En jägare gick sig att jaga…

hagelgevar

”Vad vill du ha för den här skönheten då?” Han tittade ingående på butiksbiträdet, en ung flicka på kanske nitton år, söt som socker i jeans och T-shirt. Hennes hår var klippt en kort page, en frisyr som han älskade. Hon var blond, blonderad, utväxten syntes en centimeter i hårbotten men det gjorde henne på något sätt naknare, mer äkta och han fylldes av något som han hoppades var faderskänslor.

Hon lyfte på hagelgeväret för att komma åt streckkoden, läste av den och pekade på de digitala siffrorna på kassaapparaten. Hon lyfte blicken och såg honom i ögonen, log och frågade om han behövde ammunition också. Han nickade och hon böjde sig ner och plockade upp en kartong med hagelpatroner.

”Fler än en?” Frågade hon och hennes röst var hes och en aning beslöjad, oengagerad och trött som världens alla tonåringar tänkte han. John Andersson höll upp tre fingrar i luften. Öppnade sin jacka och tog ur innerfickan fram sin plånbok, öppnade den och halade fram sitt VISA-kort. Tryckte in kortet i kortläsaren, väntade, skrev in sin kod, fick köpet godkänt, stoppade tillbaka kort och plånbok, tog sin hagelbössa och patronerna som han fick i en påse. Vände sig om och började gå mot dörren.

”Vad ska du jaga?” Frågade flickan innan han hann öppna dörren.

Han vände sig om med handen fortfarande på dörrvredet och såg på henne. Såg hur hon stod kokett med en hand på höften och huvudet på sned och med det där leendet  som han inte kunde tolka riktigt över läpparna. Hon drog bort en hårslinga över en ögat och mötte hans blick utan att vika undan.

”Jag vet inte riktigt”, sade han och släppte handtaget. ”Har du några förslag?”

Hon gick runt disken och kom emot honom. Stannade alldeles framför John och sträckte fram en armen och drog med handen över gevärskolven.

”Fågel kanske”, sade hon och log. ”Brukar man inte jaga fågel med hagel?”

”Småvilt över huvud taget, kaniner och harar och grävling och kanske räv eller två blir det väl.” Han tittade på henne och undrade vad hon var ute efter.

”Om jag var en kanin, skulle du jaga mig då”? Frågade hon, plutade med läpparna och tittade under lugg.

Han skrattade till, flyttade påsen till samma hand som han höll hagelbössan i och knackade henne på pannan med den fria handens pekfinger.

”Passa dig lilla flicka”, sade han och strök henne sedan på kinden med handens baksida. ”Alla jägare är inte lika snälla som jag.”

Han gick sedan och satte sig i sin Toyota, såg på sig själv i backspegeln. Tittade på kråkfötterna runt sina ögon och kände sig mot sin vilja smickrad. John Andersson skakade på huvudet och såg mot dörren som han lämnat. Innanför glasrutan stod hon och tittade efter honom. När han startade motorn lyfte hon sin högra arm och vinkade. Han vinkade tillbaka och körde ut från parkeringen.

Regnet började efter en timmes färd och vägen glänste som om vore den täckt av en glasruta men det var varmt i bilen och musiken som kom från högtalarna var av sorglös natur och basen var som lätta knytnävslag i magen. Han trummade i takt mot ratten och körde alldeles för fort egentligen. En snabb blick på GPS:en visade att det var cirka tjugo mil kvar och han började känna sig hungrig.
Han ratade Mac Donalds trots att han gillade den maten men åt av den alldeles för ofta och tänkte sig något annat denna gången. Visserligen så var vägkrogarna inte av någon högre kvalité tyckte han men han hade lust att sitta vid ett bord i en någorlunda avskild miljö och svängde därför av mot något som kallades för Vildsvinet. På skylten som visade vägen var ett gigantiskt dito med stora betar och ett brett leende avbildat. Han parkerade bilen och gick in. Beställde något som kallades för vildsvinsragu och en Coca Cola. Tog för sig av en riktigt fin salladsbuffé och satte sig vid ett bord längst in i lokalen.
På ena långsidan i restaurangen var ett uppstoppat vildsvinshuvud uppsatt och han flinade för sig själv när han såg sig själv i spegelbilden som fönstret visade. Där satt en jägare i camouflagekläder och keps med svarta glasögon och glodde tillbaka på honom och han kunde knappast valt en bättre krog tänkte han. Maten smakade bra och hade faktiskt en touch av vilt och rödvin och riset som serverades till var kokt på rätt sätt.

