Den var påtaglig och fortplantade sig ner genom alla sfärer som omslöt planeten. Gick som en susning bland träden. Krusade vattenytor och fick dammet att virvla på gatorna. Fortsatte in i hans vardagsrum sedan och vidare in i medvetandet hos den man som satt i soffan och samtalade med den som han älskade. Störningen gjorde honom irriterad.

Det fanns en tid då han inte litade på sin förmåga att förnimma förändringar i sin närmiljö utan avfärdade dem som hjärnspöken och ett utslag av osäkerhet. Det var inte längre så. Visserligen så kunde han inte säkert veta vad som var på gång, men att något var i görningen rådde det inget tvivel om. Han sade inget dock utan avvaktade fortsättningen. Skärskådade hennes ansikte för att se om hennes minspel avslöjade om störningen i universum kom från henne eller om det var något annat. Det gick inte att avgöra.

Det var inget att göra åt saken, tids nog skulle allt uppenbaras och det var för övrigt omöjligt att avgöra om förändringen var av positiv eller negativ art. Oftast så var det något negativt tyvärr. Nåväl, han lät saken bero och konverserade sin älskade som han brukade och försökte dölja det han kände.

Och det blev förmiddag och morgonen var ett minne bara när han gick utefter kanalen i den lilla staden och han såg änder i det kalla vattnet och en smutsig svan som ett skepp med solkiga segel. Han satte sig ner på en bänk och han höll meddelandet från vibrationerna runt omkring sig vid liv genom att sluta ögonen och gå in i sig själv. I mörkret bakom ögonlocken såg han pulserande färgringar som varierade i kulörer från gult till grönt och i mitten en vit punkt som kom närmare och närmare. Det kändes som om han färdades i svindlande hastighet genom en tromb av färger.

När han öppnade ögonen igen så slöts cirkeln och han visste vad som störde honom. Ett leende på läpparna hade han nu och när han reste sig så visste han var han var och vart han var på väg. En ny kraft strömmade igenom honom och han gick fortare nu som om han gick på en karusell i motsatt riktning som den snurrade och världen runt omkring honom var som en spiral av intryck.

När han han kom hem så hade universum hunnit ifatt honom och de färdades nu i samma takt. Det var som att öppna en bok med ord som han tidigare inte kunna uttyda men som nu stod i klartext och han förvånades över att han inte sett det tidigare. Det var ju så uppenbart. Som att få ljus till ett rum som legat i mörker och han visste nu att hans hem var hans värld och att hans letande efter sanning och ärlighet varit som en strid mot väderkvarnar.

Han öppnade dörren och gick in till en tillvaro som nu låg närmare än förut och även om han hade en bit kvar att färdas så visste han i alla fall nu åt vilket håll han skulle gå.

Hon stod där hon alltid stått, vid hans sida. Men nu såg han henne istället framför sig som i ett skimmer och han förstod att hon förhäxat honom och att han nu inte längre kunde tänka på något annat än henne. Det var bra att det var på det sättet tänkte han. En förtrollning som denna hade han inget intresse av att bryta. Den här förändringen i universum hade han längtat efter och det var som att vara en pistolkula som trängde igenom allt i dess väg. Han var hård som sten och mjuk som en mossa och allt han ville var tillåtet och tillgängligt på en armslängds avstånd.

Han var förlorad i hennes ögon och det han drömt om var plötsligt verklighet och det fanns inte längre några gränser för hur långt han, de tillsammans, kunde nå. För i henne såg han ett hav utan horisont och nu stod han i fören på ett segelfartyg iförd sjömanskostym och han var i alla åldrar som fanns och han tog ut vilken kurs som helst för det spelade ingen roll. Alla riktningar var rätt och alla hamnar hans hem.

Alle man på däck! Tänkte han. Och det var så det förhöll sig. Han log och kisade mot solen. Lade in en pris snus och drog en djup suck av lättnad.

Gud är god, tänkte han.

God eftermiddag.