På fisketur, kan allting hända…

bat-pa-sjo

Det regnade. Ett tunt strilande regn som en spindelväv av fukt låg över sjön där han satt ensam i sin båt. Det var inte kallt. Snarare varmt var det, trots att det var i början av september. Årorna knirkade i sina tullar när han lugnt och försiktigt tog sig fram över den spegelblanka insjön djupt inne i en skog långt borta från människor, stress och vansinne. Han hade sydväst på huvudet och ett svart regnställ och ordentliga gummistövlar. I mungipan satt en pipa. En riktig sjökaptenspipa som han köpt på en loppmarknad på den tiden då han bodde i den stora staden och han hade stoppat den med Borkum riff, en tobak smaksatt med whisky.  Han rökte njutningsfullt och eftertänksamt. Kisande blick och hemlig kroppshållning, så var hans uppenbarelse, och lugnet han kände var som att simma i kroppsvarm gelé. Den äldre mannen andades tungt. Rökningen var något han borde slutat med för länge sedan, han visste det och hade alltid lite dåligt samvete när han tänt en pipa.  Hans luftrör pep om nätterna som en liten ångvissla i hans bröst. Han slutade ro och satt stilla med slutna ögon och lyssnade på jorden, på universum.

Han hörde mullret på avstånd. Det närmade sig sakta som åska långt borta, men ändå inte, mer ett dovt ihållande mullrande och plötsligt som ett oväntat påhopp från en vän, en dröm som splittrades som en glasskiva mot marken, förbyttes harmonin till en odefinierbar oro. Vattnet vibrerade och blev som hamrat glas och med ens så stod tiden stilla. Han blåste ut röken från sitt senaste bloss och den skingrades inte. Det fanns inte längre någon vind.

Han lyfte sin blick och såg företeelsen komma över trädtopparna. Stor, silvrigt glittrande, både förförisk och skrämmande seglade den upp som en gigantisk rocka och täckte nästan hela himlen. Han lyfte upp årorna i ekan och satt stilla och bara väntade. Alla ljud försvann och regnet stelnade i sin form och hängde nu som ett tunt sirligt draperi över den lilla sjön. Det enda som hördes var hans hjärta som slog tunga ödesmättade slag.

Robert Rosander vaknade tidigt den här morgonen. Klockan var fyra och han frös. Från sin säng av furu med utsirade gavlar av samma träslag såg han ut genom fönstret och noterade att det regnade. Brasan i den öppna spisen hade slocknat för längesedan och det var inte ens någon glöd kvar. Han låg kvar i sängen och lyssnade på hur mössen kröp i väggarna. Fram och tillbaka krälade de, gnagde lite, funderade en stund och fortsatte till en ny plats för att vässa sina tänder. Han hade försökt att jaga dem med musfällor och katt, men hade gett upp nu. Katten var för fet för att orka bry sig, och ärligt talat så tyckte han lite synd om de små gnagarna så nu hade de blivit hans husdjur istället. Katten var död för övrigt. Räven tog den trodde Robert

Åttiofem år hade han levat nu, och det kändes ville han lova. Det knakade i lederna och det lät i knäna som om en gammal pinnstol var ute på promenad när han tog sin dagliga runda, och det var inte så att han höll något högt tempo direkt när han var ute. Långsamt och eftertänksamt tog han sig fram och ofta så var det så att han inte ens tänkte på var han gick, utan han kunde stanna upp och se sig omkring när han gått en stund och fråga sig själv hur i helvete han hamnade där han var. Antagligen så var han på väg att träda in i Alzheimers dimma brukade han tänka, utan vare sig kompass eller karta. Fastän han var inte speciellt orolig. Han hade sin fru som tog hand om honom

