Han satt stilla på en stol avklädd och naken framför en lätt falnande brasa. I glöden och bland lågorna fanns ro, oro och stillhet. Han var ensam och rummet var för stort för hemtrevnad och i fönstren såg han speglingar av elden och i rimfrosten glittrade det som av diamanter. Det var varmt och det var kallt ute och natten var tyst och stilla och han kände sig ensam. Kläderna som han burit låg slängda på golvet runt omkring honom och han tänkte att han skulle ta på sig dem snart, men inte ännu. Värmen från den öppna spisen hettade upp hans kropp och lemmen ryckte i hettan och han tänkte på henne, hon som lämnat honom för en stund sedan och han saknade och längtade och förstod inte varför hon gått.

Det skulle inte dröja länge innan hon kom tillbaka hade hon sagt men han hade vaga begrepp om tid och rum och visste därför inte säkert vad det betydde. Så hans ensamhet var således påtaglig och plågsam. Som alltid när hon gick. Han var vuxen, men kände sig som en liten pojke. Och det var som om han satt i ett hörn och såg på sig själv och ville gå fram och trösta. Stryka pojken över håret och viska i hans öra att allt skulle bli bra trots att han visste att det inte skulle bli så.

Hon gick alltid när han behövde henne som mest tyckte han och rummet som var fyllt när hon var där, var tomt och innehållslöst när hon inte var det. Ett glödande kol hoppade ur elden och ritade en orange båge i dunklet. Den dröjde sig kvar i rummet som en guldgul regnbåge och den glödande träbiten landade vid hans fot och han sparkade tillbaks den till skyddsplåten som låg framför den öppna spisen. Det brände till på hans stortå.

Han ville att rummet skulle förändras igen och att förändringen skulle hålla i sig. Inte bara vara temporär och vara beroende av vem som befann sig där. En grundkänsla, som en murad vägg, inte flyktig som tunna gardiner i ett fönster, en stadig känsla att luta sig mot, det var vad han var ute efter. Men rummet gjorde som det ville. Och månen utanför på den svarta himlen kastade ett ostblekt sken över den del av rummet som inte belystes av elden. Han reste sig upp och lade mer ved på brasan och satte sedan på sig kalsongerna. Efter det t-shirten och sist jeansen och då blev det för varmt att sitta på stolen där den stod, så han flyttade den längre bort. Nu var rummet annorlunda. Inte så mycket men lite och det var i alla fall en början. Det skulle dock krävas mer än ommöbleringar för att förändringen skulle bli bestående tänkte han.

Han upplevde nu rummet som en organism med egna tankar och han var tvungen, ansåg han, att få det att tänka annorlunda. Han reste sig och gick runt från hörn till hörn och försökte få en känsla av hur väggar och golv kommunicerade och på det tredje varvet så hade han en vag känsla av att vara nära något. Han stannade och golvet kändes som det sviktade och han var tvungen att hålla sig i väggen för stöd. Efter en stund stabiliserades tillvaron och han fortsatte att gå runt i rummet som vore han någon annanstans och fick till slut någon form av förvirrad uppenbarelse.

Han hämtade golvspegeln som stod i hans sovrum, han var osäker på varför, och ställde den i fyrtiofem graders vinkel framför eldstaden med spegelytan mot väggen utan fönster och plötsligt så brann hela väggen. Eldsflammor slickade den vitmålade ytan och det såg ut som om hela rummet stod i brand. Det kändes som om rummet talade till honom. Han spetsade öronen och stod likt en varg på en bergstopp i natten.

Någonstans ifrån hörde han mumlande röster, eller mer ett dovt vibrerande, som från något slags maskin från en undervåning som inte fanns. Han satte sig ner på stolen som nu stod mitt i rummet och han slöt sina ögon och försökte höra vad som sades. Det gick inte att uttyda och han öppnade ögonen igen och flammorna på väggen tycktes tillta trots att elden höll på att falna. Han var en del av rummet nu och han hade tappat begreppet om hur lång tid som hade gått sedan hon gick. Eller hade hon ens varit där? Allt var som ett töcken nu och han gick fram och lade mer ved på den eld som nu var en glöd med små eldstungor som slickade träbitarna. Den tog ny fart och han lade in en klabbe till, och ännu en och nu brann hela rummet. Det blekvita ljuset från månen kämpade ojämn kamp emot eldsljuset och rösterna, kom de från han huvud? Tilltog och han tyckte sig urskilja ord. Inga ord som han förstod men definitivt ett talande, på ett språk han inte kunde placera på någon karta och han började känna sig rädd. Rummet var nu i förändring. Om det var till det bättre var han osäker på. Det var i vilket fall som helst en förändring han inte hade väntat sig, men det var oviktigt för honom nu i det tillstånd han befann sig.

