limpsmörgås med ost. Robert hade tagit på sig sina grova fritidsbyxor med många fickor, sin egenhändigt stickade tröja, regnjacka och träskor innan han gick ut. Han ställde kopp och macka på det lilla vita träbordet som han snickrat själv och gick bort till slutet av gräsmattan för att kissa. Det var inte lätt nu för tiden, att tömma blåsan, för prostatan var förstorad men han hade inte cancer hade läkaren sagt vid den senaste undersökningen. Så länge som han tog sina mediciner så gick det bra även om det tog lång tid

”Det tog sin tid, men nu har han pissat färdigt.” Stod det i boken Röde Orm och han tänkte alltid på det när han kissade.

När han äntligen var klar så hade kaffet nästan kallnat så han drack det så. Det gjorde honom inget. Ostsmörgåsen smakade bra och när han ätit klart så gick han till uthuset för att hämta sina fiskegrejer. Han bar ner dem till båten och lade dem under en presenning för att skydda fiskeväskan mot regnet och gick tillbaka upp till stugan för att fylla en termos med kaffe och bre sig några fler smörgåsar.

Klockan var närmare sju på morgonen när han tog sina första årtag. Robert satte kurs mot grynnan mitt på sjön för att försöka fånga några abborrar och kanske en gös eller två. Han rodde drag på vägen dit och hade inte rott mer än hundra meter när det högg. Spöet bugade sig ordentligt och han kunde känna på fiskens rörelser att det troligen var en gädda. Mycket riktigt, efter en kort intensiv kamp så lyckades han bärga en fin sådan på cirka två kilo. Han släppte den tillbaka. Gädda smakade inte gott, det hade han aldrig tyckt och han hade verkligen försökt att på alla möjliga sätt att tillreda insjökrokodilerna för att de skulle gå att äta men aldrig lyckats. Den gamle mannen tyckte att de smakade för mycket sjö. Icke desto mindre så var de roliga att fånga och de bjöd alltid upp till kamp och han lyfte alltid på sin sydväst, keps eller hatt när de fick gå tillbaka som ett tack för god match.

Han vände sitt ansikte mot  himlen och läst sig smekas av det tunna regnet. Det var som om att bli berörd, knappt snuddad vid, av kvinnliga fingertoppar och han längtade efter sin fru. Alla dessa år tillsammans och han mindes när han träffade henne första gången. När han kom in i det lilla lunchrummet på hans jobb och fann henne sittande där. Hur blixten slog ner i hans huvud och hur han tänkte medan planeter och stjärnor exploderade i hans huvud, att där sitter hon. Det är henne jag väntat på i hela mitt liv. Från den dagen så började hans liv. Det tog några år innan han fattade att det verkligen förhöll sig på det sättet. Att hans tillvaro innan Hedda inte hade varit något liv värt namnet. Det gick inte en dag utan att han tackade sin goda krafter för att de lät honom träffa henne.

Ute vid grynnan så ankrade han upp och tog fram sitt lilla abborrspö och agnade med en liten spinnare och satte igång med kastandet. Det smäckra kolfiberspöet gjorde att varje fisk, stor som liten blev en utmaning och den tunna nylonlinan med en tjocklek på bara noll komma femton millimeter gjorde fisket till en fest. En gång så hade han fångat en abborre på ett och ett halvt kilo med den här lätta utrustningen och det tog honom då mer än en timme att landa fisken. Hedda hade varit med den gången och hon hade övertygat honom att låta den fina fisken gå tillbaka. Hon hade ifrågasatt vad han hade för rätt att ta livet av en sådan vacker fisk och som dessutom levat så länge. Låt den leva nu hade hon sagt och klappat honom på kinden, den förtjänar det hade hon tillagt. Han gjorde som hon sa förstås.

