Molnet.

Han var så fylld av känslor och det var som om han var en vattentunna under ett stuprör en regnig dag. Han svämmade över av sinnesstämningar.

Så ensam ena sekunden och nästa livrädd för människor. Lycklig som en sånglärka ena dagen och lägre än ett lågvatten nästa. Soliga dagar för andra var regn för honom. För han ledde ett regnmoln i koppel som en tjuv bar en fotboja och han var precis så lycklig som han hade möjlighet att vara.

Olycklig var han inte, inte alls, men han var som en pappersdrake som svävade antingen högt eller lågt beroende på hur vindarna blåste och han ville slippa snöret som höll honom fast och han ville slippa sitt moln. Mest av allt ville han slippa regnmolnet.

Han stod på toppen av ett berg och såg ut över sitt landskap. Där fanns sorger och bedrövelser och till synes oöverstigliga hinder, men även sol och glädje och lätta fötter barfota i sanden och han såg fåglar på höga vingar och med en blå himmel som tak. Där fanns trädgårdar med grusgångar och välrensade rabatter och vita bänkar som alabaster stod utställda för människor att sitta på. I buskagen smög mörkermän med dunkla blickar och de gömde sig för ljuset och han ville inte se dem. Men de fanns där och det var så det var och det skulle alltid komma att vara så.

Men han fann tröst, det gjorde han för det mesta. Tröst i att finnas till. Tröst i att vakna varje morgon med en lätt känsla i kroppen även fast den var tyngd av år. Tröst i att kunna lyfta blicken och se tiden an med tillförsikt.

Molnet hängde kvar dock och skulle komma att göra det resten av hans tid på jorden. Han visste inte när det seglat upp över hans huvud. Så vitt han förstod så hade det alltid varit där och det lämnade en fuktig aura kring hans själ som ibland var svår att leva med. Men han hade lärt sig, vant sig vid att han levde i en molnskugga och att det alltid fanns ett lätt regn i solskenet.

Det var vinter nu och han hade svårt att sova under den kalla årstiden. Han ville gärna vara som en björn och gå i ide. Försätta sig i dvala och vakna när våren kommit men det var inte så. Timmarna är långa på natten om du inte sover och tillvaron ter sig underlig i ett tillstånd som svävar mellan sömn och vakenhet och din hörsel blir bättre. Det lätta knäppandet i väggarna som inte stör en sovande, blir till pistolskott för den vakne. Mössens lätta tassande och knaprande låter som en bäver i färd med att fälla ett träd och vindens lätta viskande stämma bland trädgrenar blir för den sömnlöse till en orkan.

I den mörka morgonen kan du ana ljuset vid horisonten och i din ensamhet finns ändå samhörighet med det som sover och som kommer att vakna så småningom när tiden är inne.

Tiden är gisslet.

Tiden är det som gör att allt känns försent och som får dig att rusa även om du inte behöver det. Allt är timmar och minuter som fattas oss och hela tillvaron är begränsad av denna förbannade tid tänkte han och vände sitt huvud mot himlataket. Allt han såg var molnet och han kände regnet mot sin kind. Eller var det tårar över allt som han förlorat? En tyst gråt för de som inte längre fanns, för de som han aldrig hann träffa, för tid som han aldrig skulle komma att uppleva? Han visste inte men hans kind var våt och han torkade den med baksidan av sin hand.

Han var en härförare nu på sin häst på höjden av sin förmåga och plymerna på hans hjälm vajade i vinden. Han höjde sitt svärd och hans armé vällde ner över sluttningarna för att krossa allt motstånd och nu, i den här sekunden, stod all tid stilla och det var så det skulle vara. Hans moln skymde solen som vanligt men ljuset gjorde det guldkantat och döden var oundviklig den här dagen. Tiden var fångad av honom för att använda som han ville. I den här världen finns utan tvekan en säker plats, det handlar bara om att hitta den tänkte han och sprängde fram i galopp.

Slaget var vunnet. Han hade segrat och hans svärd var färgat av blod och guld och han andades tungt där han satt under sitt moln. Segerns sötma i hans mun och han slöt sina ögon och kände sig sömnig och lade sig ner i gräset. Han somnade och drömde att han dog. Att han föll från en avgrund och landade i sin säng bredvid någon som han tyckte mycket om. Han försökte väcka henne genom att puffa på henne men hans händer fortsatte rakt igenom hennes kropp. Han sprang till badrummet och såg sig själv i spegeln. Han var genomskinlig.

Han vaknade av att det regnade, inte bara från hans moln utan ifrån alla andra moln också och tillvaron var grå och blå och han ville förändra färgerna och han satt vid en flod nu och petade med en pinne i vattnet. Han kapslade in sig själv och minnet av striden och det mod han uppvisat och han visste att livet aldrig mer skulle bli sig likt.

Och där vid floden startade tiden igen. Nu på hans villkor. Han stod på god fot med sina känslor och han reste sig upp och började sin vandring hem. Han gick genom livets olika färger och landade i orange.

God afton.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s