Han satt längst ut på stolen och höll hakan i sina händer och flyttade blicken från vänster till höger i ett jämnt tempo. Värmen var påtaglig och svettdroppar pärlade i hans panna och det rann rännilar ner över ryggen på honom. Han ville ta av sig sina kläder igen men rädslan fick honom att avstå. Det kändes säkrare att vara påklädd för något han inte hade kontroll över hade börjat ta över hans sinne och rumsuppfattning. Skuggor, människoliknade sådana, fast mindre och med krumma ryggar, som apor, men ändå inte, hade börjat röra sig utefter väggarna. De gick på rad med mindre än en halvmeter mellan sig och det föreföll som om de kom ur väggarna i en jämn ström.

Han vågade inte röra sig. Satt skräckslagen som fastfrusen och figurerna kom närmare och närmare. De skymde nu ljuset och han bet ihop sina tänder så hårt att det knakade och orden som han inte kunde förstå tog sig in i hans medvetande och blev till något som liknade en böneramsa. Det fanns en suggestiv rytm i mässandet och han visste att han befann sig på vansinnets rand.

Hela rummet var nu fyllt av dessa skugglika företeelser och de stod som packade sillar tätt, tätt intill varandra och när han försökte röra vid dem så upplöstes de som rök för att sedan snabbt återgå till sin ursprungliga form. Mässandet steg i styrka. Han blundade och höll för sina öron men inget hjälpte. Han befann sig nu mitt i skuggorna. Han stod upp och allt ljus var i det närmaste försvunnet och han började gå. Han följde en väg och han gick i en labyrint av skugglika väggar. Det var som att skjutas framåt av osynliga händer. Han vände sig om och det fanns inget där. Det fanns bara en väg att gå och han gick den och rädslan började långsamt avta och han hade vant sig vid det rytmiska ljudet nu och nynnade med i orden han inte förstod. Värmen var tryckande. Kläderna klibbade vid hans kropp och efter vad han tyckte, en eon av tid, så stod han vid slutet av vägen. Det fanns inte längre någonstans att gå. Han stod i en cylinder vars väggar bestod av svart rök. Han vände blicken uppåt och i slutet av tunneln såg han stjärnor. Han försökte hoppa för att på något sätt komma dit men han kom ingen vart.

Så länge som jag kan se ljus finns det hopp tänkte han och fokuserade på den glittrande stjärnhimlen och försökte på så vis att ta sig ur den skugglika tillvaro han befann sig i. Han var vansinnig nu, så var det, han insåg det när han kände hur han lyftes upp i den trånga cylindern som av osynliga trådar och han förlikade sig snabbt med de olika former av medvetanden som brottades i hans huvud och han gungade hit och dit som ett skepp i hård storm. Hans själ var sönderslitna segel som fladdrade i vinden och hans ansikte var en gummimask. Det var ingen mening med att kämpa emot. Bättre att flyta med för att slippa skräck och ångest beslöt han sig för.

Rummet är i alla fall förändrat nu tänkte han och flinade. Sedan skrattade han högt och han hörde ekot av det och det fanns ingen glädje i det skrattet. Det låg nära gråten snarare och han kände hur tårarna steg i hans ögon.

Och du och jag tänkte han. Vad hände med oss? Långt borta hörde han hur en dörr öppnades och stängdes och hur någon ropade hans namn. Men det var försent. Han var vanföreställningarnas mästare nu och han lät sig svepas iväg i det galna som nu var hans enda verklighet och han vinkade lojt. Mot vad visste han inte men det kändes på något sätt rätt att vinka. Som ett sista farväl innan portarna öppnades och stängdes bakom honom.

God afton.

Den var påtaglig och fortplantade sig ner genom alla sfärer som omslöt planeten. Gick som en susning bland träden. Krusade vattenytor och fick dammet att virvla på gatorna. Fortsatte in i hans vardagsrum sedan och vidare in i medvetandet hos den man som satt i soffan och samtalade med den som han älskade. Störningen gjorde honom irriterad.

Det fanns en tid då han inte litade på sin förmåga att förnimma förändringar i sin närmiljö utan avfärdade dem som hjärnspöken och ett utslag av osäkerhet. Det var inte längre så. Visserligen så kunde han inte säkert veta vad som var på gång, men att något var i görningen rådde det inget tvivel om. Han sade inget dock utan avvaktade fortsättningen. Skärskådade hennes ansikte för att se om hennes minspel avslöjade om störningen i universum kom från henne eller om det var något annat. Det gick inte att avgöra.

Det var inget att göra åt saken, tids nog skulle allt uppenbaras och det var för övrigt omöjligt att avgöra om förändringen var av positiv eller negativ art. Oftast så var det något negativt tyvärr. Nåväl, han lät saken bero och konverserade sin älskade som han brukade och försökte dölja det han kände.

Och det blev förmiddag och morgonen var ett minne bara när han gick utefter kanalen i den lilla staden och han såg änder i det kalla vattnet och en smutsig svan som ett skepp med solkiga segel. Han satte sig ner på en bänk och han höll meddelandet från vibrationerna runt omkring sig vid liv genom att sluta ögonen och gå in i sig själv. I mörkret bakom ögonlocken såg han pulserande färgringar som varierade i kulörer från gult till grönt och i mitten en vit punkt som kom närmare och närmare. Det kändes som om han färdades i svindlande hastighet genom en tromb av färger.

