Ett rum i förändring

Han satt stilla på en stol avklädd och naken framför en lätt falnande brasa. I glöden och bland lågorna fanns ro, oro och stillhet. Han var ensam och rummet var för stort för hemtrevnad och i fönstren såg han speglingar av elden och i rimfrosten glittrade det som av diamanter. Det var varmt och det var kallt ute och natten var tyst och stilla och han kände sig ensam. Kläderna som han burit låg slängda på golvet runt omkring honom och han tänkte att han skulle ta på sig dem snart, men inte ännu. Värmen från den öppna spisen hettade upp hans kropp och lemmen ryckte i hettan och han tänkte på henne, hon som lämnat honom för en stund sedan och han saknade och längtade och förstod inte varför hon gått.

Det skulle inte dröja länge innan hon kom tillbaka hade hon sagt men han hade vaga begrepp om tid och rum och visste därför inte säkert vad det betydde. Så hans ensamhet var således påtaglig och plågsam. Som alltid när hon gick. Han var vuxen, men kände sig som en liten pojke. Och det var som om han satt i ett hörn och såg på sig själv och ville gå fram och trösta. Stryka pojken över håret och viska i hans öra att allt skulle bli bra trots att han visste att det inte skulle bli så.

Hon gick alltid när han behövde henne som mest tyckte han och rummet som var fyllt när hon var där, var tomt och innehållslöst när hon inte var det. Ett glödande kol hoppade ur elden och ritade en orange båge i dunklet. Den dröjde sig kvar i rummet som en guldgul regnbåge och den glödande träbiten landade vid hans fot och han sparkade tillbaks den till skyddsplåten som låg framför den öppna spisen. Det brände till på hans stortå.

Han ville att rummet skulle förändras igen och att förändringen skulle hålla i sig. Inte bara vara temporär och vara beroende av vem som befann sig där. En grundkänsla, som en murad vägg, inte flyktig som tunna gardiner i ett fönster, en stadig känsla att luta sig mot, det var vad han var ute efter. Men rummet gjorde som det ville. Och månen utanför på den svarta himlen kastade ett ostblekt sken över den del av rummet som inte belystes av elden. Han reste sig upp och lade mer ved på brasan och satte sedan på sig kalsongerna. Efter det t-shirten och sist jeansen och då blev det för varmt att sitta på stolen där den stod, så han flyttade den längre bort. Nu var rummet annorlunda. Inte så mycket men lite och det var i alla fall en början. Det skulle dock krävas mer än ommöbleringar för att förändringen skulle bli bestående tänkte han.

Han upplevde nu rummet som en organism med egna tankar och han var tvungen, ansåg han, att få det att tänka annorlunda. Han reste sig och gick runt från hörn till hörn och försökte få en känsla av hur väggar och golv kommunicerade och på det tredje varvet så hade han en vag känsla av att vara nära något. Han stannade och golvet kändes som det sviktade och han var tvungen att hålla sig i väggen för stöd. Efter en stund stabiliserades tillvaron och han fortsatte att gå runt i rummet som vore han någon annanstans och fick till slut någon form av förvirrad uppenbarelse.

Han hämtade golvspegeln som stod i hans sovrum, han var osäker på varför, och ställde den i fyrtiofem graders vinkel framför eldstaden med spegelytan mot väggen utan fönster och plötsligt så brann hela väggen. Eldsflammor slickade den vitmålade ytan och det såg ut som om hela rummet stod i brand. Det kändes som om rummet talade till honom. Han spetsade öronen och stod likt en varg på en bergstopp i natten.

Någonstans ifrån hörde han mumlande röster, eller mer ett dovt vibrerande, som från något slags maskin från en undervåning som inte fanns. Han satte sig ner på stolen som nu stod mitt i rummet och han slöt sina ögon och försökte höra vad som sades. Det gick inte att uttyda och han öppnade ögonen igen och flammorna på väggen tycktes tillta trots att elden höll på att falna. Han var en del av rummet nu och han hade tappat begreppet om hur lång tid som hade gått sedan hon gick. Eller hade hon ens varit där? Allt var som ett töcken nu och han gick fram och lade mer ved på den eld som nu var en glöd med små eldstungor som slickade träbitarna. Den tog ny fart och han lade in en klabbe till, och ännu en och nu brann hela rummet. Det blekvita ljuset från månen kämpade ojämn kamp emot eldsljuset och rösterna, kom de från han huvud? Tilltog och han tyckte sig urskilja ord. Inga ord som han förstod men definitivt ett talande, på ett språk han inte kunde placera på någon karta och han började känna sig rädd. Rummet var nu i förändring. Om det var till det bättre var han osäker på. Det var i vilket fall som helst en förändring han inte hade väntat sig, men det var oviktigt för honom nu i det tillstånd han befann sig.

