Han stod på utanför avgångshallen med sin ryggsäck i handen och rökte. Taxin hade lämnat honom och han hade lämnat vardagslivet bakom sig för det var dags kände han. Det gick inte att leva som en vanlig människa längre. Med arbete och plikter och en inrutad tillvaro utan vare sig toppar eller dalar kände han sig låst och fjättrad. Han var tvungen att dra iväg, verkligen tvungen till detta.

Hans blick föll på några gråsparvar som höll på att picka i sig resterna från en tappad bulle. Det var så han hade känt sig de sista åren. Som någon som vackert fick peta i sig resterna från den rikes bord och som förväntades att göra det utan knot och dessutom ha ett lyckligt leende på läpparna under processen. Han led i tysthet och tog understundom tåget till lyckans land för några timmar men någon löste alltid returbiljet. Så när han vaknade stod han på samma perrong igen och allting började om.

Han var medveten om att det inte var något hälsosamt liv men det var svårt att låta bli när vardagens gråa mur växte sig alltför hög. Hans bror kallade det för en flykt, och det var väl vad det var, men det där med att leva ett vanligt liv med arbete varje vardag, lediga helger och en semester på fem veckor per år var ingenting för honom. Han hade försökt i många år men det höll på att kosta honom förståndet och det hans liv nu gick ut på var att resa, byta miljö, komma tillbaka för att fylla på förråden och sedan ge sig iväg igen. Den dröm som han närde var att kunna flytta permanent till ett land där inga krav fanns, där du kunde göra som du ville utan att ha något ansvar annat än för dig själv. Hans bror brukade säga att vardagen finns även i paradiset, dit han var på väg nu, och det är vinter där också och till slut så tar pengarna slut och hur länge kommer du att tycka att det är häftigt att stå på en strand och se på en solnedgång med en vinflaska i handen egentligen? Människan behöver rutiner, sade hans bror. Det förlovade landet, anser jag,  ligger där du kan hitta en djupare mening i vardagen och du har alltid dig själv med dig vart du än reser, brukade han fortsätta. Du blir inte av med dig själv hur du än försöker.

Han hade säkert rätt, hans bror, tänkte Jerker. Fastän jag kommer aldrig att bli som han är suckade han. Och jag vill inte heller bli sådan. Det är mycket möjligt att jag flyr och att jag har gjort det i hela mitt liv, men hellre det än ett enahanda liv i det här kalla landet och visst, jag har längtat efter familj, men nu är det försent och jag är för gammal för att börja om. Så jag drar helt enkelt. Det är mitt liv, och det är så här jag vill ha det. Till slut så kommer jag säkert att hitta det jag söker.

Han fimpade cigaretten och gick in i avgångshallen.

Utanför sken en vinterblek sol och på ett tak satt ett gäng kajor och tjattrade i munnen på varandra. Det hängde en råfuktig kyla över nejden och det ångade ur munnarna på resenärer som kom till och lämnade flygplatsen. Avgaser från bussar och taxibilar låg som en dimma utanför entrén till avgångshallen och blandades med cigarettrök från framhärdande rökare. Klockan var halvtre på eftermiddagen och det började redan skymma lätt. Det var den nittonde december och julen var nära.

Jerker satt i baren och sippade på en Guinness. Det smakade kola och lakrits och det var som att äta en sen lunch nästan, så mastig var ölen. Han tänkte på sina brorsbarn. Det var inte mycket han sett av dem sen de föddes och en lätt ångest gjorde sig påmind när han tillät sig själv att tänka på det. Fast å andra sidan så hade han jobbat otroligt hårt de senaste åren och det var långt från hans arbetsplats till där hans bror bodde urskuldade han sig med. Fastän visst hade han kunnat träffa dem mer om han hade velat, det var inte tu tal om den saken och han kunde inte riktigt förklara varför han inte gjort det. Det fanns visserligen tusen ursäkter för honom själv, några som han trodde på och några som han visste var lögn. På något sätt så kändes det så svårt att komma sig för. Han vägde alltid för eller emot. Skulle han ödsla sin ledighet på att sitta och åka fem mil för att träffa sina borsbarn och deras far. Eller skulle han tänka på sig själv och strunta i sin inre röst som tyst uppmanade honom att göra det rätta. Han valde nästan alltid det sistnämna. Att hans äldre bror såg till att ge honom dåligt samvete för att han gjorde just det valet fick honom inte att göra något annorlunda nästa gång direkt.

Jerker visste att hans bror helst skulle vilja att han stannade hemma. Han hade någon idé om att gräva där du stod. Om han bara kunde fatta att det var precis det han hade gjort alldeles för länge och att det inte var troligt att han skulle hitta något hur djupt han än grävde. På sista tiden så hade det mest känt som om han grävde sin egen grav.

Jag är nu för en gångs skull den jag är och jag skiter i vad som förväntas av mig och att de flesta runt omkring mig, gamla vänner och andra, har ordnade familjeförhållanden, tänkte han och beställde in en ny öl. Jag önskar att brorsan kunde fatta det någon gång och acceptera mig för den jag är, fortsatte han sina funderingar. Jag älskar honom, men ibland är han rätt trög och lite för rättrådig för min smak. Han betalade för sin öl och tittade samtidigt på boardingtavlan för att se hur hans flight låg till. Det var en timme kvar.

