Orre till bilen…

Gräsmattan var stor som en savann och de låg där utspridda vind för våg. Män och kvinnor huller om buller mer eller mindre nakna och solen kom och gick men molnen var snälla och ulliga och bulliga.

Under ett parasoll satt ett muntert sällskap och jag tror minsann att det inmundigades spirituosa. Gin och tonic om mitt minne inte sviker mig. Ett brokigt gäng var det.

En var lång som en flaggstång, propert klädd i gabardinbyxa, vit skjorta och en rutig slipover. Han slängde sig med fina fraser och vårdat språk och han citerade Nietzsche och svängde sitt glas i vida gester och jag tror minsann att han tillhörde advokatskrået.

Den andra var av en enklare valör men han gjorde tappra försök att vara som sin långe vän och det var tydligt att han beundrade honom mycket. Han skrattade högt och ljudligt åt hans munterheter och han röjde villigt väg för sin fine vän att gå på när så behövdes. Han gav ett räddhågset intryck och var någon på vars bekostnad det var tillåtet att göra sig rolig. Han log och slängde med sitt lockiga, långa hår och ryckte på sina axlar åt plumpa skämt och fyllde på sin väns glas och skrattade med honom åt sig själv och åt andra och för varje dag som gick så blev han mindre. En dag, om han fortsatte så här, så skulle han bli så liten att han försvann. Poff! Som en rökpuff, likt en träffad lerduva.

Och så fanns där en figur som var rund som en boll och han låg tillbakalutad i en solstol med slutna ögon och med en vit solhatt på sin tunnhåriga hjässa. Hans fanns där bara, likt en institution, ett konstverk som skulle symbolisera liknöjdhet i sin yttersta form och hans glas var alltid fullt och han rörde sig endast för att få mera gin i glaset eller för att tända en cigarett. När han blev tilltalad så nickade han bara, alternativt ruskade nekande på huvudet och sedan så var det bra med det. Ingen begärde eller förväntade sig något annat.

Han var Orre. Och det var allt han behövde vara.

Orre kunde inte flyga. Inte heller kunde han strutta runt i yster dans om våren. Han var som han var och att han fanns var viktigt på något sätt. Varför minns jag inte men han var som en möbel i ett rum utan vilket rummet var som omöblerat. Orre var tryggheten och lugnet, den varma rymattan på det kalla stengolvet. Han var den mjuka övergången från kallt till varmt och vice versa. Han var behövd av både långa advokater och skönlockiga, charmiga lismare och det var som det skulle vara. Och det hade varit så en lång, lång tid.

I en bassäng, stor som ett fyrkantigt hav försiggick simtävlingar och just dessa var den officiella anledningen till att våra ystra kamrater var på plats. Om det var ett verkligt intresse av den sortens idrottsutövande eller om de använde tävlingarna som en ursäkt för att få festa förtäljer inte historien. Sannolikheten är dock stor för att det senare alternativet var det som var närmast sanningen.

Understundom lämnade delar av det pokulerande sällskapet bordet under parasollet för att under högljutt hejande försöka bära fram någon simmare de hade särskild anknytning till. Det framgick aldrig dock hur de kände vederbörande, men det kan också vara så att mitt minne sviker mig. De var engagerade i vilket fall som helst så mycket minns jag, och de var knutna till samma stad som jag och den simklubb jag tillhörde var.

Orre blev kvar i sin stol under hejaramsandet och det var nog lika bra det. Han lyfte sin hand då och då och vinkade i takt med hejaropen med ryggen mot bassängen. Han såg måsar i skyn och han läppjade på sin drink och var han befann sig mentalt visste bara han. Orre var där han ville vara så mycket var säkert, och ingen hade något intresse av att ändra på den saken. Och dagen gick.

Simtävlingar kan vara utddragna tillställningar. Många är de ungdomar som ska simma och åldersgrupperna är lika många som de olika grenarna och om det är så att du bedriver dagen under ett parasoll och dricker en väldig massa alkohol så kan det hända att du blir lite trött fram emot eftermiddagen. Så låt oss titta in till de ystra tre och kolla vad de har för sig.

Där ligger advokaten och sover i sin solstol och han har en solhatt över ansiktet. Hans långa ben letar efter en bekväm ställning men tycks inte hitta någon för han växlar ställning mest hela tiden och sömnen förefaller en aning orolig.

Den skönlockige lyssnar på musik. Hans högra fot stampar takten och han rockar på så mycket det går och är någon annanstans just nu. Han har solglasögon på sig. Han är chauffören och är därför nykter.

Men var är Orre?

Hans solstol gapar tom och hans glas ligger omkullvält i gräset och citronskivan ser lite angådd ut, som om han tuggat på den. Ingenstans syns hans runda lekamen och det verkar som han bara har en flip flop på sig för den vänstra ligger kvar.

Nu vaknar advokaten, sätter sig upp och klipper med ögonen. Det första han ser är Orres tomma stol så han petar på den långhårige och påpekar detta faktum.

”Var är Orre?” Säger han och gnuggar sig i ögonen.

Den skönlockige tar av sig freestylelurarna, slutar rocka, och reser sig upp och spanar av området med handen i pannan.

”Jag ser honom inte.”

”Är tävlingarna slut?” Frågar adokaten.

”Nej jag tror inte det.”

”Helt otroligt, hur fan orkar ungarna”, suckar advokaten. ”Men kom igen nu rockarn, nu hittar vi Orre.”

Efter en timmes noggrant letande så gav de upp

Orre var försvunnen. Ingenstans fanns han. Hade han lämnat jordelivet? Fick han vingar och lättade? Fann han sin Orrkvinna i skogen och gav de sig av vinge vid vinge? Byggde de sig ett bo under en gran, fick tre ägg, och levde lyckliga i alla sina dagar? Eller hade han helt enkelt gått vilse i livets labyrint?

Advokaten och rockarn började bli oroliga nu. Simtävlingarna var på väg att ta slut och föräldrar och simmare plockade ihop sina grejer och sekretariatet utropade dagens sista tävling.

”Nej nu jävlar!” Sade advokaten och stegade fram till funktionärsbordet. Bad om ursäkt. Greppade tag i mikrofonen, vred upp volymen på max och ropade med myndig stämma och det ekade över nejden.

”ORRE TILL BILEN!”

Och ännu en gång

”ORRE TILL BILEN!

Sedan lade han tillbaka mikrofonen. Klappade funktionären på axeln. Tackade publiken och gick därifrån.

De två, den långe och den korte, satt sedan tillsammans på den tomma läktaren och väntade. Fiskmåsar struttade omkring och åt på kvarglömda bananer och smörgåsrester och lät som fiskmåsar låter på sommaren. De två vännerna sade inte mycket.

Han kom till slut, vinglande, som en vårvind med en flipp flopp över axeln. Med solhatten på svaj och med blicken i det blå gled han som en svävare över gräsmattan rakt fram till advokaten och rockarn och de förenades i en gruppkram.

”För helvete Orre!” Sade rockarn. ”Du skrämde livet ur mig.”

Orre nickade och såg glad ut

”Jävla Orre!” Sade advokaten. ”Kan vi åka hem nu rockarn? Jag är trött på det här.”

”Jag är hungrig.” Sade Orre

Rockarn och advokaten tittade på varandra och skrattade.

”Jävla Orre!” Sade de i kör

Sedan satte de sig i bilen och for hemåt och solen gick nästan ner till slut och Orre och advokaten somnade åt var sitt håll i baksätet. Rockarn spelade Bruce Springsteen och sjöng med i låtarna och drömde om ett liv i USA.

Godafton.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s