Världsrymden anfaller…

varldsrymden-anfaller

Det skulle vara så mycket enklare att inte ha några känslor överhuvudtaget. Så känner jag det ibland. Att inte behöva oroa mig, inte bli upprörd eller arg, inte bli ledsen eller glad eller ens lycklig om det nu finns ett sådant epitet. Att gå längs en snitslad bana, fötterna i ett spår i marken, som en Scalextricbil, fullständigt befriad ifrån alla egna beslut. Styrd av någon annan som vet bättre.

Att vara robotomerad.

Vi människor är komplicerade. Åsikter har vi alla. Vi styr och ställer med våra egna liv och med andras och vi arkiverar våra känslor och åsikter och försöker så gott det går att placera in våra vänner och bekanta i samma fack så att det ska passa våra syften. Vi är  tillvarons arkivarier och om oordning uppstår så faller våra korthus och vi står perplexa, handfallna och försöker efter bästa förmåga att bygga upp allt igen.

Minns ni filmen ”världsrymden anfaller”? Det finns en äldre, svartvit variant och så finns det en modernare med Donald Sutherland i huvudrollen. I vilket fall som helst så går det ut på att något okänt väsen från yttre världsrymden placerar gigantiska frökapslar under din säng när du sover så att en perfekt, men känslolös kopia tar över din plats i livet. Enda sättet att komma undan förvandlingen är att hålla sig vaken, och ni kan ju tänka er hur bra det går för våra hjältar. De som är förvandlade går stelt på stadens gator. Blicken rakt fram och stirrande. Totalt okänsliga för hundar eller barn som håller på att bli överkörda och enda sättet att undgå upptäckt är att agera likadant. När du blir upptäckt och faller utanför ramen så ställer sig de omgjorda vända emot dig, höjer en arm i en pekande gest och öppnar sin mun på vid gavel och utstöter ett vrål som är svårt att beskriva i text men det låter ungefär som ett utdraget grisskrik på inandning.

Nåväl, som alltid så slutar det bra för de goda, eller? Jag minns inte riktigt. Det kan vara så att de känslokalla rymdvarelserna vinner i version två. Jag får kolla upp det.

Allt som oftast så känner jag mig dock som en av de som lyckats hålla mig vaken och att människor runt omkring mig står med gapande munnar och pekar på mig och skriker sitt grisskrik. Det är då jag har en önskan att ingå i dumma familjen. Tillhöra kretsen som inte begriper bättre, som inte inser att de är fast i ett beteende som inte leder någonvart och även om jag är i grund och botten anser mig annorlunda, så vill jag också vandra på livets stig då med stirrande, oseende blick  utan att bry mig så mycket mer än om mig själv och mina basala behov. Vilken fröjd att slippa uppröras över att folk beter sig som idioter. Att inte behöva bry sig om någonting överhuvudtaget. Att vara så hal och våt att ingen kan få tag i dig. Att ingå i ett idiotiskt kollektiv vars främsta mål är att göra som alla andra samt att se till att ingen faller utanför regelverket. Att äntligen få ställa sig med handen utsträckt med ett spikrakt pekfinger pekandes mot den som är avvikande och skrika grisskriket på inandning. Jag blir riktigt lycklig bara av att tänka tanken känner jag.

Isen som jag går på är tunn. Det knakar oroväckande för varje steg jag tar men jag är lätt som en fjäder nu och det finns ett svävande över min uppenbarelse. Jag ser tillbaka och jag ser framåt och spöken och änglar finns i min närhet. De hjälper mig, både spökena och änglarna, och ju äldre jag blir desto mer påtagliga blir dessa uppenbarelser från förr. De skrämmer mig emellertid inte längre och jag kan handskas med de svarta scenarier som gastarna spelar upp. Ty mina skyddsandar, mina vingbeprydda vänner som går vid min sida,  spelar vackert på sin harpor och dunklet upplöses plötsligt som om Mandrake gjort en magisk gest, och vips så står Lothar där och ler sitt kritvita leende och solen bryter likt Hugin, isbrytaren, igenom det tjocka istäcke som ibland omsluter mitt hjärta och allt blir underbart igen.

Det finns toner i tillvaron som tränger igenom det vardagliga och invanda och tillgjorda och jag hör dem starkt nu för tiden. De säger mig att jag borde vända blad. Att det är dags för en förändring nu. Jag har hört de här klangerna  förr men allt för ofta slagit bort dem som om vore de  irriterande flugor. Idag så anammar jag dem. Målar tavlor med den klangfärgen och jag går omkring med dessa målningar på mig som en sådan där man med reklamskyltar. Ja ni vet vad jag menar. En skylt fram och en bak och huvudet mitt emellan. Jag sänder ut ett budskap inbillar jag mig. Ett lågmält, krypterat budskap och de enda som kan dechiffrera det är de som är invigda, som har örat, som känner vibrationerna i luften.

Hör ni någonting? Inte? Lyssna en gång till. Ja just det nu hör ni eller hur? Nu förstår ni vad jag menar, visst gör ni?

Idag går tonerna i dur. I morgon kanske de förklingar i moll. Det viktigaste är dock att ni hör dem.

Tycker jag i alla fall.

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s