När han öppnade ögonen igen så slöts cirkeln och han visste vad som störde honom. Ett leende på läpparna hade han nu och när han reste sig så visste han var han var och vart han var på väg. En ny kraft strömmade igenom honom och han gick fortare nu som om han gick på en karusell i motsatt riktning som den snurrade och världen runt omkring honom var som en spiral av intryck.

När han han kom hem så hade universum hunnit ifatt honom och de färdades nu i samma takt. Det var som att öppna en bok med ord som han tidigare inte kunna uttyda men som nu stod i klartext och han förvånades över att han inte sett det tidigare. Det var ju så uppenbart. Som att få ljus till ett rum som legat i mörker och han visste nu att hans hem var hans värld och att hans letande efter sanning och ärlighet varit som en strid mot väderkvarnar.

Han öppnade dörren och gick in till en tillvaro som nu låg närmare än förut och även om han hade en bit kvar att färdas så visste han i alla fall nu åt vilket håll han skulle gå.

Hon stod där hon alltid stått, vid hans sida. Men nu såg han henne istället framför sig som i ett skimmer och han förstod att hon förhäxat honom och att han nu inte längre kunde tänka på något annat än henne. Det var bra att det var på det sättet tänkte han. En förtrollning som denna hade han inget intresse av att bryta. Den här förändringen i universum hade han längtat efter och det var som att vara en pistolkula som trängde igenom allt i dess väg. Han var hård som sten och mjuk som en mossa och allt han ville var tillåtet och tillgängligt på en armslängds avstånd.

Han var förlorad i hennes ögon och det han drömt om var plötsligt verklighet och det fanns inte längre några gränser för hur långt han, de tillsammans, kunde nå. För i henne såg han ett hav utan horisont och nu stod han i fören på ett segelfartyg iförd sjömanskostym och han var i alla åldrar som fanns och han tog ut vilken kurs som helst för det spelade ingen roll. Alla riktningar var rätt och alla hamnar hans hem.

Alle man på däck! Tänkte han. Och det var så det förhöll sig. Han log och kisade mot solen. Lade in en pris snus och drog en djup suck av lättnad.

Gud är god, tänkte han.

God eftermiddag.

Han skar två tjocka skivor sirapslimpa och bredde på både smör och fjällbrynt messmör och tänkte, det här blir min bleka död. Jag kommer att bli så orimligt fet att de kommer att behöva riva ner en vägg för att få ut mig ur huset, precis som i den där filmen. Han tog en stor tugga och mumsade och njöt och hur kunde det vara så gott?

Utanför fönstret, under björkens snötyngda grenar hängde fågelmatsautomaterna på rad och nötväckor och grönfinkar och blåmesar slogs om maten ända tills dess att ekorren kom och förstörde partyt. Som en rödbrun raggare med rävsvans dök han upp från ingenstans och mesar och finkar flydde i panik. Han uppvisade akrobatiska talanger där han i en tass hängde och slängde i en gren och med resten av lemmarna rafsade åt sig så mycket frön och talg han kunde för att sedan med ett belåtet grin sätta sig på marken och frossa.

Mannen tittade på honom och flinade. Han är som jag tänkte han. Bryr sig bara om sig själv och egen vinning. Fåglarna skiter väl han i. Det viktigaste är att han får det han behöver. Han stirrade på ekorren som stirrade tillbaka. Den rödbruna släppte plötsligt vad han hade för händer, lyfte sin högra tass och gav honom fingret och fortsatte sedan att äta som om inget hänt.

Den förvånade mannen satt med öppen mun och visste inte om han skulle tro sina ögon. Hade verkligen ekorren gett honom långfingret? Hade ens ekorrar långfingrar? Jag måste ha inbillat mig tänkte han när han såg hur gnagaren flydde från grannens katt skräckslagen.

Och så blev det minus tjugo grader ute och solen gick ner och han tände en brasa i kaminen. Satte sig sedan ner i soffan och drack läsk och snusade hårt. Två snusar åt gången i tre omgångar och sedan var magen färdig för slakt. Han lade sig ner för att försöka sova en stund men det var som tusen nålar i hans hjärna. Nikotinet hade fått fäste och han kunde knappt stänga ögonlocken och den ena konstiga vågen efter den andra fick hans förstånd att glappa som en trasig kontakt. Underliga tankar passerade revy som var han med i en gammal svensk journalfilm och han hade grå vadmalsbyxor och keps och satt på en skrinda dragen av en häst.

Mannen gick ut i köket och bredde sig ännu en macka av sirapslimpa och messmör. När han ätit klart och druckit ett glas mjölk så klädde han på sig och gick ut på baksidan. Där satte han sig på sin stol under björken efter att ha knackat bort snö och is och det var kallt och han frös och det var rätt åt honom.

Trots kylan så tog han av sig handskarna och knäppte sina händer och bad hett och intensivt om att porten till det som fanns bakom kulisserna skulle visa sig och öppnas. När inget hände så satt han kvar för att visa att han menade allvar.

