Hjärna det…

”Du vill väl inte förstöra din hjärna”, sade hon.

Nej det ville jag ju inte. Inte mer än nödvändigt i alla fall.

”Så du menar att om jag fortsätter så här…?”

Hon suckade i luren. En suck som var öppen för tolkningar.

”Det är precis vad jag menar”, sade hon med en lätt ton av uppgivenhet i rösten. Som om hon sagt det tusen och en gång.

”Så vad ska jag göra då?”

”Den här vägen som du går på tar i vilket fall som helst slut här, det är vad jag anser i alla fall.” Hon lät snällare nu. ”Om du inte vill sitta som en lallande dåre om ett par år förstås.” Och jag hörde att hon log. ”Men det vore väl synd på så rara ärtor tycker jag. Håller du inte med?”

Och det gjorde jag förstås. Jag lade på luren och lutade mig tillbaka i min tågfåtölj och såg ut genom fönstret. Där ute var det vinter och kallt och på perrongen hade jag frusit och min haka hade varit stel som ett isblock. Den började tina nu och det droppade från mitt skägg och jag tänkte på min pappa och på kortet han skickat till mig. Han såg fräsch ut men åren syntes nu och det blir så påtagligt med förändringar när man inte ses så ofta. Jag önskade att han bodde närmare och jag visste att inom den närmaste tiden, och det var svårt att sia om hur länge det skulle dröja, så skulle jag få ett telefonsamtal som jag inte ville ha. Det var oundvikligt, för han var i rätt ålder så att säga. För hur det än är så är livet som ett simmande runt i en guldfiskskål för oss här på jorden. Och en vacker dag så hittas vi med buken upp gungande i vattenytan. Det var inte så mycket att göra åt den saken

Tre dagar, det tog bara tre dagar och sedan var det slut. Det hann inte ens börja och all världens whisky kunde inte fylla det djupa hål som hade bildats. Och de mil som lades mellan honom och den sorgen spelade ingen roll. Den fanns med honom och alla inblandade för evigt och jag vet inte vad jag kunde ha gjort annorlunda. En hel del säkert, men inget skulle ha spelat någon roll. Slutstationen var nådd. Biljetten klippt och konfiskerad och en ny resa hade börjat. Och min far började sin och till en början var den nog något som liknade en champagnesupernova. Men den övergick senare till något annat. Till vad vet han, ingen annan.

Jag tror att han är en bluesman nu. Fast utan italienska skor och ingen vet var han bor.

På en flotte nu och floden är bred och flötet guppar stilla i vattenytan när flodångaren passerar och han gömmer sig under stråhatten. Ingen ser vad han tänker på och det är nästan vindstilla.

Nu går solen ned och han ligger i sin säng och stirrar i taket och jag gör likadant och jag ser en stjärnhimmel när jag sluter mina ögon. Jag hoppas att han också gör det.

Snön sprutar om hjulen och det går mot ljusare tider men idag känns allt mörkt och kallt och jag vet att det kommer att vara så här ett tag till. Livet finns här oavsett, och det är bara att ta det om du vill ha det. Jag tar det mesta som det kommer och ibland är jag någon annanstans och då kan jag inte ta någonting utan allt måste bearbetas och knådas som en bulldeg. Då är jag inte så rolig.

För det mesta är jag bra för dig dock och du är alltid bra för mig och den här snön kommer att försvinna och du kommer att vara som jag vill att du ska vara. Kläder är onödigt på dig.

Jag går på plogade vägar idag men det fanns en tid då jag pulsade fram i drivor av obskyra mål och jag vet att om du inte suttit på den där stolen, och om jag inte kommit in i rummet just då, så hade jag dött i en onödig död någonstans. Men jag var visserligen död redan innan vi möttes och visste inte om det bara. Livet fanns i det där rummet där du var. Och hur jag kunde vara så dum att jag accepterade det jag faktiskt kunde förändra är idag svårt att förstå.

Jag sträckte ut min hand och du tog den och när jag frågade om du var med på tåget så sa du att du var det och var kraften jag besatt då kom ifrån vet jag inte och hur min ängslan försvann är ett mirakel. Och utan motsvarighet är det jag kände då och känner idag och du vet det eller hur?

Jag är konstant hög nu och min kärlek är som ett tiovåningshus och jag sitter på taket och ser allt. Ingenting undgår mig och himlen är min vän och kompanjon och vinden rufsar mitt korta hår och mina kisande ögon vet vad som skall komma och det är som jag drömmer ibland. Det är som om någon sitter på min axel och viskar sanningar i mitt öra. Saker som jag vill höra och jag säger ja till allt och ”hjärna” det.

Och för övrigt, det blir nog bra pappa. Du kan känna dig nöjd. Jag har ingenting att klaga på. Du är jag och jag är du och du gjorde vad som fanns att göra och du har mitt hjärta för alltid.

God afton.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s