Efter en halvtimmes fiskande hade han fångat fem abborrar på runt ett halvt kilo vardera, två var lite större och det fick räcka för idag. Han tittade på klockan och såg att det var dags för lite kaffe och limpsmörgås, varmt kaffe denna gången. Regnet fortsatte att tunt strila över honom, men han led inte. Robert tyckte om regn, så länge det inte var kallt ute så var det riktigt trivsamt. En förutsättning var förstås rätt kläder och han hade alltid lagt sig vinn om att köpa kvalité. Det var viktigt att regnkläder andades, det fick inte vara för tätt för då frös du av fukten som bildades innanför regnskyddet och som gjorde att du blev blöt inifrån istället för utifrån. Han skrockade för sig själv och tänkte att han lät som en reklamfilm. Han packade ner kaffekoppen och termosen och de smörgåsar som blivit över i ryggsäcken. Packade in allting under sittskyddet i fören på båten och fattade öskaret för att ösa ur vattnet som hade samlats i båten av det ihållande regnet. När han var klar så tände han pipan igen.

 

Han satt med öppen mun och med pipan i handen och bara stirrade på uppenbarelsen på himlavalvet. Röken lade sig till slut som en matta runt hans fötter och vibrationerna i vattnet ökade. Robert började få svårt att andas. Det var som om den glittrande skivan ovanför honom sög åt sig allt syre, som om en kupol av glas hade sänkts ner över den lilla insjön och skärmat av honom från den övriga världen. Robert såg ut över den skakande vattenytan och fiskarna dog. Flöt med bukarna uppåt, hundratals, tusentals fiskar av alla sorter och ett underligt ljus började stråla från företeelsen ovanför honom. Cerisrosa med lila inslag, for det genom hans skalle. Han försökte resa sig men båten skakade så mycket att det var omöjligt att hålla balansen så han satte sig, blek av rädsla, ner igen och höll sig med båda händerna i relingen av teak.

Det hade slutat att regna.

Inget mer hände på den följande halvtimmen. Vibrationerna fortsatte, fler fiskar dog och de fåglar som inte hunnit sätta sig i säkerhet föll till vattenytan och låg sprattlande och skrek hjärtskärande bland fiskliken innan de också tystnade och dog. Förutom dödsskrien från storlommar, fiskmåsar och gräsänder och andra fåglar så var det förvånansvärt stilla. Mullrandet hade upphört och det enda som fanns var en vibrerande värld. Till och med luften skakade och det gick att se med blotta ögat. Ungefär som om luften hade transformerats till gelatin. Det cerisrosa, lila ljuset hade tilltagit alltmer och det var som om verkligheten såg ut som en bild tagen av en värmekamera med färgfilter och en säregen doft fyllde Roberts näsborrar. Inte oangenäm, långt ifrån, men mycket påtaglig var doften och den kändes nästan berusande. Nej, inte nästan, den var berusande och Robert kände sig plötsligt väldigt glad. Från att ha varit skräckslagen och fylld av dödsångest så satt han nu i sin lilla båt med mungiporna åt alla håll och flinade hysteriskt.
Det slog honom plötsligt!
Varför levde han fortfarande när allt annat runt omkring honom tycktes dö kvävningsdöden? Varför blev han skonad? Han skrattade högt åt detta faktum och slog sig på knäna i en obehärskad glädje. Hela hans kropp skälvde av skrattattacker och han började få panik. Det gick inte att sluta. De onaturliga glädjeyttringarna tog över hans kropp och även fast han skrattade så han skrek så rann tårarna i strida strömmar nerför hans kinder och det var som om det vansinniga flabbandet studsade mellan  osynliga väggar i den förmodade kupolen och ljudet av hans skratt ökade hela tiden i styrka tills det nådde ett crescendo och äntligen kunde han sluta.

Det blev tyst.

