Idag, under tyngden av minus tretton ton is och snålkall vind så känns sommaren avlägsen. Svirrande svalor och lövsångare i varje träd förefaller som en avlägsen dröm och knarrandet under mina skor när jag går gör mig låg. Men det är vackert när solen går upp och himlen färgas orange vid horisonten och skorstenars rökpelare ser ut som svarta skuggor som strävar upp mot den ännu inte blåa himlen. Det finns alltid något att hålla sig i när modet sviktar.

Fastän mitt mod är det inget fel på. Jag är inte rädd för någonting och den lilla rädda hare jag var en gång finns inte längre. Det finns mod i att visa sin rädsla har jag förstått nu och istället för att gå med mask så har jag skalat av mig mina skydd och vandrar naken och hel och det finns mening i det till synes meningslösa.

Ljuset är på väg tillbaka och på avstånd hör jag vårens trummor som ett muller och jag springer fritt idag utan koppel och min tunga hänger utanför munnen och jag är en hund, en lycklig hund.

Jag delar havet, gör vin till vatten och fiskar gör jag gärna och så ofta jag hinner och snart kommer mitt barn med sitt barn och sin flickvän och det värker ibland i mitt hjärta av saknad när jag tänker på dem.

Dagarna när mina stora pojkar var små känns så avlägsna och jag tänker ofta på om jag verkligen utnyttjade den tiden som jag skulle gjort men vet att jag aldrig kommer att få veta det. Jag hoppas dock att deras liv tillsammans med mig är ett ljust minne för dem.

Det var en helig tid. Jag förstod nog inte alltid hur helig den egentligen var och att vara förälder är inte så lätt. Alla som har barn vet det och allt som du borde göra som pappa glöms lätt bort i själviskhetens dimma och plötsligt så är det försent att göra något åt saken.

Nåväl, det är som det är och jag har alltid försökt att tala kärlekens språk och gör det även idag efter bästa förmåga. Om jag nådde fram står skrivet någonstans i någon bok som står i evighetens bibliotek som inte har öppnat än. Det är stängt i många år ännu men jag har mitt lånekort i fickan. Det gäller att inte tappa bort det bara. Eller förlora sig själv på vägen dit.

I det obskyra finns guldkorn och i bakgrunden till allt som existerar gömmer sig det som jag letar efter. Om jag hittar vad jag söker återstår att se men om jag ber tillräckligt hårt om att portarna ska öppnas så att jag får se hur den här världen verkligen ser ut så kommer det att ske.

Det är min övertygelse.

Godafton i snöyran.