Han sov gott sedan utan piller.

God kväll.

”Du vill väl inte förstöra din hjärna”, sade hon.

Nej det ville jag ju inte. Inte mer än nödvändigt i alla fall.

”Så du menar att om jag fortsätter så här…?”

Hon suckade i luren. En suck som var öppen för tolkningar.

”Det är precis vad jag menar”, sade hon med en lätt ton av uppgivenhet i rösten. Som om hon sagt det tusen och en gång.

”Så vad ska jag göra då?”

”Den här vägen som du går på tar i vilket fall som helst slut här, det är vad jag anser i alla fall.” Hon lät snällare nu. ”Om du inte vill sitta som en lallande dåre om ett par år förstås.” Och jag hörde att hon log. ”Men det vore väl synd på så rara ärtor tycker jag. Håller du inte med?”

Och det gjorde jag förstås. Jag lade på luren och lutade mig tillbaka i min tågfåtölj och såg ut genom fönstret. Där ute var det vinter och kallt och på perrongen hade jag frusit och min haka hade varit stel som ett isblock. Den började tina nu och det droppade från mitt skägg och jag tänkte på min pappa och på kortet han skickat till mig. Han såg fräsch ut men åren syntes nu och det blir så påtagligt med förändringar när man inte ses så ofta. Jag önskade att han bodde närmare och jag visste att inom den närmaste tiden, och det var svårt att sia om hur länge det skulle dröja, så skulle jag få ett telefonsamtal som jag inte ville ha. Det var oundvikligt, för han var i rätt ålder så att säga. För hur det än är så är livet som ett simmande runt i en guldfiskskål för oss här på jorden. Och en vacker dag så hittas vi med buken upp gungande i vattenytan. Det var inte så mycket att göra åt den saken

Tre dagar, det tog bara tre dagar och sedan var det slut. Det hann inte ens börja och all världens whisky kunde inte fylla det djupa hål som hade bildats. Och de mil som lades mellan honom och den sorgen spelade ingen roll. Den fanns med honom och alla inblandade för evigt och jag vet inte vad jag kunde ha gjort annorlunda. En hel del säkert, men inget skulle ha spelat någon roll. Slutstationen var nådd. Biljetten klippt och konfiskerad och en ny resa hade börjat. Och min far började sin och till en början var den nog något som liknade en champagnesupernova. Men den övergick senare till något annat. Till vad vet han, ingen annan.

Jag tror att han är en bluesman nu. Fast utan italienska skor och ingen vet var han bor.

På en flotte nu och floden är bred och flötet guppar stilla i vattenytan när flodångaren passerar och han gömmer sig under stråhatten. Ingen ser vad han tänker på och det är nästan vindstilla.

Nu går solen ned och han ligger i sin säng och stirrar i taket och jag gör likadant och jag ser en stjärnhimmel när jag sluter mina ögon. Jag hoppas att han också gör det.

Snön sprutar om hjulen och det går mot ljusare tider men idag känns allt mörkt och kallt och jag vet att det kommer att vara så här ett tag till. Livet finns här oavsett, och det är bara att ta det om du vill ha det. Jag tar det mesta som det kommer och ibland är jag någon annanstans och då kan jag inte ta någonting utan allt måste bearbetas och knådas som en bulldeg. Då är jag inte så rolig.

För det mesta är jag bra för dig dock och du är alltid bra för mig och den här snön kommer att försvinna och du kommer att vara som jag vill att du ska vara. Kläder är onödigt på dig.

Jag går på plogade vägar idag men det fanns en tid då jag pulsade fram i drivor av obskyra mål och jag vet att om du inte suttit på den där stolen, och om jag inte kommit in i rummet just då, så hade jag dött i en onödig död någonstans. Men jag var visserligen död redan innan vi möttes och visste inte om det bara. Livet fanns i det där rummet där du var. Och hur jag kunde vara så dum att jag accepterade det jag faktiskt kunde förändra är idag svårt att förstå.

Jag sträckte ut min hand och du tog den och när jag frågade om du var med på tåget så sa du att du var det och var kraften jag besatt då kom ifrån vet jag inte och hur min ängslan försvann är ett mirakel. Och utan motsvarighet är det jag kände då och känner idag och du vet det eller hur?

Jag är konstant hög nu och min kärlek är som ett tiovåningshus och jag sitter på taket och ser allt. Ingenting undgår mig och himlen är min vän och kompanjon och vinden rufsar mitt korta hår och mina kisande ögon vet vad som skall komma och det är som jag drömmer ibland. Det är som om någon sitter på min axel och viskar sanningar i mitt öra. Saker som jag vill höra och jag säger ja till allt och ”hjärna” det.

Och för övrigt, det blir nog bra pappa. Du kan känna dig nöjd. Jag har ingenting att klaga på. Du är jag och jag är du och du gjorde vad som fanns att göra och du har mitt hjärta för alltid.

God afton.

Han var så fylld av känslor och det var som om han var en vattentunna under ett stuprör en regnig dag. Han svämmade över av sinnesstämningar.