I och med tystnaden så mattades ljuset av och en artificiell skymning sänkte sig över honom och fågel och fiskkyrkogården. Robert satt tyst  och tankfull men kände sig fortfarande upprymd och glad. Det blev mörkare och mörkare och till slut så gick det inte att se handen framför sig. Han höll upp högerhanden framför sig och viftade på fingrarna för att kontrollera hur mycket han såg men han kunde endast förnimma något som rörde sig. Den äldre mannen kände sig fortfarande lugn och förvånansvärt glad trots den ovanliga och ofattbara situationen. Den mer normala reaktionen hade naturligtvis varit att  i panik försöka nå stranden genom att ro som en galärslav och han förstod inte riktigt varför han inte gjort det när de första tecknen på det som skulle hända kunde märkas. Fast å andra sidan så var han en gammal man och skulle säkert ha dött på halva vägen tänkte han. Robert antog att det var det som höll honom kvar men om han skulle vara ärlig så hade han aldrig ens tänkt tanken.

Han väntade.

I periferin av det stora mörkret kunde han så småningom börja förnimma små ljussken. Det var svårt att avgöra var vatten och mörker mötte varandra men med hänsyn tagen till var han satt så var det troligt att ljusen dansade ovanför vattenytan. Som irrbloss tänkte han för sig själv, eller som eldflugor. Överallt runt omkring honom i en vid cirkel virvlade blossen i en yster dans och det verkade som om de kom närmare. Robert satt hänförd och hade någon form av religiös upplevelse nu. En närhet av en Gud som han under hela sitt liv alltid hade velat tro på men som han aldrig blivit övertygad om existerade. Närmare och närmare kom dessa fascinerande ljusfenomen och de lämnade en matta av guld bakom sig ju närmare de kom. Det var som om hela sjön långsamt förvandlades till ett golv av just guld och Robert tänkte för sig själv och undrade om det gick att gå på?

I det lugn som nu var så försökte han att analysera vad som hänt och vad som hände, men det var som om den analytiska delen av hans hjärna slagit av, stängts ner, och det som var allena rådande var hans upplevelsecentrum och det fick sitt lystmäte ville han lova. Allt han kunde, och för all del ville, göra var att suga in händelserna och rida på den våg av tillfredsställelse som han kände. Ingen skräck längre, ingen rädsla, ingen oro överhuvudtaget fanns i hans kropp och ju närmare golvet av guld kom hans båt desto mer övertygad blev han att det gick att gå på. Så när den gyllene mattan över hela sjön låg på plats och alldeles intill hans båt och ljusens värv var till ända och de steg upp emot det svarta ovanför honom så klev han ur båten. Försiktigt satte han först ner högerfoten, kände att det bar, lyfte sedan över den vänstra och stod sedan stilla på ett golv av guld. Efter en stund så började han gå och det kändes som om hans steg var förutbestämda. Robert tittade ner på sina fötter och det glimmade till för varje steg som han tog och när han lyfte blicken och såg åt det håll som han var på väg så kunde han se att det bildats en pelare av ljus i centrum av skivan av guld som ljusen skapat och med ens förstod han vad som hade hänt. Det fanns inga alternativ ansåg han, det här var slutet. Inga fler da capon nu, inga fler repriser, han suckade, men inte uppgivet.

Jaha, det var det tänkte han och ryckte på axlarna. En storstilad sorti på en för det mesta väldigt trevlig vistelse här på jorden fortsatte han sitt funderande och ökade på stegen en aning.  Ångrade sig och stannade upp. Nej, nej, inte för fort nu Robert sade han till sig själv. Betänk att det här är det sista du gör på planeten, och så saktade han ner och lät blicken svepa över det glänsande gula som han gick på

”A Yellow brick road”, eller floor snarare, flinade han och nynnade på den gamla dängan.

Robert kände ingen sorg dock. Ingen saknad av vare sig sin fru eller sina barn kunde förnimmas i hans upplevelse. Allt var bara fint och vackert tyckte han och när han tog sina sista steg in i ljuspelaren och blev till en del av skimret, så förändrades allt och han stod i mitten av livet.  På några få sekunder så hade hela hans tillvaro passerat revy framför hans ögon och han lyfte som en glimrande, något till åren kommen, albatross upp emot den nu återigen synliga, blänkande silverskivan ovanför honom.

Det sista han tänkte på var sin fru Hedda.

”Vi syns snart älskling!” Ropade han ut i evigheten.