När Robert hade försökt att somna om i ungefär en timme, så gav han upp. Han reste sig ur sängen och gick fram till vedspisen och tände den och satte en kastrull med vatten på den största plattan. Sedan var det dags för nästa eld och han tackade Gud för de här små fyrkantiga braständarna som han köpt på Claes Ohlsson. Små underverk av paraffin och torv som underlättade livet i sommarstugan betydligt. Apropå sommarstuga, så kände han en stor sorg över att hans fru för det mesta inte ville följa med honom hit. Hon trivdes bättre i lägenheten i stan sade hon och hon tyckte inte om fuktigheten i stugan och det där med utedass klarade hon inte av. Själv så gillade han att sitta i det lilla huset och förrätta sina behov. Titta på de gamla gulnade planscherna som föreställde allt från österrikiska alper till båtar på villande hav. Det var inte han som satt upp dem utan de hade funnits där sedan han och hans fru köpte stugan för tjugo år sedan och han hade inte hjärta att ta ner dem. De var på något sätt en historia som han inte visste bakgrunden till och han tyckte om att sitta och fantisera till bilderna och röka sin pipa.   De få gånger som Hedda verkligen följde med var höjdpunkter för Robert och han gjorde sitt bästa för att hon skulle trivas. Förgäves tyvärr för hon sade alltid i bilen hem, att det här var sista gången.

När brasan tagit sig och det började bli varmt i rummet så hade kaffevattnet kokat upp så han doserade och väntade och tog sedan med sig en kopp ut på gården tillsammans med en limpsmörgås med ost. Robert hade tagit på sig sina grova fritidsbyxor med många fickor, sin egenhändigt stickade tröja, regnjacka och träskor innan han gick ut. Han ställde kopp och macka på det lilla vita träbordet som han snickrat själv och gick bort till slutet av gräsmattan för att kissa. Det var inte lätt nu för tiden, att tömma blåsan, för prostatan var förstorad men han hade inte cancer hade läkaren sagt vid den senaste undersökningen. Så länge som han tog sina mediciner så gick det bra även om det tog lång tid

”Det tog sin tid, men nu har han pissat färdigt.” Stod det i boken Röde Orm och han tänkte alltid på det när han kissade.

När han äntligen var klar så hade kaffet nästan kallnat så han drack det så. Det gjorde honom inget. Ostsmörgåsen smakade bra och när han ätit klart så gick han till uthuset för att hämta sina fiskegrejer. Han bar ner dem till båten och lade dem under en presenning för att skydda fiskeväskan mot regnet och gick tillbaka upp till stugan för att fylla en termos med kaffe och bre sig några fler smörgåsar.

Klockan var närmare sju på morgonen när han tog sina första årtag. Robert satte kurs mot grynnan mitt på sjön för att försöka fånga några abborrar och kanske en gös eller två. Han rodde drag på vägen dit och hade inte rott mer än hundra meter när det högg. Spöet bugade sig ordentligt och han kunde känna på fiskens rörelser att det troligen var en gädda. Mycket riktigt, efter en kort intensiv kamp så lyckades han bärga en fin sådan på cirka två kilo. Han släppte den tillbaka. Gädda smakade inte gott, det hade han aldrig tyckt och han hade verkligen försökt att på alla möjliga sätt att tillreda insjökrokodilerna för att de skulle gå att äta men aldrig lyckats. Den gamle mannen tyckte att de smakade för mycket sjö. Icke desto mindre så var de roliga att fånga och de bjöd alltid upp till kamp och han lyfte alltid på sin sydväst, keps eller hatt när de fick gå tillbaka som ett tack för god match.

Han vände sitt ansikte mot  himlen och läst sig smekas av det tunna regnet. Det var som om att bli berörd, knappt snuddad vid, av kvinnliga fingertoppar och han längtade efter sin fru. Alla dessa år tillsammans och han mindes när han träffade henne första gången. När han kom in i det lilla lunchrummet på hans jobb och fann henne sittande där. Hur blixten slog ner i hans huvud och hur han tänkte medan planeter och stjärnor exploderade i hans huvud, att där sitter hon. Det är henne jag väntat på i hela mitt liv. Från den dagen så började hans liv. Det tog några år innan han fattade att det verkligen förhöll sig på det sättet. Att hans tillvaro innan Hedda inte hade varit något liv värt namnet. Det gick inte en dag utan att han tackade sin goda krafter för att de lät honom träffa henne.