När han ätit gick han och hämtade kaffe som ingick och han lade några småkakor på ett fat. Drack kaffet och åt upp kakorna och längtade hett efter en cigarett. tog en snus istället och reste sig och gick ut till bilen igen.

Det regnade svårt nu och det var knappt så att vindrutetorkarna hann med att skyffla bort vattnet. Det var som om himlen höll på att falla ned och han var tvungen att sänka hastigheten  och till slut så kröp han fram.
Vattenmassor på vägen och han stävade fram som en båt i en lång rad av fartyg som var på väg åt samma håll som han. Till slut så blev det ohållbart och han var tvungen att stanna. Satt stilla i bilen och lyssnade på dånet av regnet som hamrade på biltaket. Det blev imma på fönstren och han fällde tillbaka sätet några snäpp och lade sig ner med huvudet vilande mot sidofönstret och slöt sina ögon. Han somnade och drömde om onda ting och svåra svek och vaknade med ett ryck alldeles svettig.
Det hade slutat regna och solen sken. John såg på klockan och såg att han sovit i över en timme. Han fällde upp stolen igen, öppnade bildörren och gick ut på rastplatsen där han stannat och det luktade gott efter regnet. En ormvråk seglade över trädtopparna, eller var det en bivråk, svårt att säga utan kikare tänkte han men orkade inte gå och hämta den. Stod stilla och såg på den mäktiga fågeln och avundades honom flygkonsten. John gick sedan fram och tillbaka på den våta asfalten. Undvek vattenpussarna som var som smärre insjöar tills ett kroppsligt behov av den allvarligare sorten gjorde sig påmind och han upptäckte till sin lycka att det stod en bajamaja uppställd i skogsbrynet.
När gjort sitt tarv så gick han tillbaka till bilen. Öppnade bakluckan och tog fram sitt nyinköpta vapen och en kartong med ammunition. Laddade bössan och slängde prövande upp kolven mot axeln och tog sikte på den vackra vråken som fortfarande seglade sorglöst i skyn.

”Ett enda tryck bara så finns du inte mer”, tänkte han och höll kornet strax framför fågeln. Han var en god skytt och visste att han inte skulle missa om han tryckte av men han sänkte pipan och lade tillbaka vapnet i sitt fodral av skinn och det luktade vapenfett när han drog igen dragkedjan.

När han satt sig bakom ratten så svängde en annan bil in på rastplatsen. Två barn satt i baksätet och hade ansiktena tryckta mot bakrutefönstret och han undrade om de sett honom när han siktade mot himlarna. Han antog det med tanke på deras uppsyn och formade därför sin hand till en pistol och siktade mot bilen och fingerade ett skott. Barnen och mamman som satt i framsätet såg chockade ut men slappnade av när han flinade. Han startade bilen och körde därifrån.

Det var mörkt när han kom fram och han var trött. Det värkte i ögonen efter den långa körningen och även om han såg bra i sina glasögon så blev han trött av att koncentrera sig. Ryggen var heller inte i  bästa form. Det kändes som om kotorna hade rostat fast efter att ha suttit så länge, och det knakade och värkte när han rätade på sig utanför bilen. John Andersson började att lasta ur. Två väskor, stövlar, mat, vapen och ammunition var allt han hade med sig och när han fått in allt i huset, hängt in kläderna i garderoben, ställt in maten i kylskåpet och låst in bössan i vapenförvaringen så tände han en brasa i öppna spisen. Han var fortfarande mätt efter den stadiga lunchen och den macka han ätit när han tankade så det var ingen panik med att laga någon mat. Istället så tog han fram whiskyflaskan och satte sig i skinnfåtöljen framför brasan.