Naturen återgick till originaluppsättningen. Alla uppdateringar avinstallerades och den tidigare högupplösta bilden återgick till standardutförande. En tom eka låg och guppade mitt på sjön. Inga döda fiskar och fåglar syntes längre. Öskaret flöt omkring i båten ovanpå tjugo centimeter högt vatten tillsammans med fem stora abborrar. Tre fiskmåsar satt på relingen till båten och suktade efter fisken. Det låg två fiskespön på botten av båten och i fören låg under sittbrädan en fiskeväska instuvad. Allt andades harmoni och det tunna strilande regnet hade återkommit och fortsatte att liksom sväva över vattenytan. Det stod en räv vid strandkanten nere vid bryggan där den lilla sommarstugan låg. Den spanade ut över den disiga insjön, lyssnade efter grodor och möss. Spetsade öronen plötsligt och sprang till skogs.

En kvinna i åttioårsåldern klev med försiktiga steg ut på bryggan. Satte ena handen i pannan ovanför sina ögon som en skärm från regnet och spanade ut  över vattnet. Såg båten som  hon kände igen som sin, deras, och det gick en stöt genom kroppen på henne när hon inte kunde upptäcka sin man. Hon formade sina händer till en tratt och ropade med darrande stämma:

”Robert! Robert! Hör du mig?”

Någon satte sig plötsligt upp i båten och fattade årorna och hennes förhoppningar steg. Fiskmåsarna lyfte i panik och flög skrikande därifrån. Hedda tystnade och kisade, önskade hett att hon haft sina glasögon med sig, och försökte se om det var hennes man i båten. Hennes hjärta slog hårt och obevekligt och hon ropade igen. Gestalten i båten vände sitt ansikte mot henne och lyfte sin arm till hälsning. Figuren i båten var dock för lång för att vara Robert såg Hedda nu och dessutom var han klädd i beigea kläder , eller var helt enkelt beige, och hon visste hur Robert var klädd när han fiskade.
Hon slutade skrika, sänkte sina armar och såg hur varelsen i båten sakta började ro bort ifrån henne. Hennes hopp sjönk i hennes kropp som  gråstenar i vatten i takt med varje årtag skepnaden tog och hon stod apatisk med händerna utefter sidorna och såg hur båten försvann i regnet.
Hedda stod säkert i en halvtimme på bryggan med tårar som tävlade om utrymmet på hennes kind med regnet och gick sakta sedan upp emot sommarstugan igen. Hon satte sig ner på förstutrappan och gömde sitt ansikte i sina händer. Hon förstod att Robert hade lämnat henne – gått vidare – och att det hon sett ute på sjön inte gick att förklara men att det var möjligt att acceptera som något slags övernaturligt fenomen om hon ville det. Hedda hade velat överraska honom, och hon visste hur glad han skulle blivit och det gjorde henne ännu ledsnare. Hon tänkte på det väsen – eller vad det nu var – hon sett därute i ekan och önskade och bad att han skulle ta väl hand om hennes man.

Hedda reste sig upp och låste dörren till stugan. När hon vred om nyckeln så gick den av och hälften av nyckeln blev kvar i låset. Hon stod med en halv nyckel i handen och tänkte att det kanske var ett tecken. När hon vände sig om för att gå därifrån så lättade molntäcket som om någon hade svept undan en sky av rök med en gigantisk hand och solen bröt fram som en blåslampa över nejden. Hon lade ner den halva nyckeln på förstutrappan innan hon gick och log försiktigt upp emot de allt blåare skyarna. Hedda kände en lättnad på något sätt mitt i all sorgen och ovissheten om vad som egentligen hänt hennes Robert. Hon gick sakta därifrån och såg inte tillbaka. Gräset var fortfarande vått och hon blev blöt om både skor och strumpor. Hedda satte sig i bilen som hon lånat av en väninna. Kollade så att deras bil som stod i den lilla carporten som Robert byggt var låst. Satte sig sedan i lånebilen och började köra hemåt.