Ute vid grynnan så ankrade han upp och tog fram sitt lilla abborrspö och agnade med en liten spinnare och satte igång med kastandet. Det smäckra kolfiberspöet gjorde att varje fisk, stor som liten blev en utmaning och den tunna nylonlinan med en tjocklek på bara noll komma femton millimeter gjorde fisket till en fest. En gång så hade han fångat en abborre på ett och ett halvt kilo med den här lätta utrustningen och det tog honom då mer än en timme att landa fisken. Hedda hade varit med den gången och hon hade övertygat honom att låta den fina fisken gå tillbaka. Hon hade ifrågasatt vad han hade för rätt att ta livet av en sådan vacker fisk och som dessutom levat så länge. Låt den leva nu hade hon sagt och klappat honom på kinden, den förtjänar det hade hon tillagt. Han gjorde som hon sa förstås.

Efter en halvtimmes fiskande hade han fångat fem abborrar på runt ett halvt kilo vardera, två var lite större och det fick räcka för idag. Han tittade på klockan och såg att det var dags för lite kaffe och limpsmörgås, varmt kaffe denna gången. Regnet fortsatte att tunt strila över honom, men han led inte. Robert tyckte om regn, så länge det inte var kallt ute så var det riktigt trivsamt. En förutsättning var förstås rätt kläder och han hade alltid lagt sig vinn om att köpa kvalité. Det var viktigt att regnkläder andades, det fick inte vara för tätt för då frös du av fukten som bildades innanför regnskyddet och som gjorde att du blev blöt inifrån istället för utifrån. Han skrockade för sig själv och tänkte att han lät som en reklamfilm. Han packade ner kaffekoppen och termosen och de smörgåsar som blivit över i ryggsäcken. Packade in allting under sittskyddet i fören på båten och fattade öskaret för att ösa ur vattnet som hade samlats i båten av det ihållande regnet. När han var klar så tände han pipan igen.

 

Han satt med öppen mun och med pipan i handen och bara stirrade på uppenbarelsen på himlavalvet. Röken lade sig till slut som en matta runt hans fötter och vibrationerna i vattnet ökade. Robert började få svårt att andas. Det var som om den glittrande skivan ovanför honom sög åt sig allt syre, som om en kupol av glas hade sänkts ner över den lilla insjön och skärmat av honom från den övriga världen. Robert såg ut över den skakande vattenytan och fiskarna dog. Flöt med bukarna uppåt, hundratals, tusentals fiskar av alla sorter och ett underligt ljus började stråla från företeelsen ovanför honom. Cerisrosa med lila inslag, for det genom hans skalle. Han försökte resa sig men båten skakade så mycket att det var omöjligt att hålla balansen så han satte sig, blek av rädsla, ner igen och höll sig med båda händerna i relingen av teak.

Det hade slutat att regna.

Inget mer hände på den följande halvtimmen. Vibrationerna fortsatte, fler fiskar dog och de fåglar som inte hunnit sätta sig i säkerhet föll till vattenytan och låg sprattlande och skrek hjärtskärande bland fiskliken innan de också tystnade och dog. Förutom dödsskrien från storlommar, fiskmåsar och gräsänder och andra fåglar så var det förvånansvärt stilla. Mullrandet hade upphört och det enda som fanns var en vibrerande värld. Till och med luften skakade och det gick att se med blotta ögat. Ungefär som om luften hade transformerats till gelatin. Det cerisrosa, lila ljuset hade tilltagit alltmer och det var som om verkligheten såg ut som en bild tagen av en värmekamera med färgfilter och en säregen doft fyllde Roberts näsborrar. Inte oangenäm, långt ifrån, men mycket påtaglig var doften och den kändes nästan berusande. Nej, inte nästan, den var berusande och Robert kände sig plötsligt väldigt glad. Från att ha varit skräckslagen och fylld av dödsångest så satt han nu i sin lilla båt med mungiporna åt alla håll och flinade hysteriskt.
Det slog honom plötsligt!
Varför levde han fortfarande när allt annat runt omkring honom tycktes dö kvävningsdöden? Varför blev han skonad? Han skrattade högt åt detta faktum och slog sig på knäna i en obehärskad glädje. Hela hans kropp skälvde av skrattattacker och han började få panik. Det gick inte att sluta. De onaturliga glädjeyttringarna tog över hans kropp och även fast han skrattade så han skrek så rann tårarna i strida strömmar nerför hans kinder och det var som om det vansinniga flabbandet studsade mellan  osynliga väggar i den förmodade kupolen och ljudet av hans skratt ökade hela tiden i styrka tills det nådde ett crescendo och äntligen kunde han sluta.