Svårmod och sorg, tunga steg som i lera och våta kläder som klibbade mot kroppen och en sol som aldrig orkade över horisonten. Sådant hade hans liv tett sig i många år och han hade accepterat detta. Insett att ingenting skulle komma att förändras och om du skulle orka att leva vidare så var det bara att försöka bita tag i ditt oxhudsben och tugga dig igenom livet.

Hans tuggben var spriten. Alkohol gjorde livet uthärdligt för John Andersson och utan den så skulle han inte kunna leva. Så var det bara och du kan tycka vad du vill om det, brukade han säga till sina vänner som hade åsikter. Han drack för att stå ut med tillvaron. Drack för att han mådde bra och ville må ännu bättre. Han drack när han kände sig missförstådd och olycklig och han drack för att han gillade att dricka. Tyckte om att vara berusad helt enkelt. Den där känslan av att kunna kliva utanför sig själv och stå bredvid och betrakta livet med andra ögon var något som han längtade efter. Att kunna se saker och ting an med nya infallsvinklar. Lyfta sig själv till nivåer som han inte trodde att han var kapabel att nå. Att höra toner i musik som för den nyktre var höljda i brus, men som för John hördes klara och klingande som ett klockspel av silver när han var full. Utan ruset stod han sig slätt ansåg han och ett liv utan sprit var inget liv.

Han slog upp hela dricksglaset med den bärstensgula vätskan och drack i ett drag ur hälften. Lutade sig tillbaka och kände hur whiskyn letade sig ut i varenda nervfiber i hans kropp. Han slappnade äntligen av. John satt så en lång stund och bara njöt av hur berusningen fick hans tunga kropp att lätta. Han hade lagt på sig några kilo de senaste åren. Inte bara fett utan en hel del muskler också då han tränade regelbundet. Han tyckte att så länge du sköter om din kropp och ditt arbete så har det ingen betydelse att du super och han såg bra ut, det visste han. Bara det att den där unga kvinnan i vapenaffären lagt sig ut för honom visade att han fortfarande var att räkna med och om han varit mindre moraliskt nogräknad så hade han definitivt nappat på den outtalade inviten han fått.

Han hällde i sig resten av spriten. Reste sig upp och gick fram till datorn och anslöt sig till Spotify, valde ut en pianokonsert av Mozart, skruvade upp volymen och gick och satte sig igen och fyllde på sitt glas. Ända upp till brädden, inget knussel, motorn var startad och skulle gå så länge det fanns något kvar i flaskan.

Klockan var närmare ett på natten när han sög i sig den sista whiskyn ur glaset. John mådde bra. Full, javisst men sådär härligt full som du bara blir på whisky tänkte han och reste sig upp, föll tillbaka i stolen igen och fick göra ett nytt försök som gick bättre. På något svajiga ben stod han och såg in i resterna av elden. Glöden dansade en mystisk dans framför hans ögon och det var som om han färdades in i ljuset och till slut så var tvungen att ruska på huvudet för att bryta förtrollningen. Han kände sig hungrig och gick ut i köket och bredde sig ett par mackor, öppnade en öl också, för du kan ju inte äta smörgås utan att dricka öl sade han till sig själv. John tog med sig det som blev kvar av ölen när han ätit upp smörgåsarna ut på förstutrappen för att röka en cigarett. Han satte sig ner med de bara fötterna ute på gräsmattan och rökte.

”Hej John!”

”Hej.”

”Så du är här nu igen?”

”Det verkar så va?”

”Och  super som vanligt?”

”Precis.”

Han suckade och såg ut i mörkret. Kunde höra hur hon rörde sig därute. Hur hon gick fram och tillbaka men han såg henne inte. Det gjorde han aldrig.

