Så skrev en vän nyligen. Det enkla livet, var det verkligen så enkelt, förr, när du var ung? Kanske att det var så för henne? Jag antar det. Hon var ju vacker och begåvad.

Och visst, det var ibland enkelt för mig också när jag studsade som en flipperkula mellan olika känslor och försökte att hitta rätt väg. Jag var så rädd bara mitt i allting och på en karusell som ibland snurrade alldeles för fort. Och jag ville så gärna vara så där säker som mina vänner verkade vara, som hon, som han, som alla de där som var med på den tiden. Jag tror ingen förstod hur osäker jag var egentligen. Och det var väl mitt mål, att dölja svaghet och rädsla. Som tur var så fanns det ju hjälpmedel.

Hå hå ja ja vilken cirkus det var och mitt i alltihop så försökte jag hålla ihop ett förhållande, bedriva studier, vara normal, samtidigt som jag föraktade det vanliga och sprang på krogen. Jag levde tre liv samtidigt. Som pojkvännen, som studenten, som skitfrän, och ingen av rollerna var jag bekväm i. Jag var bara rädd och jag var som en kameleont och jag begriper inte var den där rädslan kom ifrån. ”Close to the edge” sjöng Jon Anderson. Det var där jag befann mig.

Jag brukar säga till min fru att om jag bara hade haft en tiondel av den trygghet i mig själv som jag har idag, då, när jag var tjugofem. Så hade jag kunnat gå hur långt som helst.

Ofta funderar jag på vad det var som gjorde att jag innerst inne kände mig som en harpalt som gömde sig för räven fastän jag utåt försökte vara världsvan och tuff och modig. Jag hade ju trots allt en trygg uppväxt vad jag minns. Tjock och fet när jag var liten visserligen och faktiskt ända upp i första ring i gymnasiet tills jag tog tag i det hela. Säkert så bottnar det i detta, för det är inte lätt att vara tjock när du är ung. Rättså jobbigt var det vad jag minns. Det blev bättre sedan när jag blev smal. Men i mina ögon var jag för evigt fet. När jag såg mig i spegeln så såg jag en gris trots att jag var som en sticka.

Var det så tänker jag, när jag var ungdom och bodde i stora staden, att de som jag uppfattade som så världsvana och självsäkra på den tiden i själva verket var lika rädda som jag? Förde de samma kamp som jag var tvungen att föra varje dag för att framstå som den jag ville vara? Och var det något som de var medvetna om eller föll det sig naturligt för dem att spela den roll som de valt?

Jag spelade min karaktär väl dock. Ingen kan säga något annat och jag lyckades ta mig ur labyrinten genom rätt dörr tack och lov och jag har ett fantastiskt liv idag med en massa barn både vuxna och mindre.

Det händer trots detta att jag tänker på var jag skulle varit idag om inte rädslan hade styrt mig dit där jag hamnade. Det är inte självklart att det hade varit en bättre plats. I vissa fall så var nog räddharen i mig mitt skyddsnät.

Ska vi säga så då?

Goddag.

 

 

 

 

Jag måste in dit. Till centrum av allting, till kärnan från vilket allt springer. Jag står inte inte ut med ovissheten.

Jag är inte längre nöjd med att bara leva. Vad är det för mening med att bara ta sig från en punkt till en annan och sedan tillbaka igen. Och jag ser mig omkring och alla dessa människor som har sina jobb finns här intill mig och vi åker på våra bussar och våra tåg genom ett liv som egentligen är något mycket större än vad vi tror. Men ingen verkar bry sig om att det som vi håller på med inte har någon betydelse. En man i kostym mitt emot mig läser en bok som heter ”the ascent of money” och han tycker säkert att det är viktigt och meningsfullt att studera sådan skit det syns på honom. Vad han inte vet, och säkert inte ens vill veta, är att det är meningslöst i det stora hela. Att allt vi håller på med, alla yrken vi utövar och som vi lagt ner så mycken möda på att skaffa oss är bara och har varit  från början ett enda stort slöseri med tid. Något som avhållit oss ifrån att söka efter det som har någon verklig betydelse, det att gå inåt, att hitta en kärna, en mittpunkt.

Det handlar inte om att hitta sig själv. Att sitta på en ö till exempel och stirra ut över havet och vänta på upplysning. Eller att stå på en scen och rapa upp andras ord och tycka att du gör en insats för människors utveckling. Inte ens att stå som en gud framför hundratusen människor som dyrkar varje ton och rörelse du gör är viktigt. Även om det är lätt att förledas i en sådan situation och tro att du hittat meningen med din existens på jorden. Jag vet inte vad det är som får oss att lura oss själva att tro att vår stund på vår planet bara handlar om att förverkliga oss själva.

Att skaffa familj, att utöva musik, att skriva, att skådespela, att arbeta som en slav för någon annan eller sig själv, att knarka eller supa och tro att det är vägen till upplysning. Inget av det som jag nämnt leder någon vart. Även om jag skulle önska för enkelhetens skull att det var på det sättet. Inte ens Bach eller Mozart eller Beethoven nådde fram trots att jag tror att de var på rätt väg och det är just det. Det måste finnas ett sökande hela tiden. Som vi håller på idag, det duger inte. Det är av mindre betydelse det Trump eller Theresa May eller Merkel hålls med. Vi måste se förbi trivialiteter och idiotier som maktgalna, och i sina egna ögon, väldigt viktiga människor säger och gör. Gå inåt. Sträva och gräv efter sanningen i din själ och ställ dig bredvid det som är du idag och du kommer att se det som var fördolt och du kommer att hitta din väg.

