När livet var enkelt…

Så skrev en vän nyligen. Det enkla livet, var det verkligen så enkelt, förr, när du var ung? Kanske att det var så för henne? Jag antar det. Hon var ju vacker och begåvad.

Och visst, det var ibland enkelt för mig också när jag studsade som en flipperkula mellan olika känslor och försökte att hitta rätt väg. Jag var så rädd bara mitt i allting och på en karusell som ibland snurrade alldeles för fort. Och jag ville så gärna vara så där säker som mina vänner verkade vara, som hon, som han, som alla de där som var med på den tiden. Jag tror ingen förstod hur osäker jag var egentligen. Och det var väl mitt mål, att dölja svaghet och rädsla. Som tur var så fanns det ju hjälpmedel.

Hå hå ja ja vilken cirkus det var och mitt i alltihop så försökte jag hålla ihop ett förhållande, bedriva studier, vara normal, samtidigt som jag föraktade det vanliga och sprang på krogen. Jag levde tre liv samtidigt. Som pojkvännen, som studenten, som skitfrän, och ingen av rollerna var jag bekväm i. Jag var bara rädd och jag var som en kameleont och jag begriper inte var den där rädslan kom ifrån. ”Close to the edge” sjöng Jon Anderson. Det var där jag befann mig.

Jag brukar säga till min fru att om jag bara hade haft en tiondel av den trygghet i mig själv som jag har idag, då, när jag var tjugofem. Så hade jag kunnat gå hur långt som helst.

Ofta funderar jag på vad det var som gjorde att jag innerst inne kände mig som en harpalt som gömde sig för räven fastän jag utåt försökte vara världsvan och tuff och modig. Jag hade ju trots allt en trygg uppväxt vad jag minns. Tjock och fet när jag var liten visserligen och faktiskt ända upp i första ring i gymnasiet tills jag tog tag i det hela. Säkert så bottnar det i detta, för det är inte lätt att vara tjock när du är ung. Rättså jobbigt var det vad jag minns. Det blev bättre sedan när jag blev smal. Men i mina ögon var jag för evigt fet. När jag såg mig i spegeln så såg jag en gris trots att jag var som en sticka.

Var det så tänker jag, när jag var ungdom och bodde i stora staden, att de som jag uppfattade som så världsvana och självsäkra på den tiden i själva verket var lika rädda som jag? Förde de samma kamp som jag var tvungen att föra varje dag för att framstå som den jag ville vara? Och var det något som de var medvetna om eller föll det sig naturligt för dem att spela den roll som de valt?

Jag spelade min karaktär väl dock. Ingen kan säga något annat och jag lyckades ta mig ur labyrinten genom rätt dörr tack och lov och jag har ett fantastiskt liv idag med en massa barn både vuxna och mindre.

Det händer trots detta att jag tänker på var jag skulle varit idag om inte rädslan hade styrt mig dit där jag hamnade. Det är inte självklart att det hade varit en bättre plats. I vissa fall så var nog räddharen i mig mitt skyddsnät.

Ska vi säga så då?

Goddag.

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s