Långt ut på sjön i solskenet i en båt lade en lång beige figur upp årorna och lyfte bägge armarna mot skyn och det var som om uppenbarelsen fångade en boll av luft. Den kroppsfärgade satt med lyftade, onaturligt långa armar med ett klot av något som efter en stund liknade en gigantisk såpbubbla mellan händerna. Gestalten gjorde en kaströrelse och den stora bollen svävade iväg över vattnet bort emot bryggan och sommarstugan.

Hedda kände hur något träffade bilen, stötte till den bakifrån och motorn stannade och hon var tvungen att rulla in till kanten av vägen. Hon satt stilla med händerna hårt knutna kring ratten och stirrade rakt framför sig. En oroskänsla grep tag i henne som efter en stund började övergå i något som närmast kan liknas vid skräck och hon slöt sina ögon.
Det var inget vanligt motorstopp. Hedda var säker på det för något började fylla bilen. En energi av något slag och hon kunde inte längre röra sig utan satt med stängda ögonlock vänd framåt och försökte hålla sig så lugn hon kunde. Snart kändes det som om hon flöt omkring i bilen.

Utanför fortsatte morgonen som om inget hade hänt. Ett rådjur stod och betade i en glänta hundra meter in i skogen från vägen räknat. Lyfte huvudet med jämna mellanrum för att hålla koll på hotande faror. Två harar sprang ikapp en bit därifrån och taltrasten satt i en grantopp och härmade allt i sin närhet. I diket alldeles intill vägen satt en vattensork och stirrade på den röda bilen. Vinden slingrade sig mellan björk och tallstammar och bet sig själv i rumpan i en osynlig långdans i skogen.

Bilen förresten, det var inte längre någon bil utan en stor sfär upptäckte Hedda när hon öppnade sina ögon.
Hon höll fortfarande sin händer hårt knutna runt en ratt som inte längre existerade och hon såg sig själv reflekteras i den stora sfäriska ytan.
Hon var naken.
Som ett vuxet spädbarn svävade hon i ett kosmiskt överflöd av ofattbara känslor och hon gav upp och slappnade av och hon var inte längre rädd. En ny resa tog sin början och hon hörde en sång som hon kände igen. Anna Lena Löfgren sjöng ”Lyckliga gatan”.

Hon sjöng med i refrängen.

”Lyckliga gatan du finns inte mer,
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövla, fördärvat och skändat

Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång
Ja, allt är borta och det är bara så,
ändå så vill jag inte förstå
Att min idyll, som alla vill glömma
Nu är en dröm som jag en gång fått drömma
Allting är borta, huset och linden
Och mina vänner skingrats för vinden
Lyckliga gatan, det är tidens som
Här dragit fram
du fått ge vika nu för asfalt och
för makadam”.

Glad, sa du glad?

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

glad gris

”Du borde vara gladare”, sade hon. ”Du är ofta så sur och butter och du skrattar nästan aldrig nu för tiden.” Hon satt i soffan mitt emot honom med benen uppdragna under sig och såg trumpen ut.
Han stirrade på teven och visste inte vad han skulle säga.
Hon hade rätt, det rådde inget tvivel om den saken och han var den förste att erkänna sina brister och fel, men det här var jobbigt för honom. Den femtioårige mannen ville verkligen inte vara en surgubbe och hans första reaktion var att försvara sig.

Emellertid så reste han sig istället utan att säga något och gick ut i köket för att hämta en bit choklad.

”Vill du ha?” frågade han med handen inne i skafferiet. ”Choklad.” svarade han på hennes fråga om vad det var hon eventuellt ville ha. Han bröt av en rad och stoppade den i munnen. Resten av kakan tog han med sig in i vardagsrummet och lade den på bordet. Han tuggade frenetiskt när han satte sig ner.