Det finns inget universum…

God morgon.

Alla dessa människor, jag står inte ut med dem. De är överallt och ingenstans finns den avskildhet som jag behöver så desperat idag. Jag får aldrig vara ensam. Det är verkligen på det sättet. Var du är går, vart du än ser, så är de inpå dig, intill dig och du känner deras dofter och ibland stank och du gnids mot deras kroppar och hör deras snörvlanden och jag klarar inte av detta. De här människorna, de springer, de stressar och de ser irriterade ut och de blänger på mig som om det var mitt fel att de är fast i sina ekorrhjul.

Men, tänker du kanske, du är ju också där, här, i den här världen där alla andra är, vad ska du göra åt det då? Du är ju en del av den här massan som likt en enda stor irriterande köttklump hasar sig fram och tar upp plats och gör att det är fullt överallt. Du är säkert någon annans irritationsmoment och du stör säkert rytmen i en annan människas liv, har du tänkt på det?

Och det är klart att jag har det men jag inbillar mig att det finns en skillnad här. Anledningen till att jag känner mig så malplacerad, så överbefolkad, som om jag var en värld för mig själv där bara jag ska vara och kanske några få utvalda andra, är inte att jag anser mig själv vara bättre än någon annan, utan det är så att jag inte passar in här helt enkelt. Jag kanske gjorde det en gång i tiden, eller jag inbillade mig snarare att jag passade in, men innerst inne så har jag aldrig gjort det. Jag skapade en situation där mitt anpassande till en värld som jag inte hade någon lust att vara i blev till något som jag trodde att jag ville ha.

Och så är det. Regler och då framförallt regler uppröttade av någon annan, gör mig galen. Jag skiter i alla små bestämmelser som anses vara så viktiga och det rör mig inte i ryggen att det stör andra att jag inte bryr mig om idiotiska påfund. Jag vill inte anpassa mig och jag tycker verkligen inte att det är viktigt att vara anpassad och jag springer aldrig till bussen till exempel. Jag går i min takt.

Människor alltså, andra människor, jag är inte odelat positiv vad det gäller dem som sagt. Det är knappt så jag står ut med mig själv ibland och jag måste nog säga att jag avundas min bror en aning som sitter på en ö i Grekland där han slipper horder av folk, regler, idiotiska regler, förutfattade meningar och låtsasliv. Jag är inte avundsjuk på den otrygghet som han känner dock. Jan står på ett ben idag, men snart kommer han att återfå balansen och stå stadigt på jorden. Det kändes så sist vi sågs.

Det kommer en dag då allt det här som jag upplever idag får ett slut. När jag vaknar och sträcker på mig och mina ben når ända till porten till den hemliga trädgården där allt som jag behöver växer. När hjärtat slår så lugnt och stilla att jag äntligen inser anledningen till att jag lever. Snart mina vänner, snart så finns det ingen utmätt tid längre och jag kanske äntligen kan lära mig existera tillsammans med andra män och kvinnor utan att känna att de är som virus.

Jag hoppas det. 😃

 

 

Jag är på väg, på glid, halkar på kallt underlag in igenom en ny dörr. Det går inte att stoppa längre, det är för brant och det finns inget att hålla sig i och det går fortare och fortare.

Solen är blek och himlen kall och det kastas spjut genom luften och den här morgonen får bli vad den blir och den där dörren, öppningen, verkar närmare idag och allt är annorlunda. Det går inte att förklara bättre än att det är en känsla av att vara nära något som du tidigare inte visste fanns. Samtidigt som du inte begriper vad det är. En angenäm känsla på det hela taget och jag har som en pannlampa på mig som bara lyser upp delar av den värld som jag vet finns men som fortfarande är höljd i dunkel. Det driver mig framåt och allt som sker är som delar av ett pussel, ingenting får negligeras.

Det är vackert idag. Solen färgar molnen röda och frosten biter gräset och det knastrar när stråna bryts när du går på det. Världen är fortfarande ett mysterium. Kommer den alltid att vara det? Eller finns det en lösning någonstans? Eller är frågorna som du har i själva verket svaren och när du slutar fråga öppnas porten då? Kvasifunderingar och nonsens kanske men det är trots allt sådant som jag tänker på och jag borde kanske sluta med det? Den enkla vägen är mer okomplicerad men fan så mycket farligare i förlängningen dock. Jag drogar mig själv med att krångla till världen istället för att göra den enklare med stimulantia. Det är svårare men intressantare tycker jag. Någonting har fåttt mig att inse att det inte ska vara så enkelt alltid, eller att det som förefaller komplicerat är det enkla oftast. Ibland vet jag inte var jag är. Men det är ok. Om jag inte hade varit så rädd en gång i tiden så hade jag kommit mycket längre än var jag är idag.  Jag skulle fortfarande vara vilsen och förvirrad visserligen, men jag skulle varit längre fram, närmare målet. Om det nu finns något mål.

God morgon.