Jerker tog upp telefonen och kollade sina meddelanden.

Lycklig resa stod det i ett sms från Sture, brorsan, och han tillönskade honom även en riktigt god jul i samma meddelande. Tack för det tänkte Jerker och skrev det som ett svar och bifogade en glad gubbe med tomteluva. Längst därinne i hans hjärterot så tror jag att Sture skulle vilja följa med, tänkte Jerker. Han hävdar alltid att han trivs så bra hemma och att hans familj är hans borg och att han inte har någon längtan efter något annat. Fastän jag undrar hur det är med den saken jag, funderade Jerker och stoppade in en snus. Det fanns en tid då han nästan var som jag är. Gillade att resa. Stod inte ut med för mycket vardag och jag minns, tänkte Jerker, hur vi studsade som två ystra zebror över nöjessavannen i Stockholm och hur konvenansen betydde mindre än ett höstlöv i vinden när vi satt i Vita bergsparken eller på hans balkong och drack vin. Jerker log åt minnena och sög på snusen.

Han reste sig när ölen var slut och gick på toaletten. Strosade sedan runt en stund bland affärerna. Övervägde om han skulle köpa en flaska whisky att ta med sig, men avstod. Han tog det lugnare med spriten nu för tiden för han visste hur lätt det kunde bära iväg och det är bara ett fingerknäpp mellan atmosfär och misär brukade Sture säga, och han borde ju veta, tänkte Jerker och köpte en chokladbit istället. Han satte sig sedan ned på en bänk och tittade på folk. Ett lätt vemod sköljde över honom när han såg alla juldekorationerna och alla barnen som julprilliga höll på att driva sina föräldrar till vansinne och tänkte att han kanske skulle ha stannat hemma över jul och firat med Sture och hans familj. Emellertid, nu var det som det var och han fick väl tomta för sig själv i lyckans land, skrockade han.

”Ho! Ho! Ho!” Sade han till två små flickor som stannade framför honom. De stirrade på honom som om de sett ett spöke.

”Är du tomten eller?” Frågade den ena.

Jerker drog sig i sitt gråa skägg och flinade. ”Du tänker på skägget förstår jag”, sade han.

”Jaaa.”

”Japp! Det är riktigt. Det är jag som är tomten och jag är på väg till Nordpolen för att hämta mina renar, sade han och såg allvarlig ut. ”Jag hoppas att ni har varit snälla nu för annars så blir det inga julklappar i år för er del.”

”Du är inte tomten.”

”Är jag inte?”

”Nä för du är inte tjock. Du är jättesmal.” Sade den andra flickan som gömde sig bakom sin väninna.

”Jag kan ha bantat.” Skrattade Jerker.

”Tomten bantar inte”, fnittrade flickorna och sprang iväg.

Nä han gör väl inte det tänkte Jerker och såg på sin spegelbild i fönstret mitt emot bänken där han satt. Han var verkligen smal nu för tiden. Sture trodde att han hade cancer. Han skämtade om det men Jerker såg i hans ögon att han menade allvar, att han på riktigt hyste en allvarlig oro för att hans lillebror snart skulle dö. Tjat, och återigen tjat om att han skulle gå till läkare kom från storebror. Tröttsamt tyckte Jerker och tänkte att ”jag märker väl själv om jag är sjuk”. Innerst inne dock så gnagde en lite orosekorre på hans nerver och gjorde honom nervös och rädd. Men vad fan tänkte han. Dör jag så dör jag och vi ska alla en gång dö sjunger Jocke Berg. Inte så mycket att bråka om.

Jerker sneglade upp mot boardingtavlan och såg att det var dags att gå till gaten. Han hängde handbagaget på ena axeln och började gå. På vägen så spottade han ut snusen i en papperskorg av rostfritt stål. Han blåste liksom upp luft mellan läppen och prillan så att den lossnade och sedan for den bara ut av sig själv. Sture sa alltid att han såg ut som ett spottande lamadjur när han gjorde så. Jerker log.

 

Sture gick ut från den minsta pojkens rum efter att han sagt god natt. Han tittade på klockan.

”Undrar om han är framme nu?” Frågade han sin fru när han kom in i vardagsrummet

Hon tittade i sin tur på sitt armbandsur och nickade. ”Det är han nog”, sade hon och lade sitt huvud på sned. ”Är du orolig?”

Sture satte sig ner i soffan och lade in en snus. ”Nja inte direkt. En flygresa är ju som att åka buss nu för tiden”, sade han och visste att det inte var det hon avsåg med sin fråga.  Hon tittade mycket riktigt på honom och log menande. Sture skrattade till och lutade sig fram och lade händerna på vardagsrumsbordet. ”Jag hoppas bara att han håller sig i skinnet.” Han tittade nästan bedjande på henne.

”Det vet du att han gör, och du vet också att han måste göra det här. Du kan inte göra om honom Sture, även om jag vet att det är det du vill.” Hon reste sig upp och satte sig bredvid honom och lade armen om hans axlar. ”Du kanske skulle ha följt med som han ville att du skulle göra?”

”Jag kanske gör det nästa gång”, sade han och pussade henne på munnen. ”Vill du ha lite choklad?” Frågade han och reste sig upp för att gå ut i köket och hämta.