”Du släpper inte taget va?”, frågade han och drack ur flaskan. Han hörde hur hon stannade, kom lite närmare, kunde ana hennes skugga, eller inte.

”Men John, så otrevlig du är. Jag får nästan intrycket av att du inte vill ha mig här”, sade hon och han kunde höra raljerandet i hennes stämma.

”Hur i all världen kan du tro det?”

Hon fnissade i mörkret men sa inget. John hörde hur hon började gå fram och tillbaka igen.

”Du är som jag du, med det där vankandet”, sade han och reste sig upp men satte sig igen när det snurrade till i hans huvud.

”Tänker du verkligen genomföra det här John, har du tänkt igenom allting ordentligt?”

Han kände igen det där tonläget, det där oroliga, förebrående, du-kanske-skulle-lyssna-på-mig-istället, läget. Hon ökade på sina steg hörde han.

”Ja, jag har bestämt mig, tror jag”, sade han och drack upp det sista ur flaskan. ”Fastän jag måste gå och lägga mig nu, det blir en lång dag i morgon.”

”Ses vi imorgon kväll?”

”Ses?”

”Ja, hörs då. Gör vi det?”

”Har jag något val?”

”Nej.”

”Ok, då antar jag att vi hörs i morgon kväll. God natt.”

”God natt John, sov så gott.”

Som ett regnvått täcke låg dimman över den stillsamma myren denna oktobermorgon. Det enda som störde tystnaden var det svaga plaskandet från en älgs klövar när den spatserade i kanten på våtmarken. Inga fåglar hördes, men den gråkalla morgonen var vacker nu när solen precis gick upp och daggen hängde som diamanter i grässtrån och buskar. Älgen lyfte sitt stora huvud och såg ut över myrmarken. Det glimmade som av guld när solens strålar träffade hjortronen och en brun kärrhök svävade tätt och tyst över vassruggarna i den västra delen av myren på jakt efter mat. I stugan sov John den berusades sömn och skulle inte vakna än på ett par timmar.

”Fan också! Helvetes jävlar!” Skrek John när vaknade och kände igen de alltför välbekanta symptomen. Han for upp ur sängen och drabbades som av ett knytnävsslag i huvudet när värken slog till. Illamåendet hälldes över honom sedan som en illaluktande välling och han svalde och svalde och sprang innan han till slut kastade sig ner på knä invid toaletten och spydde upp skiten. När han var klar lade han sig som ett skadeskjutet rådjur på sidan och flämtade efter luft. Han skakade som om han frös men han visste vad det handlade om. John tog sig mödosamt upp på fötter och stapplade ut i vardagsummet och fram till barskåpet. Öppnade luckan med det gröna mosaikglaset och tog ut en flaska med vodka. Drack hetsigt direkt ur herr absolut, en, två, tre djupa klunkar och han kände redan efter en halv minut hur allt landade. John gick tillbaka in på toaletten och städade upp efter sig. Borstade tänderna och rakade sig och gick ut i köket och satte på en panna med kaffe. Han mådde nu utmärkt.

Efter en frukost som bestod av kaffe och rostat bröd med västerbottenost på tog han på sig sina jaktkläder, sina Gortexstövlar, packade en ryggsäck  med regnkläder och mera kaffe i en termos av rostfritt stål. Några rågbrödssmörgåsar för lite mer substans än onyttigt vitt bröd med nämnda ost och en plunta med whisky ur en nyöppnad flaska. Alldeles innan han skulle gå så låste han upp vapenskåpet och tog ut sin hagelbössa och en kartong med ammunition. Hängde vapnet över axeln, hängde sin kikare runt halsen, stoppade hagelpatronerna i ryggsäcken och gick ut. Låste dörren omsorgsfullt och började gå ner mot myren.

