Jag läste den om och om igen och trodde knappt mina ögon.

”Färdbiljett!”

Stod det med röda tuschbokstäver högst upp på det blå papperet som var av god kvalitét. Snyggt och propert textat med till synes säker hand. Bokstäverna med en svag lutning, inte för mycket och inte för lite. Smakfullt var det, varken mer eller mindre. Under ordet fanns en vattenstämpel med ett kryptiskt mönster.

Men det var fortsättningen i följebrevet som gjorde mig häpen.

”Käre vän,” stod det. ”Den här biljetten berättigar dig till vad som helst, när som helst och hur som helst under resten av ditt liv.”

Jag ruskade på huvudet och läste vidare.

”Jag vet du har fått liknande lappar på din födelsedag vid ett flertal tillfällen och de har aldrig uppfyllts tyvärr så jag kan förstå om du känner dig skeptisk.”

Det är bara förnamnet, tänkte jag och log.

”Men den här gången är det annorlunda det lovar jag dig”, läste jag. ”Allt du behöver göra är att bära med dig den här färdbiljetten, alltid ha den med dig, och du kommer att kunna resa vart du vill, komma in på vilka konserter som helst, ja helt enkelt, var det än krävs en biljett eller inträde så ger dig det här dokumentet fri entré. Det är så att säga din färdbiljett till livet. Grattis på födelsedagen!”

Jag stirrade mycket riktigt skeptiskt på det skrivna. Jag vände på papperet, skärskådade kuvertet det kommit i på både in och utsida, men ingenstans fanns någon underskrift. Jag skrattade för mig själv och tänkte att den här gången har han verkligen överträffat sig själv min käre bror. För jag tog för givet att det var från honom. Det värsta var att det inte ens var min födelsedag.

Jag blev inte arg eller besviken. Mer förvånad över att han framhärdade i sin naivitet. Han menade väl jag visste ju det för hans hjärta var stort som en varmluftsballong och han var, när han skickade sådana här brev, full av kärlek och övertygelse om att han skulle uppfylla sina löften. Problemet var bara att det aldrig hände.

Jag tog fram min telefon och skrev ett sms där jag tackade så mycket för presenten, bifogade en glad gubbe, och påpekade i förbigående att min födelsedag inte skulle inträffa förrän om en månad cirka. Jag skickade, tände en cigarett, och väntade på svar. Jag tittade ut genom fönstret där vårens basuner tutade i takt med koltrastar och takdropp. Jag funderade på att ta en promenad men kände mig seg och trött och satte istället på teven och slötittade på en av dessa eviga amerikanska serier som alla handlade om skitfräna poliser i NCIS eller någon annan bokstavskombination där dialogen bestod av klatschigt tillyxade ”oneliners”. Det surrade i min telefon och jag tryckte fram meddelandet.

”Va, är du galen?” Stod det.

Det surrade igen.

”Jag har inte skickat någon present och för övrigt så vet jag när du fyller!”

Det var bifogat en arg gubbe.

Jag flinade och tänkte först att han varit något beskänkt när han skickade brevet, men å andra sidan så stämde det föga med hur vackert själva ”färdbiljetten” var skriven och med vilken omsorg det var skickat samt vattenstämpeln och valet av papper. Jag var konfunderad.

Senare på kvällen när koltrastarna slutat att sjunga och jag återigen satt framför teven och glodde så tog jag upp den så kallade färdbiljetten igen och höll den i min hand. Jag luktade på den och det gick att förnimma en svag doft av parfym som jag kände igen. Jag vek ihop brevet. Lade ner det och biljetten i sitt kuvert igen och stoppade ner det i min väska. Det var något konstigt med det här.

Följande dag på väg till jobbet så kom jag som vanligt till bussen och precis som alla andra dagar höll jag fram busskortet mot avläsaren som med ett tydligt bräkande meddelade att det gått ut och inte gällde längre. Jag svor och bad om ursäkt samt satte mig i stolen längst fram för att köpa mig en sms biljett med min telefon. Upptäckte till min fasa att jag glömt den hemma och var på väg av vid nästa hållplats dels för att jag inte kunde betala för mig och dels för att jag känner mig naken utan min mobiltelefon.

Jag kom då att tänka på det blå kortet som låg i min väska. Log och plockade upp det och gick fram till chauffören och sträckte fram det och frågade.