Det blev tyst.

I och med tystnaden så mattades ljuset av och en artificiell skymning sänkte sig över honom och fågel och fiskkyrkogården. Robert satt tyst  och tankfull men kände sig fortfarande upprymd och glad. Det blev mörkare och mörkare och till slut så gick det inte att se handen framför sig. Han höll upp högerhanden framför sig och viftade på fingrarna för att kontrollera hur mycket han såg men han kunde endast förnimma något som rörde sig. Den äldre mannen kände sig fortfarande lugn och förvånansvärt glad trots den ovanliga och ofattbara situationen. Den mer normala reaktionen hade naturligtvis varit att  i panik försöka nå stranden genom att ro som en galärslav och han förstod inte riktigt varför han inte gjort det när de första tecknen på det som skulle hända kunde märkas. Fast å andra sidan så var han en gammal man och skulle säkert ha dött på halva vägen tänkte han. Robert antog att det var det som höll honom kvar men om han skulle vara ärlig så hade han aldrig ens tänkt tanken.

Han väntade.

I periferin av det stora mörkret kunde han så småningom börja förnimma små ljussken. Det var svårt att avgöra var vatten och mörker mötte varandra men med hänsyn tagen till var han satt så var det troligt att ljusen dansade ovanför vattenytan. Som irrbloss tänkte han för sig själv, eller som eldflugor. Överallt runt omkring honom i en vid cirkel virvlade blossen i en yster dans och det verkade som om de kom närmare. Robert satt hänförd och hade någon form av religiös upplevelse nu. En närhet av en Gud som han under hela sitt liv alltid hade velat tro på men som han aldrig blivit övertygad om existerade. Närmare och närmare kom dessa fascinerande ljusfenomen och de lämnade en matta av guld bakom sig ju närmare de kom. Det var som om hela sjön långsamt förvandlades till ett golv av just guld och Robert tänkte för sig själv och undrade om det gick att gå på?

I det lugn som nu var så försökte han att analysera vad som hänt och vad som hände, men det var som om den analytiska delen av hans hjärna slagit av, stängts ner, och det som var allena rådande var hans upplevelsecentrum och det fick sitt lystmäte ville han lova. Allt han kunde, och för all del ville, göra var att suga in händelserna och rida på den våg av tillfredsställelse som han kände. Ingen skräck längre, ingen rädsla, ingen oro överhuvudtaget fanns i hans kropp och ju närmare golvet av guld kom hans båt desto mer övertygad blev han att det gick att gå på. Så när den gyllene mattan över hela sjön låg på plats och alldeles intill hans båt och ljusens värv var till ända och de steg upp emot det svarta ovanför honom så klev han ur båten. Försiktigt satte han först ner högerfoten, kände att det bar, lyfte sedan över den vänstra och stod sedan stilla på ett golv av guld. Efter en stund så började han gå och det kändes som om hans steg var förutbestämda. Robert tittade ner på sina fötter och det glimmade till för varje steg som han tog och när han lyfte blicken och såg åt det håll som han var på väg så kunde han se att det bildats en pelare av ljus i centrum av skivan av guld som ljusen skapat och med ens förstod han vad som hade hänt. Det fanns inga alternativ ansåg han, det här var slutet. Inga fler da capon nu, inga fler repriser, han suckade, men inte uppgivet.