När han kom fram till sitt gömsle, som var väl dolt och näst intill osynligt för ett mänskligt öga om du inte visste att det fanns där, så lade han ifrån sig sin ryggsäck och geväret på marken samt öppnade och kröp ner genom den mossbeklädda luckan. Gömslet var välinrett och så djupt att du kunde stå upprätt och gluggen ut mot myren var precis i vapenhöjd. John hade tillverkat träbänkar och ett bord som stod på ett dito golv och det hängde en fotogenlampa på en krok i taket. Han tände den. Mer för att det skulle kännas hemtrevligt och ombonat än för att kunna se. Ljuset som trängde in genom skottgluggen var mer än tillräckligt. När han tänt lampan så öppnade han luckan igen och lyfte ner vapen och rygga satte sig vid bordet och slog upp en kopp kaffe och tog fram en smörgås. Ingen sprit ännu, han mådde bra, och måttlighet i den mån det var möjligt var av hävd tyckte han. John Andersson väntade.

Det regnade den kvällen det hände för vad var det nu, tio månader sedan. John och hans fru hade kräftskiva tillsammans med grannarna från stugan intill och det var vått. Inte bara utomhus utan spriten flödade okontrollerat  inne i stugan och framåt sena kvällen så var alla fyra ordentligt berusade. I skenet från utomhusbelysningen spelade de boule när kräftätandet var över och det hade varit trevligt så vitt John kunde minnas förutom de förstulna blickar som hans hustru och grannen kastade på varandra som de alltid gjorde när de fyra träffades. John hatade det och en svartsjuka svartare än tjära bodde i hans hjärta. Grannarna tog bilen hem på natten trots att John och hans fru kraftigt avrått från detta. ”Det handlade ju bara om någon kilometer”, sades det och ”det ska fan gå i det här vädret”, var uppfattningen som rådde hos gästerna.

John vaknade vi fyratiden på morgonen med en oroskänsla i kroppen. Något var fel. Hustruns del av sängen var tom och hans första reaktion var att hon var på toaletten så han låg och lyssnade efter de omisskännliga ljud som uppstod vid toabesök, men det var knäpptyst i huset. Till slut så reste han sig ur sängen och gick ut i stugans vardagsrum, för övrigt det enda rummet förutom sovrummet och köket, och vidare till badrummet. Hon var inte där. Han fortsatte till ytterdörren och upptäckte efter att ha famlat bland kläder i dunklet att hennes kappa var borta och hennes stövlar inte heller stod där de brukade stå. John började nu bli ordentligt orolig och på en sekund så var han spik nykter. Han gick tillbaka in i sovrummet och tog på sig sina byxor och en tröja, återvändet till ytterdörren och drog på sig stövlar och sin jacka och gick ut för att leta efter sin hustru.
Efter två timmars letande och skrikande sin frus namn så fann han henne död i dikesrenen efter landsvägen som gick nedanför deras lilla stuga, fem hundra meter ifrån där de bodde.

John reste sig upp när han hörde något. Han gick fram till skottgluggen och lyfte sin kikare till sina ögon och spanade ut över kärret. Han upptäckte ingenting till en början. Sedan såg han att det var en älg. Hans hjärta bankade hårt och var på väg ut ur bröstet kändes det som och han tänkte om han verkligen var i stånd till att göra det som han stod i begrepp till. John tittade på det magnifika djuret i sin kikare, som han för övrigt fått av sin framlidne hustru vid någon födelsedag, eller om det var jul. Han fascinerades av den betande älgens långsamma, graciösa rörelser. Den hornbeprydda tog sin tid med sitt ätande och varför skulle han skynda egentligen och vem skulle han vara rädd för tänkte John.