Glad, sa hon glad tänkte han och tittade ut genom fönstret ? Vad har jag att vara glad över egentligen? Varför skulle en gubbe på över femtio vara glad, det kan du verkligen fråga dig tänkte han vidare och tryckte in ännu mera choklad i munnen? Trött, halvfet, på gränsen till impotent och med ett förflutet som fast anställd fullblodsidiot på ett och samma företag sedan evigheter tillbaka. Glad? Nej du djävulen, det kan du glömma. Den trötte mannen lutade sig tillbaka och längtade efter en cigarett. Tog en snus istället när han svalt ner chokladen. Det är bra för mig tänkte han, att jag slutat röka. Jag kommer att leva längre, och det är ju viktigt, eftersom jag är så förbannat lycklig hela tiden. Han skrattade till.

”Vad skrattar du åt?”
Den medelålders mannen såg förvånat på sin fru.
”Men jag är ju glad”, sade han spelat indignerad. Var det inte det du ville att jag skulle vara. Hur ska du ha det egentligen?”
”Du verkar ju inte så där överlycklig direkt. Det där var inget lyckligt skratt i min värld.”

Den medelålders mannen suckade och himlade leende med ögonen åt sin fru

”Jag orkar inte vara lycklig”, sade han uppgivet sedan. ”Det finns för mycket idioter i världen. Jag säger som min kollega på jobbet hävdar, att nittio procent av alla innevånare i Sverige är idioter och merparten av dem är kunder på vårt företag.” Han flinade och sög på snusen. ”Och det sagt av en man som också hamnar under idiotepitetet.”
”Och du då, du är förstås inte idiot?”
”I dina ögon kanske, men det visar ju också vilken kategori du omedvetet tillskriver dig”, skrattade han.

Han fru skrattade med. För hon älskade honom och skulle alltid göra det och även om han var mer eller mindre galen så hade hon aldrig träffat någon som honom. Han rörde vid hennes själ och även om det hade funnits en tid då hon hade funnit hans åsikter som alltför radikala och onödigt ärliga. Så hade hon lärt sig att acceptera hans sätt och idag förstod hon honom. Och tyckte till och med att han hade rätt för det mesta.
Hon reste sig och gick ut i köket.

”Vill du ha te älskling?” Hon visste vad svaret skulle bli.
”Te?” Frågande.
”Ja just te ja, måste du alltid fråga om med det tonfallet?”
”Gör jag det? Sade han. Så drygt och irriterande det måste vara för dig.”
”Jaa”, sade hon och flinade.

Hon bryggde således te åt sig och sin man för hon visste att han ville ha så småningom. Hon kände sig lycklig när hon bar brickan med koppar och mjölk och socker och lite kakor in till vardagsrummet för hon visste att han älskade henne tillbaka. Hon hade aldrig i hela sitt liv känt sig så älskad och dyrkad och hon önskade bara att hon träffat honom mycket tidigare. Hon hade många saker på sin önskelista för övrigt. Mycket som hon ville ha ogjort, men också en hel del saker som hon önskat att hon hade gjort men som aldrig blev av men hon tänkte inte på det så ofta. Det låg undanstuvat i en koffert på vinden och hon tänkte låta det stanna där. Det var bäst för alla inblandade tyckte hon.

Han såg på sin fru när hon hällde upp teet och som alltid så blev han alldeles varm inombords. Så vacker, han tyckte att hon var den vackraste kvinnan på jorden och han var besatt av henne.
Jag är glad att jag har dig i alla fall tänkte han och lade tre skedar med socker i tekoppen. Även om jag aldrig riktigt kommer att få veta vem du verkligen är så är jag mer än tillfreds med att ha dig här hos mig.
Han tittade ingående på henne, tog sig innanför skinnet och in i hennes medvetande, inbillade han sig. Du döljer något tänkte han och studerade henne när hon drack sitt varma te. Även om du hävdar att du inte gör det så vet jag.