Han satt längst ut på stolen och höll hakan i sina händer och flyttade blicken från vänster till höger i ett jämnt tempo. Värmen var påtaglig och svettdroppar pärlade i hans panna och det rann rännilar ner över ryggen på honom. Han ville ta av sig sina kläder igen men rädslan fick honom att avstå. Det kändes säkrare att vara påklädd för något han inte hade kontroll över hade börjat ta över hans sinne och rumsuppfattning. Skuggor, människoliknade sådana, fast mindre och med krumma ryggar, som apor, men ändå inte, hade börjat röra sig utefter väggarna. De gick på rad med mindre än en halvmeter mellan sig och det föreföll som om de kom ur väggarna i en jämn ström.

Han vågade inte röra sig. Satt skräckslagen som fastfrusen och figurerna kom närmare och närmare. De skymde nu ljuset och han bet ihop sina tänder så hårt att det knakade och orden som han inte kunde förstå tog sig in i hans medvetande och blev till något som liknade en böneramsa. Det fanns en suggestiv rytm i mässandet och han visste att han befann sig på vansinnets rand.

Hela rummet var nu fyllt av dessa skugglika företeelser och de stod som packade sillar tätt, tätt intill varandra och när han försökte röra vid dem så upplöstes de som rök för att sedan snabbt återgå till sin ursprungliga form. Mässandet steg i styrka. Han blundade och höll för sina öron men inget hjälpte. Han befann sig nu mitt i skuggorna. Han stod upp och allt ljus var i det närmaste försvunnet och han började gå. Han följde en väg och han gick i en labyrint av skugglika väggar. Det var som att skjutas framåt av osynliga händer. Han vände sig om och det fanns inget där. Det fanns bara en väg att gå och han gick den och rädslan började långsamt avta och han hade vant sig vid det rytmiska ljudet nu och nynnade med i orden han inte förstod. Värmen var tryckande. Kläderna klibbade vid hans kropp och efter vad han tyckte, en eon av tid, så stod han vid slutet av vägen. Det fanns inte längre någonstans att gå. Han stod i en cylinder vars väggar bestod av svart rök. Han vände blicken uppåt och i slutet av tunneln såg han stjärnor. Han försökte hoppa för att på något sätt komma dit men han kom ingen vart.

Så länge som jag kan se ljus finns det hopp tänkte han och fokuserade på den glittrande stjärnhimlen och försökte på så vis att ta sig ur den skugglika tillvaro han befann sig i. Han var vansinnig nu, så var det, han insåg det när han kände hur han lyftes upp i den trånga cylindern som av osynliga trådar och han förlikade sig snabbt med de olika former av medvetanden som brottades i hans huvud och han gungade hit och dit som ett skepp i hård storm. Hans själ var sönderslitna segel som fladdrade i vinden och hans ansikte var en gummimask. Det var ingen mening med att kämpa emot. Bättre att flyta med för att slippa skräck och ångest beslöt han sig för.

Rummet är i alla fall förändrat nu tänkte han och flinade. Sedan skrattade han högt och han hörde ekot av det och det fanns ingen glädje i det skrattet. Det låg nära gråten snarare och han kände hur tårarna steg i hans ögon.

Och du och jag tänkte han. Vad hände med oss? Långt borta hörde han hur en dörr öppnades och stängdes och hur någon ropade hans namn. Men det var försent. Han var vanföreställningarnas mästare nu och han lät sig svepas iväg i det galna som nu var hans enda verklighet och han vinkade lojt. Mot vad visste han inte men det kändes på något sätt rätt att vinka. Som ett sista farväl innan portarna öppnades och stängdes bakom honom.

God afton.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s