Så ensam ena sekunden och nästa livrädd för människor. Lycklig som en sånglärka ena dagen och lägre än ett lågvatten nästa. Soliga dagar för andra var regn för honom. För han ledde ett regnmoln i koppel som en tjuv bar en fotboja och han var precis så lycklig som han hade möjlighet att vara.

Olycklig var han inte, inte alls, men han var som en pappersdrake som svävade antingen högt eller lågt beroende på hur vindarna blåste och han ville slippa snöret som höll honom fast och han ville slippa sitt moln. Mest av allt ville han slippa regnmolnet.

Han stod på toppen av ett berg och såg ut över sitt landskap. Där fanns sorger och bedrövelser och till synes oöverstigliga hinder, men även sol och glädje och lätta fötter barfota i sanden och han såg fåglar på höga vingar och med en blå himmel som tak. Där fanns trädgårdar med grusgångar och välrensade rabatter och vita bänkar som alabaster stod utställda för människor att sitta på. I buskagen smög mörkermän med dunkla blickar och de gömde sig för ljuset och han ville inte se dem. Men de fanns där och det var så det var och det skulle alltid komma att vara så.

Men han fann tröst, det gjorde han för det mesta. Tröst i att finnas till. Tröst i att vakna varje morgon med en lätt känsla i kroppen även fast den var tyngd av år. Tröst i att kunna lyfta blicken och se tiden an med tillförsikt.

Molnet hängde kvar dock och skulle komma att göra det resten av hans tid på jorden. Han visste inte när det seglat upp över hans huvud. Så vitt han förstod så hade det alltid varit där och det lämnade en fuktig aura kring hans själ som ibland var svår att leva med. Men han hade lärt sig, vant sig vid att han levde i en molnskugga och att det alltid fanns ett lätt regn i solskenet.

Det var vinter nu och han hade svårt att sova under den kalla årstiden. Han ville gärna vara som en björn och gå i ide. Försätta sig i dvala och vakna när våren kommit men det var inte så. Timmarna är långa på natten om du inte sover och tillvaron ter sig underlig i ett tillstånd som svävar mellan sömn och vakenhet och din hörsel blir bättre. Det lätta knäppandet i väggarna som inte stör en sovande, blir till pistolskott för den vakne. Mössens lätta tassande och knaprande låter som en bäver i färd med att fälla ett träd och vindens lätta viskande stämma bland trädgrenar blir för den sömnlöse till en orkan.

I den mörka morgonen kan du ana ljuset vid horisonten och i din ensamhet finns ändå samhörighet med det som sover och som kommer att vakna så småningom när tiden är inne.

Tiden är gisslet.

Tiden är det som gör att allt känns försent och som får dig att rusa även om du inte behöver det. Allt är timmar och minuter som fattas oss och hela tillvaron är begränsad av denna förbannade tid tänkte han och vände sitt huvud mot himlataket. Allt han såg var molnet och han kände regnet mot sin kind. Eller var det tårar över allt som han förlorat? En tyst gråt för de som inte längre fanns, för de som han aldrig hann träffa, för tid som han aldrig skulle komma att uppleva? Han visste inte men hans kind var våt och han torkade den med baksidan av sin hand.

Han var en härförare nu på sin häst på höjden av sin förmåga och plymerna på hans hjälm vajade i vinden. Han höjde sitt svärd och hans armé vällde ner över sluttningarna för att krossa allt motstånd och nu, i den här sekunden, stod all tid stilla och det var så det skulle vara. Hans moln skymde solen som vanligt men ljuset gjorde det guldkantat och döden var oundviklig den här dagen. Tiden var fångad av honom för att använda som han ville. I den här världen finns utan tvekan en säker plats, det handlar bara om att hitta den tänkte han och sprängde fram i galopp.

Slaget var vunnet. Han hade segrat och hans svärd var färgat av blod och guld och han andades tungt där han satt under sitt moln. Segerns sötma i hans mun och han slöt sina ögon och kände sig sömnig och lade sig ner i gräset. Han somnade och drömde att han dog. Att han föll från en avgrund och landade i sin säng bredvid någon som han tyckte mycket om. Han försökte väcka henne genom att puffa på henne men hans händer fortsatte rakt igenom hennes kropp. Han sprang till badrummet och såg sig själv i spegeln. Han var genomskinlig.

Han vaknade av att det regnade, inte bara från hans moln utan ifrån alla andra moln också och tillvaron var grå och blå och han ville förändra färgerna och han satt vid en flod nu och petade med en pinne i vattnet. Han kapslade in sig själv och minnet av striden och det mod han uppvisat och han visste att livet aldrig mer skulle bli sig likt.

Och där vid floden startade tiden igen. Nu på hans villkor. Han stod på god fot med sina känslor och han reste sig upp och började sin vandring hem. Han gick genom livets olika färger och landade i orange.

God afton.

Jag läste den om och om igen och trodde knappt mina ögon.

”Färdbiljett!”