Jaha, det var det tänkte han och ryckte på axlarna. En storstilad sorti på en för det mesta väldigt trevlig vistelse här på jorden fortsatte han sitt funderande och ökade på stegen en aning.  Ångrade sig och stannade upp. Nej, nej, inte för fort nu Robert sade han till sig själv. Betänk att det här är det sista du gör på planeten, och så saktade han ner och lät blicken svepa över det glänsande gula som han gick på

”A Yellow brick road”, eller floor snarare, flinade han och nynnade på den gamla dängan.

Robert kände ingen sorg dock. Ingen saknad av vare sig sin fru eller sina barn kunde förnimmas i hans upplevelse. Allt var bara fint och vackert tyckte han och när han tog sina sista steg in i ljuspelaren och blev till en del av skimret, så förändrades allt och han stod i mitten av livet.  På några få sekunder så hade hela hans tillvaro passerat revy framför hans ögon och han lyfte som en glimrande, något till åren kommen, albatross upp emot den nu återigen synliga, blänkande silverskivan ovanför honom.

Det sista han tänkte på var sin fru Hedda.

”Vi syns snart älskling!” Ropade han ut i evigheten.

Naturen återgick till originaluppsättningen. Alla uppdateringar avinstallerades och den tidigare högupplösta bilden återgick till standardutförande. En tom eka låg och guppade mitt på sjön. Inga döda fiskar och fåglar syntes längre. Öskaret flöt omkring i båten ovanpå tjugo centimeter högt vatten tillsammans med fem stora abborrar. Tre fiskmåsar satt på relingen till båten och suktade efter fisken. Det låg två fiskespön på botten av båten och i fören låg under sittbrädan en fiskeväska instuvad. Allt andades harmoni och det tunna strilande regnet hade återkommit och fortsatte att liksom sväva över vattenytan. Det stod en räv vid strandkanten nere vid bryggan där den lilla sommarstugan låg. Den spanade ut över den disiga insjön, lyssnade efter grodor och möss. Spetsade öronen plötsligt och sprang till skogs.

En kvinna i åttioårsåldern klev med försiktiga steg ut på bryggan. Satte ena handen i pannan ovanför sina ögon som en skärm från regnet och spanade ut  över vattnet. Såg båten som  hon kände igen som sin, deras, och det gick en stöt genom kroppen på henne när hon inte kunde upptäcka sin man. Hon formade sina händer till en tratt och ropade med darrande stämma:

”Robert! Robert! Hör du mig?”

Någon satte sig plötsligt upp i båten och fattade årorna och hennes förhoppningar steg. Fiskmåsarna lyfte i panik och flög skrikande därifrån. Hedda tystnade och kisade, önskade hett att hon haft sina glasögon med sig, och försökte se om det var hennes man i båten. Hennes hjärta slog hårt och obevekligt och hon ropade igen. Gestalten i båten vände sitt ansikte mot henne och lyfte sin arm till hälsning. Figuren i båten var dock för lång för att vara Robert såg Hedda nu och dessutom var han klädd i beigea kläder , eller var helt enkelt beige, och hon visste hur Robert var klädd när han fiskade.
Hon slutade skrika, sänkte sina armar och såg hur varelsen i båten sakta började ro bort ifrån henne. Hennes hopp sjönk i hennes kropp som  gråstenar i vatten i takt med varje årtag skepnaden tog och hon stod apatisk med händerna utefter sidorna och såg hur båten försvann i regnet.
Hedda stod säkert i en halvtimme på bryggan med tårar som tävlade om utrymmet på hennes kind med regnet och gick sakta sedan upp emot sommarstugan igen. Hon satte sig ner på förstutrappan och gömde sitt ansikte i sina händer. Hon förstod att Robert hade lämnat henne – gått vidare – och att det hon sett ute på sjön inte gick att förklara men att det var möjligt att acceptera som något slags övernaturligt fenomen om hon ville det. Hedda hade velat överraska honom, och hon visste hur glad han skulle blivit och det gjorde henne ännu ledsnare. Hon tänkte på det väsen – eller vad det nu var – hon sett därute i ekan och önskade och bad att han skulle ta väl hand om hennes man.