När polisen och ambulansen kom så satt John med sin hustrus huvud i sitt knä och stirrade apatiskt framför sig. Hennes nacke var bruten. Troligtvis från ett olyckligt fall ner i, på just det här stället, djupa diket. Hade hon varit berusad? Frågade polisen. John hade nickat. Varför var hon ute själv mitt i natten? John hade skakat på huvudet, som betydde att han inte visste. Hade de bråkat? Samma nekande skakning på skallen. Var hade han själv befunnit sig på natten? Den något fetlagde polisen hade sett skeptisk ut när John avlade sitt svar. Troligtvis en olycka var slutsatsen som drogs av händelsen och när hon fraktades iväg till sjukhuset i ambulansen så satt John bredvid båren och höll hennes hand i sin högra, i den andra höll han ett trasigt halssmycket som hon krampaktigt hållit i sin knutna näve när han hittat henne. Ett halsband som han kände igen och som inte var hennes.

John sänkte kikaren och lät den hänga runt sin hals. Lyfte hagelgeväret och siktade på det stora djuret. Ett enda litet tryck är allt som behövs här tänkte han igen och mindes ormvråken han haft på kornet. Fast å andra sidan så var han osäker på om det här vapnet verkligen skulle ta kål på en femhundrakilos älg. Han log och ställde ner bössan på golvet och lyfte kikaren igen och lät den svepa över våtmarken och långt nere västerut så såg han honom komma med korgen på armen. Han var klädd i sin vanliga fjällräven utstyrsel och den fula halmhatten satt som vanligt på hans huvud.  Han böjde sig med jämna mellanrum ner och plockade hjortron och han kom stadigt närmare gömslet. Johns nerver satt nu på utsidan och han greps av en svår nervositet och när han höll ut sin hand framför sig så skakade den som asplöven i träden som växte utanför hans lilla fritidshus. Han vände sig resolut om gick fram till ryggsäcken, öppnade den och tog fram whiskyflaskan och drack djupt och girigt. Satte sig sedan ner och andades djupa andetag. Kände efter en stund hur lugnet lade sig som en varm filt kring hans axlar och hur beslutsamheten  återkom. John letade i ryggan och fann solglasögonen, satte dem på sig och reste sig och gick fram till skottgluggen. Lade vapnet i stödet som han tillverkat och väntade. Det var ungefär hundra meter från gömslet ner till början av kärret och den plats som han visste att hans offer skulle passera på sin väg tillbaka till sitt hus och John var säker på att han inte skulle missa. Han var en utmärkt skytt.

Tiden efter dödsfallet var som ett töcken och han levde i en repulsionvärld där armar och händer tycktes komma fram ur väggarna och försökte gripa tag i honom och han slutade jobbet och tog till flaskan på allvar och en dag så tog han mod till sig och ringde upp vännen, grannen, de hade på landet och som bodde i samma stad som John och hans fru och föreslog ett möte på en krog i stan. Håkan, som han hette,  accepterade och beklagade sorgen och allt det där och efter att de hade träffats och skilts åt så var John säker på vad han skulle göra. Han hade alltid halssmycket i fickan i väntan på ett sådant här tillfälle och hade tänkt att lämna över det med outgrundlig blick och sedan bara gå därifrån. Han gjorde aldrig som han hade tänkt dock.  Emellertid, tänkte han, det är ju trots allt en dödsbricka av guld och en dödsbricka är ju trots allt en dödsbricka.

Nu stod han där, inom skotthåll. Denne Håkan Nilsson, vän och granne på landet och boende i samma stad, och förmodligen den som var orsak till hans hustrus död. John var mer eller mindre säker på det. Han hade scenariot klart för sig.

Hemligt kärleksmöte i natten i Håkans bil antagligen. Någon av dem får kalla fötter, vill avsluta förhållandet, förhoppningsvis hustrun, men troligtvis Håkan. Gräl och handgemäng uppstår, ett olyckligt fall och i fallet så sliter hustrun av Håkan guldkedjan utan att han märker det. Grannen konstaterar att hans älskarinna är död, får panik och kör hem. Upptäcker antagligen att hans halsband är borta. Har säkert letat men inte funnit det och har levt i skräck och ångest sedan den natten. John hade gått igenom detta hundratals gånger och det som tidigare var en teori hade nu blivit den enda möjligheten. Det hade blivit en Ockhams rakkniv för den bedragne äkta mannen