Fastän å andra sidan så behöver jag inte veta allting heller fortsatte han sitt funderande. Troligen så är det bäst för mig att inte känna till allt som hänt i ditt liv och även om jag har ett sjukligt behov av att berätta merparten av det som hänt mig i mitt, så kan jag inte begära samma sak av dig.
Tänkte han, och det var den officiella tankeversionen. I själva verket så åt det honom inombords som en cancersvulst att tro sig inte veta vem hon var innerst inne. Fastän han hade nästan förlikat sig med att hon aldrig skulle berätta hela sitt liv för honom. Han hade visserligen fått den redigerade versionen, men vad han ville ha var den oklippta råkopian som han trodde fanns någonstans. Även om han visste att det skulle förstöra mycket av vad de hade tillsammans om den nu mot förmodan skulle dyka upp, om den existerade, han hade de sista åren börjat tvivla på att den gjorde det. Så trodde han ändå fullt och fast på en idé som innebar att riva ner allting och börja bygga på nytt från en ny obesudlad grund.

Hans fru delade, visste han, inte den uppfattningen.

De tog en promenad tillsammans sedan och hösten kändes i luften. Löven i björkarna hade börja ändra färg och många hade redan lämnat tryggheten i grenverket och singlat mot marken för att låta sig fraktas vidare med vinden mot nya mål. Mannen och kvinnan höll varandra i händerna som de alltid gjorde och hon lade med jämna mellanrum sitt huvud på hans axel.

”Han är min man”, tänkte hon och såg för sin inre syn Helene Sjöholm på scenen på Skansen. Jag är så trygg i hans sällskap nu för tiden.
Fastän det hade inte alltid varit så mindes hon. Han var så osäker på sig själv för några år sedan och den där besattheten han hade av att veta allt om henne höll på att förstöra allting emellan dem. Hon hade verkligen försökt att göra honom till lags men det var som en sjukdom hos honom och hon var tvungen att sätta stopp för inkvisitionen. Hon förstod inte vad  det var han letade efter riktigt. Det var nästan som om han ville hitta något riktigt fult och hemskt så att han kunde vältra sig i självömkan och misär. Hon hade sagt det till honom.

”Du vill inte må bra, eller hur?” Hade hon sagt. Ja, hon hade sagt det med hjälp av många fler ord förstås och hon hade varit arg. Men kontentan var just att hon fick klart för sig att han helt enkelt inte ville må bra tillsammans med henne och just då så kändes det som om hon hade fått nog.

Hon hade spänt ögonen i honom och hon trodde att han förstod just i det ögonblicket. Hon såg det i hans själ på något sätt. Det glimmade till bakom de gröna irisarna som hon älskade och även om han lämnade henne och gick ut i natten, gick från lägenheten de bodde i då innan de köpte huset och sade att hon kunde dra dit pepparn växer och att det inte spelade någon roll om hon var kvar när han kom hem. Så visste hon att hon nått fram.

När han kom tillbaka flera timmar senare så satt de tillsammans i den fula svarta skinnsoffan. De sa ingenting. Det behövdes inte. Båda visste trodde hon och från den dagen så hade saker och ting gått åt rätt håll. Hon såg förvisso hans demoner ibland och hörde dem viska hemskheter i hans öron. Emellertid så såg hon också att han höll på att vinna kriget och han var en starkare man nu än han var då.
Hon stannade och ställde sig framför sin käre make och kysste honom på munnen.
Han såg frågande ut.

”Vi går hem nu älskling”, sade hon.
”Varför då? Det här är ju jätteskönt. Jag älskar den här klara rena luften.”
Hon lät sina händer glida in under hans jacka och in till hans skinn under T-shirten och smeka hans ryggslut.
”Jag vet något som du älskar mer.” Hon såg på honom med simmiga ögon och tryckte sig emot hans kropp.
Han log ner i hennes hår och viskade i hennes öra:
”Du gör mig galen, vet du det?”
”Jag vet det”, sade hon och började gå hemåt, före, med hans hand i sin och han följde henne som råttorna råttfångaren i Hameln.

”Älskling! Sade han.”
”Ja?”
”Jag är glad nu.”
Hon släppte hans hand och skuttade framåt som en yster kanin. Stannade och vände sig om och log emot honom med huvudet på sned.
”Det är bra det min älskling, för det är jag också.”