Hedda reste sig upp och låste dörren till stugan. När hon vred om nyckeln så gick den av och hälften av nyckeln blev kvar i låset. Hon stod med en halv nyckel i handen och tänkte att det kanske var ett tecken. När hon vände sig om för att gå därifrån så lättade molntäcket som om någon hade svept undan en sky av rök med en gigantisk hand och solen bröt fram som en blåslampa över nejden. Hon lade ner den halva nyckeln på förstutrappan innan hon gick och log försiktigt upp emot de allt blåare skyarna. Hedda kände en lättnad på något sätt mitt i all sorgen och ovissheten om vad som egentligen hänt hennes Robert. Hon gick sakta därifrån och såg inte tillbaka. Gräset var fortfarande vått och hon blev blöt om både skor och strumpor. Hedda satte sig i bilen som hon lånat av en väninna. Kollade så att deras bil som stod i den lilla carporten som Robert byggt var låst. Satte sig sedan i lånebilen och började köra hemåt.

Långt ut på sjön i solskenet i en båt lade en lång beige figur upp årorna och lyfte bägge armarna mot skyn och det var som om uppenbarelsen fångade en boll av luft. Den kroppsfärgade satt med lyftade, onaturligt långa armar med ett klot av något som efter en stund liknade en gigantisk såpbubbla mellan händerna. Gestalten gjorde en kaströrelse och den stora bollen svävade iväg över vattnet bort emot bryggan och sommarstugan.

Hedda kände hur något träffade bilen, stötte till den bakifrån och motorn stannade och hon var tvungen att rulla in till kanten av vägen. Hon satt stilla med händerna hårt knutna kring ratten och stirrade rakt framför sig. En oroskänsla grep tag i henne som efter en stund började övergå i något som närmast kan liknas vid skräck och hon slöt sina ögon.
Det var inget vanligt motorstopp. Hedda var säker på det för något började fylla bilen. En energi av något slag och hon kunde inte längre röra sig utan satt med stängda ögonlock vänd framåt och försökte hålla sig så lugn hon kunde. Snart kändes det som om hon flöt omkring i bilen.

Utanför fortsatte morgonen som om inget hade hänt. Ett rådjur stod och betade i en glänta hundra meter in i skogen från vägen räknat. Lyfte huvudet med jämna mellanrum för att hålla koll på hotande faror. Två harar sprang ikapp en bit därifrån och taltrasten satt i en grantopp och härmade allt i sin närhet. I diket alldeles intill vägen satt en vattensork och stirrade på den röda bilen. Vinden slingrade sig mellan björk och tallstammar och bet sig själv i rumpan i en osynlig långdans i skogen.

Bilen förresten, det var inte längre någon bil utan en stor sfär upptäckte Hedda när hon öppnade sina ögon.
Hon höll fortfarande sin händer hårt knutna runt en ratt som inte längre existerade och hon såg sig själv reflekteras i den stora sfäriska ytan.
Hon var naken.
Som ett vuxet spädbarn svävade hon i ett kosmiskt överflöd av ofattbara känslor och hon gav upp och slappnade av och hon var inte längre rädd. En ny resa tog sin början och hon hörde en sång som hon kände igen. Anna Lena Löfgren sjöng ”Lyckliga gatan”.

Hon sjöng med i refrängen.

Lyckliga gatan du finns inte mer,
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövla, fördärvat och skändat

Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång
Ja, allt är borta och det är bara så,
ändå så vill jag inte förstå
Att min idyll, som alla vill glömma
Nu är en dröm som jag en gång fått drömma
Allting är borta, huset och linden
Och mina vänner skingrats för vinden
Lyckliga gatan, det är tidens som
Här dragit fram
du fått ge vika nu för asfalt och
för makadam”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s