Det blir skönt för dig Håkan tänkte John, att slippa det här helvetet du har försatt dig i. Han tog ett stadigt tag i geväret, drog ett djupt andetag, siktade på Håkans ena ben och tryckte av. Det gick tvärt av. Som om en osynlig sågklinga farit genom luften och kapat benet kliniskt. Blodet stod som en fontän ur stumpen som var kvar och Håkan skrek knappt. Föll bara som en köttmassa ner i kärret och det mörka vattnet skvätte.

Håkan låg med ansiktet ner i det stinkande vattnet medvetslös och skulle säkert ha drunknat om inte John vänt på honom. Blodet pumpade som en tjock massa ur det avkapade benet när han välte över honom på rygg, men han levde. John slog honom hårt i ansiktet. Ingen reaktion. Han böjde sig ner, kupade sina händer och tog upp det kalla kärrvattnet och hällde det över Håkans bleka nuna och då slog han upp ögonen. John satte sig ner på huk.

”Hej Håkan!” Sade han och log. ”Hur mår du?”

Skräck och förvirring var allt som gick att utläsa i den svårt skadade mannens ögon. John satte honom upp och när Håkan fick se sitt ben så tog paniken överhanden och han försökte desperat att hejda blodflödet med sin händer. Han stirrade på John och skrek.

”Vad har du gjort? John! Vad har du tagit dig till?”

John satte sig ner bredvid honom och riktade hagelgeväret rakt emot Håkans mage med en hand. Han letade i sin jackficka med den fria och hittade till slut vad han letade efter. Han lutade sig fram och höll upp halsbandet framför Håkans ögon.

”Jag tänkte att du ville ha tillbaka det här käre vän”, sade han och svängde det fram och tillbaka framför hans ögon. ”Jag har reparerat det åt dig.”

Håkan stirrade på halsbandet med öppen mun. Vände sedan blicken mot John och såg honom i ögonen.

”Du har skjutit av mig benet din idiot, och du visar mig ett jävla halsband. Ring en ambulans istället ditt förbannade psyko.” Hans ansikte var en grimas av smärta och han blev blekare och blekare.

”Skulle inte tro det, min vän”, sade han och gungade smycket fram och tillbaka som om han försökte hypnotisera honom

Hur länge har du vetat?” Stönade Håkan och sänkte blicken.

”Alltför länge.”

”Jag dödade henne inte John, hon föll, jag lovar.” Han vaggade sitt huvud fram och åter och höll fortfarande sina händer kring det avskjutna benet. Blodet kom stötvis och trängde ut mellan hans fingrar och han flämtade av smärta. ”Ska du döda mig nu John?” Lyckades han få fram tyst. ”Du kommer aldrig att komma undan.”

”Du är redan död Håkan. Du kommer att förblöda.” John flinade. ”Fastän du kanske hoppas på att din fru ska komma och rädda dig? Nej visst ja, hon har ju lämnat dig. Varför lämnade hon dig förresten Håkan? Eller dödade du henne också? Ligger hon begravd i skogen någonstans? John reste sig upp och ställde sig med benen på var sida om den allt blekare mannens ansikte. ”En sista sak bara Håkan min vän. Du ska få tillbaka ditt halsband, vänta, låt mig fästa det kring din hals.”

Den enbente mannen var nu så omtöcknad att han knappt var medveten om vad som skedde. ”Sådär ja”, sade John när han var klar. Han rätade på ryggen och tog ett par steg tillbaka och såg på sin vän och granne som han hade på landet och som  bodde i samma stad. Lade huvudet på sned och betraktade sitt verk, som en konstnär som skärskådar sin målning eller staty.

