Mörkret, det var det som var värst. Det kompakta mörker som omslöt honom. Som att sitta i en säck. Pelle i potatissäcken liksom, från böckerna om den svanslösa katten som hans pappa läste för honom. Och som han i sin tur läste för sina barn. Men det här var ingen barnbok, och han satt inte i någon potatissäck. Han var ensam, i universum, och det var mörkt.

Ett litet fönster, det var allt som fanns. En enda liten glugg att se ut igenom och därutanför fanns inget att se. Det var som att allt ljus sugits upp av något, eller kanske någon, tänkte han med en rysning. Efter evighetslånga dagar utan ljus så började hans hjärna spela honom små spratt och verklighetens tidigare så skarpa konturer hade förlorat sin skärpa och ersatts av luddighet och ogripbara upplevelser som förde honom ut på mentala hedar och fält utan normala bevekelsegrunder. Han visste inte längre om han sov eller om han var vaken, eller huruvida hans ögon var öppna eller stängda. Galenskapen närmade sig sakta. Kröp upp över honom som ett fuktigt täcke och han mindes knappt hur han hade hamnat där han var. Han kanske var Pelle i potatissäcken ändå när allt kom omkring. Med den elaka katten Måns hånskrattande utanför.

Resan gick vidare dock genom tusentals år och mörkret var kompakt som under medeltiden och han kunde höra sin egen andhämtning och hans tankar var som ett brev i en flaska som seglat över oceaner och som aldrig skulle nå sin adressat. Allt var stillasittande och lugnt och han hade landat i ett medvetande som pendlade mellan vansinne och koma och inga stjärnor och planeter sågs genom det lilla fönstret i vad han nu antog var någon slags farkost. Det var svårt att veta säkert var han befann sig. Var han en rymdfarare eller var han bara en tanke som någon annan tänkt.

Att vara som en tjugohundratalets Jurij Gagarin kändes tilltalande för honom och det föreföll som han hade någon slags dräkt på sig. Säker var han emellertid inte och det gick inte att förklara varför det inte fanns något ljus. På något sätt så kunde han förnimma fart. Eller var det han som stod stilla och omgivningen som rörde sig? Var han en del i ett gigantiskt maskineri? Var han mänsklig med kropp och armar och ben eller var han bara ett medvetande?

Han kunde uppfatta något nu. Ett ljud, en rörelse, en strimma av det svagaste ljus. Han visste inte. Och nu var det borta, vad det nu varit och han kände sig plötsligt varm. Som om han värmdes upp ininfrån. Ett inre element likt en glödtråd som löpte genom det som han trots allt uppfattade som, ja så var det, en kropp. Hopp kom från någonstans plötsligt och han tyckte sig förnimma en vibration och luften, för det var väl luft han andades, blev plötsligt fuktig och på en, som han uppfattade det, kort tid så förändrades allting och han sjönk ner genom något. Föll, fastän utan tyngd och det kändes som han bredde ut vingar och ljuset kom. Som om någon eller något ryckte av honom en sådan där läderhuva som jaktfalkar bar och han var en örn. Eller åtminstone en stor fågel trodde han. Det som han var svävade i alla fall ovanför atmosfären och alla haven och det som var land och som var jorden var långt under hans seglande form och han var trygg nu.

Som en satellit med vingar gled han fram och tystnaden var stor och förunderlig och han var inte längre Pelle i potatissäcken och elaka Måns hade slutat att skratta och nu tänkte han på sin pappa. Han såg hur det förhöll sig och han accepterade att det var på det sättet och han var tyngdlös nu och det var bra.

Varför han befann sig där han nu var visste han inte och det var inte viktigt kände han. Känslan av galenskap och förvirring hade ersatts av en egendomlig frid och det som en gång var den som han varit fanns inte längre. Han var en Jurij Gagarin på vingar, en svävande Laika och han var Akka ledargåsen och han skulle stanna kvar länge här och han skulle vara den som vaktade trodde han och han såg hur det var, och hur det skulle bli och han visste att han skulle göra sitt bästa för att förändra situationen. Han slöt sina ögon men det fanns fortfarande ljus och han förstod att mörkrets dagar var över.

Godmorgon.