Stod det med röda tuschbokstäver högst upp på det blå papperet som var av god kvalitét. Snyggt och propert textat med till synes säker hand. Bokstäverna med en svag lutning, inte för mycket och inte för lite. Smakfullt var det, varken mer eller mindre. Under ordet fanns en vattenstämpel med ett kryptiskt mönster.

Men det var fortsättningen i följebrevet som gjorde mig häpen.

”Käre vän,” stod det. ”Den här biljetten berättigar dig till vad som helst, när som helst och hur som helst under resten av ditt liv.”

Jag ruskade på huvudet och läste vidare.

”Jag vet du har fått liknande lappar på din födelsedag vid ett flertal tillfällen och de har aldrig uppfyllts tyvärr så jag kan förstå om du känner dig skeptisk.”

Det är bara förnamnet, tänkte jag och log.

”Men den här gången är det annorlunda det lovar jag dig”, läste jag. ”Allt du behöver göra är att bära med dig den här färdbiljetten, alltid ha den med dig, och du kommer att kunna resa vart du vill, komma in på vilka konserter som helst, ja helt enkelt, var det än krävs en biljett eller inträde så ger dig det här dokumentet fri entré. Det är så att säga din färdbiljett till livet. Grattis på födelsedagen!”

Jag stirrade mycket riktigt skeptiskt på det skrivna. Jag vände på papperet, skärskådade kuvertet det kommit i på både in och utsida, men ingenstans fanns någon underskrift. Jag skrattade för mig själv och tänkte att den här gången har han verkligen överträffat sig själv min käre bror. För jag tog för givet att det var från honom. Det värsta var att det inte ens var min födelsedag.

Jag blev inte arg eller besviken. Mer förvånad över att han framhärdade i sin naivitet. Han menade väl jag visste ju det för hans hjärta var stort som en varmluftsballong och han var, när han skickade sådana här brev, full av kärlek och övertygelse om att han skulle uppfylla sina löften. Problemet var bara att det aldrig hände.

Jag tog fram min telefon och skrev ett sms där jag tackade så mycket för presenten, bifogade en glad gubbe, och påpekade i förbigående att min födelsedag inte skulle inträffa förrän om en månad cirka. Jag skickade, tände en cigarett, och väntade på svar. Jag tittade ut genom fönstret där vårens basuner tutade i takt med koltrastar och takdropp. Jag funderade på att ta en promenad men kände mig seg och trött och satte istället på teven och slötittade på en av dessa eviga amerikanska serier som alla handlade om skitfräna poliser i NCIS eller någon annan bokstavskombination där dialogen bestod av klatschigt tillyxade ”oneliners”. Det surrade i min telefon och jag tryckte fram meddelandet.

”Va, är du galen?” Stod det.

Det surrade igen.

”Jag har inte skickat någon present och för övrigt så vet jag när du fyller!”

Det var bifogat en arg gubbe.

Jag flinade och tänkte först att han varit något beskänkt när han skickade brevet, men å andra sidan så stämde det föga med hur vackert själva ”färdbiljetten” var skriven och med vilken omsorg det var skickat samt vattenstämpeln och valet av papper. Jag var konfunderad.

Senare på kvällen när koltrastarna slutat att sjunga och jag återigen satt framför teven och glodde så tog jag upp den så kallade färdbiljetten igen och höll den i min hand. Jag luktade på den och det gick att förnimma en svag doft av parfym som jag kände igen. Jag vek ihop brevet. Lade ner det och biljetten i sitt kuvert igen och stoppade ner det i min väska. Det var något konstigt med det här.

Följande dag på väg till jobbet så kom jag som vanligt till bussen och precis som alla andra dagar höll jag fram busskortet mot avläsaren som med ett tydligt bräkande meddelade att det gått ut och inte gällde längre. Jag svor och bad om ursäkt samt satte mig i stolen längst fram för att köpa mig en sms biljett med min telefon. Upptäckte till min fasa att jag glömt den hemma och var på väg av vid nästa hållplats dels för att jag inte kunde betala för mig och dels för att jag känner mig naken utan min mobiltelefon.

Jag kom då att tänka på det blå kortet som låg i min väska. Log och plockade upp det och gick fram till chauffören och sträckte fram det och frågade.

”Duger det här som biljett?”

Den unge blonde busschauffören tittade en sekund på ”färdbiljetten” och nickade.

”Självklart”, sade han och flinade. ”Sådana där ser du inte varje dag, trevlig resa.”

Jag stod som ett fån och stirrade och undrade om han drev med mig.

”Menar du allvar?”

”Javisst! Grattis förresten.”

Jag gick och satte mig igen och förstod inte vad som var på gång.

Och sedan bar det iväg…

En månad senare var ingenting sig likt. Det var som att befinna sig i en spiral som snurrade snabbare och snabbare. Som att vara i hjärtat på en tornado som for fram över jordklotet och likt en dammsugare sög i sig jordens alla länder och städer. Inga dörrar var stängda. Alla färdmedel var mina utan kostnad. Flyg, tåg, båtar, allt som krävde en biljett välkomnade mig med öppna armar och jag tog emot och bara höll upp ”färdbiljetten” och himlen öppnade sig och allt var overkligt. Som en dröm var det, en mycket behaglig dröm.