”Duger det här som biljett?”

Den unge blonde busschauffören tittade en sekund på ”färdbiljetten” och nickade.

”Självklart”, sade han och flinade. ”Sådana där ser du inte varje dag, trevlig resa.”

Jag stod som ett fån och stirrade och undrade om han drev med mig.

”Menar du allvar?”

”Javisst! Grattis förresten.”

Jag gick och satte mig igen och förstod inte vad som var på gång.

Och sedan bar det iväg…

En månad senare var ingenting sig likt. Det var som att befinna sig i en spiral som snurrade snabbare och snabbare. Som att vara i hjärtat på en tornado som for fram över jordklotet och likt en dammsugare sög i sig jordens alla länder och städer. Inga dörrar var stängda. Alla färdmedel var mina utan kostnad. Flyg, tåg, båtar, allt som krävde en biljett välkomnade mig med öppna armar och jag tog emot och bara höll upp ”färdbiljetten” och himlen öppnade sig och allt var overkligt. Som en dröm var det, en mycket behaglig dröm.

På ett hotell i en stad någonstans i ett förvirrat Europa, jag hade totalt tappat kontrollen över var jag befann mig, men det måste ha varit Paris. Satt jag på en balkong när min telefon surrade. Jag tryckte upp meddelandet som hade en okänd avsändare och läste.

”Hur har du det?” Stod det med en glad gubbe.

Jag sippade på mitt te. Ingen jävla alkohol här inte. Jag läste meddelandet igen och skrev.

”Vem är det som frågar?” Och svaret kom omedelbart

”?”

”Vadå frågetecken, vad menar du? Svara på frågan bara.”

”Du kan väl bara berätta hur du har det?” Blev svaret.

”Bra.” Skrev jag.

”Så färdbiljetten fungerar?”

Jag drack mer te och tog en för stor klunk och brände både läppar och tunga och halsen sved när jag svalde.

”Inte för att jag begriper hur det går till. Men det går som tåget skulle du kunna säga, ha, ha.” Skrev jag och lade till ett ånglok. ”Men berätta nu, vem är du?”

”Jag vet inte. Det var längesedan jag visste vem jag var.” Blev svaret.

Jag stirrade på texten och kände mig olustig till mods. Någonting i det underliga svaret borrade som ett hål i mitt liv som jag föll ner i. Jag låg på botten och stirrade upp och i mörkret svävade texten som i röd neon

”Jag vet inte.”

Till slut så lyckades jag samla ihop mig så pass att jag fick iväg ett svar.

”Du vet inte vem du är?”

”Nej, men jag tänkte att vi kunde hjälpas åt med den saken.”

Mina händer darrade när jag skrev.

”Vad menar du med det?”

Petade jag fram och någonting inom mig rörde på sig som det vaknade ur en djup sömn och som om dimman lättade en tidig morgon vaknade jag ur mörkret och förstod plötsligt vad det handlade om

”Du vet vad jag menar.”

Och det visste jag.

Jag drack upp mitt te och reste på mig och gick fram till dörren som det knackade på. Öppnade och när jag såg vem det var så nickade jag igenkännande. Satte på mig min jacka och gick ut. Nere på gatan så tog jag min följeslagare under armen och det kändes vant och tryggt och solen sänkte sig och skuggorna blev långa och bilarnas ljus blänkte i sommarnatten.

”Det var du som skickade biljetten eller hur?”

Jag fick ett nickande svar.

Vi gick gatan framåt så tätt tillsammans att det var lätt att missta oss för att vara en människa, sammansmälta som en ring av guld och silver och omgivningen kändes plötsligt väldigt hemtam och vänlig och jag sade högt, men mer för mig själv.

”Är jag hemma nu? Jag är så trött på att resa och fara omkring utan mål eller mening.”

Någon sade. Det kan ha varit jag.

”Jag är inte så säker på att du varit någon annanstans än hemma min vän.”

Och i mörkret sedan när jag låg i min säng och stirrade upp i taket och världen hade stannat, karusellen slutat snurra och det var lugnt och nästan ingen vind i träden. Så var jag tillbaka där jag börjat. ”Färdbiljetten” hade slutat att gälla och det var bra att det var så. En ensam koltrast sjöng i försommarkvällen och i morgon var det min födelsedag. Jag tänkte på min bror en stund. Sedan somnade jag.

Godnatt.