”Du kommer att få sitta resten av ditt liv i fängelse John”, stönade Håkan. ”Tycker du att hon är värd det? Hon bedrog dig ju för helvete, med mig, din vän. Ditt liv är förstört din stackare.” Han lyfte sitt huvud och lyckades trots att det avskjutna benet plågade honom svårt få fram ett flinande. ”Jag älskade henne inte ens och det var när jag sa det som hon tappade all sans och vett och började slå mig och sedan vilt skrikande sprang ifrån mig.” Han tittade John i ögonen. ”Hon föll John. Det var en olyckshändelse, din jävla hanrej”, tillade han.

Ockhams rakkniv, tänkte John, och vreden steg i honom som saven i ett träd om våren.

”Gapa din jävel”, sade John och ställde sig på knä bredvid honom och tvingade in pipan i munnen på honom. Håkan hade givit upp allt hopp nu såg John. Hans ögon var döda när han såg upp på sin förmodade bödel.

”Du kanske inte fattar det Håkan.” John tryckte in gevärspipan en bit till i munnen på honom och han hörde hur tänderna skrapade mot metallen. ”Men jag dog  redan första gången när jag misstänkte att Helene bedrog mig.”Han vände sitt ansikte symboliskt mot himlen ”Jag har sedan dött succesivt, lite varje gång som jag sett era blickar, era små smekningar när ni trodde att ingen såg”, fortsatte han. John suckade och log. ”Allt som har hållit mig vid liv den här sista tiden är tanken på det här förstår du. Det är dags att ta konsekvenserna nu ditt svin.”

John såg in i Håkans ögon när han tryckte av.

Han kände en befrielse när skottet ekade mellan trädstammarna. Knallen letade sig ut över myrmarken och bort emot kärrhöken som ostört svävade över vassruggarna och skrämde älgen som med långa kliv sprang in i skogen. John torkade av pipan, hängde bössan över axeln och gick tillbaka till gömslet och klättrade ner. Släckte fotogenlampan, hämtade sina grejer, drack upp den sista spriten och började gå hemåt. Han kände sig äntligen lugn.

 

”Är han död nu?”

John satt på förstutrappan mitt i natten med ett glas whisky i handen och hörde henne vanka fram och åter ute på gräsmattan.

”Det borde väl du veta, har du inte träffat honom än, din älskade Håkan?”

Hon kom närmare. Han kunde nästan se henne nu.

”Kan du förlåta mig John?” Sade hon med darr på stämman. ”Snälla förlåt mig.”

John reste sig upp och hade svårt att hålla balansen. Han tog ett steg åt hennes håll, hörde hur hon backade, så han stannade igen. Lyssnade på vinden som lekte med asplöven i träden runt den lilla gräsmattan. John såg ut i mörkret och tyckte sig för ett ögonblick se hennes ögon glimma till, och sedan svart igen. Han lyfte istället sin blick och såg upp på vintergatan som gick som ett vitt stråk över oktoberhimlen. Han drack ur det sista ur glaset och slängde det sedan med kraft åt hennes håll.

”Förlåta dig sa du.” Han skrattade högt. ”Du vill ha förlåtelse?” Han pekade ut i mörkret. ”Jag hoppas”, sade han och hytte med pekfingret. ”Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kommer att få ruttna i helvetet i evigheters evighet och att du får ha Håkan vid din sida medan du gör det.” Han flinade. ”Han är inte lika söt nu förresten med halva huvudet bortskjutet och han går lite illa.” Han lyssnade ut i mörkret. ”Du säger ingenting kära hustru.”

”Snälla John!” Han hörde hur hon snyftade. ”Snälla förlåt mig.”

John tände en cigarett och lät röken ringla upp emot natthimlen.

”Tyvärr hustru, det går inte.” Han drog ett djupt bloss på cigaretten. ”Men jag vill säga en sista sak till dig innan jag går.”

”Vad vill du säga” Frågade hon hoppfullt.

”I helvetet finns ingen paus.”

”Det är din bror som brukar säga det.”

”Jag vet det,” sade han och fimpade cigaretten och gick in och lade sig.

 

 

 

 

.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s