På ett hotell i en stad någonstans i ett förvirrat Europa, jag hade totalt tappat kontrollen över var jag befann mig, men det måste ha varit Paris. Satt jag på en balkong när min telefon surrade. Jag tryckte upp meddelandet som hade en okänd avsändare och läste.

”Hur har du det?” Stod det med en glad gubbe.

Jag sippade på mitt te. Ingen jävla alkohol här inte. Jag läste meddelandet igen och skrev.

”Vem är det som frågar?” Och svaret kom omedelbart

”?”

”Vadå frågetecken, vad menar du? Svara på frågan bara.”

”Du kan väl bara berätta hur du har det?” Blev svaret.

”Bra.” Skrev jag.

”Så färdbiljetten fungerar?”

Jag drack mer te och tog en för stor klunk och brände både läppar och tunga och halsen sved när jag svalde.

”Inte för att jag begriper hur det går till. Men det går som tåget skulle du kunna säga, ha, ha.” Skrev jag och lade till ett ånglok. ”Men berätta nu, vem är du?”

”Jag vet inte. Det var längesedan jag visste vem jag var.” Blev svaret.

Jag stirrade på texten och kände mig olustig till mods. Någonting i det underliga svaret borrade som ett hål i mitt liv som jag föll ner i. Jag låg på botten och stirrade upp och i mörkret svävade texten som i röd neon

”Jag vet inte.”

Till slut så lyckades jag samla ihop mig så pass att jag fick iväg ett svar.

”Du vet inte vem du är?”

”Nej, men jag tänkte att vi kunde hjälpas åt med den saken.”

Mina händer darrade när jag skrev.

”Vad menar du med det?”

Petade jag fram och någonting inom mig rörde på sig som det vaknade ur en djup sömn och som om dimman lättade en tidig morgon vaknade jag ur mörkret och förstod plötsligt vad det handlade om

”Du vet vad jag menar.”

Och det visste jag.

Jag drack upp mitt te och reste på mig och gick fram till dörren som det knackade på. Öppnade och när jag såg vem det var så nickade jag igenkännande. Satte på mig min jacka och gick ut. Nere på gatan så tog jag min följeslagare under armen och det kändes vant och tryggt och solen sänkte sig och skuggorna blev långa och bilarnas ljus blänkte i sommarnatten.

”Det var du som skickade biljetten eller hur?”

Jag fick ett nickande svar.

Vi gick gatan framåt så tätt tillsammans att det var lätt att missta oss för att vara en människa, sammansmälta som en ring av guld och silver och omgivningen kändes plötsligt väldigt hemtam och vänlig och jag sade högt, men mer för mig själv.

”Är jag hemma nu? Jag är så trött på att resa och fara omkring utan mål eller mening.”

Någon sade. Det kan ha varit jag.

”Jag är inte så säker på att du varit någon annanstans än hemma min vän.”

Och i mörkret sedan när jag låg i min säng och stirrade upp i taket och världen hade stannat, karusellen slutat snurra och det var lugnt och nästan ingen vind i träden. Så var jag tillbaka där jag börjat. ”Färdbiljetten” hade slutat att gälla och det var bra att det var så. En ensam koltrast sjöng i försommarkvällen och i morgon var det min födelsedag. Jag tänkte på min bror en stund. Sedan somnade jag.

Godnatt.

Mörkret, det var det som var värst. Det kompakta mörker som omslöt honom. Som att sitta i en säck. Pelle i potatissäcken liksom, från böckerna om den svanslösa katten som hans pappa läste för honom. Och som han i sin tur läste för sina barn. Men det här var ingen barnbok, och han satt inte i någon potatissäck. Han var ensam, i universum, och det var mörkt.

Ett litet fönster, det var allt som fanns. En enda liten glugg att se ut igenom och därutanför fanns inget att se. Det var som att allt ljus sugits upp av något, eller kanske någon, tänkte han med en rysning. Efter evighetslånga dagar utan ljus så började hans hjärna spela honom små spratt och verklighetens tidigare så skarpa konturer hade förlorat sin skärpa och ersatts av luddighet och ogripbara upplevelser som förde honom ut på mentala hedar och fält utan normala bevekelsegrunder. Han visste inte längre om han sov eller om han var vaken, eller huruvida hans ögon var öppna eller stängda. Galenskapen närmade sig sakta. Kröp upp över honom som ett fuktigt täcke och han mindes knappt hur han hade hamnat där han var. Han kanske var Pelle i potatissäcken ändå när allt kom omkring. Med den elaka katten Måns hånskrattande utanför.

Resan gick vidare dock genom tusentals år och mörkret var kompakt som under medeltiden och han kunde höra sin egen andhämtning och hans tankar var som ett brev i en flaska som seglat över oceaner och som aldrig skulle nå sin adressat. Allt var stillasittande och lugnt och han hade landat i ett medvetande som pendlade mellan vansinne och koma och inga stjärnor och planeter sågs genom det lilla fönstret i vad han nu antog var någon slags farkost. Det var svårt att veta säkert var han befann sig. Var han en rymdfarare eller var han bara en tanke som någon annan tänkt.

Att vara som en tjugohundratalets Jurij Gagarin kändes tilltalande för honom och det föreföll som han hade någon slags dräkt på sig. Säker var han emellertid inte och det gick inte att förklara varför det inte fanns något ljus. På något sätt så kunde han förnimma fart. Eller var det han som stod stilla och omgivningen som rörde sig? Var han en del i ett gigantiskt maskineri? Var han mänsklig med kropp och armar och ben eller var han bara ett medvetande?

Han kunde uppfatta något nu. Ett ljud, en rörelse, en strimma av det svagaste ljus. Han visste inte. Och nu var det borta, vad det nu varit och han kände sig plötsligt varm. Som om han värmdes upp ininfrån. Ett inre element likt en glödtråd som löpte genom det som han trots allt uppfattade som, ja så var det, en kropp. Hopp kom från någonstans plötsligt och han tyckte sig förnimma en vibration och luften, för det var väl luft han andades, blev plötsligt fuktig och på en, som han uppfattade det, kort tid så förändrades allting och han sjönk ner genom något. Föll, fastän utan tyngd och det kändes som han bredde ut vingar och ljuset kom. Som om någon eller något ryckte av honom en sådan där läderhuva som jaktfalkar bar och han var en örn. Eller åtminstone en stor fågel trodde han. Det som han var svävade i alla fall ovanför atmosfären och alla haven och det som var land och som var jorden var långt under hans seglande form och han var trygg nu.

Som en satellit med vingar gled han fram och tystnaden var stor och förunderlig och han var inte längre Pelle i potatissäcken och elaka Måns hade slutat att skratta och nu tänkte han på sin pappa. Han såg hur det förhöll sig och han accepterade att det var på det sättet och han var tyngdlös nu och det var bra.

Varför han befann sig där han nu var visste han inte och det var inte viktigt kände han. Känslan av galenskap och förvirring hade ersatts av en egendomlig frid och det som en gång var den som han varit fanns inte längre. Han var en Jurij Gagarin på vingar, en svävande Laika och han var Akka ledargåsen och han skulle stanna kvar länge här och han skulle vara den som vaktade trodde han och han såg hur det var, och hur det skulle bli och han visste att han skulle göra sitt bästa för att förändra situationen. Han slöt sina ögon men det fanns fortfarande ljus och han förstod att mörkrets dagar var över.

Godmorgon.

Idag, under tyngden av minus tretton ton is och snålkall vind så känns sommaren avlägsen. Svirrande svalor och lövsångare i varje träd förefaller som en avlägsen dröm och knarrandet under mina skor när jag går gör mig låg. Men det är vackert när solen går upp och himlen färgas orange vid horisonten och skorstenars rökpelare ser ut som svarta skuggor som strävar upp mot den ännu inte blåa himlen. Det finns alltid något att hålla sig i när modet sviktar.

Fastän mitt mod är det inget fel på. Jag är inte rädd för någonting och den lilla rädda hare jag var en gång finns inte längre. Det finns mod i att visa sin rädsla har jag förstått nu och istället för att gå med mask så har jag skalat av mig mina skydd och vandrar naken och hel och det finns mening i det till synes meningslösa.

Ljuset är på väg tillbaka och på avstånd hör jag vårens trummor som ett muller och jag springer fritt idag utan koppel och min tunga hänger utanför munnen och jag är en hund, en lycklig hund.

Jag delar havet, gör vin till vatten och fiskar gör jag gärna och så ofta jag hinner och snart kommer mitt barn med sitt barn och sin flickvän och det värker ibland i mitt hjärta av saknad när jag tänker på dem.

Dagarna när mina stora pojkar var små känns så avlägsna och jag tänker ofta på om jag verkligen utnyttjade den tiden som jag skulle gjort men vet att jag aldrig kommer att få veta det. Jag hoppas dock att deras liv tillsammans med mig är ett ljust minne för dem.

Det var en helig tid. Jag förstod nog inte alltid hur helig den egentligen var och att vara förälder är inte så lätt. Alla som har barn vet det och allt som du borde göra som pappa glöms lätt bort i själviskhetens dimma och plötsligt så är det försent att göra något åt saken.

Nåväl, det är som det är och jag har alltid försökt att tala kärlekens språk och gör det även idag efter bästa förmåga. Om jag nådde fram står skrivet någonstans i någon bok som står i evighetens bibliotek som inte har öppnat än. Det är stängt i många år ännu men jag har mitt lånekort i fickan. Det gäller att inte tappa bort det bara. Eller förlora sig själv på vägen dit.

I det obskyra finns guldkorn och i bakgrunden till allt som existerar gömmer sig det som jag letar efter. Om jag hittar vad jag söker återstår att se men om jag ber tillräckligt hårt om att portarna ska öppnas så att jag får se hur den här världen verkligen ser ut så kommer det att ske.

Det är min övertygelse.

Godafton i snöyran.